Bättre karta – forts. från igår

I föregående inlägg klagade jag bland annat över en karta som inte visade hela det tänkta slagfältet i Ukraina. Men idag kom en inför mina ögon, nämligen den här:

Den kommer ursprungligen från tyska tidningen Bild men jag fann den hos ett nytt fynd på bloggfronten, nämligen Reminiscence of the Future… som skrivs av någon som jag antar är rysk militärexpert, Andrei Martyonov. Se här. Kartan antas visa hur ryska och vitryska trupper intar östra, södra och centrala Ukraina. Även operationerna i söder finns med, till skillnad mot gårdagens karta. Skribenten på Reminiscence … ser den som ren galenskap. – Nå, Poltava skall bli inringat, så det är väl tur att Kalle dussin har hunnit dra därifrån!

Men den källkritiskt intresserade kan ju fråga hur det tyska bladet kommit över ”Putins inmarschplan i Ukraina”. Någon knyckte den från hans skrivbord i Kreml, eller vad? Eller något geni i NATO som fått en snilleblixt och gjort en karta? Det mest realistiska med kartan är väl att ryssarna definitivt inte är intresserade av att ge sig in i västra Ukraina med dess våldsamma grupper av gammalt fascistiskt snitt. Den biten kan ju polacker och ungrare få ta hand om, om de törs.

Hur som helst: givetvis har ryska generalstaben en hel laddning planer för krig av olika storlek i Ukraina. Stabsofficerarna måste ju ha något att pyssla med. Men jag tvivlar på att en verklig plan ser ut så här, som ett gammaldags erövringskrig. (Fråga mig inte om hur den i verkligheten ser ut, jag är inte på generalstaben, men jag undrar om ryssarna ens behöver gå över gränsen för att kunna eliminera fientlig militär på ukrainsk mark.)

Kievs lust att föra krig verkar ha fått sig en knäck (samtidigt som man kan undra om Ukrainas ambassadör i Sverige är till hundra procent synkroniserad med den politiska ledningen hemma – vem är det egentligen som bestämmer i Kiev?). Enligt Sveriges Radio idag:

Om Kiev inte bara slutar fundera på en omöjlig militär lösning, utan också slutar med beskjutning av östra Ukraina, är det ändå ett steg framåt. Det finns ett avtal (Minsk II) som skulle göra slut på kriget, men det är inte förmånligt för NATO, så Kiev har uppmuntrats att inte följa det. Samtidigt lär Ukraina ligga i botten vad det gäller välstånd i Europa, så folket där behöver definitivt fred och civil uppbyggnad. Men nu spelas människoliv bort för att en supermakt på dekis hela tiden vill gå på randen till krig – ‘brinkmanship’. Det kan fungera, men det kan också utlösa en kris som är värre än allt annat mänskligheten upplevt.

Hur blir det nu med kriget?

En dos panikspridande per dag kan väl aldrig vara fel, eller ..? Att rita pilar på en karta är ju heller inte så svårt, men var finns pilar som visar hur Kievs trupper försöker, återigen, gå in i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i öst?

Man får lätt intrycket av att ‘gammelmedia’ har väldigt svårt att rapportera att det finns människor även i östra Ukraina och på Krim, och att även dessa människor kan ha synpunkter på livet. Man får ibland intrycket av att de kanske inte borde få ha något liv överhuvudtaget, att de bara skall försvinna. – Jo, nu försvinner ju en massa folk från hela Ukraina i alla fall, utvandringen har varit stor. Den lär inte minska om fullskaligt krig bryter ut igen och Kiev försöker inkalla ovilliga soldater.

En intressant detalj med skrämselkartan som jag klippte från Aftonbladet är att södra och sydöstra Ukraina inte syns. Krim och och folkrepublikerna får inga pilar, trots att de kan komma rejält i skottlinjen. Det kan helt enkelt, som jag antytt ovan, bero av att om det sker angrepp där så utförs de av Kievs trupper. Och det stämmer ju inte med bilden av ”det allt aggressivare Ryssland”. (Minns också att Aftonlövet ägs av norska Schipstedts, och därmed bör misstänkas vara en NATO-blaska.)

En nyhet med den här kartan är att även de stygga vitryssarna skall skicka sitt pansar över ukrainska gränsen och tydligen slå direkt mot Kiev. Mot den övermakten är väl bara för Kiev att ge upp direkt!

