Vart tog ordföranden vägen?

Ser vi någon ordförande som gömmer sig i vassen?

KP, kommunistiska partiet, har haft en rad ordföranden. Det är inte så många, så de är lätta att komma ihåg. Först Frank, andre man var Anders, tredje Robert. Den sistnämnde avgick på grund av interna motsättningar i partiet och överarbetning, men ersattes av Ulf som nu … vänta nu! Om man tittar efter på KP:s hemsida så radas alla medlemmar i partistyrelsen upp, ett par med uppgift om vilken funktion de har i partiet, men ingen ordförande nämns. Ulf finns där, men bara med yrkesbeteckning.

Så jag undrar: har KP en ordförande, har Ulf hoppat av utan ersättare, finns det en osynlig ordförande som gått under jorden, eller vad? – Den som vet kan ju höra av sig och berätta!

Ett nytt parti?

Enligt rapport har olika grupper samlats för att ta ett enat initiativ för att bilda ett maoistiskt parti i Sverige. Vilka grupper och orter det rör sägs inte. Möjligen är det en medveten strategi, eftersom partiet redan från början tänks var ett kaderparti som arbetar med inriktning på att det kan bli illegalt.

Det kanske går att se var grupperna arbetar genom att titta på notiserna på Kommunistiska Föreningens hemsida där olika lokala aktiviteter rapporteras. Hur det är med ”peru-kommunisterna” på Maoistiskt forum vet jag inte, men deras ganska träiga propaganda gör väl få människor glada. Vem kastar sig ivrigt över en artikel som har denna rubrik? – Svaret är nog ”de redan frälsta”.

Kommunistiska Föreningen skriver åtminstone på läsbar svenska. Huruvida de svenska maoisterna är gonzaloiter vet jag inte. Det framgår inte av de femton punkter som konferensen antog enhälligt, även om Peru finns på deras lista över pågående folkkrig. (De övriga är Indien och Filippinerna som är trovärdiga som krigsskådeplatser, samt Turkiet som är mer tveksamt – och i Peru händer väl inte mycket på den fronten alls?)

Om det här kommer att fungera? – Tja, om man skall lära av erfarenheterna så kraschade ju ett liknande försök för några år sedan med Oktoberrörelsen just när den verkade få fart. Kommer det att gå bättre nu?

De femton punkterna från konferensen anger någon sorts riktning som känns igen från tidigare års hårda marxist-leninister, fast man (som en kommentator anmärkte) nog inte hade riktig koll på huvudmotsättning respektive grundläggande motsättning under olika stadier av kapitalismen.

En del andra punkter kan man fundera över. Migrationsfrågan ligger här som en het potatis, och jag har en känsla av att en del aktivister försöker önsketänka bort den. I stället hoppar man glatt in i kampen för migranter/flyktingar (ett exempel här) utan att fundera på eventuella konsekvenser. De som funderar skälls för ”socialpatriotism”. Gissningsvis är detta ett försök att dra åt sig folk från Kommunistiska Partiet som är missnöjda med att en del folk i KP vågar lufta kritik mot migrationspolitiken.

Det finns ytterligare saker bland de femton punkterna som man kan sätta +, – eller ? för, men jag återkommer eventuellt om det. Ärligt talat, just nu är det här ju ingen jättefråga i den svenska politiken.

Problemen i KP

Så här ser nätupplagan av Proletären ut idag. Artikeln där bakom är inte särskilt lång och kanske inte så upplysande heller.

Under sin tid som partiordförande för Kommunistiska Partiet har Robert Mathiasson på ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter, att formera politisk, ideologisk och organisatorisk kraft som på allvar kan utmana kapitalismen och sätta arbetarsaken på kartan igen.

Det är ingen hemlighet att även Kommunistiska Partiet brottas med politiska motsättningar.

– Det som hänt Robert Mathiasson är jättetråkigt. Jag känner mig inte direkt som någon framtidslösning, med tanke på min ålder. Men jag och flera med mig försöker ta ansvar för att det nödvändiga förnyelsearbetet inom K fortsätter. Partiet har under alltför lång tid tappat relevans i arbetarklassens ögon och det är absolut nödvändigt att bryta den utvecklingen, säger Ulf Nilsson.

