Ett nytt parti?

Enligt rapport har olika grupper samlats för att ta ett enat initiativ för att bilda ett maoistiskt parti i Sverige. Vilka grupper och orter det rör sägs inte. Möjligen är det en medveten strategi, eftersom partiet redan från början tänks var ett kaderparti som arbetar med inriktning på att det kan bli illegalt.

Det kanske går att se var grupperna arbetar genom att titta på notiserna på Kommunistiska Föreningens hemsida där olika lokala aktiviteter rapporteras. Hur det är med ”peru-kommunisterna” på Maoistiskt forum vet jag inte, men deras ganska träiga propaganda gör väl få människor glada. Vem kastar sig ivrigt över en artikel som har denna rubrik? – Svaret är nog ”de redan frälsta”.

Kommunistiska Föreningen skriver åtminstone på läsbar svenska. Huruvida de svenska maoisterna är gonzaloiter vet jag inte. Det framgår inte av de femton punkter som konferensen antog enhälligt, även om Peru finns på deras lista över pågående folkkrig. (De övriga är Indien och Filippinerna som är trovärdiga som krigsskådeplatser, samt Turkiet som är mer tveksamt – och i Peru händer väl inte mycket på den fronten alls?)

Om det här kommer att fungera? – Tja, om man skall lära av erfarenheterna så kraschade ju ett liknande försök för några år sedan med Oktoberrörelsen just när den verkade få fart. Kommer det att gå bättre nu?

De femton punkterna från konferensen anger någon sorts riktning som känns igen från tidigare års hårda marxist-leninister, fast man (som en kommentator anmärkte) nog inte hade riktig koll på huvudmotsättning respektive grundläggande motsättning under olika stadier av kapitalismen.

En del andra punkter kan man fundera över. Migrationsfrågan ligger här som en het potatis, och jag har en känsla av att en del aktivister försöker önsketänka bort den. I stället hoppar man glatt in i kampen för migranter/flyktingar (ett exempel här) utan att fundera på eventuella konsekvenser. De som funderar skälls för ”socialpatriotism”. Gissningsvis är detta ett försök att dra åt sig folk från Kommunistiska Partiet som är missnöjda med att en del folk i KP vågar lufta kritik mot migrationspolitiken.

Det finns ytterligare saker bland de femton punkterna som man kan sätta +, – eller ? för, men jag återkommer eventuellt om det. Ärligt talat, just nu är det här ju ingen jättefråga i den svenska politiken.

Ordförande Robert avgår av hälsoskäl

Så här skriver KP:s (Kommunistiska Partiet) nu avgångna ordförande Robert Mathiasson.

Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit. Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism). Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.

Bakgrunden är hälsoskäl: Mathiassons hälsa har tagit alltför mycket stryk av interna strider. Orken har tagit slut. När jag skriver detta står Robert M fortfarande kvar som ordförande på KP:s hemsida. Dock har han meddelat sin avgång. Jag undrar hur andra styrelseledamöter har reagerat. Gamle ordförandenAnders Carlsson är ju ännu ledamot och har verkat vara en vettig och resonerande person. Det kanske finns andra som är vettiga och resonerande. Varför har de inte ingripit tidigare? Vem ersätter Robert, och vad vill den personen?

Jag vet åtminstone en till som har skällts för att vara ‘fascist’ när man pekat på problem med invandringen och frågan om prioriteringar mellan nyanlända och gamla svenskar. Men där kom ju skällsordet från en annan mindre vänstergrupp. Man skulle ju kunna tänka sig maoisterna i Kommunistiska föreningen som varande stålhårda motståndare mot borgerligt ‘tyck-synd-om’, men de drar sig inte för att larma om flyktingar, pride och mot ‘islamofobi’. Foten är nere i det identitetspolitiska träsket alltså, och drömmar om att ena sig med religiösa fanatiker och förmodligen förortsgangsters också. Den som ställer kritiska frågor om det är ‘fascist’.

Detta kanske är en internationell trend? I Kanada har det revolutionära maoistiska kommunistpartiet PCR/RCP drabbats av en splittring där en del ledare hoppat av. Jag har dåligt grepp på vad det handlar om, men möjligen är det identitetspolitik som spökar. I Tyskland är det Wagenknecht i vänstern die Linke som är den mest kända kritikern av den politik som nu ödelägger partiet, men vi skall nog inte vänta oss bot och bättring av ‘godhetsbekännarna’. Det som kallas/kallar sig ‘vänster’ fortsätter att traska ut i träsket, lämnar sin bas bland arbetande människor bakom sig – och där är föga förvånande andra grupper ute för att ta hand om de övergivna.

Kan man hoppas att Robert Mathiassons hälsokrasch och avgång blir en väckarklocka för ett parti som visserligen är litet, men som behövs? – Jag tror det när jag ser det!

PS: Se också Lindelöf om detta.

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om ”Lenin” är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det ‘marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande’ som gällde. Uttrycket ‘maoism’ fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om ‘maotsetungtänkandet’, vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig ‘maoister’ och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har ‘långvarigt folkkrig’ och ‘kulturrevolution’ tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var ‘marxist’.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

Bilde
En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx’ metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.

Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Hela raden!

Hur är det i Sverige? – Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.

För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.

När jag använder termen ‘knappologi’ i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: ”Tjäna folket.” Den verkar ha ‘tjänat’ delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? – Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?

1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.

I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt ‘svenskt’, tycker jag.

Om ”socialistisk revolution” inbegriper ‘långvarigt folkkrig’ framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av ‘utanförskaps’-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om ‘folkkrig’ överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. ‘Långvarigt folkkrig’ i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: ”Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!” Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.