Nu ägnar jag mig inte åt spel, men gjorde jag det skulle jag nog satsa på följande: Kiev ökar bombardemanget av folkrepublikerna och eventuellt försöker med ett nytt storangrepp – och får minst lika mycket storstryk som förra gången man försökte det. Varpå ”väst” och dess media kommer att skylla att på elake Putin, och drar på med ännu mer sanktioner (bland annat så att Tyskland inte får den efterlängtade ryska gasen som ju annars kunde vara bra att elda med i kalla vintern).

Eventuellt sker något under vinterolympiaden i Beijing i februari 2022. 2008 var det också olympiad, sommar-sådan, i Kina, och då gjorde Georgien ett misslyckat angrepp mot ett par områden som inte ville vara med i Georgien längre. Av någon anledning angrep georgierna även fredsbevarande ryska trupper som led förluster, och ryssarna slog tillbaka av bara h-e. Hade de önskat så hade nog Georgien ha försvunnit som självständig stat. Men det gjorde de inte.

Möjligen kan det bero av att Putin ser det negativa i att ockupera områden där man kan räkna med omfattande motstånd och som inte har någon egentlig betydelse för Ryssland annat än att det kommer att kosta onödiga resurser. Och därav kommer slutledningen (som analytikern The Saker brukar framhålla) att ur Rysslands synpunkt är det inte matnyttigt att ta över hela Ukraina. Krim är viktigt, bland annat för Sevastopolbasen. Östra Ukraina (Donbass) har visst intresse med en del gruvor och industrier, men frågan är om inte en rysktalande befolkning med god utbildningsnivå är viktigare. Och sådana människor kan ju ta med sig sina kunskaper och emigrera till Ryssland, och slippa Kievs bomber. Många lär ha skaffat sig ryska pass redan. I västra Ukraina finns det däremot otrevligt folk som Ryssland inte vill ha inom egna gränsen, individer med sina rötter i 1930-1940-talens fascism av det mordiska slaget. Att ”väst” accepterar dessa extremt våldsamma grupper säger väl egentligen mest om ”väst” moraliska standard (på samma sätt som ”västs” stöd för extremt våldsamma islamister i Syrien eller Libyen är en mätare på ”västs” moraliska standard).

Nå, för att avsluta: pilarna ut från Ryssland och Vitryssland har jag inte mycket tilltro till. Möjligen sätter Kiev igång någonting, går på pumpen och upptäcker att stödet från NATO mest är tomma löften. Och Aftonlövet fortsätter publicera smörja. – Eller det kan ju hända något helt oväntat. I värsta fall något väldigt otrevligt. Eller inte.

Är han riktigt klok?

Och här kan jag bara lägga till en text som publicerades här på bloggen 19/11 2017. Tiden går och idiotin består, kan man kanske säga. Det här skrev jag då:

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för ”lilla ofreden” (till skillnad mot ”stora ofreden” som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige (”stora daldansen”) och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 – Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga ”Mössor” måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta ”Hattarna”.

Ja, när freden kom till Sverige 1721 (”en ljus och solig tid”) kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär ”kanon” så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell ”kanon”, eller omvänt tar avstånd från tanken – jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. ”Stor i orden, liten på jorden” är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

Det försvunna 200-årsjubileet, och en försvunnen utvärdering

Den 14 augusti 1814 var sista dagen för ett krig där Sverige var inblandat (som angripare, dessutom). Den dagen slöts stilleståndet i Moss i Norge, norska och svenska soldater slutade skjuta ihjäl varandra, och resultatet blev i stället unionen mellan Norge och Sverige där Norge till stora delar var självstyrande. Sedan var det bara att räkna år efter år av svensk fred. De flesta svenskar trivdes antagligen med det. 1914, när de stora makterna i Europa just brakat samman i ett världskrig som kom att bli det första, kunde Sverige fira hundra år av fred (trots krigshotet 1905 när Norge sade upp unionen). 1964, när folkhemmet var på väg mot sin topp, hade vi haft fred i 150 år, och ingen kunde väl tro annat än att svenska soldater på utlandsuppdrag enbart var skickade som fredsbevarare av Förenta Nationerna.

