Sex punkter efter Karl Polanyi

Jag har Karl Polanyis bok Den stora omdaningen i hyllan. Det var några år sedan jag läste den. Efter att ha tagit del av nedanstående bloggpost av Asad Zaman, (ursprungligen publicerad här och översatt av mig) känner jag trängtan att åter läsa den.

Men nu ordet över till Asad Zaman:

Ända sedan den moderna ekonomiska teorins spektakulära misslyckandet blev uppenbar för alla under den globala finanskrisen [från 2007] har sökandet efter alternativa sätt att organisera våra ekonomiska angelägenheter intensifierats. Den stora majoriteten av alternativ som behandlas erbjuder mindre justeringar och lappningar, och kvarstår inom den metodiska ramen för neoklassisk ekonomi. Däremot erbjuder Polanyi ett radikalt alternativ, med unika insikter baserade på en djupgående studie av historien om framväxten av kapitalismen. Ett stort hinder för att förstå Polanyi är det faktum att livet i ett marknadssamhälle formar våra tankar och beteenden, vilket gör det svårt att föreställa sig radikala alternativ.
Att förstå Polanyi kräver att man står utanför de historiska strömmar som har format moderna samhällen för att se hur våra ekonomiska, politiska och sociala teorier om världen har formats av externa krafter och utvecklats över tiden. Att studera denna kunskapsarkologi erbjuder oss insikter i de historiska processer som har format våra tankar och ger oss de verktyg som behövs för att befria oss från de snäva gränser som skapats av våra tidigare erfarenheter.

Det centrala temat för Polanyis bok är en historisk beskrivning av marknadsekonomins framväxt som konkurrent till den traditionella ekonomin. Marknadsekonomin vann denna kamp, ​​och ideologier som stödde marknadsekonomin vann den motsvarande striden på idémarknaden. Idag är marknadsekonomins seger så komplett att det har blivit svårt för oss att föreställa sig samhällen där marknaden inte spelar en central roll. Polanyi hävdar att marknader i motsats till allmän uppfattning har haft marginell betydelse i traditionella samhällen genom historien. Marknadsekonomin uppstod efter en långvarig kamp mot dessa traditioner. Som Polanyi förtydligar är det inte en bra utveckling. Förvandlingen av människor och mark till varor vilket krävs av marknadens dominans har gjort enorma skador på samhället och miljön. Värdet av det mänskliga livet har sänkts till vad det kan tjäna in. Detta gör det möjligt för ambassadör Albright att göra en förskräcklig beräkning att offret av en halv miljon irakiska barn är värt kontrollen över oljan. På samma sätt reduceras värdefulla regnskogar, korallrev, växter, fiskar och djurarter, vars skapande tog miljontals år och inte kan ersättas till något pris, till värdet av timmer, mat eller kemikalier. Detta är grunden till de sociala och miljömässiga katastrofer vi står inför idag.

Analysen i Polanyis Den stora omdaningenkan sammanfattas i de sex punkter som anges nedan.

1: Alla samhällen står inför den ekonomiska uppgiften att producera och försörja alla samhällets medlemmar. Moderna marknadssamhällen är unika genom att tilldela marknaden detta ansvar och därigenom skapa rätt till produktionen för dem med rikedom och beröva de fattiga rätten till mat. Alla traditionella samhällen har använt icke-marknadsmekanismer baserade på samarbete och socialt ansvar för att försörja medlemmar som inte kan ta hand om sina egna behov. Det är bara i ett marknadssamhälle som utbildning, hälsa, boende och social välfärd endast är tillgängliga för dem som kan betala för det.

2: Marknadsmekanismer för tillhandahållande av varor till medlemmar strider mot andra sociala mekanismer och är skadliga för samhället. De fick central betydelse i Europa efter en långvarig strid som vanns av marknad över samhälle på grund av vissa historiska omständigheter säregna för Europa. Marknadernas uppgång orsakade enorma skador på samhället, vilka fortsätter till denna dag. Utbytet av nyckelmekanismer som styr sociala relationer mot sådana som är förenliga med marknadsmekanismer var traumatiska för mänskliga värderingar. Mark, arbete och pengar är avgörande för att en marknadsekonomi fungerar effektivt. Marknadssamhällen omvandlar dessa till varor som orsakar enorma skador. Detta innefattar (A) att förändra ett vårdande och symbiotiskt förhållande med Moder Jord till ett kommersiell utnyttjande av naturen, (B) Ändra relationer baserade på förtroende, intimitet och livstidsåtaganden till kortvariga opersonliga kommersiella transaktioner och (C) Förvandla mänskliga liv till säljbara råvaror för att skapa en arbetsmarknad.

