Lite kineserier

Häromdagen fick jag för mig att kopiera några twittringar från nyhetsbyrån Nya Kina – Xinhua. Alltid kan man upptäcka något nytt och intressant. Det känns om både och om man tänker lite på vad Xi säger här. Kina skall hjälpa till att hitta ett bättre samhällssystem för mänskligheten. Kanske genom att visa upp goda exempel (som inte talar så mycket till de gamla industristaternas överklasser, men desto mer till miljarderna i ‘den globala södern’).
Världen är för stor för att klara sig utan Kinas röst och lösningar säger Xi. Det låter som om man nu känner sig redo att definitivt backa ur den diskreta hållning i utrikespolitiken som förespråkades av Deng Xiaoping för 40 år sedan. Men kanske Deng, om han levat idag, också hade hävdat att det är dags för Kina att tala med högre röst till omvärlden.
Det kan vara ett citat från Konfucius som Xi klämmer till med. Korruption är ett gissel och hinder för framsteg och tillit mellan folk och ledare. Med andra ord är det nödvändigt att komma åt korrupta personer, i synnerhet på ledande positioner där det kan vara lätt att dölja vad man håller på med (tror det kallas ”control fraud” i vissa juridiska diskussioner).
OK, jag avslöjar hemligheten: Marx ‘Kapitalet’! Här framgår det inte om det är alla tre volymerna det handlar om, vilket ju är en väldig massa text att gå igenom, eller bara första delen. Del ett är väl relativt lätt att läsa tre gånger, men lägger man till tvåan och trean ..? Sedan är ju också frågan om vilken verkan läsningen fick på Xi, hur det påverkar hans politik idag. Det är ju ingen skiss för hur ett nytt samhälle kan se ut, utan i huvudsak en grundläggande beskrivning av kapitalismen i mitten av 1800-talet.

Kina stör pyramidspelet – ”väst” är upprört

Det händer mycket i och omkring Kina nu. Här är några lösa reflexioner.

1949 klagades det i ”väst” (kanske mest i USA) över att Kina hade ”förlorats”. Kanske nya versioner av detta klagomål återkommer i år. Men mycket vatten har runnit nerför Gula floden sedan anno 49, och det är inte samma Kina vi talar om, inte på långa vägar. Då: fattigt, outvecklat, efterblivet. Nu: en ledande makt inom industri, vetenskap och samhällsbygge.

”Förlorat”? – Ja, om man med detta menar att ”väst” inte längre kan plundra Kina så är det väl rätt formulerat. Den yttre makt som idag skulle kunna plundra Kina skulle vinna oerhört mycket mer än 1949. Skulle Kina 2021 öppnas helt för internationell exploatering skulle bytet bli enormt. Men vad gör dagens ledning i Kina, och hur reagerar omvärlden (till exempel ”världssamfundet”, vilket väl motsvarar USA och dess närmsta underhuggare)?

Xi Jinping förstår inte hur marknader opererar” påstår den (ö)kände finansmannen Soros i en artikel i Financial Times. Kan det möjligen snarare vara så att Xi väl förstår hur marknader fungerar, även de som kontrolleras av utländska rovriddare och inhemska antisociala kapitalister, och inte gillar det? Soros får ett rejält svar av ekonomen Michael Hudson. Se här och här. Moon of Alabama har också en översikt. Ett citat från Hudson:

George Soros is obviously upset that President Xi is not Boris Yeltsin, and that China is not following the kleptocracy dependency that warped Russia’s economy. Soros thought the ending of the Cold War would simply let him buy up the most lucrative rent-yielding assets, as he has aimed to do in the Baltics and Ukraine. China said “No,” so it is not deemed to be a “market economy,” Soros-style. It has not made its social organization marketable, and has avoided the financial dependency that makes “markets” a vehicle for U.S. control via sanctions and foreign buyouts.

Eftersom det handlar om kapitalistiska marknader och deras språkrör kan vi ju repetera lite ekonomisk teori grundad på Marx undersökningar och analyser. Vad driver företag under kapitalismen? – Vinst, så stor som möjligt. Hur länge håller man på med det? – I all evighet (önsketänkande, det går tills det inte går längre), vinsten skall helst öka hela tiden dessutom. Det är ju den som är målet. – Vad händer om vinsterna krymper eller till och med uteblir? – Då blir det kris! Företag kraschar, arbetslöshet, missnöjet stiger. Den kapitalistiska ekonomin fungerar som ett pyramidspel, där ständigt nya resurser måste pumpas in för att inte pyramiden skall rasa därför att ‘vinstmaskinen’ tappar sitt förtroende. Eller man kan jämföra den med en narkoman som behöver ständigt mer gift, tills dennes organ packar ihop.