Dessutom sägs att partisekreteraren bytts ut, vilken orsak det har förklaras inte i artikeln. Partiets hemsida har inte uppdaterats vad det gäller honom och partiordföranden ännu, de gamla namnen står kvar. [Uppdatering kl. 14.27: nu är styrelsesidan uppdaterad.]

Och kan man förvänta sig en grundlig redogörelse för vad ”politiska motsättningar” innebär enligt partiet? Eller skall det dras i interna diskussioner tills de flesta glömt bort den här saken? Den sanne kommunisten skall väl varken vara rädd för kritik eller självkritik. Att migrationen spelar en stor roll verkar klart, men finns det andra frågor som plågar partiet? Och kan man räkna med avhopp och uteslutningar igen, och möjligen att en del personer med KP-anknytning försöker bilda något nytt?

När artikeln i Proletären kör det typiska avtackningssnacket om att Robert M. på ”ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter” kan man ju undra hur ärligt det är.  Den skulle ju kunna ställas mot vad gamle r-hövdingen Frank Baude skriver på sin Facebook-sida där han bland annat sågar sin (av sig själv utsedde?) efterträdare som partiordförande Anders Carlsson, han som i sin tur gav plats för Robert M. (Robert Mathiassons avskedsbrev hittar man här på Facebook.)

En som vanligt ostädad debatt finns på Flashback, men bland allt skräp kan man ibland finna även användbara synpunkter.

När det som varit vänster i Sverige i stort sett har begått politiskt självmord är det tråkigt att KP glider i väg åt samma håll (om vi antar att identitetsfrågor tillåts knuffa klasskampen åt sidan). Finns det möjligen några ‘sunda proletärer’ i partiet som kan resa sig och knyta näven och säga ifrån? Annars lär väl KP fortsätta att ”tappa relevans i arbetarklassens ögon” – i den mån någon sådan relevans finns kvar.

Ordförande Robert avgår av hälsoskäl

Så här skriver KP:s (Kommunistiska Partiet) nu avgångna ordförande Robert Mathiasson.

Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit. Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism). Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.

Bakgrunden är hälsoskäl: Mathiassons hälsa har tagit alltför mycket stryk av interna strider. Orken har tagit slut. När jag skriver detta står Robert M fortfarande kvar som ordförande på KP:s hemsida. Dock har han meddelat sin avgång. Jag undrar hur andra styrelseledamöter har reagerat. Gamle ordförandenAnders Carlsson är ju ännu ledamot och har verkat vara en vettig och resonerande person. Det kanske finns andra som är vettiga och resonerande. Varför har de inte ingripit tidigare? Vem ersätter Robert, och vad vill den personen?

Jag vet åtminstone en till som har skällts för att vara ‘fascist’ när man pekat på problem med invandringen och frågan om prioriteringar mellan nyanlända och gamla svenskar. Men där kom ju skällsordet från en annan mindre vänstergrupp. Man skulle ju kunna tänka sig maoisterna i Kommunistiska föreningen som varande stålhårda motståndare mot borgerligt ‘tyck-synd-om’, men de drar sig inte för att larma om flyktingar, pride och mot ‘islamofobi’. Foten är nere i det identitetspolitiska träsket alltså, och drömmar om att ena sig med religiösa fanatiker och förmodligen förortsgangsters också. Den som ställer kritiska frågor om det är ‘fascist’.

Detta kanske är en internationell trend? I Kanada har det revolutionära maoistiska kommunistpartiet PCR/RCP drabbats av en splittring där en del ledare hoppat av. Jag har dåligt grepp på vad det handlar om, men möjligen är det identitetspolitik som spökar. I Tyskland är det Wagenknecht i vänstern die Linke som är den mest kända kritikern av den politik som nu ödelägger partiet, men vi skall nog inte vänta oss bot och bättring av ‘godhetsbekännarna’. Det som kallas/kallar sig ‘vänster’ fortsätter att traska ut i träsket, lämnar sin bas bland arbetande människor bakom sig – och där är föga förvånande andra grupper ute för att ta hand om de övergivna.

