KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Logistik och socialism

Den som har haft kontakt med marxismens källor (Marx & Engels, alltså) känner till följande grundläggande tankar om samhällenas utveckling: det viktigaste är människorna och deras kunskaper (produktivkrafterna) och användande av tillgängliga resurser. De utgör samhällets bas. När basen ändras kommer det övriga (ägandeförhållanden, kultur, politik, juridik etc.) också att ändras.

Oftast är ändringar i basen inte systemhotande, utan befintlig samhällsmodell traskar på och överlever kriser efter smärre modifikationer. Men ibland kan ändringarna i basen vara så radikala att hela samhället måste göras om. Och den slutliga förändringen som M & E kunde spekulera om var kapitalismens sammanbrott och socialismens/kommunismens nya samhälle. (Vad som kan komma därbortom ville M & E inte spekulera om. Marx nöjde sig med att notera att kommunismens seger innebär att människans förhistoria tar slut och att den verkliga historien kan börja.)

Förarlöst fordon för varutransporter direkt från lager till konsumenter på en gata i Hangzhou i Kina. Killen till höger tittar på något som kanske kan konkurrera ut mänskligt skötta leveranser inom en snar framtid, leveransmodulen Xiao G.

När man talar om ”revolution” kan det tas i flera betydelser. Det kan vara så att förhållandena i samhället blir ohållbart för många, och till slut samlar sig massorna och kastar ut de gamla odugliga och snikna härskarna.

Men, givet vad jag skrev i början, kan drivkraften se annorlunda ut. Djupgående politiska och ekonomiska förändringar kan tvingas fram av formellt opolitiska nyheter i samhällets bas. Kanske detta är mer tvingande än arga folkmassor när det verkligen handlar om att förändra samhället. Utan att vara alltför tvärsäker gissar jag att Marx hade rätt vad det gällde den socialistiska revolutionens möjligheter: det måste finnas ett utvecklat samhälle som grund, det går inte att hoppa över mellanstadier i utvecklingen fram till socialism.

Men – och detta är viktigt i mitt resonemang – så kommer trycket till förändring att bli omöjligt att stå emot när den samhälleliga basen med sina allt mer avancerade produktivkrafter blir så ändrad att samhällets kultur, politik, juridik, ägandeförhållanden etc. inte längre hänger med. Exempel: Kampen om fildelning för något årtionde sedan kan tas som en förpostfäktning i en större kulturell och juridisk strid om vem som äger vad i ett datoriserat samhälle. Eller dagens bekymmer med sociala media (hur länge får jag skriva det här?).

För att uttrycka det annorlunda: när produktivkrafterna blir tillräckligt utvecklade blir invändningarna mot socialism som ”utopi” meningslösa. ”Ni påstår att planekonomi inte går att fixa organisatoriskt – men titta på de här systemen som i realtid täcker hela kedjan från produktion till konsumtion och tillbaka igen! Ni kan prata om Sovjet med handräknade femårsplaner, vi pratar om datoriserade system där händelserna uppdateras omedelbart!”

Nu kommer ju inte dagens superkapitalister och deras politiker att ge upp godvilligt och erkänna att det är dags att dra sig tillbaka (undantaget kan väl vara i Kina, där partiet har sista ordet), så det räcker nog ändå inte med att den tekniska grunden finns. Men det finns ju också kunniga människor på andra nivåer i samhället, och mängder av folk som råkar illa ut när tekniken används på ett sätt som är skadligt för dem. Eller som helt enkelt börjar tänka att det nuvarande systemet är omoraliskt. Alltså bör det finnas både teknisk grundval och folk som kan agera efter dessa förutsättningar.

Nu ett raskt hopp till praktiken! Jag råkade få syn på en artikel i Time om ny utveckling av logistik i Kina. Det handlar om leveransföretaget Cainiao som ägs av det enorma e-handelsföretaget Alibaba. Läsningen av denna artikel kan vara lite dyster för den som tänker sig att leveranser (om de ens kommer) under socialismen måste ta en evighet. För här går det undan i Kina, och kanske snart i hela världen. Det lilla fordonet på bilden ovan skickar en signal till kunden när den startar med sin last av paket, och en ny signal när den kommer fram till platsen där paketet skall hämtas. Ungefär utanför mottagarens dörr, antar jag.

Dock är Xiao G inte slutmålet, det är, skall vi säga liiite större:

The Xiao G is part of Cainiao’s plan to create a single ecosystem for all logistics firms across the world to plug into, allowing for the seamless transfer of goods between companies and jurisdictions. Just as myriad smartphone makers all operate on Google’s Android, Cainiao envisages thousands of independent logistics firms can operate within its system, sharing everything from labeling standards to customs information.

