Graven

Den här bilden tog jag vid ett besök på Skogskyrkogården i Stockholm. Hade ett ärende dit, och passade på att se om jag kunde hitta den här graven. Och där var den, rätt oansenlig, med gräset som trängde fram och en massa barr från de höga tallarna runtomkring.

Vem var Set Persson? – Namnet torde vara helt okänt idag, utom i vissa speciella kretsar. Han levde från 1897 till 1960, och kanske kan betecknas som en man som var både före och efter sin tid. Före: Att vara med i den mest militanta rörelsen när revolutionen verkade vara en omedelbar möjlighet, att ha framtiden för sig. Efter: Att hålla fast vid övertygelsen när revolutionen inte verkade vara möjlig och något som tillhörde det förflutna. Set Persson var alltså medlem och ledare i det militanta Sveriges Kommunistiska Parti, men han var också (för en tid) medlem i samma parti när det från 1940-talet blev alltmer av ett stukat bihang till socialdemokraterna. I längden kunde detta ju inte fortgå, eftersom han höjde rösten mot eftergiftslinjen.

Jag tänker inte säga så mycket mer om hans historia. Läs – om du är intresserad – i stället den här artikeln på Kommunistiska Föreningens hemsida: Till vänster om vänstern: Set Persson och SKA . Den är lång och bygger mycket på material från 1950-talet när Persson bröt med SKP och så småningom bildade en egen grupp, SKA, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund.

SKA blev aldrig stort, men kan på sätt och vis ses som en brygga mellan det gamla militanta kommunistpartiet och de nya kommunistiska grupperna som hade ett uppsving på 1960-1970-talen. Några som kallade sig Marxist-leninistiska Kampförbundet (avhoppade medlemmar av dåvarande Vänsterpartiet Kommunisternas ungdomsförbund) plockade upp Persson ur glömskan omkring 1970 och gjorde honom till någon slags förebild. Men i andra grupper var, vad jag vet, tyst om Persson.

Den största gruppen då var KFML, bildad 1967. Skälet till att Set Perssons minne inte figurerade där (inte vad jag vet i alla fall) kan möjligen vara att bland de veteraner från gamla SKP som grundade KFML fanns några som hårt hade bekämpat Persson under den interna kampen i SKP i början av 1950-talet. De kanske tyckte det skulle vara pinsamt att nu hylla någon som man hade skällt ut 15 år tidigare?

Men nu, när det gått drygt 60 år sedan Set Persson dog, har en liten maoistisk grupp lyft hans fana igen. Kommunistiska Föreningen väcker åter liv i minnet av en kämpe från ett väldigt annorlunda Sverige. Månne blir han åter sedd som framtidsmannen. Men en revolution framöver lär se annorlunda ut än vad Set Persson tänkte sig. Från 1950-talets perspektiv torde 2020-talet vara tämligen obegripligt. Får drömmen fortsätta att vila under den där lilla gravstenen på Skogskyrkogården?

Som jag tänkt själv …

Nationalekonomen Michael Roberts skriver i en bloggpost om en annan ekonom, först marxist och sedan ¨österrikare”, och nu avliden. Ett drag i den ”österrikiska skolan” av nationalekonomi var att man hävdade att socialistisk planekonomi är omöjlig. Det är helt enkelt för många variabler att hålla i luften för att planeringen skall fungera. Bara en kapitalistisk marknadsekonomi kan klara av att skicka riktiga signaler om konsumtion och därmed produktion till företagen. Och det hävdade också denne Kornai.

Roberts kommer med några motargument. Ett är faktiskt ett som jag tänkt på själv under de senaste åren.

All these arguments against planning (democratic or otherwise) are the basic ideology of mainstream capitalist economics.  And yet these arguments of Von Mises, Nove and Kornai have been effectively refuted by various Marxist economists in the last few decades, even after the collapse of the Soviet Union.  Making planning calculations is perfectly feasible, especially with modern computers (quantum or otherwise) and by developments in mathematics.

Den sista meningen är avgörande, och bekräftar för övrig Marx tankar om hur tekniska förändringar ändrar hur samhället fungerar. Ny teknik ger nya förutsättningar och möjligheter. Snabbare datorer ger snabbare insamling, bearbetning och beslut baserat på grunddata. Så har jag själv tänkt under lång tid. – Här kan jag ju göra reklam för min gamla bloggpost om morotspåsen och socialismen. Den här länken går till en version från 2015, men ursprunget publicerades redan 2008! Tekniken har inte saktats av sedan dess.

2018 citerade jag en kinesisk professor som bland andra tänkvärdheter skrev detta om användningen av AI, artificiell intelligens:

Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.

AI är ju en del av det hela, när mänskligt tänkande delegeras ut till datorer som jobbar ohyggligt fort 24 timmar om dygnet. Vår kinesiske professor ser alltså möjligheterna att gå bortom marknadskapitalismen (men också faran om tekniken kommer i fel händer). Frågan är vad som i praktiken kommer att finnas därborta i AI-revolutionens land. Några västerländska pseudovänster-figurer som inte fattar något, medan de pigga asiaterna jobbar på som om morgondagen tillhörde dem? Eller kommer vänstern i de gamla industriländerna att slänga identitetspolitiken åt sidan och återuppta klasskampen, med den vetenskapligt-tekniska revolutionen som ett viktigt hjälpmedel?