3: Oreglerade marknader är så dödliga för det mänskliga samhället och miljön att skapandet av marknader automatiskt sätter igång rörelser för att skydda samhället och miljön från den skada de orsakar. Paradoxalt sett är det denna motrörelse, detta motstånd mot marknaderna, som gör att marknaderna kan överleva. Om detta inte var närvarande skulle marknaderna förstöra samhället och planeten. Till exempel orsakade den stora depressionen sammanbrott hos många fria marknadsinstitutioner, och regeringen gick in för att stötta upp dem och ersätta dem. På samma sätt räddar bara massiva regeringsåtgärder världen från en stor ekonomisk kris efter den globala finanskrisen från 2007. Denna skyddande antimarknadsrörelse gjorde det möjligt för kapitalismen att överleva. Detta kallas av Polanyi ”dubbelrörelse”, vilken säger att kapitalismens historia inte kan förstås utan att titta på båda sidor – krafterna som försöker befria marknader från alla förordningar och krafterna som kämpar för att skydda samhället från de skadliga effekterna av oreglerad marknader.

4: Vissa ideologier, som relaterar till mark, arbete och pengar, samt vinstmotiv, krävs för att marknaderna skall fungera effektivt. I synnerhet krävs både fattigdom och en viss mängd okänslighet och likgiltighet för fattigdom för att marknaderna ska fungera effektivt. Kapitalistisk ekonomi kräver försäljning, inköp och utnyttjande av arbetskraft, vilket inte kan ske utan att skapa fattigdom och använda den för att motivera arbetstagare. Helgandet av egendomsrättigheter är ett annat viktigt inslag i marknaderna. Således nödvändiggör existensen av en marknadsekonomi uppkomsten av vissa ideologier och tankar som är skadliga för och i motsats till naturliga mänskliga tendenser.

5: Marknaderna har varit bräckliga och krisbenägna och har kryssat från katastrof till katastrof, vilket illustreras av den stora finanskrisen 2007. Polanyi förutspådde 1944 att den sista och största av dessa kriser under hans tid, andra världskriget, äntligen hade dödat marknadssystemet och att en ny metod för att organisera ekonomiska frågor skulle uppstå i kölvattnet. I själva verket eliminerade de keynesiska idéerna de värsta överdrifterna av marknadsbaserade ekonomier och dominerade scenen i cirka 30 år efter det kriget. Marknadssystemet växte emellertid från askan och kom att dominera världen med en förbluffande maktuppvisning. Denna historia har presenterats mest effektivt av Naomi Klein i The Shock Doctrine: Rise of Disaster Capitalism.

6: Marknadsekonomier kräver påtvingande genom våld – antingen naturligt eller skapat. Som framgår av de tidigaste strategerna är bedrägeri ett viktigt element i krigföring. En av de väsentliga ingredienserna i marknadernas utveckling har varit en ständig kamp genom felaktig framställning av fakta, så att stora marknadsmisslyckanden har utmålats som anmärkningsvärda framgångar. Det finns ett antal strategier som vanligtvis används för att framställa en ekonomisk katastrof som framsteg och utveckling. Utan denna propaganda skulle marknaderna inte kunna överleva, eftersom motståndskraften mot marknader skulle vara för stark. Ett grundläggande budskap i moderna ekonomiska läroböcker är till exempel att kapitalismen har skapat enorm rikedom och oöverträffad framsteg. Trots den kapitalistiska propagandan har tvärtom i själva verket denna tillväxt varit extremt kostsam. Vi har det sålt planeten Jorden och framtiden för våra barn, och firar intäkterna utan att ta hänsyn till kostnaderna. Redovisning av kostnaderna för förstörelse av miljö, djurarter och det mänskliga samhället visar att dessa kostnader för tillväxt har varit mycket högre än fördelarna.

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.

Modeller för offentligt ägande

Jag har just deltagit ien specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.

Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet ‘offentlig’ märkligt nog utelämnat).

Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en ‘bekännande’ marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownitgav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.

På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].

McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade ‘naturliga monopolen’.

Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.

De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.

Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).

Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).

Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade ‘Morrison-modellen’, uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.

Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).

Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar ‘publika varor’.

För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde ‘Corbynomics’ när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins ‘kommandohöjder’) kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.

Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar(och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: ” … bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte”. Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som ”Marknaden”, som ensam måste tillbedjas (”du skall inga gudar hava jämte mig”) och bringas allt större offer. I den låt oss säga ‘snälla versionen’ är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa ”Molok, Molok!”  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone ‘litegrann’ nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men ‘litegrann’ duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? – Det vill jag se innan jag tror.

Wigforss nr. 6. Wigge och Polanyi.

Följande citat kommer från Wigforss’ Socialism i vår tid, sid. 103.

Hela den moderna ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska
former har brutit ut den ekonomiska organisationen som en
särskild del av samhällslivet, undandragen de moraliska normer,
som i övrigt ansågs vara önskvärda rättesnören för mänskornas
samliv. Inom denna del kunde man ohejdat följa
principen att var och en får taga vara på sig själv, sträva efter
största möjliga förmåner, detta närmast uttryckt i pengar och
vinst, eftersom det gemensamma intresset, det man väl kunde
kalla samhällsintresset, skyddades av prismekanismen på en
fri marknad. Det är onödigt att här diskutera i vad mån denna
föreställning om den fria konkurrensens förmåga att tvinga
den enskildes intressen samman med det allmännas skulle
svara mot verkligheten, när ett otal individer utgör de konkurrerande
enheterna. Konstruktionen bryter samman, när
väldiga organisationer söker tillämpa iden att de inte har
anledning att fråga efter annat än vad de kan ta ut för sina
medlemmar ur ett givet marknadsläge.