I dagens läge kan Cainiaos plattform för logistik, där man samarbetar med en mängd andra logistikfirmor och transportörer, frakta ett ettkilospaket över hela Kina inom ett dygn till en kostnad av ca. 2,56 i svenska kronor. Målet är att inom tre dagar kunna transportera var som helst över hela Jorden, till ett pris av ca. 25.50. (Jämförelse: idag tar det fem dagar att skicka ett halvkilos paket med DHL från Shanghai till London, och priset är ca. 850 kronor.) En sådan snabb leverans över gränser kräver rejält datastöd för att bl.a. få snabb tullklarering, och det finns redan. (Jag såg tidiga sådana system redan på 1990-talet, så kom inte och prata om ”utopi”. Att koppla ihop hela kedjan från konstruktion/produktion till kund, inklusive ekonomiska transaktioner, tullar, farligt gods etc. via datanät och sammankopplade datorer är inget konstigt idag. Här är ett av mina äldre inlägg i detta ämne.)

Så här ser artikelförfattaren i Time på den längre utvecklingen:

In the near-term, having a state-of-the-art logistics system gives Chinese manufacturers a competitive edge to offset rising wages in a rapidly developing society.
But it’s also a strategic advantage that chimes with Beijing’s China Standards 2035 plan to set global benchmarks for next-generation technologies like 5G, Artificial Intelligence (AI) and the Internet of Things (IoT). Although China has been making steady gains in this regard—contributing a significant number of protocol standards for 5G wireless networks, for example—Cainiao’s logistics endeavors may be the first time the world’s most populous nation writes truly global rules.

I dag är det kapitalistiska vinstkrav, inte människovänlighet, som driver på för omvandling i logistiksektorn. Dels höjs produktiviteten i transporterna och tas bort dödtid i distributionskedjorna: mer varor skickas på kortare tid till lägre kostnader. Dels kan producenten ta betalt snabbare av kunden. Och leverantören kan minska sina lager och vara mer ”just in time” när efterfrågan kommer. (För någon vecka sedan råkade jag få syn på en annons från ett svenskt företag, Slimstock, som arbetar just med logistik. På deras hemsida kan man se vilka vinster de hävdar företag kan göra genom att använda deras tjänster.)

Kina må vara hur kapitalistiskt som helst för närvarande, men dessa påhittiga kineser bygger för framtiden. Man kan gissa att partiet har folk som håller ett vakande öga på utvecklingen. För de tekniska genombrotten kommer att få allt fler människor att fråga sig för vem/vad det nuvarande systemet är bra, och hur det kan behövas stuvas om. Alternativet, att det bara rullar på, kan bli väldigt otrevligt.

Kina och dansande bord

Om man tittar i Ivan Bomans översättning av Marx Kapitalet I, utgiven av Clarté och Cavefors 1969, och fotnot 25 på sidan 62, så står det följande:

Man erinrar sig, att Kina och borden började dansa, då den övriga världen tycktes stå still …

Det här krävs nog lite ytterligare förklaringar, och det hittar vi på sidan 687 tack vare tidigare utgivare av Kapitalet:

Efter nederlaget för 1848/49 års revolution hamnade Europa i en period av den svartaste politiska reaktion. Under det att Europas aristokratiska och även borgerliga kretsar tjusades av spiritismen, i synnerhet borddans, uppstod i Kina en mäktig antifeodal befrielserörelse, i synnerhet bland bönderna, en rörelse som gått till historien under namnet Tai-ping-revolutionen.

Just det. Medan Europa degar ned sig i pessimism, intellektuell och kulturell träskvandring, vidskepelse, religion, högerextremism … så jobbar Östasien och Kina vidare utan att förtröttas. Ett färskt twitter meddelar följande:

President #XiJinping: China will ”favorably consider” joining Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP). #APEC2020

Alltså: det räcker inte med att Kina fått 14 andra stater – de tio i ASEAN och fyra till – att skriva på det enorma frihandelsavtalet RCEP, man är beredd att utveckla sitt medlemskap i APEC också. APEC betyder ”Asia-Pacific Economic Cooperation” och omfattar ett stort antal stater runt Stilla havet.

Som synes av den här kartan (hämtad härifrån) är det ingen liten samling stater som är med i APEC.

I Sydamerika är Chile och Peru med. Kinas handel överhuvud taget med kontinenten utvecklas starkt. USA och Kanada kanske får betraktas som mer tveksamma medlemmar, särskilt med tanke på att den ena alltid vill bestämma allt, och den andra är mer eller mindre vasall till bestämmaren. USA släpar efter Kina, och det man kan göra nu verkar mest att försöka lägga krokben för en framgångsrik konkurrent.

Hur som helst: Sverige ligger ju vid fel hav och kan inte ansluta sig till något av dessa handelsblock, men man får hoppas att vår utrikesförvaltning inte bara sitter och väntar på order från Washington, utan självständigt granskar utvecklingen omkring Stilla havet och vad den kan betyda för Sverige. Eller sitter man i palatset vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm och ägnar sig åt spiritism, borddans och annan vidskepelse, alltmedan smarta kineser hela tiden går framåt med raska steg?