Afghanska synpunkter från vänster

Det här är en text från en sällan hörd (ärligt talat: aldrig i stormedia) röst från Afghanistan. Kommunistiska (Maoistiska) Partiet i Afghanistan. Hur mycket aktivitet de har i landet har jag ingen aning om, det som sker bör lämpligen oftast ske i tysthet antar jag, men det finns ju en kommunistisk tradition där sedan gammalt, så även en maoistisk gruppering bör vara möjlig även om den knappast är så stor. Nåväl, så här ser hemsidans framsida ut …

… och nu över till texten som försöker ge en överblick över det aktuella läget.

Talibanernas återkomst och dess konsekvenser för Afghanistan

Kabuls fall till talibanerna markerar slutet på en tragedi och början på en annan för Afghanistans folk, som om Afghanistan vore ett land med återkommande katastrofer, och dess folk är dömt till oändligt lidande. Rädsla, osäkerhet och förvirring genomsyrar samhället. Oron för den dystra framtiden har tagit bort allt hopp och entusiasm från folket. De flesta människor lider av extrem fattigdom, och även människor som fördrivits av kriget svälter. Många unga har lämnat sina skolor, gymnasier och universitet och åkt till Iran i hopp om att nå Europa via Turkiet. Många familjer är strandade vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, och de som har nått pakistanska städer campar i moskéer, bröllopssalar, hotell och utomhus.

Imperialismen och reaktionen, som har orsakat denna stora tragedi för folket i Afghanistan, är själva upptagna med att reparera sina nederlag eller samla sina segrar. Talibanerna är berusade av sin seger och erövring av makt och är upptagna i en intern kamp om krigsbyten och delning av politisk makt. Många dagar efter erövringen av Kabul har talibanerna inte kunnat upprätta sin regering. Detta indikerar att de står inför allvarliga politiska utmaningar. Resterna av marionettregimens väpnade styrkor försöker främst rädda sina liv och gömmer sig, några har lämnat landet och några har samlats i Panjshir (den enda provinsen som inte har erövrats av talibanerna). Några, som följer Abdullah och Karzai, drar nytta av talibanernas amnesti och hoppas att de själva kan hitta en plats i talibanernas islamiska emirat.

Marionettregimen kollapsade inom några veckor och avslöjade den historiska farsen i det imperialistiska nationbyggande projektet. Marionettregimens kollaps är inte bara ett nederlag för de imperialistiska satraperna, utan också ett stort politiskt, militärt och ideologiskt nederlag för den amerikanska imperialismen och dess allierade. För att frikänna sig från förnedring skyller de borgerliga politikerna i de imperialistiska länderna på varandra och på inkompetens hos sina satraper i Afghanistan för detta. Men dessa desperata ansträngningar kommer inte att leda någonstans, och det tunga moraliska, ideologiska och politiska nederlaget för de amerikanska imperialisterna kan inte repareras. Många marionettregimer har kollapsat när deras herrar har dragit tillbaka sitt stöd, men marionettregimens snabba kollaps i Afghanistan var dramatisk och oväntad. Denna händelse följdes tragiskt av en explosion på Kabul flygplats, som dödade minst 150 människor och skadade 200 andra, inklusive 13 amerikanska marinsoldater och 28 medlemmar i talibanerna.

Nederlaget för den amerikanska imperialismen i Afghanistan är som Sovjetunionens och Storbritanniens nederlag i detta land, och precis som Ashraf Ghanis öde är som Najibullah och Shah Shujahs öde.

De amerikanska imperialisterna försöker behålla sin närvaro på Kabuls flygplats för underrättelse- och spionageändamål. Kabuls flygplats och Afghanistan luftrum är fortfarande ockuperade av de amerikanska imperialisterna och deras allierade. Bakom kulisserna pågår samarbete mellan talibanerna och de amerikanska imperialisterna. Mötet mellan talibanernas vice ledare Mullah Baradar och chefen för CIA är ett tecken på detta. Tillbakadragandet av USA:s säkerhets-, underrättelse- och politiska personal från Kabul innebär slutet på den militära ockupationen i Afghanistan, men det betyder inte slutet på inflytandet från den amerikanska imperialismen och andra imperialister i Afghanistan. Detta kommer att fortsätta med att talibanerna lockar till sig tidigare tjänstemän i marionettregimen som Abdullah Abdullah och Hamid Karzai och genom att återupprätta den tidigare regimens militära och administrativa institutioner.

Talibanernas snabba och överraskande seger chockade folket i landet. Chockerande scener med människor som flockades mot flygplatsen, flyende till Iran, Pakistan och centralasiatiska länder, visar alla folkets rädsla för talibanerna. Folket i Afghanistan hade inga illusioner den här gången eftersom de visste essensen hos talibanerna. Det är därför som talibanerna försöker verka försonande för att få folkets samtycke och minska deras rädsla. Talibanernas ”allmänna amnesti” och löftet att bilda en ”inkluderande” regering har inte dämpat rädslan hos medelklassen, intellektuella och anställda i den tidigare regimen. Kvinnor och nationella minoriteter har uteslutits från den politiska arenan, och mediefriheten har begränsats ytterligare. Åttio procent av medierna har stängts av. Kvinnor har blivit avskräckta från att arbeta utom hemmet, utom på vårdinrättningarna. Trots allt detta har talibanernas löften lockat de reaktionära borgerligt-feodala kompradorklasserna och några tjänstemän i den tidigare regimen. Talibanerna försöker inte bara attrahera tjänstemän från den tidigare regimen, de försöker också få stöd från de amerikanska imperialisterna och dess allierade och framställa sig som acceptabla, men inget i charmoffensiven kommer att dölja deras fula ansikte för massorna.

