Det försvunna 200-årsjubileet, och en försvunnen utvärdering

Den 14 augusti 1814 var sista dagen för ett krig där Sverige var inblandat (som angripare, dessutom). Den dagen slöts stilleståndet i Moss i Norge, norska och svenska soldater slutade skjuta ihjäl varandra, och resultatet blev i stället unionen mellan Norge och Sverige där Norge till stora delar var självstyrande. Sedan var det bara att räkna år efter år av svensk fred. De flesta svenskar trivdes antagligen med det. 1914, när de stora makterna i Europa just brakat samman i ett världskrig som kom att bli det första, kunde Sverige fira hundra år av fred (trots krigshotet 1905 när Norge sade upp unionen). 1964, när folkhemmet var på väg mot sin topp, hade vi haft fred i 150 år, och ingen kunde väl tro annat än att svenska soldater på utlandsuppdrag enbart var skickade som fredsbevarare av Förenta Nationerna.

Sedan hände något. Jag minns inte om någon talade om 200-årsjubileum år 2014 för vår långa fred. Det skulle ändå ha låtit falskt. Afghanistan kom emellan år 2002. Visserligen pratades det ‘nyspråk’. Krig kallades ‘fredsframtvingande insatser’ – men det var likförbannat krig även om propagandisterna snyltade på den närliggande termen ‘fredsbevarande’. Och Sveriges säkerhetsintressen påstods nu befinna sig i Afghanistan, där svenska soldater hamnade i något som var ett krig som var helt ointressant ur svensk synpunkt. Syftet verkar helt enkelt att ställa sig in hos USA/NATO, att vara kolonialtrupper. Landet och folket begrep man väl inte mycket av. Någon fred att bevara, som under FN-uppdragen, fanns inte, och att tvinga afghaner att sluta slåss om de känner för det … tja, lycka till med det. Att föra krig i ‘imperiernas kyrkogård’ är och förblir idioti.

Det var alltså tolv år innan 200-årsjubileet som aldrig blev av. Sedan kom ju Libyen, Irak, Mali … Sverige har blivit exportör inte bara av vapen utan också av militärer, till tjänst för stormakterna.

Nu säckar den USA-skapade ‘insatsen’ i Afghanistan ihop, med nya fruktansvärda lidanden för folket där som resultat. USA drar sig ur, eller försöker möjligen fortsätta kriget på distans med bombflyg. Svenska soldater kan inte var kvar där längre, vilket inte är konstigt eller att ifrågasätta. Men jag undrar: kommer det att ske en ordentligt genomgripande utredning av det svenska kriget i Afghanistan? Kommer ansvariga politiker, militärer och tjänstemän att verkligen ställas till ansvar för bland annat fem döda svenskar och X antal döda afghaner? – Hm, det här är ju Sverige, och här är det ju svårt med ansvar, åtminstone om det gäller folk som är en bit upp i samhällshierarkin. Att exempelvis ledamöter av Riksdagen, som tryckt på ja-knappen för den ena ‘insatsen’ efter den andra, nu skulle vara beredda att erkänna sin skuld i det hela, det är svårt att tänka sig. ‘Jamen, jag tryckte ju bara som partiledningen sa att vi skulle göra …’

Den här bilden tog jag i mars 2008 vid Fittjas tunnelbanestation. Reuterswärds revolver med knut på pipan. Undrar om den finns kvar, eller om gangstrarna därute har knyckt den.

”Kriget som Israel förlorade”

Här är en länk till en artikel som hävdar att Israel förlorade den senaste omgången mot palestinierna.

Om man talar om ”förlust” så är det dock inte första gången. 2006 försökte ju Israel slå ut motståndet i Libanon, men tvingades till slut dra sig tillbaka. Hetzbollah slogs för bra. Men nu handlar det om det senaste stora våldsutbrottet. Förmodligen inte det sista. Och hur gick det egentligen nu, det kan ge en antydan om hur det kan gå nästa gång.

Först får man tänka på att även om två parter är i krig med varandra så behöver de inte föra samma typ av krig, särskilt om det är en stat som kämpar med en icke-statlig aktör. Staten för konventionellt krig med sina väpnade styrkor. Den andra parten är formellt underlägsen vad det gäller eldkraft – men inte vad det gäller folklig förankring. Det innebär att frågan om vinst eller förlust inte behöver vara så enkel att besvara. Staten kan formellt vinna varenda större strid under kriget men ändå förlora – för den andra parten behöver bara bevara sin förmåga att kämpa och inte bli uttröttad. Men den mäktiga staten tröttnar till slut och drar sig ur. Ett antal kolonialkrig, nationella befrielsekrig, folkkrig, verkar bevisa den idén.