Som jag citerat tidigare: ”Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.” Jag såg att Ericssons VD är oroad för utvecklingen. Det borde han vara. Hur oroade är våra ansvariga politiker och tjänstemän?

Ännu en kråkvinkelsreformator?

I SvD:s ekonomibilaga i lördags (24/10 2020) fanns en artikel betitlad Nordström: Vi kommer att dela allt i framtiden. ‘Nordström’ är ekonomidoktorn Kjell A Nordström, och brödtexten nedanför denna fantastiska rubrik visar att vi tydligen inte skall gå hela vägen ut till det fulländade delningssamhället. Man kan dela hundar, bilar, redskap, semesterhus etc. 2015 uppges delningsekonomin ha omsatt 15 miljarder dollar, och enligt en prognos som verkar komma från konsultfirman Price Waterhouse skall det bli 335 miljarder år 2025. (Själv är jag lite skeptisk mot prognoser, särskilt om de vill säga något om framtiden.)

En viktig sak fattas, jag återkommer till detta.

I stället klämmer jag in ett stycke från Marx & Engels klassiker Det kommunistiska partiets manifest. Närmare ett stycke från slutet där olika socialistiska strömningar från 1840-talet beskrivs. Man kan ju tro att mer än 180-åriga idéer inte skulle ha så stor betydelse i vår tid, men jag undrar …

2. Den konservativa eller borgerliga socialismen
En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.

Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.

Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma som någonting förhatligt.

En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandens mark och alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning.

Vi tackar Karl och Fritz för denna överblick, och fortsätter med vårt eget resonemang och granskning av Nordströms argument.

Jag undrar om ”delningsekonomi” är ett argument för den medelklass som å ena sidan känner sig pressad av sämre tider, men samtidigt är för intellektuellt lat för att sätta sig in i hur andra universalmediciner av typ medborgarlön/basinkomst eller MMT fungerar. Läser man mer i artikeln framgår det att det är en idé för folk som är lata inte bara i tänkandet, utan att göra ett handtag själva – samt tycks ha gott om pengar. Mer från artikeln:

I ett större perspektiv, bortom … delade hundar, lyfter [Nordström] länder som Schweiz och Luxemburg som exempel. Rika länder som har kommit långt i sitt delande.
-”Rikingar” är en möjlig för­klaring till utvecklingen. De vill inte ha en massa problem. Du vill ha ett hus uppe i Åre och till­gång till det, men vill inte hålla på att spika på det. Då är de i huset på Mauritius på somma­ren och har inte tid att under­hålla ett vinterhus. Kjell A Nordströms syn på delningsekonomins framfart är att människor vill ha service men inte ägarskapet.
– Problemet med ägande är att du ska reparera gräsklipparen och fixa taket. Det där vill man bort ifrån.

Tja, behöver man säga så mycket mer? Vad har vi här? De stackars proletärerna som har råd med andel i vinterhus i Åre och sommarhus på Mauritius men som tycker att någon annan får göra det praktiska jobbet med att underhålla dem? RUT&ROT-generationen antar jag, och en flora av folk som betjänar dem och väl också kan dela ett ock annat, men då på en blygsammare nivå. Kanske Nordström klämde till med ett dåligt exempel, men jag tycker detta låter som ett projekt för den så kallade övre medelklassen (= bättre betalda knegare) så att den kan hålla skenet uppe och näsan i vädret ett tag till.

Naturligtvis är delningsidén som idé och även praktik inte dum. Idéer uppstår ur samhällets praktik. Den materiella verkligheten skapar tankar som olika grupper kan ta till sig och försöka genomföra (det blir kampen i överbyggnaden som Marx skrev om). Men bygger man delningsekonomi, medborgarlön eller MMT till stödjepelare i ett vacklande ekonomiskt system kommer man förmodligen att få problem framöver. För det finns uppenbarligen en sak som inte skall delas: kontrollen över produktionsmedlen. På 1970-talet uttrycktes det i Sverige ungefär som att ”demokratin gör halt vid fabriksgrindarna”. Och det gör väl kråkvinkelsreformisterna också.

I det tyska originalet heter för övrig ”kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag” Winkelreformer der buntscheckigsten Art. De är roliga, de där tyskarna!

Min adventskalender – elfte luckan

Påstår inte borgarna, att den nuvarande fördelningen är ”rättvis”. Och är den i själva verket inte den enda ”rättvisa” fördelningen på grundval av det nuvarande produktionssättet? Regleras de ekonomiska förhållandena genom rättsbegrepp eller härrör inte tvärtom rättsförhållandena ur de ekonomiska förhållandena. … Rätten kan aldrig vara högre än samhällets ekonomiska utveckling och därav betingade kulturutveckling.

(Karl Marx, Till kritiken av Gothaprogrammet)

Min adventskalender – nionde luckan

De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister. 