Kan man hoppas att Robert Mathiassons hälsokrasch och avgång blir en väckarklocka för ett parti som visserligen är litet, men som behövs? – Jag tror det när jag ser det!

PS: Se också Lindelöf om detta.

sd tar poäng

Enligt Aftonlövet:

Nattens skottlossning blev den tjugonde i Göteborg i år, skriver GP. Förra året dödades åtta personer i 56 skjutningar i staden. 30 personer skadades.

Enligt vad gamle Frank Baude skrev när han hoppade av från sin skapelse KP så syndade partiet bland annat vad det gällde inställningen till… :

Göteborg – gangsterstaden

Över femtio skottlossningar med flera dödsoffer som följd ägde rum i Göteborg 2013. Det finns bara en enda tidning i Sveriges land som inte med ett ord berört frågan. Det är tidningen Proletären, som har Göteborg som utgivningsort. Flera av skjutningarna skedde i stadsdelen Biskopsgården. Kanske var det därför Proletären gjorde ett reportage därifrån, där en partimedlem och några invånare i staden fick uttala sig. Det hela var politiskt korrekt enligt den småborgerliga kutymen, och andades Mona Sahlin över hela stuket. Det som fattas är en partilinje i frågan och ett offentligt klargörande av partiets uppfattning, vilka ekonomiska intressen som ligger bakom skjutandet.

Inte undra på att sverigedemokraterna samlar poäng, när det etablerade politiska gänget (KP vill ju gärna vara med där som det verkar) inte kan ta itu med gangsterupptågen i förorterna.

På tal om poäng för sd: en liten flicka omkom vid en brand i Rosengård, Malmö, för någon vecka sedan. Det var tragiskt. Men vi vet också hur en del invånare där och i andra förorter bemöter brandkår och ambulanser, och det är sannerligen inte välkomnande. Stenkastning och andra angrepp mot räddningspersonal kan inte ses som en vänlighet. Sd har naturligtvis tagit upp det i sin propaganda (se Avpixlat!). Med anledning av tragedin i Malmö dök det upp någon facebook-grupp som hävdade att brandmän stått bredvid och skrattat när den döda flickan bars ut. Låter det troligt? Den där fb-gruppen kan naturligtvis vara en provokation, men tyvärr är det så att det finns tvättäkta idioter som kan häva ur sig sånt. Och sd kan lugnt luta sig tillbaka och låta skandalen rulla vidare. Det här är nästan lika mycket värt som friska pengar i partikassan. ‘Titta vad det är för typer som bor i ‘invandrartäta’ Rosengård: först slänger de sten på brandkåren och sedan ljuger de om att brandmännen hånskrattar åt ett dött barn.’

Jag såg uppgifter om att brandkåren försenats eftersom det stod felparkerade bilar i vägen. Vet inte om det stämmer. Minns däremot ett reportage i DN av journalisten Bye tidigare i år (från Rinkeby kanske?): där framgick det att lokala ligister hånskrattade åt poliser som sa åt dem att parkera ordentligt. På det sättet skolar man fram storligister ur de små odrägliga ynglen.

En extrapoäng för sd blir naturligtvis att en del brandmän tidigare inte velat ställa upp när Åkesson gjort arbetsplatsbesök. Nu har de fått sig en läxa! Det tyckte i alla fall en hel del personer i Avpixlats kommentariat, och var så uppåt över det att någon överkommentator fick säga åt dem att lugna ned sig. Även sjukvårdspersonal har protesterat mot Åkesson-besök, men vad händer nästa gång det blir storslagsmål på någon akutmottagning?