Jag reagerade direkt på den första meningen, fram till kommat. Det låter väldigt likt en idé som framfördes av ungersk-amerikanen Karl Polanyi i en bok 1944, The great transformation. Jag har den i svensk översättning, betitlad Den stora utmaningen.

Polanyi var inte marxist, men det känns som om hans tankar väl glider in i en marxistisk modell för samhällsutveckling. Vidare verkar han vara en föregångare till den idag aktuelle antropologen David Graeber (vars böcker jag inte läst) och som liksom Polanyi avvisar tanken om att ‘marknaden’ alltid har funnits. Det som ses som självklart i nationalekonomiska läroböcker idag är baserat på missförstånd hos äldre tänkare som Adam Smith. Den marknad vi känner är ett undantag i historien. Smiths eviga köpande och säljande ‘economic man’ är i själva verket ett modernt påfund. – Detta leder mig till reflexionen att om man vill förstå ekonomi så gäller det att förstå antropologi, alltså hur människor fungerar under olika perioder och förhållanden. Och det tycks Polanyi ha gjort.

Vi kan i Wigforss-citatet se när Adam Smiths ‘osynliga hand’ inte fungerar. När Smith såg en sluten ekonomi där de flesta var enkla hantverkare och bönder, och där inkomster och utgifter gick jämnt upp utan att resurserna koncentrerades på allt färre händer, kunde man tänka sig att ekonomin var självreglerande. En ‘osynlig hand’ ordnade så att alla fick sin rimliga andel. Men när ”väldiga organisationer” uppträder bryter systemet samman.

Polanyi skriver (sid. 70 i Arkivs upplaga från 2002) om hur …

… marknadens kontroll av det ekonomiska systemet får förkrossande konsekvenser för hela samhällsorganisationen: den innebär helt enkelt att samhället styrs som ett bihang till marknaden. I stället för att ekonomin är inbäddad i de sociala relationerna är de sociala relationerna inbäddade i det ekonomiska systemet.

Det är nog så att den här inbäddningen strider mot hur människor helst vill ha det för att må bra. Och därmed får vi samhällen som i sin helhet inte mår särskilt bra. Liberaler må tro att det är någon sorts obevekliga ekonomiska lagar som driver fram den här utvecklingen. Polanyi pekade på politiska beslut. Men han resonerar också om maskinernas betydelse för ekonomins organisering (och därmed får vi en anknytning till Marshall McLuhans diskussioner om utvecklingen från tryckpressens uppfinnande och framåt i tiden).

Marx skulle väl ha pekat på sin tes i Kommunistiska Manifestet, att ”bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte”. Den skapar, baserat på industrisystemet, en värld som är anpassad efter de egna behoven av ständigt expanderande marknader, ständigt uppdrivna vinster. Men världen är ändligt, kanske kapitalisterna nu märker det genom allt svårare systemkriser. Det blir nödvändigt att återföra ekonomin till vad den har varit, den skall vara en tjänare, inte en herre.

Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.

Den oroliga medelklassen

En av bilderna jag tog på Sergels torg i lördags, fler finns här

Vilka är det som är i rörelse nu? För inte så länge sedan inträffade en plötslig våg av demonstrationer och våldsamma upplopp i Storbritannien, med huvudsakligen folk från de fattigare distrikten inblandade och utan någon politisk agenda eller krav. Men enstaka individer från andra samhällsskikt var med på gatorna. Och nu gör de sig mer bemärkta.

Jag har skrivit om det på bloggen tidigare vid en del tillfällen: när den så kallade medelklassen (vilket till största delen består av mer välbetalda lönearbetare) känner sig hotad kan saker hända. Den kan bli missnöjd och gå ut på gatorna, och kanske till och med ställa till med upplopp. Polisen i Storbritannien varnade för det för flera år sedan. Till detta kan man lägga ett tidvis passivt, men tidvis radikalt och aktivistiskt skikt, nämligen skolelever och studenter i högre utbildningar. De kan också upptäcka att ”den ljusnande framtid” inte alls är deras (och därmed inte de välbetalda jobben). Detta är som dynamitgubbar med pyrande stubin under samhällskroppen.

Via en bloggpost i Arbetsbok kom jag till en artikel i Süddeutsche Zeitung som jag försökte stava mig igenom. Där hävdar en statsvetare Claus Leggewie bland annat att Occupy-rörelsen åtminstone i Tyskland och en del andra länder är ”ett bildat mellanskikts motstånd mot den utarmning som hotar det och som kommer från det kapitalistiska systemet.” ”Bildat mellanskikt” är väl en prydlig tysk term för medelklass. En studie uppges visa att två tredjedelar av tyskarna idag är misstrogna mot det kapitalistiska systemets förmåga. Så illa har det inte varit för kapitalismen i Tyskland sedan slutet av fyrtiotalet!