Den principen kan fungera också i Israel/Palestina. Den tidigare oövervinnerliga israeliska krigsmakten kan fortfarande döda folk och förstöra byggnader, men den har under åren som ockupationsstyrka blivit slappare. Redan 2006 skrevs det någonstans om kriget i Libanon som det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska övertygelsen höll på att försvinna hos soldaterna. Enligt artikeln idag är det inte bättre, ungdomen har sina egna personliga projekt i stället:

Incitement and populism are taking a heavy toll on Israeli society. Most young Israelis do not enlist in the military anymore. Not because of a political opposition to the actions of the army, but simply out of personal priorities.

Färre vill till armén, samtidigt som arméns allmänna beteende inte får goda omdömen. ”Odisciplinerad arg mobb.” Det kan ju också bero av att man vant sig vid att trakassera mest obeväpnade civilpersoner. Att verkligen göra markangrepp in i Gaza, där små hyggligt beväpnade och motiverade motståndare kan bita ifrån sig ordentligt, är knappast något som israeliska armén vill ge sig in på.

Similarly, the military does not function as an organised army, but as an undisciplined angry mob. The brutal bombing of Gaza was poorlycoordinated and even the quality of propaganda that the Israeli military produces in order to justify the bombing is lower than ever.

On 14 May the Israeli military press unit deceived foreign media, claiming that Israeli ground troops were marching into Gaza in order to get Hamas fighters to take shelter in tunnels, which were promptly bombed. The lie failed, because the military press unit did not send the same misinformation to the Israeli newspapers. Hamas officers saw through the trick and avoided entering the tunnels.

Vidare har kriget lett till större enighet än tidigare mellan israeliska palestinier och de som lever på Västbanken och i Gaza. Den israeliska staten har drivit dem samman och förvandlat potentiella till verkliga fiender, och dessutom skaffat sig än mer dålig publicitet i utlandet.

Den allmänna slutsatsen är följande. Notera hur de stridande sidornas olika beteenden uppmärksammas, enligt gamla kända principer eller oförutsägbart:

On the tactical level, Israeli armed forces have superior weapons, but on the strategic level, they are losing international legitimacy. The Israeli side is completely predictable. Military operations are dictated by the short-term political interests of Netanyahu. Israelis are internally divided, and politically paralysed. Fear of losing face prevents them from seeking compromises.

In contrast, the Palestinian side is united but unpredictable, and has many options for how to proceed. The military operation, dubbed “Guardian of the Walls” by Israel, may have ended with a ceasefire. But it appears that despite the horrifying death toll among Palestinians, the Israeli side has lost.

Den gamle kinesiske militärskribenten Sun Tzu (2400 år sedan), och hans efterföljare Mao Zedong, skulle nog ha en del intressanta kommentarer till detta.

I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

100% krigsberedskap

Har just läst en artikel i Jerusalem Post som bekräftar att en raket slagit ner i staden. Varifrån den kom står inte rent ut, men intrycket är att det är Gaza som är avsändaren. (Nu ser jag andra uppgifter som talar om sju raketer från Gaza, och ”hesa Fredrik” tjöt i Jerusalem.) Det har orsakat stor oro, och en omfattande militärövning som skulle börja i morgon har skjutits framåt i tiden, meddelar artikeln. Egentligen låter det lite udda: det här borde snarare stimulera behovet av att öva, men tydligen behövs trupperna för att säkra vägar och annat inne i Israel. Samt att försöka slå ner nya palestinska protester. Det lär inte fungera den här gången heller.

Den här övningen kan motsvara uppladdningen inför kriget mot Libanon 2006, som Israel förlorade. Trupper togs direkt från övningarna till fronten. De drog sig tillbaka utan att kunna slå ut det libanesiska motståndet, och det bör betraktas som förlust.

Hetzbollahs generalsekreterare Nasrallah beskriver läget nu som att organisationen har höjt sin krigsberedskap till 100%. Den beredskapen torde, förutom kompetent folk på marken inklusive veteraner från kriget i Syrien, innefatta en förskräckande stark uppsättning av raketer. En del missiler har lång räckvidd också, så centrala Israel bör vara inom räckhåll. Dessutom är de så många så att det israeliska luftförsvaret inte kan ta hand om dem alla. Och är det möjligt att andra intressenter i regionen också är beredda att skicka iväg en eller annan raket? Syrien och Irak ligger närmast till hands, kanske också Iran och möjligen Jemen. Den koloniala epoken i regionen går mot sitt slut, men det är plågsamt och blodigt.