Hur som helst: den kapitalistiska ekonomin behöver ständigt erövra nya marknader för att dra in mer vinster. Vad Soros och det västliga kapitalet vill ha är ett Kina som står öppet för sådana manövrer, oavsett vad det kostar kineserna själva. Utländskt kapital antas strömma in, köpa kinesiska resurser och göra megavinster av det, som inte kommer kineserna till godo. När det officiella Kina sätter stopp för det, och vingklipper också alltför kaxiga kinesiska kapitalister och samarbetande tjänstemän, blir det sura miner. ”Xi förstår inte hur marknaden fungerar.” (Här en artikel om kampen mot olämpliga förbindelser mellan stat och företag i en provins.)

Men nu är Xi och partiets främsta uppgift inte att vara dörrmattor för utländska makter, utan att tjäna det egna folket. Att larma om detta som ‘Kulturrevolutionen 2.0’ verkar inte så smart. Grunden är en politik som inriktar på folkets behov snarare än vad kapitalet vill ha. Antagligen kan Xi få brett stöd för det, utan att en miljon rödgardister behöver samlas i Beijing för att bekämpa ‘kapitalistfararna’. Om inte ”västs” kapital kan ta över Kinas kapital kan det få problem med lönsamheten. Utan det nödvändiga inflödet av allt större resurser kommer pyramidenspelets trovärdighet som ‘vinstmaskin’ att spricka. Ett resultat av detta kan bli att det västliga kapitalet ännu mer desperat försöker lägga beslag på exempelvis offentligt ägda verksamheter i hemländerna (och helst då se till att finansieringen av dessa är offentlig – ett riktigt kap att få det offentliga som ens pengamaskin). Men just nu verkar det säkert att de västliga imperialisterna inte kommer att få en rejäl vitamininjektion av övertaget kinesiskt kapital. Samarbete på win-win-nivå verkar kineserna acceptera, men inte att underkasta sig.

Det har diskuterats vad Kina är för sorts stat idag. En del säger kapitalistisk, en del socialistisk, en del imperialistisk. I en lång artikel i Monthly Review argumenterar Minqi Li för en semi-perifer stat i det imperialistiska systemet, visserligen kapitalexportör (en förutsättning för imperialism) men som inte kommer att kunna utvecklas till fullständig imperialism. Kina är också kapitalexportör, men det räcker inte för att komma upp på de gamla imperialistmakternas nivå, och Kina skulle inte fungera som storskalig imperialistisk plundrare enligt Li. Historien är ett flöde, vi kan inte vara säkra på vart det rinner, men 2049 är ett datum att hålla ögonen på. Då kanske vi vet.

Slutfunderat för idag.

Mer om ”gemensamt välstånd” i Kina

Här är lite mer om Kinas politik för ”gemensamt välstånd” som jag skrev om för några dagar sedan.

Ett par inlägg på nätet kan ge mer material för att förstå vad som händer, och hur det händer. Exempelvis det här från en västlig källa, och här från nyhetsbyrån Nya Kina. Den senare definierar ”gemensamt välstånd” som följande:

Common prosperity is an essential requirement of socialism and a key feature of Chinese-style modernization. It reflects China’s commitment to a people-centered development philosophy.

Common prosperity is not egalitarianism. It is by no means robbing the rich to help the poor as misinterpreted by some Western media. Protecting legitimate private property has been written into China’s Constitution.

Moreover, common prosperity refers to affluence shared by everyone both in material and cultural terms. It is not just an economic issue and far from simply redistributing wealth. That is why the meeting last week has stressed the importance of creating more inclusive and fair conditions for people to get a better education and improve their development capabilities.

Det kanske är flera problem som skall lösas genom att formulera politiken så här. Dels kan ojämlikheten i Kina bli politiskt farlig för det nuvarande systemet och dess ledare om mindre rika kineser (väldigt många människor alltså) blir missnöjda med ledningen. Dels gäller det att komma tillrätta med skadliga affärsmetoder från de stora företagen. Dels gäller det att inte med tal om ”gemensamt” skrämma bort utländska investerare, samt kinesiska kapitalister, (som förmodligen ändå ägnar sig åt icke godkänd pengaflykt) utan att få dem att bidra mer till välståndslyftet för de breda massorna. Dels finns det en ganska stor rätt välbärgad grupp som ändå har svårt att klara sig eftersom de bor i dyra tillväxtområden men som kanske inte vill uppleva nya versioner av kulturrevolutionen eller 1930-talets agrarrevolutionära krig, men som kan behöva mer stöd för bostäder, familjebildning etc.