Sedan hände något. Jag minns inte om någon talade om 200-årsjubileum år 2014 för vår långa fred. Det skulle ändå ha låtit falskt. Afghanistan kom emellan år 2002. Visserligen pratades det ‘nyspråk’. Krig kallades ‘fredsframtvingande insatser’ – men det var likförbannat krig även om propagandisterna snyltade på den närliggande termen ‘fredsbevarande’. Och Sveriges säkerhetsintressen påstods nu befinna sig i Afghanistan, där svenska soldater hamnade i något som var ett krig som var helt ointressant ur svensk synpunkt. Syftet verkar helt enkelt att ställa sig in hos USA/NATO, att vara kolonialtrupper. Landet och folket begrep man väl inte mycket av. Någon fred att bevara, som under FN-uppdragen, fanns inte, och att tvinga afghaner att sluta slåss om de känner för det … tja, lycka till med det. Att föra krig i ‘imperiernas kyrkogård’ är och förblir idioti.

Det var alltså tolv år innan 200-årsjubileet som aldrig blev av. Sedan kom ju Libyen, Irak, Mali … Sverige har blivit exportör inte bara av vapen utan också av militärer, till tjänst för stormakterna.

Nu säckar den USA-skapade ‘insatsen’ i Afghanistan ihop, med nya fruktansvärda lidanden för folket där som resultat. USA drar sig ur, eller försöker möjligen fortsätta kriget på distans med bombflyg. Svenska soldater kan inte var kvar där längre, vilket inte är konstigt eller att ifrågasätta. Men jag undrar: kommer det att ske en ordentligt genomgripande utredning av det svenska kriget i Afghanistan? Kommer ansvariga politiker, militärer och tjänstemän att verkligen ställas till ansvar för bland annat fem döda svenskar och X antal döda afghaner? – Hm, det här är ju Sverige, och här är det ju svårt med ansvar, åtminstone om det gäller folk som är en bit upp i samhällshierarkin. Att exempelvis ledamöter av Riksdagen, som tryckt på ja-knappen för den ena ‘insatsen’ efter den andra, nu skulle vara beredda att erkänna sin skuld i det hela, det är svårt att tänka sig. ‘Jamen, jag tryckte ju bara som partiledningen sa att vi skulle göra …’

Den här bilden tog jag i mars 2008 vid Fittjas tunnelbanestation. Reuterswärds revolver med knut på pipan. Undrar om den finns kvar, eller om gangstrarna därute har knyckt den.

”Kriget som Israel förlorade”

Här är en länk till en artikel som hävdar att Israel förlorade den senaste omgången mot palestinierna.

Om man talar om ”förlust” så är det dock inte första gången. 2006 försökte ju Israel slå ut motståndet i Libanon, men tvingades till slut dra sig tillbaka. Hetzbollah slogs för bra. Men nu handlar det om det senaste stora våldsutbrottet. Förmodligen inte det sista. Och hur gick det egentligen nu, det kan ge en antydan om hur det kan gå nästa gång.

Först får man tänka på att även om två parter är i krig med varandra så behöver de inte föra samma typ av krig, särskilt om det är en stat som kämpar med en icke-statlig aktör. Staten för konventionellt krig med sina väpnade styrkor. Den andra parten är formellt underlägsen vad det gäller eldkraft – men inte vad det gäller folklig förankring. Det innebär att frågan om vinst eller förlust inte behöver vara så enkel att besvara. Staten kan formellt vinna varenda större strid under kriget men ändå förlora – för den andra parten behöver bara bevara sin förmåga att kämpa och inte bli uttröttad. Men den mäktiga staten tröttnar till slut och drar sig ur. Ett antal kolonialkrig, nationella befrielsekrig, folkkrig, verkar bevisa den idén.

Den principen kan fungera också i Israel/Palestina. Den tidigare oövervinnerliga israeliska krigsmakten kan fortfarande döda folk och förstöra byggnader, men den har under åren som ockupationsstyrka blivit slappare. Redan 2006 skrevs det någonstans om kriget i Libanon som det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska övertygelsen höll på att försvinna hos soldaterna. Enligt artikeln idag är det inte bättre, ungdomen har sina egna personliga projekt i stället:

Incitement and populism are taking a heavy toll on Israeli society. Most young Israelis do not enlist in the military anymore. Not because of a political opposition to the actions of the army, but simply out of personal priorities.

Färre vill till armén, samtidigt som arméns allmänna beteende inte får goda omdömen. ”Odisciplinerad arg mobb.” Det kan ju också bero av att man vant sig vid att trakassera mest obeväpnade civilpersoner. Att verkligen göra markangrepp in i Gaza, där små hyggligt beväpnade och motiverade motståndare kan bita ifrån sig ordentligt, är knappast något som israeliska armén vill ge sig in på.