(Marx, Filosofins elände 1847)

Roberts om ‘kunskapsvaror’

Här följer en lite förkortad artikel av den marxistiske nationalekonomen Michael Roberts, först publicerad här. Ämnet är intressant ur flera synpunkter. Exempelvis frågan ”var är produktivt respektive improduktivt arbete?” vilket Marx sysslade en hel del med när han byggde vidare på de äldre ekonomernas tankar. Svaret ligger ju ungefär i den här riktningen: om en kapitalist kan utvinna mervärde/göra profit på ett arbete så är det produktivt – det är alltså inte arbetet i sig, utan samhällssystemets sätt att fungera som bestämmer om det är produktivt eller ej. Vinsten är avgörande för om kapitalisten är intresserad av att producera eller inte.

När Marx diskuterade ‘värde’ var det två typer som han övertog från sina föregångare: varan kan ha ett värde som bruksföremål, alltså bruksvärde. En hammares bruksvärde är att man kan slå på spikar med den. Men den kan serieproduceras på en fabrik och bli en arbetsprodukt som säljs på marknaden, den får ett bytesvärde när den omsätts i pengar. (Här har vi en process där varans ursprungliga värde bestäms genom tiden det behövs för att producera en vara av denna typ. Sedan genomgår detta arbetsvärde några transformationer innan det kommer ut på marknaden och får ett marknadspris – men det är en annan historia.)

En annan aspekt som blivit aktuell i och med internets genombrott är fildelning, och frågan om kostnader och ersättning för filer som i princip kan kopieras hur många gånger som helst utan att förändras. Roberts hamnar intressant nog på den sida som inte tycker att detta är varor som man kan tillägna sig gratis eftersom de ‘inte kostar något’. För det finns ju arbete, intellektuellt arbete, som skapat även denna typ av varor, och det krävs ofta kringutrustning för att det hela skall fungera.

Marx hade naturligtvis funderat även på detta: vad händer när det mänskliga skapande arbetet blir en allt mindre del av det kapital som kapitalisterna sätter i rörelse för att få fram ständigt större profiter? Vad händer när vetenskap blir en allt större del av produktionsprocessen? – Det kan vi grunna vidare på: betyder det att arbetsvärdeläran är utgången, eller lever den kvar och fungerar som förklaring till hur systemet fungerar? Marx och hans föregångare antog att värde skapades genom mänskligt arbetet, och sedan delades det nyskapade värdet mellan arbetaren (lön) och kapitalisten (mervärde).

Men vad händer i en bransch där det mänskliga arbetet nästan försvunnit, varifrån kommer vinsterna där? Roberts polemiserar mot några författare som han tycker har fel, och ur den diskussionen kommer en del intressanta synpunkter fram.

Och nu ordet till Michael Roberts:

Kunskapsvaror

I Oxford Handbook of Karl Marx har Thomas Rotta och Rodrigo Teixeira ett kapitel som kallas kommodifiering av kunskap och information. I detta kapitel hävdar de att kunskap är ”immateriellt arbete” och att ”kunskapsvaror” i allt högre grad ersätter materiella varor i modern kapitalism.

”Exempel på kunskapsvaror är alla typer av kommodifierade data, datorprogramvara, kemiska formler, patenterad information, inspelad musik, upphovsrättsskyddade kompositioner och filmer och monopoliserad vetenskaplig kunskap.”

Enligt Rotta och Teixeira har dessa kunskapsvaror inget värde i marxistiska termer eftersom deras reproduktion tenderar att vara kostnadsfri. Kunskap kan reproduceras oändligt utan kostnad. Tidigare författare har hävdat att eftersom kunskapsvaror inte har något värde håller Marx värdelag inte längre. Rotta och Teixeira hävdar att de kan återställa Marx värdelag som en förklaring av kunskapsvaror. Och deras lösning är att även om kunskapsvaror inte har något värde så kan ägarna till sådana råvaror genom patent och upphovsrätt osv. utvinna ränta från produktiva kapitalistiska sektorer, på samma sätt som Marx förklarade att hyra extraheras av hyresvärdar (genom deras monopol på land) från produktiva kapitalister. De avslutar med att uppskatta den ökade mängden värde som extraheras i form av ”hyror” av ”kunskapsindustrier”.

Håller Rotta och Teixeiras uppenbara försvar för Marx värdelag i förhållande till informationsbranschen? Jag tror inte det. Här är varför. Först missar Rotta och Teixeira, liksom andra författare före dem (Negri etc), Marxs värdeteori på denna fråga. Bara för att kunskap är immateriell, blir den inte icke-materiell. Kunskap är materiell. Både konkreta föremål och mentala tankar är materiella. Båda kräver användande av mänsklig energi, vilken är materiell, vilket visas av människans metabolism.