Vissa teknokrater som tidigare tillhörde marionettregimen har visat vilja att arbeta med talibanregimen. De pashtunska chauvinistiska elementen är mer entusiastiska när det gäller att ge stöd till talibanerna. Enligt deras uppfattning kommer talibanernas islamiska emirat att stödja pashtunschauvinismen och dess dominans över staten. Men de icke-pashtuniska elementen i marionettregimen är mer rädda och främmande för talibanerna. Men de skulle motvilligt arbeta med talibanregimen, om talibanerna ger dem en plats. Dessa bedragare, som påstår sig ”representera” de förtryckta nationaliteterna, bryr sig bara om sin andel i regeringen, oavsett om det är i den tidigare marionettregimen eller talibanernas islamiska emirat.

Talibanerna talar om att bilda en ”inkluderande” regering, som under de senaste 20 åren utlovats också av Karzais och Ashraf Ghanis marionettregimer. Vissa har tolkat detta som ett tecken på att talibanerna har förändrats. Det råder ingen tvekan att under de senaste tio åren har talibanerna gjort ändringar i sin diplomati med de imperialistiska länderna och länderna i regionen, och på det sättet hanterar de den interna oppositionen och befolkningen i Afghanistan. Men som Zabihullah Mujahid, talibanernas talesman sa, har det inte skett någon förändring i talibanernas ideologi och grundläggande tro, även om talibanerna under det senaste decenniet har etablerat förbindelser med de imperialistiska och reaktionära makterna och har fått erfarenhet inom detta område. Särskilt efter att ha öppnat sitt kontor i Qatar och upprättat förbindelser med världens länder har de förvärvat diplomatins kompetens och vaksamhet. Å andra sidan har urbaniseringen under denna period ökat och arbetarnas och den utbildade befolkningens storlek ökat. Talibanerna tvingas moderera sitt beteende för att upprätthålla förbindelserna med dessa länder och för att locka till sig imperialistiskt bistånd, och å andra sidan, och för att förhindra en ‘brain drain’ av politiska och administrativa kadrer från landet. Talibanerna, liksom den tidigare regimen, kan inte ändra tillståndet i landets ekonomi, och, som ett resultat stärka den ekonomiska grunden för deras regering. De har ärvt en ekonomi som är beroende av imperialistiskt bistånd och en korrupt byråkrati från den tidigare regimen. En annan orsak till talibanernas beroende av utländskt bistånd är bristen på tillräckliga inhemska inkomster och förstörelsen av jordbruk och industri. Talibanerna kan inte förlita sig på massornas innovation och kreativitet, och därför kommer de inte att skilja sig väsentligt från den tidigare regimen.

Under de senaste tjugo åren var talibanernas främsta paroll att avsluta den utländska ockupationen och skapa en regering baserad på islamisk sharialag. Nu när de har möjlighet kommer de att konstruera en chauvinistisk teokrati, baserad på en trångsynt och extremistisk läsning av islam, som kommer att anta religiösa lagar som i hög grad skulle begränsa individuella, sociala, politiska och kulturella friheter.

Kvinnor, arbetare, socialpolitiska aktivister, politiska partier och grupper och kommunister kommer att undertryckas. Talibanerna försöker påtvinga samhället politisk och kulturell förlamning. De söker full lydnad för sitt styre. Mullorna kommer att fungera som samhällets intellektuella, moraliska och politiska vägledning för en klagande befolkning. Sekulära partier kommer inte att få verka, inte heller de andra islamiska och jihadiska partierna kommer att få verka. Förtryck och undertryckande av rättigheter och frihet kommer att leda till motstånd mot talibanerna. Talibanerna har ett motsägelsefullt förhållningssätt när de möter ungdomar och intellektuella arbetare,. Å ena sidan behöver de deras förmåga och expertis inom de administrativ-politiska områdena, och å andra sidan kommer talibanernas trångsynthet att skapa allvarliga hinder och undertrycka dem.

Etnisk chauvinism kommer att vara en annan grundläggande egenskap hos talibanregimen. I sken av islamisk enhet avvisar talibanerna kraven från de förtryckta nationaliteterna och kallar det emot islam. Även om talibanerna denna gång har några uzbekiska, tajikiska och hazariska sunnimuslimer i sina led, hindrar inte detta talibanerna från att koncentrera politisk makt i händerna på de pashtunska härskande klasserna, vilket följaktligen kommer att leda till fler sociala motsättningar och etniska splittringar.

En annan utmaning för talibanerna är de interna klyftorna mellan de olika fraktionerna, som också har en etnisk dimension. Ashraf Ghanis regim hade koncentrerat makten i händerna på de östra Ghaljaipashtunerna, vilket var en faktor för dess inre friktioner.