Similarly, the military does not function as an organised army, but as an undisciplined angry mob. The brutal bombing of Gaza was poorlycoordinated and even the quality of propaganda that the Israeli military produces in order to justify the bombing is lower than ever.

On 14 May the Israeli military press unit deceived foreign media, claiming that Israeli ground troops were marching into Gaza in order to get Hamas fighters to take shelter in tunnels, which were promptly bombed. The lie failed, because the military press unit did not send the same misinformation to the Israeli newspapers. Hamas officers saw through the trick and avoided entering the tunnels.

Vidare har kriget lett till större enighet än tidigare mellan israeliska palestinier och de som lever på Västbanken och i Gaza. Den israeliska staten har drivit dem samman och förvandlat potentiella till verkliga fiender, och dessutom skaffat sig än mer dålig publicitet i utlandet.

Den allmänna slutsatsen är följande. Notera hur de stridande sidornas olika beteenden uppmärksammas, enligt gamla kända principer eller oförutsägbart:

On the tactical level, Israeli armed forces have superior weapons, but on the strategic level, they are losing international legitimacy. The Israeli side is completely predictable. Military operations are dictated by the short-term political interests of Netanyahu. Israelis are internally divided, and politically paralysed. Fear of losing face prevents them from seeking compromises.

In contrast, the Palestinian side is united but unpredictable, and has many options for how to proceed. The military operation, dubbed “Guardian of the Walls” by Israel, may have ended with a ceasefire. But it appears that despite the horrifying death toll among Palestinians, the Israeli side has lost.

Den gamle kinesiske militärskribenten Sun Tzu (2400 år sedan), och hans efterföljare Mao Zedong, skulle nog ha en del intressanta kommentarer till detta.

I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

100% krigsberedskap

Har just läst en artikel i Jerusalem Post som bekräftar att en raket slagit ner i staden. Varifrån den kom står inte rent ut, men intrycket är att det är Gaza som är avsändaren. (Nu ser jag andra uppgifter som talar om sju raketer från Gaza, och ”hesa Fredrik” tjöt i Jerusalem.) Det har orsakat stor oro, och en omfattande militärövning som skulle börja i morgon har skjutits framåt i tiden, meddelar artikeln. Egentligen låter det lite udda: det här borde snarare stimulera behovet av att öva, men tydligen behövs trupperna för att säkra vägar och annat inne i Israel. Samt att försöka slå ner nya palestinska protester. Det lär inte fungera den här gången heller.

Den här övningen kan motsvara uppladdningen inför kriget mot Libanon 2006, som Israel förlorade. Trupper togs direkt från övningarna till fronten. De drog sig tillbaka utan att kunna slå ut det libanesiska motståndet, och det bör betraktas som förlust.

Hetzbollahs generalsekreterare Nasrallah beskriver läget nu som att organisationen har höjt sin krigsberedskap till 100%. Den beredskapen torde, förutom kompetent folk på marken inklusive veteraner från kriget i Syrien, innefatta en förskräckande stark uppsättning av raketer. En del missiler har lång räckvidd också, så centrala Israel bör vara inom räckhåll. Dessutom är de så många så att det israeliska luftförsvaret inte kan ta hand om dem alla. Och är det möjligt att andra intressenter i regionen också är beredda att skicka iväg en eller annan raket? Syrien och Irak ligger närmast till hands, kanske också Iran och möjligen Jemen. Den koloniala epoken i regionen går mot sitt slut, men det är plågsamt och blodigt.

Här skriver Moon of Alabama om samma dramatik.

Ryskt-iranskt-syriskt marint samarbete?

Som bekant försöker USA och EU + Israel strypa Syrien. Syrien vägrar ju ge upp och bli ett nytt Libyen, och därför stjäls eller stryps landets resurser. Bland det som stjäls är Syriens olja, och därför behövs tillförsel utifrån om inte landet skall stanna. Leverantör är Iran, som skickar fartyg med olja och livsmedel till syriska medelhavskusten. Men fartygen angrips av israelerna. Enligt den här artikeln (finns i norsk översättning här) så går nu Ryssland, Iran och Syrien ihop om ett marint samarbete för att skydda fartygen. Grundtanken torde vara att även om israelerna uppträder aggressivt mot Iran och Syrien så är det spel i en helt annan division om man börjar hota eller till och med angripa ryska fartyg.