Det var länge sedan Kinas ledare talade om klasskamp. Det ser ut som om man försöker lösa klassmotsättningarna utan öppen klasskamp. Möjligen kan man se det som klasskamp men under andra etiketter. En faktor som underlättar kan vara att partiet finns representerat i de stora företagen och därmed kan politiken föras över direkt från partiledning till företag. Men det förutsätter också att storföretagskommunisterna/direktörerna är med på noterna och inte saboterar, samt att sådant kan avslöjas och åtgärdas. Då och då störtas ju en korrupt pamp i Kina, så det kanske fungerar.

Är man i den marxistiska traditionen är det ju lätt att vara skeptisk (och faktiskt en plikt att vara skeptiskt) men det är utvecklingens resultat som räknas. Kanske Xi Jinping har en del poänger med den här politiken. Det som inte fungerar kommer gissningsvis pragmatiska kineser att byta ut mot något bättre under resans gång – helt efter den dialektiska filosofins principer om motsättningar. När ett problem, en motsättning, löses genom olika åtgärder kommer nya motsättningar att träda fram och kräva lösningar. Kina och världen förändras raskt. Snart kommer nog nya riktlinjer från partiet att presenteras för folket, genomföras någonstans som en test, och sedan aktiveras i stor skala om resultatet blir bra. Tills det kommer nya problem …

Undrar om damerna till vänster är tibetanska mjölkpigor som är på väg för att mjölka jakarna?

Gemensamt välstånd

På sista tiden har det dykt upp artiklar om att Kina klämmer åt olämpliga aspekter av landets företagsamhet. Kapitalet sägs vara oroat. Men vad handlar det om? Är det bara partiets maktlystnad, eller finns det något annat? En artikel i Asia Times ger en annan infallsvinkel som kanske stämmer bättre med partiets målsättning att höja levnadsnivån för hela landet.

Kina kan snart minska gapet mellan rika och fattiga genom att lägga nya skatter på egendom och arv, sätta gränser för lönerna för direktörerna i de statsägda företagen, skärpa lagstiftningen mot monopolister samt främja välgörenhet.

Och hur formulerar man en sådan politik? President Xi har nyligen talat på ett partimöte och sade att landet skall arbeta för ”gemensamt välstånd” (common prosperity). Där finns det uppenbarligen en del att göra, trots att Kina tidigare i år kunde meddela att den värsta fattigdomen har städats bort. Om man uttrycker det i siffror så skulle Kinas disponibla inkomst per capita förra året vara 30.000 yuan. Men 600 miljoner människor tjänade mindre än 1.000 yuan per månad. (1 000 yuan motsvarar 1.355 kronor för närvarande.) 964 miljoner människor, 68 procent av hela befolkningen, tjänar mindre än 2000 yuan per månad.

Det här kan tyda på att ‘reformerna’ som startades i slutet av 1970-talet, börjar uttömma sina möjligheter. Det kinesiska storkapitalet blir mer inriktat på monopolisering och finansiering i stället för produktion – de ger ett fåtal större inkomster, men stora delar av folket hänger inte med. Då ingriper den del av partiet som inte är inriktat på att Kina skall bli ett kapitalistiskt land bland alla andra, utan att man fortsätter att jobba mot nästa jubileum: 2049, då Kina skall vara ett modernt och socialistiskt land. Den utvecklingen kan störas av missnöje med klyftorna i samhället mellan rika och fattiga, och förmodligen mellan rika kustprovinser och ett fattigare inland. Det stör ‘harmonin’ i landet, och det torde inte uppskattas av ledningen.

Det här är en utomordentligt intressant utveckling. Kan Xi Jinping och de ideologiskt inriktade partimedlemmarna rida den kapitalistiska tigern och tillsammans med de breda massorna styra den mot det socialistiska målet, eller kommer de att misslyckas någonstans längs vägen? Det lär bli anledning att återkomma till detta.