Mer specifikt orsakar användandet av mänsklig energi som utgör den kognitiva processen, tänkande, en förändring i nervsystemet, i sammankopplingarna mellan hjärnans nervceller. Detta kallas synapsis. Det är dessa förändringar som möjliggör en annan uppfattning av världen. Så att förneka att kunskap, även om den är immateriell, är materiell är att ignorera resultaten från neurovetenskapen. Trots allt, om elektricitet och dess effekter är materiella, varför ska den elektriska aktiviteten i hjärnan och dess effekt (kunskap) inte också vara materiell? Det finns inget ”immateriellt” arbete, trots alla ”kunskapsmarxisternas påståenden”, inklusive som det verkar Rotta och Teixeira. Dikotomin är inte mellan materiellt och mentalt arbete, utan om det är gripbart eller inte.

Det andra misstaget som Rotta och Teixeira gör är att eftersom kunskap är ”immateriell” är det improduktiv arbetskraft som inte producerar något värde. Men produktivt arbete är arbete som utförs under kapitalistiska produktionsförhållanden. Produktiv arbetskraft är inte bara det som producerar fysiska varor. Produktiv arbetskraft inkluderar också vad som vanliga ekonomer kallar tjänster. Som Marx förklarade: om en kapitalist har en tjänare är det improduktiv arbetskraft. Men om han går till ett hotell och använder en vaktmästare för att ta sitt bagage till rummet, levererar denne vaktmästare produktiv arbetskraft eftersom hen arbetar för hotellets kapitalägare för lön.

Rotta och Teixeira ger oss exemplet på en levande konsert. ”Därför är det vi kallar en konsert i själva verket ett paket med flera varor, bland dem kunskapsvaror som musikaliska kompositioner. Live-föreställningen är en kombination av produktivt arbetet för musiker och teknisk personal, plus den improduktiva arbetskraften hos de som komponerade låtarna i första hand.” Men vad är improduktivt med kompositören? Hen kan sälja detta musikstycke på marknaden för copyright och royalties vid uppföranden. Royalties måste betalas om musiken används i konserten. Mervärde skapas och realiseras.

Sedan finns exemplet smartphone. ”När du köper en smartphone täcker en del av telefonpriset produktionskostnaderna för de fysiska komponenterna. Men en annan del av priset belönar den patenterade designen och den upphovsrättsskyddade programvaran lagrad i minnet. De upphovsrättsskyddade delarna av telefonen är därför kunskapsvaror, och intäkterna förknippade med dessa specifika komponenter är kunskapsräntor.” Men varför anses intäkterna från upphovsrätt och patent endast vara räntor? Idén, designen och operativsystemet har alla producerats av mental arbetskraft som anställts av kapitalistiska företag. Företagen utnyttjar den arbetskraften och tillägnar sig mervärde genom att sälja eller hyra ut programvaran. Detta är produktivt arbete och det ger värde. Det skiljer sig inte från ett läkemedelsföretag som använder forskare att hitta en formel för ett nytt läkemedel som de kan sälja på marknaden med ett patent som hålls i åratal.

Av samma anledning kan produktion av kunskap (mentalt arbete) vara produktiv av värde och mervärde om det är mentala arbeten som utförs för kapitalet. I detta fall anges mängden nytt värde som genereras under den mentala arbetsprocessen av längden och intensiteten på det abstrakta mentala arbetet som utförs, givet värdet av de mentala arbetarnas arbetskraft. Mervärde är alltså det nya värdet som genereras av de mentala arbetarna minus värdet på deras arbetskraft, och exploateringsgraden är detta mervärde dividerat med värdet på deras arbetskraft.

Värdet av kunskap (och av vilken som helst mental produkt) kan införlivas i ett objektivt skal eller inte. I båda fallen är det en immateriell men materiell råvara vars värde bestäms av det nya producerade värdet plus värdet på de produktionsmedel som används. Dataprogrammeraren eller webbsidekonstruktören är i princip lika produktiv som arbetaren som skapar datorn, om båda arbetar för datorföretaget. Således innebär kunskapsproduktion produktion av värde och mervärde (exploatering) och inte ränta. När mentalprodukter (kunskap) har producerats kan de kapitalistiska ägarna sedan utvinna ”ränta” av sin immateriella egendom (den kunskap som produceras av mentalarbetare för dem) genom att tillämpa immateriella äganderättigheter. Men det är värdeproduktion först. Skillnaden mellan produktion och tillägnande är grundläggande.
Det är inte heller korrekt att säga att värdet av mentala arbeten och kunskapsvaror inte kan kvantifieras. För att stödja sitt påstående att reproduktion av kunskap inte har något värde citerar Rotta och Teixeira Marx: Vid sidan av den materiella förslitningen är maskinen emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre.  I bägge fallen bestämmes dess värde, hur ung och livskraftig den eljest än må vara, inte genom den arbetstid, som faktiskt är förkroppsligad i den, utan genom den arbetstid som behövs för dess egen reproduktion eller för reproduktion av en bättre maskin. Den förlorar därför mer eller mindre i värde..” [Citatet finns Marx Kapitalet I, sid. 351f i 1969 års upplaga, Ivan Bohmans översättning.]