Så, frågan är om USA:s och EU:s blockad nu luckras upp och den syriska motståndskraften stärks. Eller om NATO-gänget verkligen vill testa om ryssarna menar allvar. Men då kanske man kliver över en av de ”röda linjer” som Putin prata om.

En hälsning från Iran?

För några år sedan upptäckte plötsligt israelerna att en drönare, som inte tillhörde dem, flög i trakten av deras kärnvapenanläggning Dimona. Omgivningen började alltså komma ikapp Israel vad det gäller militär teknologi. Men det har hänt mer i dagarna, även om detaljerna är oklara: en raket har slagit ner och exploderat i närheten av Dimona. Och israelernas luftförsvar ”Iron dome” kunde inte hindra den.

Igår kom en kommentar från iranska sidan, som publicerades hos The Saker. Idag behandlas såväl detta bokstavliga bombnedslag som JCPOA-förhandlingarna i Wien, av Pepe Escobar. Om det stämmer att det var en styrbar missil med hög träffsäkerhet som slog ner i trakten av Dimona, utan att luftvärnet kunde hejda den, så är det en rejäl varning från de makter som kämpar mot Israel: vi kan träffa er var vi vill, när vi vill. Nästa gång inte några mil ifrån, utan mitt i Dimona, eller Jerusalem, Tel Aviv, militärflygfält, eller vad som bedöms lämpligast. Att det här var en smäll ute i öknen där skadorna inte bör ha varit så stora kan i så fall ses som raketdiplomati på hög nivå. ”Den här gången stökar vi till i sanden, nästa gång kan det bli värre …” – Förr körde kolonialmakterna med kanonbåtsdiplomati när de tvingade sig på folk jorden runt. Blir raketdiplomati det nya vapnet när kolonialisterna tvingas tillbaka?

Vad hände med ‘Donald Cook’?

En och annan kanske minns de upprörda och (skade)glada kommentarerna för några år sedan: USA-flottans fartyg Donald Cook var i Svarta havet utanför ryska kusten, men drog sig plötsligt tillbaka till hamn i Rumänien. Besättningen påstods vara chockad och många ville mönstra av. – Vad hade hänt? Somliga påstod att ryska flygplan hade svept förbi och med hjälp av elektroniska stridsmedel släckt ut elektroniken på båten. Den var alltså helt försvarslös, dess antirobotsystem var utslagna!

En artikel av Andrei Martyanov ger en rimligare förklaring: Spaningsutrustning på Donald Cook upptäckte att radarn på ryska sjövärnsbatterier hade låsts på båten. Om batteriets missiler hade avfyrats hade det varit ajöss för skutan! Nu hade den inte kört in på ryskt vatten, men om så hade varit så hade förmodligen ryssarna tillämpat en skonsammare men effektiv metod för få bort den: gå ut med egna fartyg som bokstavligen knuffar ut inkräktaren, till priset av några intryckta fartygsplåtar. Har för mig att svenska och sovjetiska fartyg sysslade med sådant i Öresund under kalla kriget också.

Martyanovs artikel innehåller mycket mer (inklusive beteckningar på diverse militära system som man kanske måste vara Carl Bildt för att uppskatta) och bör läsas av den intresserade. En viktig slutsats är att enstaka fartyg som närmar sig ryska kusten knappast kan vara ett hot mot Ryssland, särskilt inte i ett ganska litet vatten som Svarta havet. Skulle det bli skjuta av så kommer de att förorena havsbotten några minuter efter krigsutbrottet. Ryska batterier behärskar hela havsytan med olika typer av missiler och kommer att blåsa bort fientliga fartyg på nolltid. Vid Östersjön är den ryska kusten kortare, men jag antar att det råder liknande förhållanden här.

Hur som helst: en tänkbar slutsats är att om NATO-fartyg stryker nära ryska kusten och försöker se hotfulla ut är det sannolikt inget krig på gång just då och just där. Såvida inte NATO är redo att offra en massa fartyg med besättningar för ingenting förstås. Och ett liknande resonemang kan man dra av NATO-trupper nära ryska gränsen – deras överlevnadschans inför förbannade ryssar torde vara ganska liten, och åtminstone deras chefer bör vara medvetna om det.