Lästips: tre berg att bestiga för kineserna

Lästipset gäller en bloggpost av Michael Roberts som kan ge en del uppgifter om varför det är som det är i Kina nu, med regeringsåtgärder mot storkapital och vissa branscher. Enligt Roberts beskrivning var Kina för några år sedan på väg att i stor skala öppna sin finansiella sektor för utländska företag – men så slog den kända epidemin till och reträtt beordrades. Samtidigt som de rika blir ännu rikare har medel-kinesen problem. Roberts kallar det ”tre berg” som kineserna måste bestiga för att få ett bättre liv. Det gäller utbildning, hälsovård och bostad. Allt detta kostar för familjerna, ibland väldigt mycket, och folk blir naturligtvis missnöjda. Därför har regeringen bland annat slagit till bromsen för vad miljardärer som Jack Ma tillåts göra, för byggspekulation och för bitcoin-industrin.

Roberts skriver om vilken den grundläggande motsättningen i Kinas ekonomi är:

The basic contradiction of China’s economy is not between investment and consumption, or between growth and debt; it is between profitability and productivity. The growing size and influence of the capitalist sector in China is weakening the performance of the economy and widening the inequalities exposed during the pandemic. Indeed, it was the state sector that has helped the Chinese economy climb out of the pandemic slump, not its capitalist sector.

Alltså är det motsättningen mellan lönsamhet och produktivitet som är grundläggande, och den måste angripas för att problemet med ”de tre bergen” skall kunna lösas:

This is the Everest facing China: how to raise productivity to meet the social needs of its 1.4bn people, in the face of vagaries of the profitability of its capitalist sector. China’s workforce is falling. productivity growth has been slowing and China faces a technology and trade war with the US and its imperialist allies. The three mountains will not be climbed unless that Everest is also conquered.

Nåväl, enligt Roberts kan inte privatkapitalet lösa problemen, utan staten måste gripa in och se till att inte kapitalet ställer till mer elände.

När Roberts skriver om ”berg” är det lätt att minnas gamle ordföranden Maos artikel om den gamle mannen som grävde bort bergen som tryckte ner Kina. Den bör medlemmarna i partiet kunna utantill. Ut och gräv tillsammans med folket!

Funderingar om marxism och parti i Kina

Kinas kommunistiska parti har alltså just firat hundraårsdagen första juli 2021. Hyllningar och burop har noterats världen över, ibland både-och från samma källa. Filippinernas Kommunistiska Parti exempelvis hävdar sig vara maoistiskt, och på den grunden skriver man om hundraårsdagen för det en gång stora kinesiska kommunistpartiet. … en gång stora … Det är alltså Maos era man hyllar, och den tog slut på 1970-talet. Det filippinska partiet är dock ett äkta kämpande parti, och dess synpunkter bör respekteras.

Marxism?

Källorna för att bedöma hur Kina utvecklas under den här epoken kan variera, men det är svårt att komma förbi Xi Jinpings jubileumstal den första juli. Vad finns med, vad fattas? – När jag läste en samling tal och skrifter av Xi (The governence of China, II) för några år sedan var en frånvaro slående: motsättningar i samhället berördes i förbigående någon gång, men det mest grundläggande i marxismen nämndes inte med namn. Klasskamp. I talet första juli gick klasskampen spårlöst förbi. Gamle ordföranden Mao hade nog haft synpunkter på det. ”Klasskampen är nyckellänken, allt annat hänger på det” hävdade han någon gång på 1970-talet i polemik mot Deng Xiaoping. Men Deng vann ju på slutet i alla fall.

Men måste marxismens grunder vara exakt desamma över tid och rum? Strax innan oktoberrevolutionen 1917 höll de ryska bolsjevikerna sin sjätte kongress. Där sade Stalin något intressant: ”Vi måste göra oss av med den antikverade idén att bara Europa kan visa oss vägen. Det finns dogmatisk marxism och skapande marxism. Jag står för den senare.”

Är det inte samma attityd hos dagens kinesiska ledare? Vi skall ha vår egen marxism, vi kan själva! Vad sade Xi första juli enligt den engelska översättningen:

We must continue to adapt Marxism to the Chinese context. Marxism is the fundamental guiding ideology upon which our Party and country are founded; it is the very soul of our Party and the banner under which it strives. The Communist Party of China upholds the basic tenets of Marxism and the principle of seeking truth from facts. Based on China’s realities, we have developed keen insights into the trends of the day, seized the initiative in history, and made painstaking explorations. We have thus been able to keep adapting Marxism to the Chinese context and the needs of our times, and to guide the Chinese people in advancing our great social revolution. At the fundamental level, the capability of our Party and the strengths of socialism with Chinese characteristics are attributable to the fact that Marxism works.