Rotta och Teixeira tror att detta visar att eftersom arbetstiden för att reproducera en maskin kan falla under värdet på den första maskinen på grund av teknisk utveckling (moralisk avskrivning) föreslår Marx att kunskapsvaror tenderar att inte ha något värde alls eftersom kunskap kan reproduceras oändligt utan arbetstid förlängs. Men detta citat från Marx hänvisar till värdet på varje ny produktionsprocess där arbetstiden som är involverad i värdet av en vara (maskin) faller. Men det skulle inte leda till att lönsamheten för investerat kapital faller ner till noll. Den genomsnittliga vinstnivån bestäms av de initiala fasta kapitalkostnaderna och eventuella cirkulerande kapitalkostnader som är involverade i reproduktionen. Lönsamheten bestäms fortfarande av alla produktionssteg för varan, även om värdet på varje nyproducerad vara faller.

Och kunskapsvaror kan inte produceras för ingenting bara för att de är materiella. Produktiviteten för fysiska, konkreta råvaror mäts i produktionsenheter per enhet investerat kapital. Detta gäller lika mycket för mental produktion, eller kunskapsvaror, till exempel ett videospel. Den mentala produkten kan ingå i ett objektivt skal (en DVD). De producerade DVD-skivorna kan räknas. Det kan också finnas i en digital fil och laddas ner från en webbplats till en dator och sedan till en annan. Antalet nedladdningar kan räknas. Kort sagt kan mentalproduktion eller kunskapsvaror räknas. På webbplatser kan antalet träffar räknas. Reproduktionen blir täljaren för produktivitet och lönsamhet.

Det ursprungliga investerade kapitalet, nämnaren, kan också mätas. Först finns det kapital som investeras i prototypen. Detta är inte bara fast konstant kapital (datorer, lokaler, anläggningar, chipsgjuterier, monteringsanläggningar etc.). Det cirkulerar också konstant kapital (råvaror) och rörligt kapital, löner, som går från mycket högt (för högt kvalificerade utvecklare) till låga. Sedan finns det kostnader för administration, förhandsreklam och andra marknadsföringskostnader. Sedan finns det ytterligare kapital som investerats i reproduktionen av kopiorna av prototypen. I verkligheten kan det totala värdet på kunskapsvaran vara högt, inte noll. Enhetsvärdet ges sedan av det totala värdet dividerat med antalet kopior som gjorts. Det är direkt proportionellt mot det totala värdet och omvänt proportionellt till mängden kopior. Värdet av att reproducera sådana kunskapsvaror går inte mot noll eftersom det alltid finns replikeringskostnader för kunskapsvaran vid leverans till användaren.

Återigen är reproduktionen av en kunskapsvara inte annorlunda än reproduktionen av ett nytt läkemedel hos ett farmaceutiskt företag. Inbyggt i läkemedlets pris är den initiala kostnaden för att anställa mental arbetskraft, testa läkemedlet för människor osv, produktion av piller, vätskor plus all utrustning för att administrera detta och så vidare. Visst kan enhetskostnaden för produktionen av varje ny piller falla till ett mycket lågt värde, men det betyder inte att det totala värdet och enhetsvärdet har sjunkit till noll.

Sammanfattningsvis är kunskap materiell (även om den är ogripbar) och om kunskapsvaror produceras under förhållanden med kapitalistisk produktion, dvs genom att använda mentalt arbete och sälja idén, formeln, programmet, musiken etc. på marknaden, kan värde skapas av mental arbetskraft. Värdet kommer då från utnyttjande av produktivt arbete, enligt Marxs värdelag. Det finns inget behov att åberopa konceptet med ränteutvinning för att förklara vinsten för läkemedelsföretag eller Google. Den så kallade ”räntefieringen” av moderna kapitalistiska ekonomier som nu är så populär som en modifiering eller en ersättning av Marx värdelag stöds inte av kunskapsvaruproduktion.

"Världens mest skrämmande ekonom"

Det här är en obetydligt förkortad artikel, hämtad från ekonomen Michael Roberts blogg. Man skulle kunna säga att den handlar om en ekonom, Mariana Mazzucato, som har en mängd bra och intressanta insikter, men som (ur marxistisk synpunkt, vilket är Roberts synpunkt) inte räcker hela vägen fram om man verkligen vill lösa problemen med kapitalismen. Jag har lagt in några egna kommentarer i texten, markerat av hakparenteser [].

Världens mest skrämmande ekonom?