Jag vet inte om jag är med på Leggewies alla slutsatser och funderingar, men han kommer in på en intressant forskare och tänkare, nämligen Karl Polanyi. Det som Polanyi påpekade i sin bok som finns på svenska med titeln Den stora omdaningen är hur ekonomin, som tidigare varit en integrerad del av samhället, genom politiska beslut har brutits loss och blivit en kraft som i stället dominerar och förstör samhället. Om man använder Karl Marx ‘ bibliska språkbruk så kan man säga att kapitalismen, i stället för att vara tjänaren som lyssnar till samhällets krav och behov nu ensidigt strävar efter att göra om det ”efter sitt eget beläte”.

Men samhället är samhälle och kan inte förvandlas till en maskin enkom för att utvinna allt större vinster för kapitalägarna, en sådan process leder till allt värre funktionella problem och svåra situationer för allt fler människor (förutom miljökriser och diverse resurspikar). En del i samhällets underskikt lever i en permanent lågkonjunktur, större grupper ovanför dem klara sig bättre men känner ett visst hot, och så har vi ”de bildade mellanskikten” som efter några tiotals år av klang- och jubelföreställning känner järndörren slå igen i deras förvånade ansikten. De skulle in och festa i Paradiset, men plötsligt finns det inte plats för dem. För dessa personer kan förluster som en ordinär arbetare knappt skulle märka (kanske för att han/hon inte har ambitionerna till individuell karriär) kännas som katastrofala och livsavgörande, och utlösa våldsamma reaktioner.

Men det finns ju smågrupper som lever i permanent högkonjunktur också. Där kommer vi in på det där med ”procenten”. Folk går runt med plakat och talar om att de tillhör de 99 procenten som protesterar mot resterande en procent. På sätt och vis påminner det om resonemang som delar av den radikala vänstern hade omkring 1970 även i Sverige: det är folket mot monopolkapitalet. Och folket innehåller hela gänget av vanliga arbetare och tjänstemän, småföretagare, bönder, fria yrkesutövare, barn, gamla, och vad man kan hitta på. Alltså även medelklassen. Kvar finns en liten, mäktig och girig grupp av företagstoppar, toppolitiker och några till. Få, men inriktade på att samhället skall tjäna just deras intressen.

En sak som kännetecknar de rätt små grupper som ”ockuperar” tycks vara att de inte har mycket organisationsbagage som tynger ner dem, jämfört exempelvis med byråkratityngda partier och fackföreningar. Om vi tror att det är medelklassare som är i farten så kan vi säga att de har problem med kollektiva aktioner, men de kan skrika bra offentligt om de får privata problem! Och då kan de väsnas tillsammans åtminstone en liten stund. Längre utdragna och välorganiserade rörelser är de sämre på. Dessutom kånkar de väl fortfarande omkring på ideer om individuellt karriärtrampande och det lär inte främja kravställande som röjer bort systemet där de vill göra karriär. Nå, tiderna kan ju bli så dåliga att de faktiskt säger att rönnbären är sura, det där systemet som inte vill ha oss vill vi inte ha själva längre! Men då kanske de utväljer alternativrörelsen som sin karriärstege, och det kan också medföra problem framöver.

Vad det gäller den mer eller mindre organiserade arbetarklassen har jag för mig att den dystre finske filosofen von Wright var pessimistisk om att den kunde göra något systemförändrande. Det kan nog stämma i alla fall vad det gäller funktionärsskikten som styr i partierna och föreningarna. Det måste komma explosioner underifrån i organisationerna, men också starka impulser utifrån, från andra grupper som kommit i rörelse, från motståndarsidan, från utlandet. Om vi antar att enprocentarna envetet fortsätter att styra mot avgrunden blir detta oundvikligt om inte folk godvilligt låter sig ruineras. Det är ju inte säkert att folk vägrar att föras till slaktbänken, men lite optimistisk om motståndsvilja får man väl vara?

Jag ser ockupationsrörelsen som skum som flyger runt på toppen av en mycket större och kraftfullare våg. Man ser den, den kan temporärt ha betydelse för att väcka folk och få dem att fundera. Men på sikt måste opålitliga mellanskiktsrevolter ersättas av något mycket större, och då är det människorna med organisationsbagaget som kommer att spela huvudrollen. Den som funderar över hur det kan gå till kan läsa John Lapidus Sverige 2017 som jag skrev om här, och fylla i den glesa handlingen med egna reflexioner.

Avgiftstrycket och avgiftssamhället

Mycket intressant tenderar att försvinna i kommentarerna till bloggposterna. Men varför inte vara miljö- och resursmedveten och köra med återanvändning även här? Så jag lyfter fram och redigerar vad min ständige övervakare Jan W skrev angående detta inlägg om fattigdom på olika håll i världen. Frågan är hur det kan komma sig hur fattigdom kan återkomma även i generellt rika länder trots att penninginkomsterna ökat även för låginkomstgrupper. Här skriver Jan:

Redan Karl Polanyi påpekade i sin klassiker från 40-talet, Den stora omdaningen, hur misären kunde öka samtidigt som pengainkomsterna växte. Nämligen om en massa saker som förut varit gratis plötsligt kostade pengar.

Och det är exakt vad som har hänt. Folk har visserligen fått större inkomster – men samtidigt har det lagts avgifter på sånt som tidigare har varit gratis, som t.ex. vatten, skola och sjukvård, eller billigt, som el.