Det finns flera fraktioner inom talibanerna, de två huvudsakliga fraktionerna är Quetta Shura som leds av Mullah Haibatullah och Peshawar Shura under ledning av Sirajuddin Haqqani. Men de fraktioner som leds av Mullah Mansour och Mullah Yaqub nämns också. Därför är talibanernas mest omedelbara utmaning skillnaderna mellan de olika talibangrupperna å ena sidan och skillnaderna mellan fotfolket och ledningen å andra sidan. Den främsta fraktionen som leds av Mullah Haibatullah är Durrani och deras skillnader med Haqqanifraktionen som leds av Sirajuddin Haqqani och Khalil Haqqani, som är Ghaljai, är uppenbara. Därför handlar innebörden av ”inkluderande” regering i första hand om en maktdelning mellan olika talibanska fraktioner, eftersom talibanledningens huvudsakliga del är från de tre provinserna Kandahar, Helmand och Uruzgan.

Andra utmaningar som talibanerna står inför är att dela makt med andra etniska grupper och nationaliteter. Några väpnade styrkor från den tidigare regimen har samlats i Panjshir under ledning av Ahmad Masoud (son till avlidne Ahmad Shah Masoud) som vill ha del i den politiska makten. Några andra väpnade styrkor inom marionettregimen är utspridda över landet tillsammans med deras utrustning. Att avväpna dessa krafter är ett annat problem som talibanerna står inför. Den fruktansvärda explosionen på Kabul flygplats har avslöjat talibanernas oförmåga att tillhandahålla säkerhet.

Externt är talibanregeringen pressad av de imperialistiska och reaktionära makterna, och frågan om deras erkännande av talibanregimen är fortfarande oklar. Den pakistanska utrikesministern söker vid sina besök i länder i Centralasien och Iran samtycke från dessa länder för att erkänna talibanregeringen. Världens erkännande av talibanregeringen skulle inte förändra dess väsen. Oavsett vad så kommer talibanregimen att vara teokratisk och människofientlig och gå emot intressena hos de arbetande massorna i Afghanistan. Befrielsen av massorna kommer bara uppnås genom en nydemokratisk revolution, som skulle störta imperialism och borgerliga feodala kompradorklasser.

Kort sagt, nederlaget för de amerikanska imperialisterna i Afghanistan visade dess militära, politiska, ideologiska och moraliska konkurs och farsen för det imperialistiska pålagda nationbyggande projektet. Detta kommer att hjälpa till att kasta bort illusioner och utveckla och förstärka andan av motstånd och kamp hos massorna. Talibanregeringens teokratiska och våldsamma karaktär kommer oundvikligen att få massor av människor till att oundvikligen gå med i den politiska kampen mot dem. Därför måste vi korrekt identifiera och analysera de möjligheter och utmaningar som partiet och den revolutionära kampen står inför och förbereda oss därefter för att möta de nya utmaningarna och kanalisera massornas anti-talibanstämning för att stärka den revolutionära kampen.

Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Folkrepubliken Walmart – recension

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Den passar bra i den modell som Marx skissade upp i mitten av 1800-talet. Jag återkommer till detta efter att ha gjort några anmärkningar av kritisk natur.

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190 – tillgång på information möjliggör ju planering och beslut.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Men jag tror att det är en väldigt viktig fråga.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Nå, slut på klagomål och över till boken, som för övrigt också har fått en entusiastisk recension här).

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns idag i form av datakraft, program, streckkoder etc., men den finns i kapitalistiska och inte så snälla storföretag. Walmart, baserat i USA, beröms för dess ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med egna budgetar och det interndebiteras hej vilt, utan alla arbetar mot samma mål. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Författarna berättar också om ett annat storföretag som fick för sig att arbeta som om olika avdelningar var egna företag på en intern marknad, och det kraschade. Lite av den trenden såg jag i mitt gamla bolag, för övrigt.

Här har vi kärnpunkten: företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns inte för att ta hand om behov om dessa inte är lönsamma. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution med olika syften. När socialdemokrater i Sverige hävdade att ägandet inte spelar någon roll (när man just var i färd med att privatisera offentlig egendom) hade de fel. Frågan är om de begrep det själva?

När privata läkemedelsföretag inte vill ta fram vissa mediciner är det av ekonomiska skäl – efterfrågan saknas. En offentlig tillverkare skulle kunna se till behovet i stället. Planering för efterfrågan eller planering för behov: det är frågan. Grundforskning är inte något som vinstdrivna företag gärna ger sig på eftersom den kan kosta mycket och ge litet. Om däremot statlig finansiering träder in så träder också företagen in på ett senare stadium – om det finns givande forskningsresultat att göra pengar på.

En tanke angående planeringen av Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om vinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten? – Planeringsmetoderna må vara rätt neutrala sedda som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klassynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen alltid av kriser, mer eller mindre allvarliga. Det kan vara olika orsaker, och även kriserna kan se olika ut. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Men i det här fallet finns två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion (datorisering, AI) orsakar störning, skador, lidanden, även om somliga kan tjäna grovt på dem. (Hur kapitalets användning av modernaste tekniken drabbar de arbetande beskrivs i den här boken, men för svenska förhållanden kan man läsa Kapitalets automatik av Mikael Nyberg.)