Mariana Mazzucato är en av världens mest inflytelserika ekonomer, enligt tidningen Quartz. Hon har vunnit många priser för sitt arbete. Hon är rådgivare till brittiska Labour om ekonomisk politik. hon har den radikala kongressrepresentanten Alexandria Ocasio-Cortez ”öra”, hon ger råd till Demokraternas förhoppningsfulla presidentkandidat senator Elizabeth Warren och även den skotska nationalistledaren Nicola Sturgeon. Och hon har skrivit två viktiga böcker: The Entrepreneurial State (2013) och The Value of Everything(2018).

Mazzucato betraktas som radikal, till och med ”skrämmande” av många ekonomer och konservativa politiker. Detta beror på att hon har lyft fram den viktiga roll som staten och regeringar har spelat för att leverera innovation inom teknik och i att främja produktiva investeringar. Tanken att staten kan vara en ledande kraft inom innovation och investeringar i användbar verksamhet är ett problem för höger-neoliberala ‘frimarknads’-åsikter hos majoriteten av mainstreamekonomer och politiker.

I tidigare inlägg framhöll jag hennes viktiga insikter i hur statens investeringar och ledning var avgörande för utvecklingen av den nya tekniken på internet, den globala webben, Microsoft, Apple, iphone etc. IPhone till exempel utvecklades med hjälp av offentliga medel och militära upphandlingsprojekt för mikroprocessorer. Innovatörerna var offentligt finansierade universitet och forskningsinstitut, inte smarta företagarkapitalister. Det finns faktiskt inget nytt med offentlig finansiering av de viktigaste innovationerna i kapitalistisk ackumulation. De tekniska framstegen som gjordes under det första och andra världskriget med användning av regeringars ‘försvar’-fonder var enorma: jetflygplan, radar, telekom, fordonskonstruktion etc.

[ För Sveriges del kan vi ta samarbetet i ett samägt bolag mellan L M Ericsson och Televerket som ledde fram till den oerhört framgångsrika AXE-växeln och det nordiska mobiltelefonnätet. Ett annat  samarbete fanns mellan statliga Vattenfall och privata Asea.]

Så det är ingen slump att det kraftiga fallet i statens investeringar i förhållande till BNP i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna under den så kallade neoliberala perioden sedan början av 1980-talet har åtföljts av en långsammare produktivitetstillväxt.

Investeringar i den kapitalistiska sektorn har inte lyckats leverera högre produktivitet per person sedan 1980-talet än under perioden med högre statliga investeringar tidigare. En sjunkande lönsamhet på 1970-talet i alla större ekonomier ledde till att statens sektorinvesteringar i teknik och ”humankapital” minskades för att sänka skatten på kapital och hålla lönerna nere. Privatisering var verkligen på dagordningen. Det hjälpte lönsamheten i den kapitalistiska sektorn lite (tillsammans med successiva nedgångar) men på bekostnad av produktivitetstillväxten.

Som Mazzucato tydliggör i sin andra bok, The Value of Everything, skapar statliga investeringar och produktion värden, det vill säga saker eller tjänster vi behöver och är inte bara en (nödvändig) kostnad. Men som jag kommenterade i en recension av den boken, i marxistiska termer, förenar Mazzucato värde med bruksvärdet. Ja, statliga investeringar i skolor, sjukhus, transport, infrastruktur och teknik skapar användbara saker, men under det kapitalistiska produktionssättet för vinst skapar det inte värde (övervärde eller vinst). Tvärtom, detta kan sänka den totala lönsamheten för den kapitalistiska sektorn. Så det finns en inneboende motsägelse i kapitalismen mellan mer bruksvärde och värde.

[‘Värde’ kan skrivas lite längre som ‘bytesvärde’. Det här är begrepp som kommer från den klassiska nationalekonomin. Med ‘bruksvärde’ avses helt enkelt vad en grej kan användas till: hammarens bruksvärde ligger i att den är bra om man vill slå in spik, och detta oavsett hur ekonomin runtomkring ser ut. ‘Värde/bytesvärde’ kommer ur arbetsvärdeläran och beskriver hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i hammaren. Via diverse transformationer kommer detta att förvandlas till ett marknadspris – men då måste det alltså finnas en marknad. Och är marknaden kapitalistisk, alltså inriktad på vinstdrivna företag som producerar för stora marknader, är det för producenten likgiltigt vad hammaren skall användas till. Det viktiga är att ta hem en vinst så att man kan tillverka ännu fler hammare och ta hem ännu mer vinst.]

Tyvärr erkänns detta inte i Mazzucatos arbete. Som ett resultat ser hon sin uppgift som ekonom att visa hur regeringen kan hjälpa kapitalismen att fungera genom att få regeringen att skapa mer ‘värde’. För Mazzucato kan regeringar göra mer ”än att spela en passiv roll för att fixa marknadsmisslyckanden” … men istället”tillåtas att omfatta entreprenörsandan för att styra innovation och ekonomisk tillväxt”. Hon vill att regeringar ska ha i uppdrag ”att få skiten gjort”. Nu låter detta läskigt för mainstream men de behöver inte oroa sig. Mazzucato förespråkar inte att byta ut kapitalism med socialism – eftersom hon säger ”Jag tror inte att dessa ord är till hjälp … det finns alla möjliga olika sätt att göra kapitalism … det är vad jag tror behöver helt startas om istället för att börja kalla saker socialism” ….