Radera

BloggerDet är en mycket intressant och bra bok. Jag har den i hyllan och har läst den, även om jag inte minns just den passagen. Men det är klart att tar man bort saker som tidigare varit gratis, eller höjer avgifter som tidigare varit låga och överkomliga för gemene man, blir det dyrare att leva. Flera mekanismer träder i funktion här: du skall betala just för dig själv, och det skall gå till vinstdrivande bolag, och dessa bolag kan mycket väl få för sig att försämra basservicen för att driva upp vinsterna ännu mer.
Jag hörde för många år sedan en intervju med ett svenskt par som emigrerat till Australien: låga skatter, hög lön, jätteballt! Men de upptäckte ganska snart att den högre inkomsten försvann till allt som de måste betala själva. Eller för att citera Internationalen: Många rovdjur på vårt blod sig mätta …
Ett tankeexempel: ett stort bolag (kanske ett komunalt elbolag som sålts av idioterna i kommunen) som förut skickade ut fakturor till X antal kunder, och hade en stor stab för att ta hand om fakturering och bokföring, kan mycket väl tubba kunderna till att använda olika sorters e-fakturor eller autogiro, göra sig av med den mesta av den tidigare personalen, samt fläska på med nya faktureringsavgifter för de kunder som inte vill/kan använda elektronisk betalning. Och sedan fläskar man på med nya avgiftshöjningar på grund av bla bla bla (läses: högre vinster och högre bonusar till bolagstopparna). Kul för de höga herrarna vid fläskgrytorna, men de vanliga konsumenterna hade varit mer betjänta av ett vanligt tråkigt offentligt bolag med lägre avgifter och åtminstone teoretiskt under demokratisk kontroll.

Min korta kommentar till Jan blev:

Jo, det där att det kan bli dyrarare ”att betala själv” är något som skattesänkningsivrarna inte talar så högt upp.

Radera

Anonym Vartill Jan kommenterade för en stund sedan:

Det är dags att tala om ”avgiftstrycket” och ”avgiftssamhället”!

Och det tycker jag låter som ett bra uppslag. Om jag ger bort en krona så är det en krona vare sig den går i skatt eller till någon ”avgift”. Det finns ingen anledning att rikta allt ljus på skatter men ignorera vad privatnissarna tar ut av oss!

Samhällskontrakt

Begreppet samhällskontrakt är gammalt. Mest blev det känt genom funderingar av filosoferna Hobbes, Locke och Rousseau på 1600- och 1700-talen. De försökte förklara hur statsmakten växte fram och vad det är för överenskommelser som ligger till grund för staten. Mer eller mindre fantasifullt tänkte man sig att människor i ett ocivilserat samhällstillstånd möttes och utsåg ledare för att få ordning och reda. Ur det här kunde konstitutioner, representation, makt, lag och rätt förklaras och försvaras.

Men kontraktet kan också vara informellt. oskrivet och på lägre plan. Det är allt det som sociologer kallar för ”institutioner”, alltså ofta oskrivna men kända och överenskomna regler för hur vi skall uppträda mot varandra. Jag skulle tro att man skulle kunna se samhället vi lever i som en uppsättning av skrivna och oskrivna kontrakt som ändras lite grann då och då. Ofta går det långsamt. Går det väldigt fort kan man tala om att det skett en revolution i något avseende.

Men låt oss se på det oskrivna kontraktet. När det började risa ner sig i den koncern där jag jobbade var det en och annan som sa ”jag trodde inte att bolaget kunde göra på det här sättet”. Man tyckte alltså att det faktiskt fanns en sorts outtalad överenskommelse: ”vi ställer upp för er och ni ställer upp för oss”. Eller för att ta det i lite större format: det kan finnas mer eller mindre outtalade tankar, eller om vi säger moraliska uppfattningar, hur hela vårt samhälle skall fungera. På senare år verkar kontraktet handla mycket om att ”vi alla” skall ställa upp för företagen men att företagen inte har andra skyldigheter mot det samhälle de verkar i, utom att utvinna maximal vinst åt ägarna och cheferna. (Det finns företag och företagsideologer som är på väg ut ur det tänkandet, men det får jag kanske återkomma om.)

Och här händer det intressanta saker. När jag funderade på det här inlägget fick jag ögonen på ett inlägg i HuffPost. Now We Start the Fight for a People’s Economy!

One gift the conservatives gave us with their election tactics was a clear mandate for socia-lism. They spent weeks telling the country that an Obama victory was a victory for socialism. And We, the People came out and voted and provided a clear landslide mandate to ”spread the wealth around.”

,,,,

Our fight starts with getting corporate power under control and working for us again. That is job one. Corporations exist because We, the People make the laws and the roads and everything else that allows corporations to exist and make money. And we do the work. Why do we do this? For OUR benefit — Why else would we? Did we set up this system so that a very few can use its resources to get all of the benefits of everything we all do? As this blog’s motto has been for several years: Who is our economy for, anyway?

We need to get the influence of corporate money our of our politics and out of our lives. Corporate resources should not be used by executives to have influence on our politics. That is not what corporate resources are supposed to be for. We, the People are supposed to tell corporations how to behave, not the other way around.