Och därmed är vi över till frågan om hur sd skall bemötas. Några synpunkter:

Genom att koncentrerar uppmärksamheten på sd uppnår man just att … uppmärksamheten koncentreras på sd. Denna koncentration sker eftersom det politiska etablissemanget inte har någon positiv egen politik att komma med. Hade man det skulle uppmärksamheten koncentreras där, och sd skulle åka ut i marginalen igen. Men nyliberalerna föredrar att larma om sd eftersom det drar uppmärksamheten från deras egna skurkstreck som de sannerligen inte vill prata så mycket om. Och den mer eller mindre hjärndöda ‘vänstern’ traskar efter. Törs man nämna att aktiv klasskamp underifrån kunde vara ett alternativ … nähä, inte det. Men gayparader går ju bra som ersättning!

Vänstern, ja, som visar sig duktiga genom att larma på sd-möten. Hur bra är det? Om det är så att inte så många skulle gå och lyssna till Åkessons och andra sd-ares torgmöten, varför skall man då blåsa upp dem till jätteföreställningar? Varför föra oväsen för att talet inte skall höras? Är inte det en sorts censur som i morgon mycket väl kan riktas åt annat håll? Om någon säger till motdemonstranterna att vara tysta eftersom hen vill höra vad sd har att säga, hur skall det bemötas? Med ett kärnfullt ‘håll käften’, eller kanske en smäll på käften? – Om det är acceptabelt att störa ut Åkesson idag, är det också acceptabelt att störa ut Sjöstedt eller Löfven, om man nu inte tycker om vad de säger? ”Vi bestämmer vem som får tala, och det får du finna dig i!”

En tös på danska tv illustrerade faktiskt en del av det här genom en ‘intervju’ med en aktivist som med intensivt visslande hade stört ett politiskt möte.

Jag kanske är överdrivet pessimistiskt, men det här kan sluta illa. Under syndikalisternas Första maj i Stockholm fotograferade jag den här demonstranten som åtminstone tidvis gick mot strömmen i tåget. Problemet uppstår när man slarvar med etiketterna. Det finns grupper utanför sd som definitivt är odemokratiska och dessutom våldsamma. I direkta konfrontationer med dem fungerar inte alltid icke-våld. Våldsamt självförsvar mot dem är helt godtagbart. Men sd, är det samma sak? – Det förhållande att partiet innehåller diverse olika tendenser, varav en del inte är trevliga, gör inte att det automatiskt bör buntas ihop med slagsmåls-nassarna. Om man verkligen buntar ihop dem blir det ytterligare gratispoäng till sd. För det är ju uppenbart att sd inte är brunmålade nazister, och därmed blir kritik i den riktningen svårbegriplig och negativ för alla utanför de mest entusiastiska grupperna av anti-rasister och anti-nazister. Medan de rätt- eller godtrogna kör sina kampanjer mot sd fortsätter det nyliberala etablissemanget sitt förstörelseverk. En del av detta kan sd utnyttja i sin kritik. Vem tjänar på det?

Första maj 2014 – del ett

Sitter och försöker välja mellan en massa bilder från årets Första maj. I år gjorde jag ett originellt grepp och hängde för första gången på syndikalisternas tåg från Sergels torg. Medan jag funderar på vilka bilder därifrån som kan vara värda att publicera så kommer här två bilder från förstadiet till SKP:s samling på Hötorget. Och till slut jättesåpbubblor som någon blåste på Sergels torg. Vet inte om det var ett anarkist-syndikalistiskt påfund, men de brukar ju ha en del roligheter för sig, så varför inte …?

SKP är ju snudd på ‘försvinnande litet’, men lite mer människor kom det nog. Bilden var tagen åtminstone en timme innan deras möte skulle börja.

Ja, det är möjligt att det är möjligt. Men varför måste SKP köra ensamt, kan man inte åtminstone samordna sig med KP som ju har ungefär samma idéer?

Och här var ett exempel på de fina såpbubblorna på Sergels torg!

Att "inte känna igen" …

Jo, det var det här med gamle Frank Baudes avhopp från sitt gamla parti som jag skrivit om tidigare. Nu har det till och med kommit en kommentar i ärendet i papperstidningen Proletären. Att själva utträdet tidigare behandlats diskret kan jag i viss mån förstå eftersom Baude vill ha det till en privatsak. (Men är det verkligen en privatsak när man lämnar partiet man lett i årtionden?)