Men dels också att störningarna kan förvandlas till något nyttigt, en möjlighet att göra något nytt. Och därmed kan elaka Walmart, med sina fantastiska system där man internt arbetar enhetligt och effektivt, visa vilka möjligheter som en planerad marknad ger. Det gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan elak stor firma, näthandlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata. Det är ju ganska enkelt när det handlar om kunder som gör sina sökningar och eventuella köp på nätet. Man noterar och sparar. Med sådana kunskaper kan man så småningom börja förutse kundernas beteenden och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, men ungefärliga, och det blir ändå prognoser (gissningar) som fungerar bra för planeringsändamål. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras. Det gick inte i de gamla handräknade sovjetiska ettårs- och femårsplanerna, trots att avancerade beräkningsmetoder (lineär programmering) hade tagits fram redan på 1930-talet. Med rejäl datorisering hade kanske även de sovjetiska planerna kunnat klara sig bättre, men så skedde inte.

En annan aspekt på att mängden personliga data samlas hos privatföretag (och hos andra organisationer) är dock hur det går med den personliga integriteten och tryggheten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Exemplen från Walmart och Amazon inriktas mest på ekonomins distributionssida. Tillverkade saker skall ut till konsumenterna så billigt som möjligt. Skulle resonemanget ändras om man tog tillverkande företag som bas? – Jag har inte funderat så djupt på den saken. Men det är ju ändå företags massproduktion som är basen för industrikapitalismen. Rollen för Walmart & Co. är ju mellanhandens: att få ut varorna till slutkunden så att kretsloppet fram och åter fungerar smidigt och så snabbt och billigt som möjligt. (Se för övrigt det här om snabba leveranser från kinesisk synvinkel.)

Boken motiverar starkt för att argumentet mot planekonomin, att den är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter, inte stämmer. Bolag som Walmart och Amazon bevisar detta i praktiken. Något som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”med vilket mål skall vi göra detta?”. Den andra frågan kan, med hänsyn till det rådande klassamhället och dess härskande särintressen, kompletteras med ”får vi göra det?” Som Marx skriver (se nedan) ställer sig mänskligheten inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Affisch från Somalia för första maj 1977. Marx, Engels, Lenin samt dåvarande presidenten Siad Barre antar jag. Och en man i blåställ som i en väldigt ansträngande kroppsställning vinkar med Kommunistiska Manifestet. Dock knappast ett land som var redo för socialismen. Inte enligt gubbarna högst upp i alla fall.

Här är några utdrag om vad Marx tänkte om samhällelig utveckling. Jag hävdar, bör det kanske sägas, inte att Marx hade rätt i varje ord – ibland blev det fel. Men det viktiga är att han hade ungefär rätt. Klart bättre än att ha exakt fel.

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867:

I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid. …

Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren – och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.

Logistik och socialism

Den som har haft kontakt med marxismens källor (Marx & Engels, alltså) känner till följande grundläggande tankar om samhällenas utveckling: det viktigaste är människorna och deras kunskaper (produktivkrafterna) och användande av tillgängliga resurser. De utgör samhällets bas. När basen ändras kommer det övriga (ägandeförhållanden, kultur, politik, juridik etc.) också att ändras.

Oftast är ändringar i basen inte systemhotande, utan befintlig samhällsmodell traskar på och överlever kriser efter smärre modifikationer. Men ibland kan ändringarna i basen vara så radikala att hela samhället måste göras om. Och den slutliga förändringen som M & E kunde spekulera om var kapitalismens sammanbrott och socialismens/kommunismens nya samhälle. (Vad som kan komma därbortom ville M & E inte spekulera om. Marx nöjde sig med att notera att kommunismens seger innebär att människans förhistoria tar slut och att den verkliga historien kan börja.)

Förarlöst fordon för varutransporter direkt från lager till konsumenter på en gata i Hangzhou i Kina. Killen till höger tittar på något som kanske kan konkurrera ut mänskligt skötta leveranser inom en snar framtid, leveransmodulen Xiao G.

När man talar om ”revolution” kan det tas i flera betydelser. Det kan vara så att förhållandena i samhället blir ohållbart för många, och till slut samlar sig massorna och kastar ut de gamla odugliga och snikna härskarna.

Men, givet vad jag skrev i början, kan drivkraften se annorlunda ut. Djupgående politiska och ekonomiska förändringar kan tvingas fram av formellt opolitiska nyheter i samhällets bas. Kanske detta är mer tvingande än arga folkmassor när det verkligen handlar om att förändra samhället. Utan att vara alltför tvärsäker gissar jag att Marx hade rätt vad det gällde den socialistiska revolutionens möjligheter: det måste finnas ett utvecklat samhälle som grund, det går inte att hoppa över mellanstadier i utvecklingen fram till socialism.

Men – och detta är viktigt i mitt resonemang – så kommer trycket till förändring att bli omöjligt att stå emot när den samhälleliga basen med sina allt mer avancerade produktivkrafter blir så ändrad att samhällets kultur, politik, juridik, ägandeförhållanden etc. inte längre hänger med. Exempel: Kampen om fildelning för något årtionde sedan kan tas som en förpostfäktning i en större kulturell och juridisk strid om vem som äger vad i ett datoriserat samhälle. Eller dagens bekymmer med sociala media (hur länge får jag skriva det här?).

För att uttrycka det annorlunda: när produktivkrafterna blir tillräckligt utvecklade blir invändningarna mot socialism som ”utopi” meningslösa. ”Ni påstår att planekonomi inte går att fixa organisatoriskt – men titta på de här systemen som i realtid täcker hela kedjan från produktion till konsumtion och tillbaka igen! Ni kan prata om Sovjet med handräknade femårsplaner, vi pratar om datoriserade system där händelserna uppdateras omedelbart!”