We need to keep corporate influence away from how we think about politics as well! In a democracy it is up to We, the People to tell companies what they do, not the other way around. Beyond that, we also need controls on advertising to keep them from influencing our humanity — what we think we need and want and how we think we should live our lives, just to sell products that harm us and the planet.

Det där socialism-snacket kan vi strunta i, det handlar om amrisar som inte har så mycket susning om socialism … men sedan landar skribenten ändå någonstans i gränslandet till socialistiskt tänkande! För vad säger han? Jo helt enkelt att ekonomin och företagen skall tjäna folket, inte tvärtom. Detta kan man kalla paradigmskifte, man kan kalla det för skapande av ett annat samhällskontrakt än det som nu råder. Man kan se det som ett återskapande av äldre modeller där ekonomi och samhälle inte skiljdes åt, utan att ekonomin var inbäddad i och tjänade samhället.

En som är bekant med tanketraditionen från Marx kan tolka detta som ett skift i samhällets tänkande som beror av vad som händer i spelet mellan den ekonomiska basen och den ideologiska överbyggnaden. Om man omtolkar det hela i kontraktstermer för att hålla fast vid temat i det här inlägget kan man säga så här: fram till för några årtionden sedan hade vi en kontraktsmodell som byggde på hierarkiska industriella organisationer med omfattande statlig reglering.

När såväl industrier som hierarkier till stora delar upplösts genom produktivkrafternas utveckling (ny informationsteknologi har spelat huvudrollen här) har också det gamla kontraktet fallit. Men ett samhälle kan inte fungera utan skrivna och oskrivna kontrakt, för då är det inget samhälle längre och faller sönder, och därför måste kontraktet omformuleras.

Antagligen är den ideologiska kamp som nu förs på olika plan ett utslag av behoven av omformulering. Sättet att reagera på möjligheterna till fildelning, till open source och liknande är ett symptom på hur olika tankeskolor stöter samman. Hur olika intressegrupper vill hantera industrikriser är ett annat. Inställningen till stora olikheter i inkomster ännu ett exempel.

Och det är väl här som vänstern kört i diket igen. Hur skall man formulera ett samhällskontrakt för 2010-talet så att det stämmer överens med vad stora delar av folket faktiskt instinktivt känner är rätt därför att det stämmer med hur samhället ser ut och i vilken riktning det utvecklas nu?

På sätt och vis spelar det ingen roll om vänstergrupperna inte formulerar någonting eftersom samhällsbasens utveckling kommer ändå att driva fram ändringar, men kortsiktigt kan många problem undvikas genom att inte bara låter skeendet driva iväg. För visserligen har kapitalismen som självgående system allt svårare att fungera men det kommer inte att avveckla sig självmant även om dess krampryckningar blir allt värre. Därför är det vänsterns förbannade demokratiska plikt att visa hur ett nytt kontrakt, ett nytt avtal som håller människorna samman i ett väl fungerande samhälle, praktiskt kan se ut. När filosoferna för flera hundra år sedan skrev om sina samhällskontrakt var det tankekonstruktioner utan mycket grund i den verkliga historien. Idag skulle vi kunna bygga det nya stora avtalet mitt ute i den historiska processen. Det är en fascinerande tanke.

Välstånd, välfärd, livskvalitet?

Igår var jag och lyssnade på Christer Sanne när han berättade om den bok som jag skrivit om här. Jag var inte ensam, ett trettiotal människor satt och lyssnade i en sal i Medborgarhuset.

Keynes’ barnbarn, det är ungefär min generation, och enligt Keynes’ antagande skulle produktivitetshöjningarna medföra att framtidens människor inte skulle behöva arbeta mer än några timmar per dag. Vi vet hur det ser ut … . Somliga arbetar för mycket, andra inte alls, många arbetar med fel saker medan saker som är mer rätt underförsörjs. Är det vettigt?

Politiker larmar om att tillväxt är viktigare än allt annat, men vad är det för tillväxt: är den ekonomisk eller oekonomisk? En tillväxt som, om man gör en total beräkning, leder till större kostnader än intäkter är ju inte hållbar, det är lätt att förstå. Ändå har den insikten svårt att tränga igenom. Likaså att det finns andra mått än tillväxt som är viktiga för att se hur bra det går för ett land.

Vi har gått från vad Sanne kallar knapphetsekonomi till ymnighetsekonomi, på femtio år har konsumtionen tredubblats i Sverige. 55 miljarder läggs ut varje år för att få oss att konsumera mer. En sådan enorm utgift för att få oss att känna oss missnöjda med vad vi har borde skapa misstanken om att något är fel.

Tillväxten (bruttonationalprodukten) drivs hela tiden uppåt, men uppenbarligen säljer inte produktionen sig själv. Folk måste fås till att förbruka mer ur en resursbank som verkligen inte är outtömlig, de måste övertalas att arbeta längre än vad som är nödvändigt för att hålla dem själva och samhället igång, de måste intalas att detta är bra trots att det finns en känsla av att något i grunden är fel. Det är verkligen något för politiker med visioner och mod att ta tag i!