Kapitalism, socialism; vad finns i ett namn? Tja, bakom ett namn ligger en kategorisering av strukturen för ett produktionssätt och sociala relationer. Mazzucato vill att kapitalismen ska leverera fler och bättre saker och tjänster för människor, men utan att beröra det privata ägandet av produktionsmedlen. Och att prata om att ersätta kapitalistiska företag med gemensamt ägande, planering och arbetardemokrati skulle vara ett misstag. ”Om du börjar prata om socialism kommer det inte att få företag att göra något annorlunda än vad de gör nu.” Men kommer föreslaget att stora företag ska investera produktivt utan att ta hänsyn till ”aktieägarvärde” heller fungera?

[För mig låter Mazzucatos linje som den gamla sympatiska socialdemokratin som ville alla väl, inklusive kapitalet. Men det fungerar inte när kapitalet har växt sig så stort och mäktigt att det inte behöver några socialdemokratiska tjänstehjon längre.]

För Mazzucato är socialism en trevlig idé men inte praktisk. ”Oavsett vad jag skulle vilja se i en idealvärld tror jag realistiskt att vi kommer att ha kapitalism”. Problemet jag har med den slutsatsen är att det att vara ”realistiskt” och acceptera att kapitalismen kommer att vara här under överskådlig framtid, och så att försöka få den att fungera bättre är det som inte är realistiskt! Kan man under kapitalismen undvika regelbundna och återkommande ekonomiska nedgångar som kostar många miljoner jobb, hem och försörjning i varje generation? Kan imperialistiska äventyr och exploatering undvikas? Kan extrem ojämlikhet mellan välstånd och inkomst vändas? Kan klimatförändringar och global uppvärmning stoppas?

Kan någon av dessa fasor realistiskt avlägsnas genom att få regeringar och multinationella medborgare att ha ”i uppdrag” att ”få skiten gjord” och samtidigt bevara det kapitalistiska produktionssystemet och investeringarna för privat vinst? Detta är vad som är orealistiskt. Men det är säkrare att prata om att rädda kapitalismen från sig själv eller få den att fungera bättre med regeringens hjälp än att ersätta kapitalismen. Det senare skulle verkligen vara skrämmande för den befintliga ordningen.

[Sammanfattningsvis: kapitalismen fungerar som kapitalism, en maskin som söker utvinna allt större vinster med minsta möjliga hänsyn till vad detta får för återverkningar på miljarder människor på denna planet. Tänk på världens militär-industriella komplex som faktiskt lever fett på risken för att den mänskliga civilisationen kan utplåna sig själv om någon trycker på fel knapp i ett känsligt läge. Det går inte att prata bort. En reformism som hela tiden ängsligt traskar omkring inom ramarna för vad kapitalisterna tycker är acceptabelt kommer inte att bli särskilt framgångsrik. Det är väl därför stora delar av den givit upp och i stället driver identitetspolitik och liknande projekt som må verka radikala, men inte hotar systemet som sådant.

Jag undrar om inte ”världens mest skrämmande ekonom” ur kapitalistisk synpunkt fortfarande är doktor Marx!]

Marx mot skogsbolagen

Den långa produktionstiden … med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogsskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga. (Karl Marx, Kapitalet II, Cavefors/Clarté 1971, sid. 221.)

Jag antar att klassicisten och tyske romantikern Marx bland annat tänkte på hur skogarna försvann runt Medelhavet för länge sedan, och hur ödeläggelsen sedan fortsatte upp genom Europa – och detta långt innan kapitalismen kommit in på scenen.

Tar det inte ungefär 70 år för en tall att växa upp i Sverige? Den tallplanta som tittar upp ur jorden när farfar var ung kommer först sonsonen att kunna hugga ner som fullvuxet träd. Det är en långsam naturlig process som inte passar i dagens kvartalsekonomi. Tydligen passade det inte så bra på Marx tid heller.

Problemet för kapitalisten i skogsbranschen är alltså att det tar väldigt lång tid innan investeringen leder fram till en färdig produkt som kan säljas och ge vinst. Det är ett förhållande som kan leda till för tidig skövling, alternativt att företagen försöker genvägar för att snabba på trädens tillväxt som inte alltid är så hälsosamma för träden och för skogen som miljö. I ett fall som jag hörde om förra årtiondet var det en areal av Ölands storlek där en ny smart planteringsmetod för tallar ledde till att plantorna dog efter ungefär tio år. Inte så smart – bolagen hade varnats av kunnigt folk, men körde på ändå. Räknenissarnas kapitalism och ett vettigt skogsbruk går alltså illa ihop.