Nu kommer ju inte dagens superkapitalister och deras politiker att ge upp godvilligt och erkänna att det är dags att dra sig tillbaka (undantaget kan väl vara i Kina, där partiet har sista ordet), så det räcker nog ändå inte med att den tekniska grunden finns. Men det finns ju också kunniga människor på andra nivåer i samhället, och mängder av folk som råkar illa ut när tekniken används på ett sätt som är skadligt för dem. Eller som helt enkelt börjar tänka att det nuvarande systemet är omoraliskt. Alltså bör det finnas både teknisk grundval och folk som kan agera efter dessa förutsättningar.

Nu ett raskt hopp till praktiken! Jag råkade få syn på en artikel i Time om ny utveckling av logistik i Kina. Det handlar om leveransföretaget Cainiao som ägs av det enorma e-handelsföretaget Alibaba. Läsningen av denna artikel kan vara lite dyster för den som tänker sig att leveranser (om de ens kommer) under socialismen måste ta en evighet. För här går det undan i Kina, och kanske snart i hela världen. Det lilla fordonet på bilden ovan skickar en signal till kunden när den startar med sin last av paket, och en ny signal när den kommer fram till platsen där paketet skall hämtas. Ungefär utanför mottagarens dörr, antar jag.

Dock är Xiao G inte slutmålet, det är, skall vi säga liiite större:

The Xiao G is part of Cainiao’s plan to create a single ecosystem for all logistics firms across the world to plug into, allowing for the seamless transfer of goods between companies and jurisdictions. Just as myriad smartphone makers all operate on Google’s Android, Cainiao envisages thousands of independent logistics firms can operate within its system, sharing everything from labeling standards to customs information.

I dagens läge kan Cainiaos plattform för logistik, där man samarbetar med en mängd andra logistikfirmor och transportörer, frakta ett ettkilospaket över hela Kina inom ett dygn till en kostnad av ca. 2,56 i svenska kronor. Målet är att inom tre dagar kunna transportera var som helst över hela Jorden, till ett pris av ca. 25.50. (Jämförelse: idag tar det fem dagar att skicka ett halvkilos paket med DHL från Shanghai till London, och priset är ca. 850 kronor.) En sådan snabb leverans över gränser kräver rejält datastöd för att bl.a. få snabb tullklarering, och det finns redan. (Jag såg tidiga sådana system redan på 1990-talet, så kom inte och prata om ”utopi”. Att koppla ihop hela kedjan från konstruktion/produktion till kund, inklusive ekonomiska transaktioner, tullar, farligt gods etc. via datanät och sammankopplade datorer är inget konstigt idag. Här är ett av mina äldre inlägg i detta ämne.)

Så här ser artikelförfattaren i Time på den längre utvecklingen:

In the near-term, having a state-of-the-art logistics system gives Chinese manufacturers a competitive edge to offset rising wages in a rapidly developing society.
But it’s also a strategic advantage that chimes with Beijing’s China Standards 2035 plan to set global benchmarks for next-generation technologies like 5G, Artificial Intelligence (AI) and the Internet of Things (IoT). Although China has been making steady gains in this regard—contributing a significant number of protocol standards for 5G wireless networks, for example—Cainiao’s logistics endeavors may be the first time the world’s most populous nation writes truly global rules.

I dag är det kapitalistiska vinstkrav, inte människovänlighet, som driver på för omvandling i logistiksektorn. Dels höjs produktiviteten i transporterna och tas bort dödtid i distributionskedjorna: mer varor skickas på kortare tid till lägre kostnader. Dels kan producenten ta betalt snabbare av kunden. Och leverantören kan minska sina lager och vara mer ”just in time” när efterfrågan kommer. (För någon vecka sedan råkade jag få syn på en annons från ett svenskt företag, Slimstock, som arbetar just med logistik. På deras hemsida kan man se vilka vinster de hävdar företag kan göra genom att använda deras tjänster.)

Kina må vara hur kapitalistiskt som helst för närvarande, men dessa påhittiga kineser bygger för framtiden. Man kan gissa att partiet har folk som håller ett vakande öga på utvecklingen. För de tekniska genombrotten kommer att få allt fler människor att fråga sig för vem/vad det nuvarande systemet är bra, och hur det kan behövas stuvas om. Alternativet, att det bara rullar på, kan bli väldigt otrevligt.

Blir AI slutet för kapitalismen?

Feng Xiang, juridikprofessor vid Tsinghua-universitetet i Kina, har skrivit en artikel som hävdar att artificiell intelligens, AI, betyder slutet för kapitalismen. För den som funderat över hur teknologi kan förändra samhället är detta ingen överraskning (Marx skulle inte bli överraskad). Om detta är en verklig fingervisning om vart Kina är på väg så är det mycket intressant. Inte bara teori, utan handfasta verkliga åtgärder också!
Nedan följer en sammanfattning av professor Fengs artikel, och så har jag lagt in en del kommentarer. 

AI är den största utmaningen för dagens socio-ekonomiska system. Om AI kontrolleras av marknadskrafterna resulterar det oundvikligen i en superrik oligarki av datamiljardärer. Den skördar rikedomen som skapas av robotar som driver bort mänskligt arbete och skapar stor arbetslöshet.