KKP-ledaren hyllar marxismen som ledande tankesystem, men det blir en marxism på egna villkor, grundad på de kinesiska erfarenheterna. ”… anpassa marxismen till den kinesiska miljön …” Det låter ju logiskt: teori och praktik måste passa ihop för att politiken skall bli lyckad. Kan det vara så att klasskampen i Kina är avslutad och att stor harmoni råder? I så fall är ju Xi helt rätt ute! – Men kan grunden också vara något annat, nämligen vilka som är med i och kontrollerar partiets politik? – Så, låt oss ta en titt på …

Hur ser partiets medlemskader ut?

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts citerar i sin blogg en undersökning av vad det är för människor som är medlemmar i/ledare för KKP. Har kapitalisterna tagit över? Är det ännu ett arbetar- och bondeparti med några intellektuella i toppen? Under vilka livsvillkor lever medlemmarna och folket? – Det sista har ju varit en viktig fråga ända sedan Marx 1859 publicerade tesen att ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” (Från det berömda förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin.)

Slutsatsen som Roberts drar, efter att ha studerat en undersökning av KKP-medlemmarnas ställning i samhället är bland annat att böndernas andel av partiet minskat, men att kapitalisterna inte har ökat så mycket så man kan säga att de tagit över. I stället är det arbetare och folk i ‘professionerna’ (det som jag brukar kalla ”bättre betalda knegare”) som blir allt fler i partiet.

Professionals are defined as “all the professional and technical personnel working in science-related sectors (e.g., science, engineering, agriculture, medical care) and social science-related sector (e.g., economics, finance, law, education, press and publication, religion)”.

Jag antar att man kan se intressena hos ett välutbildat och välbetalt samhällsskikt här som är mer intresserat av ett trevligt medelklassliv än revolutionära omvälvningar och klasskamp. Om man ser till hela KKP så motsvarar den här gruppen 27% av medlemmarna. Men ser man till eliten i Kina (i undersökningen definieras elit som de 5% som har de högsta inkomsterna) och särskilt i partiet, så är 38% tillhöriga detta skikt med bättre utbildning. Jag antar att deras ställning i samhället vad det gäller inkomst och leverne i övrigt gör att de har en stor inverkan på vad högsta partiledningen tycker är viktigt. De är ju nyckelpersoner för att leda Kinas vidare utveckling.

Nu finns det ju alltså riktiga storkapitalister i KKP, med Jack Ma som kanske mest kända exemplet. Men uppenbarligen kan han och de andra kapitalist-kamraterna inte operera som de vill. En viktig skillnad mellan Kina och diverse stater som skäller på Kina tycks vara att i de senare saknar staten förmågan att ta itu på skarpen med figurer som är ”too big to fail”. I Kina fixar man det.

Traditionellt har det varit mycket av fraktions- eller tvålinjekamp i Kina. Ett sätt att se det är att KKP länge bestått av två grupper: dels de övertygade kommunisterna, dels borgerliga nationalister. De förra ville genomföra hela det revolutionära programmet, de senare var rätt nöjda bara Kina befriat sig från yttre makter och de kunde ta över styret själva. Kampen mellan de här har tidvis varit väldigt hård. Möjligen har dessa fraktioner på något sätt smält ihop under Xis styre. Men den kommunistiska fraktionen ser ändå ut att vara stark nog för att se till att Mao inte rensas ut ur partihistorien. Och Mao varnade ju också för att tro att motsättningar kan försvinna. De kommer alltid att finnas. Övervinns en motsättning kommer en annan att träda fram.

Förmodligen är den kinesiska ledningen mycket vaksam vad det gäller motsättningar som kan förvärras och leda till kriser, och då bör det viktigaste vara att se till att partiet håller samman. Det här kan vara en viktig observation:

The ‘elite’ CCP members are generally university educated professionals and executives in companies, both state and private.  In effect, there is an increasing divergence between the social composition of the party rank and file and the better-off members of the party.

Här skulle en spricka kunna uppstå om inte de välmående personerna i ledningen tar hänsyn till vad fotfolket i partiet tycker exempelvis om korrumperade partiledare. Men det verkar faktiskt som det ageras mot sådant folk i Kina, även sådana på höga nivåer. I så fall kanske den gamla ‘tvålinjekampen’ har ersatts av kampen för att dra mutkolvar, förskingrare och andra skummisar inför domstol.

Hur som helst: den slutsats Roberts drar är att KKP varken är det ena eller andra. Det kan ju tolkas som att det har blivit något tredje, eller att partiet helt enkelt befinner sig i ett övergångsskede från arbetar- och bondeparti till borgerligt parti, eller att partistrukturen signalerar ett nytt utvecklingsstadium i den kommunistiska partiteorin. Själv tror jag att … (gissa!).

KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.