Jag gjorden några anteckningar medan Sanne pratade, och på slutet lade jag till ett citat från gamle Kant: ”Upplysning är människans myndighetsblivande.” Ja, något i den stilen skrev han. Den moderna människan kan betrakta sig som upplyst när han/hon inte längre dansar efter marknadsförarnas taktpinne eller tror att Maud Olofssons maniska skrikande är högsta visdomen för dagen. Men då lär mycket av det samhälle vi känner idag (förhoppningsvis de värsta bitarna som få kommer att sakna) att sjunka i gruset.

Sanne nämnde ett par författare i USA som varit inne på det här och beskrivit det nuvarande systemet som dysfunktionellt. Båda var väl tidigare medlemmar av makteliten på högsta nivån men hade nu tänkt om. En av dem heter Peter Burns och har skrivit något som heter Capitalism 3.0. Den andra författaren är Robert E. Reich.

Särskilt Burns skall tydligen vara framåtblickande med idéer om nya lösningar för att organisera näringslivet. När jag hörde det tänkte jag på Karl Polanyi som beskrev hur ekonomin brutits ut ur samhället genom politiska beslut på 1800-talet (det började i England, naturligtvis) men som måste återföras till samhället igen och åter bli tjänare, inte herre.

Här är några bilder från mötet. Kan fås i lite större format om du klickar på dem!

Finns det en hållbar tillväxt utan skadliga biverkningar? Eller måste vi fråga oss om tillväxten har kostnader som gör att den inte blir hållbar när den drivs för långt?

Välstånd = tillväxt och mäts i BNP. Den måste alltid öka, annas påstås ”ekonomin stå still”. Och det klagas oreflekterat att Sverige ”halkat efter i välfärdsligan” om vi inte är världsbäst vad det gäller BNP/innevånare.

Välfärd mäter en massa andra levnadsindex förutom BNP, och där kan man finna att Sverige ligger mycket bra till. Följaktligen vill välståndsivrarna inte prata så mycket om välfärd, och ännu mindre om livskvalitet. För när välståndet växer men inte lyckan med den måste ju något vara fel? Man blir materiellt rikare men känner ett allt tommare liv, är det ett framsteg? Folk var mindre gnälliga i Sverige på femtiotalet, och det är nog ingen tillfällighet.

Sanne pekar på ett brutet band mellan medborgare och politiker (det har väl aldrig funnits helt ut, men att exempelvis ett par tusen kommuner försvann gjorde nog sitt till för att öka klyftan mellan politiskt valda och väljare – och att göra att politikerna hamnar i de anställda tjänstemännens våld. Tomrummet där bandet skulle ha funnits ockuperas av intresseorganisationer som lever på att predika att deras medlemmar har det dåligt ställt och måste få hjälp. Missnöjespredikanter med andra ord. Finurlig bild med små glada smileys som tillsammans blir en stor sur gubbe.

Jo, det finns mycket att tänka på här. Låter det högtidligt om man kallar det hela en ”överlevnads- och civilisationsfråga”? Läs gärna Sannes bok för att få egna uppslag!

Ekonomins utanförskap – "skapande kapitalism"

Det fanns en intressant tänkare under tidigare 1900-talet som hette Karl Polanyi. Den stora omvandlingen (The great transformation, utgiven 1944) var nog hans viktigaste verk och där visade han på ett viktigare ”utanförskap” än det Alliansen talar om idag.

Polanyi skrev om hur den kapitalistiska ekonomin ställdes utanför samhället och blev dess härskare i stället för dess tjänare. Det berodde inte av några anonyma naturlagar, utan av beslut som de härskande tog. Vi kan väl tänka oss att besluten ändå hade viss verklighetsförankring men den grundläggande frågan infinner sig ändå ganska snart: är det samhället (samhällsmedborgarna) som skall tjäna ekonomin, eller är det ekonomin som skall tjäna medborgarna? Polanyi föredrog det senare och ville föra tillbaka ekonomin in i samhället. Den skall vara ”inbäddad”, inte utanförstående.

(Här är en sammanställning, men läs gärna Den stora omvandlingen! Den kom för några år sedan på svenska. )

Avreglerandet (eller vi kanske kan säga ”omreglerandet”) som under flera årtionden lett till återkommande kriser inom bank- och finansvärlden, och de återregleringar som nu är på gång, ger en intressant illustration till de problem Polanyi beskriver. När för samhället viktiga ekonomiska funktioner drivs utan särskilt mycket yttre kontroll är det ett farligt utanförskap. De tappar kontakt med marken och seglar iväg i sin egen rymd – tills gasen pyser ur ballongen och den brakar i marken. Som regelbunden läsare av HuffPost har jag de senaste dagarna fått ta del av många utbrott mot den näringspolitik med allt färre kontroller över näringslivet som inleddes när Reagan var president och som drivits till det extrema under senare år. (Någon kanske minns Enron-skandalen för några år sedan, den ingår i samma sörja.)

Många aktiva inom näringslivet är inte dummare än att de begriper det här. De konstiga krumbukter som bank-, börs- och andra företagsskojare ägnar sig åt är farliga. Hela mentaliteten att höja vinsten till skyarna som enda ledstjärna för företagen är farlig. Vissa företagsledare kanske tror att de kan köra sitt eget lopp utan att bry sig om samhället därutanför, eller att behandla det som sopor, men det håller inte. Det är farligt. Det kan finnas en sorts samhällskontrakt därute som visserligen inte alltid är nedskrivet, men som man ändå bör undvika att trampa på om man vill ses som ett ansvarstagande företag.