[Min anm: För att komma undan problemet med massarbetslöshet förespråkar somliga medborgarlön, andra arbetsgaranti. Jag föredrar det senare alternativet.

Om massarbetslöshet sänker inkomstnivån i samhället bör det påverka de vinster som oligarkerna kan ta ut genom försäljning av varor och tjänster. I marxistisk ekonomi antas dessutom att det endast är levande arbete som kan skapa nya värden, och med mindre levande arbete i förhållande till hela det använda kapitalet kan vinstnivåerna därmed falla.]

Skatteflykt och trixande med användardata är exempel på dessa företags asociala metoder. De slipper undan eftersom det västliga juridiska systemet skyddar privata intressen över allt annat. I Kina finns det stora privatägda internetbolag som Alibaba och Tencent. Men till skillnad från i väst är de övervakade av staten och står inte över social kontroll.

[Min anm: I en artikel i Svenska Dagbladet 20180526 beskrivs den kinesiska modellen så här:  ”Det som sedan har växt fram i Kina under de senaste 30 åren kan tyckas vara en ohämmad kapitalism i en diktatur som bara till namnet är kommunistisk. Men det är inte riktigt sant. Oavsett om vi talar med politiska experter, ekonomer eller företag så blir det uppenbart att kommunistpartiet också styr näringslivet, vid behov in i minsta detalj. På sätt och vis kan man säga att kommunism med kinesiska förtecken helt enkelt är socialism där det styrande partiet har  outsourcat driften av företagen på privata entreprenörer.” 

Jag har sett olika redogörelser för det här, positiva och negativa. När partiet har celler i alla företag, och den centrala partiledningen styr med fast hand och slår hårt mot korruption och oönskade investeringar, verkar det dock som om staten har god kontroll över vad privatföretagen har för sig.]

Ju mer AI tränger in överallt, ju mindre förnuftigt är det att det förblir i privata händer och tjänar de få i stället för de många. Massarbetslösheten och kraven på allmän välfärd kommer att driva på för att socialisera AI. Marknaden fungerar någorlunda om arbete skapas för de flesta människor. Men när industrin bara skapar arbetslöshet genom att robotar tar över mer och mer finns det inget annat alternativ för staten än att gå in. När AI invaderar ekonomiskt och socialt liv kommer alla privata lagrelaterade frågor att bli offentliga. Det blir  nödvändigt att reglera privatföretag för att upprätthålla någon stabilitet i samhällen som skakas av oavbruten förändring. Denna historiska process är ett steg närmare en planerad marknadsekonomi.
[Min anm: Detta ligger nära Marx uppfattning om hur tekniska förändringar i samhällets bas driver på hur hela samhället utvecklas. De tekniska möjligheterna, i kombination med de problem de kan orsaka, kommer att driva fram nya sätt att organisera samhället. Det gamla sättet kommer att uppfattas som oförnuftigt, och då kommer det att ”dåna i förnuftets krater” om inte ansvariga politiker reagerar och agerar.

Den nuvarande ledningen i Kina verkar vara inställd på att agera. Man får anta att professor Feng anser att att det här övertagandet, som alltså i praktiken redan har skett genom att staten kontrollerar privatföretagen, skall ske lugnt och städat. Ingen ny kulturrevolution alltså. Men hur blir det i länder där det snarare är privatföretagen som äger staten?]
Av samhälleliga välfärds- och säkerhetsskäl bör inte individer och privata bolag tillåtas att ha exklusiv tillgång till avancerad AI-teknologi.Om vi inte nationaliserar AI skulle vi kunna sjunka ner i en dystopi påminnande om den tidiga industrialismens misär.

[Min anm. Det finns alltså alternativa vägar som inte är så trevliga, kanske också i Kina som professorn måste varna för? ”Socialism eller barbari!”]
Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.
[Min anm: med ”marknadssignaler” avses att de priser som konsumenterna är beredda att betala också bestämmer vad som kommer att produceras och säljas. Efterfrågan, inte behov, bestämmer. Någon gör ett köp, och det sänder marknadssignalen till producenten. Ett behov som inte kan betala för sig finns inte på den ordinarie marknaden i den liberala ekonomin. Möjligen finns det som välgörenhet vid sidan av.

”Looparna” som Feng skriver om är antagligen samma sak som beskrevs i termen av cybernetik, alltså styrteori, i mitten av 1900-talet när datorer var ganska nya. Ju bättre informationsbehandling, och naturligtvis ju bättre indata till datorerna, desto snabbare kommer det att gå att kunna reagera på förändringar i flödet mellan produktion och konsument och göra lämpliga justeringar.
Tillåt mig i detta sammanhang att påminna om min gamla klassiker om morotspåsen och streckkoden!]
 

Det som fattas här (artikeln är ju inte så lång och täcker egentligen bara problemet när datoriseringen slår ut folk) är lite mer tankar om hur systemet skall styras. Här får vi de tekniska möjligheterna, men hur skall behov definieras och värdesättas – och av vem? I ett kinesiskt sammanhang torde det ännu så länge vara Kinas Kommunistiska Parti, men då är frågan vilka som kontrollerar partiet idag och framöver. Det finns ju en del rikt affärsfolk även i partiet. Hur mycket inflytande kommer de att ha? Med en proletär klasståndpunkt skulle ju arbetarnas och de fattigare böndernas intressen alltid sättas först, men jag är inte säker på att den kinesiska ledningen har just den ståndpunkten alla dagar.