Men det finns en sak jag hängde upp mig på i kommentaren från nye partiordföranden Mathiasson, nämligen användandet av en modern politisk klyscha. På tal om den kritik som Baude brevledes riktat mot KP säger Mathiasson att ”… som helhet känner jag inte alls igen det parti som beskrivs i brevet.” Suck. Det där med att politiker inte ”känner igen” det ena eller andra är trist. Finns det fel eller tveksamheter så bör de påtalas konkret, inte döljas bakom ett suddigt ”inte-igenkännande” som dödar all vettig diskussion. En sådan undanflyende icke-argumentation kan gott överlämnas åt de ordinarie socialmoderata politikerna. Av stålhårda kritiska och självkritiska proletärer väntar man sig mer.

– Hallå kapten, det är hål i skrovet, båten kommer att sjunka snart!
– Jag känner inte igen din beskrivning.
– Men råttorna lämnar redan skeppet.
– Det stämmer inte med min syn på saken.

Frank B. kliver av

Jag har stor respekt för dem som hållit KP och Proletären gående i en svår tid. Men om de är kloka tar de Franks brev som en varningssignal.

Vilken Frank, vilket brev? – Jo, detta är en kommentar från en som var med redan förr i tiden, Stefan Lindgren, och han skriver om Frank Baude.  Muraren Frank Baude ledde sprängningen av KFML 1970 och bildade KFML(r) i stället. En liten men mycket energisk grupp på yttersta vänstern, som tyvärr orsakade en del skada genom att energin inte alltid gick i bra banor. Numera heter (r) i stället KP, Kommunistiska Partiet, och är en tämligen fridfull organisation.

För ett par dagar sedan såg jag uppgifter på sajten Socialism.nu om att Baude lämnat sin gamla organisation och skrivit ett argt brev om utträde. Det verkade konstigt, men nu har bekräftats från olika håll. Brevet kan man läsa här. Att partigrundaren hoppar av borde vara en stor nyhet, men i tidningen Proletären har det inte stått en notis ens om det vad jag vet. Men via Socialism.nu-sajten hittar jag ett inslag på KP:s hemsida. Där säger nye ordföranden att det var ju tråkigt, men Baude får göra som han vill, och det går bra för partiet i alla fall.

Som tecken på att det går bra för partiet nämns att det kandiderar i dubbelt så många kommunalval som i förrförra valet. Är det verkligen en bra mätare på framgången för en organisation som säger sig vilja införa ett nytt samhällssystem? Eller säger det bara att organisationen numera i stort sett är parlamentariskt inriktade tidningsförsäljare som har en del statsbidrag (presstöd) som man inte vill mista genom att bråka för mycket?

Ungdomar som vill ha mer aktivism torde söka sig åt annat håll. Den kritik mot KP:s ledning och politik som framfördes av den mystiskt försvunna Oktoberrörelsen verkar ännu gälla. Nog kan man skälla på Baude för olika saker, men han verkar åtminstone ha en mer proletär inriktning än det nya KP.

Göteborgsvits från förr: ”Det är inte ens fel att man grälar. Det är Baudes.”

Nyvald

I Oktoberrörelsens förstadier, när det handlade mycket om KP:s interna demokrati, kritiserade oppositionen ‘kronprinssystemet’ i partiet. Det skulle redan vara klart att nästa partiordförande skulle heta …

Robert Mathiasson, 34 år, har precis valts till ny ordförande för Kommunistiska Partiet.

Just det, förutsägelsen slog in. Är man kronprins så kan ingen annan kila före, det vore ju majestätsbrott! KP har haft kongress och valt Mathiasson. Jag har bara sett honom i levande livet en gång, och det var inget fel på honom vad jag märkte. Frågan är väl vad partiet vill med honom och vad han vill med partiet (mer än att sälja tidningar och köra sina välrepeterade förstamaj-demonstrationer).

Det fanns tydligen ytterligare tre kandidater, varav en kille från Växjö med hår på huvudet och sympatiskt utseende, men kongressen valde en som kan kamma sig med en putsduk.