Sachs vill granska kapitalismen lyder rubriken på en artikel i DN:s ekonomibilaga idag (den är i skrivande stund inte ute på nätet). Sachs heter Daniel och är VD för Proventus där den kände Robert Weil är huvudägare. Sachs säger en del saker som många milt vänsterliberala personer kan hålla med om:

– Det talas mycket om finansiella bubblor. Men allvarligast är den amerikanska konsumtionsbubblan, där hushållen i USA under mer än tjugo år har hållit i gång världsekonomin med lånade pengar. Så kan det i längden inte fortsätta, vilket vi nu också ser, framhåller Daniel Sachs.

I USA är det nödvändigt med ett ökat sparande, påpekar han. Men en sådan omställning är inte smärtfri, utan innebär en lägre varaktig konsumtionsnivå. Det får en långsiktig effekt på världsekonomin, även när dagens lågkonjunktur och finanskris är avslutade. Det viktiga blir att möta konsekvenserna, både de ekonomiska och politiska:

– Undersökningar visar att den nuvarande utvecklingen av allt fler uppfattas som ett hot, vilket innebär faror för demokratin. Följden av ökade klyftor kan bli att många försöker försvara sitt eget och skyller problemen på andra. Vi riskerar bakslag för frihandeln och i förlängningen även för det öppna samhället, betonar Daniel Sachs.

KINAS UTVECKLING är också ett stort frågetecken. Bland västliga bedömare är en dominerande uppfattning att snabb ekonomisk tillväxt kommer att driva landet i demokratisk riktning. Men Daniel Sachs är inte övertygad om att kopplingen mellan marknadsekonomi och demokrati är så självklar:

– En ny ”auktoritär kapitalism” har uppstått i Kina och Ryssland. Vi kan inte ta för givet att dessa länder utvecklas åt västerländskt håll när det gäller synen på frihet och mänskliga rättigheter. Tvärtom kan ekonomiska framsteg betyda att de politiska ledarna fortsätter på den inslagna vägen, som inte leder mot demokrati. Den liberala världsordningen har tappat i attraktionskraft och är satt under ökat tryck.

– Vi vill komma ifrån dagens polarisering och tycker att det i stället behövs mer sökande efter ny kunskap. Vi kan inte lämna det kritiska granskandet av kapitalismens utveckling till dem som är emot marknadsekonomi.Det är ett självändamål att kasta sten i glashuset …

För Proventus handlar det om ett sätt att skapa sig långsiktig framgång: för detta är man beroende av att verka i ett humanistiskt samhälle där välståndet är brett fördelat.

Jaha, där har vi Polanyi igen på slutet. Inte att sväva högt över mängden och då och då skicka ner en spottloska (det som kallas ”trickle down”ekonomi) utan faktiskt vara en del av samhället. Det kanske vore billigare på sikt att köpa ut skuldsatta medborgare än skuldsatta företag? Och ett humanistiskt samhälle låter trevligare än det större delen av världens befolkning lever i idag.

Jag undra om detta är en aspekt av ett begrepp som jag vet ganska lite om: Creative capitalism.

En sammanfattning av idén som hänger ihop med Bill Gates tycks vara att man vill äta kakan men ändå har den kvar, att man tror att det går att driva kapitalism utan att dess inneboende motsättningar spränger systemet.

The ideology calls for a new form of capitalism that works both to generate profits and solve the world’s inequities, using market forces to better address the needs of the poor. According to Gates, ‘disparity between the rich and the poor are greater today than ever’. Gates’ idea of creative capitalism combines the ”two great focuses of human nature — self-interest and caring for others,” he stated. By keeping business acumen in mind, the world’s corporations can discover new, innovative ways to solve major problems for one billion of the world’s poorest people, who don’t get enough food or don’t have drinking water or reliable access to medication, which the rest of us take for granted, he said.

Då har vi det där igen. Klyftorna är för stora, och det finns undersökningar från olika håll i världen som visar att väldigt många människor håller med om det. I USA har många svårt att fatta att det är dåligt med klyftor men man lär sig väl där också. Så länge det fanns realistiska möjligheter för de många att avancera och bli ”medelklass” kunde man väl godta de befintliga skillnaderna, men när dels avancemangsmöjligheterna minskar och klyftorna är de värsta sedan 1920-talet strax före dåtidens stora krasch, torde toleransen minska. Det spelar ingen roll om näringslivets storpampar och deras politiker skriker och viftar med armarna – de skall släpas in i samhället igen och lära sig veta hut!

Och man kan fråga hur mycket statlig reglering och privat kreativitet som kapitalismen tål innan den eventuellt har återförvandlats till en marknadsekonomi som tjänar mänskligheten, inte befaller över den. Att kombinera ”two great focuses of human nature — self-interest and caring for others” låter i alla fall som ett försök att sammanfatta Adam Smiths Wealth of Nations och Theory on Moral Sentiments i en volym. Kan det fungera?