Generellt om det sorgliga ämnet ”dagens vänster och tekniken” så avslutar jag med ett citat från min blogg, daterat 29 juli 2007:

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från ”nödvändighetens till frihetens rike”. Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

Jag minns med visst vemod den gång jag försökte prata med en ganska uppsatt dam i Vänsterpartiet om datorernas möjligheter. Hon stirrade på mig och utbrast: ”Men jag är ju humanist!” – Tja, det var väl Marx också?

Tur att kineserna kanske gör något praktiskt i alla fall.

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati

Jag har tidigare publicerat inlägg av Ulf Modin, som numera är utlokaliserad till Finland. Här kommer ytterligare ett, som också har publicerats i den finska tidningen Nya Argus. När nu Karl Marx passat på att fylla tvåhundra år, och samtidigt det kapitalistiska systemet gnisslar ganska illa, kan det vara idé att skärpa debatten om hur vi skall gå vidare mot något hållbarare. Är det möjligt att byta system, hur skall det då se ut för att åtminstone göra gnisslandet mindre påfrestande, etc? Marx gillade inte ”utopier”, men är det ändå inte dags att diskutera lite närmre hur socialismen kan organiseras? – Ordet till Ulf:

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati
Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produkion och robotar. Alternativet är barbariet.
Kapitalismen kan ej längre utvecklas, därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens och den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet.
Kapitalets centralisering och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Det senare är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Konkurrens är bra, men allt som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. En av de konkurrerande får monopol. Moral och anständighet utplånas. Alla klasser och skikt hade tidigare moral. Normal fosterlandskärlek stämplas som fascism.
Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.
I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU- staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EU:s centralbank. En hänsynslös vålds- och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.
Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900- talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.
Kapitalets kvarn maler vår jord till pengar

Efter revolutionen
Överallt i de länder där revolutionen segrar ställs de strategiskt viktiga industrierna under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.
Man sörjer för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den förhoppningsvis lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.
Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och samhället, i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet.
I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.
Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en människa från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan lyda under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa människor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen.
I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.
Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region- och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.
Kan den här mannen tänkas ha några synpunkter?
Modell Brus
En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960 -talet av den polske ekonomen Włodzimierz Brus. Hans decentraliserade modell har flera beslutsnivåer. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten.
För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som människan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att Wahrheit der Notwendigkeit ist die Freiheit. Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet mot plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät- och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.
Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen.
Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man inom dagens kapitalism ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.
Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo, och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor, är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett meccano.
En fungerande demokrati i både statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande människor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.
Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny människa skapas knappat, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning av de flesta utförs lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människorna beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som människorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills människan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Vissa alternativ är nog inte så aktuella längre
Språngvis utveckling
Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Människan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av människor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.
Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.
Ulf Modin
Nya Argus 2–3 / 2018

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 2

Här kommer den andra delen av Ulf Modins artikel. Första delen finns här.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 2

Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.

Skolorna går tillbaka till det gamla gymnasiet och berikas med de frukter som utvecklingen har frambringat sedan 1970. Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle, där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett mekano.

En fungerande demokrati i både statliga, kommunala. församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande mänskor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.

Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny mänska skapas knappast, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning utförs av de flesta lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människor beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som mänskorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills mänskan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Mänskan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av mänskor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.

Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Den konfederation som skisseras kan ha framtiden för sig. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 1

För några år sedan publicerade jag en artikel (Den nya syntesen) av Ulf Modin, numera pensionär och bosatt i Finland. Jag minns att den orsakade vissa magplågor hos någon eller några personer på Clartés redaktion. Undrar om följande kommer att utlösa liknande reaktioner? Skall man behöva tala om (jo, för några som kanske tänker lite långsamt) att jag självfallet kan ha en eller annan kritisk fundering angående vissa av Ulfs tankar. Men om de inte offentliggörs kan man ju inte prata om dem, antar jag. – Hur som helst, diskussionen om vad vi skall ha i stället för en allt mer parasitär kapitalism blir allt mer akut, och Ulf har synpunkter på det. Artikeln är ganska lång, så jag har delat upp den i två avsnitt. Första kommer nedan, nästa om några dagar. Och nu ordet över till Ulf:

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI – del 1

Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produktion och robotar. Alternativet är barbariet. Kapitalismen kan ej längre utvecklas , därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisation och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Den sistnämnda orsaken är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.

I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU­staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EUs centralbank. En hänsynslös vålds-­ och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.

Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900-­talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.

De strategiskt viktiga industrierna ställs under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.

Överallt i de länder där revolutionen segrar sörjer man för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den hoppeligen lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.

Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet. I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning.. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.

Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en mänska från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan vara under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa mänskor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen. I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.

Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte av övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region­ och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.

En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-­talet av den polske ekonomen Brus. Hans decentraliserade modell har flere beslutsmodeller. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten..

För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som mänskan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att ”Freiheit ist Einsicht in die Notwendigkeit.” (Frihet är insikt om vad som är nödvändigt /att göra/). Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet av plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät-­ och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.

Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen. I DDR gjordes vackra kärleksfilmer, samtidigt som pornografin var förbjuden. Allting som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. För mycket och för litet skämmer allt.