Här skriver Moon of Alabama om samma dramatik.

Ryskt-iranskt-syriskt marint samarbete?

Som bekant försöker USA och EU + Israel strypa Syrien. Syrien vägrar ju ge upp och bli ett nytt Libyen, och därför stjäls eller stryps landets resurser. Bland det som stjäls är Syriens olja, och därför behövs tillförsel utifrån om inte landet skall stanna. Leverantör är Iran, som skickar fartyg med olja och livsmedel till syriska medelhavskusten. Men fartygen angrips av israelerna. Enligt den här artikeln (finns i norsk översättning här) så går nu Ryssland, Iran och Syrien ihop om ett marint samarbete för att skydda fartygen. Grundtanken torde vara att även om israelerna uppträder aggressivt mot Iran och Syrien så är det spel i en helt annan division om man börjar hota eller till och med angripa ryska fartyg.

Så, frågan är om USA:s och EU:s blockad nu luckras upp och den syriska motståndskraften stärks. Eller om NATO-gänget verkligen vill testa om ryssarna menar allvar. Men då kanske man kliver över en av de ”röda linjer” som Putin prata om.

En hälsning från Iran?

För några år sedan upptäckte plötsligt israelerna att en drönare, som inte tillhörde dem, flög i trakten av deras kärnvapenanläggning Dimona. Omgivningen började alltså komma ikapp Israel vad det gäller militär teknologi. Men det har hänt mer i dagarna, även om detaljerna är oklara: en raket har slagit ner och exploderat i närheten av Dimona. Och israelernas luftförsvar ”Iron dome” kunde inte hindra den.

Igår kom en kommentar från iranska sidan, som publicerades hos The Saker. Idag behandlas såväl detta bokstavliga bombnedslag som JCPOA-förhandlingarna i Wien, av Pepe Escobar. Om det stämmer att det var en styrbar missil med hög träffsäkerhet som slog ner i trakten av Dimona, utan att luftvärnet kunde hejda den, så är det en rejäl varning från de makter som kämpar mot Israel: vi kan träffa er var vi vill, när vi vill. Nästa gång inte några mil ifrån, utan mitt i Dimona, eller Jerusalem, Tel Aviv, militärflygfält, eller vad som bedöms lämpligast. Att det här var en smäll ute i öknen där skadorna inte bör ha varit så stora kan i så fall ses som raketdiplomati på hög nivå. ”Den här gången stökar vi till i sanden, nästa gång kan det bli värre …” – Förr körde kolonialmakterna med kanonbåtsdiplomati när de tvingade sig på folk jorden runt. Blir raketdiplomati det nya vapnet när kolonialisterna tvingas tillbaka?

Vad hände med ‘Donald Cook’?

En och annan kanske minns de upprörda och (skade)glada kommentarerna för några år sedan: USA-flottans fartyg Donald Cook var i Svarta havet utanför ryska kusten, men drog sig plötsligt tillbaka till hamn i Rumänien. Besättningen påstods vara chockad och många ville mönstra av. – Vad hade hänt? Somliga påstod att ryska flygplan hade svept förbi och med hjälp av elektroniska stridsmedel släckt ut elektroniken på båten. Den var alltså helt försvarslös, dess antirobotsystem var utslagna!

En artikel av Andrei Martyanov ger en rimligare förklaring: Spaningsutrustning på Donald Cook upptäckte att radarn på ryska sjövärnsbatterier hade låsts på båten. Om batteriets missiler hade avfyrats hade det varit ajöss för skutan! Nu hade den inte kört in på ryskt vatten, men om så hade varit så hade förmodligen ryssarna tillämpat en skonsammare men effektiv metod för få bort den: gå ut med egna fartyg som bokstavligen knuffar ut inkräktaren, till priset av några intryckta fartygsplåtar. Har för mig att svenska och sovjetiska fartyg sysslade med sådant i Öresund under kalla kriget också.

Martyanovs artikel innehåller mycket mer (inklusive beteckningar på diverse militära system som man kanske måste vara Carl Bildt för att uppskatta) och bör läsas av den intresserade. En viktig slutsats är att enstaka fartyg som närmar sig ryska kusten knappast kan vara ett hot mot Ryssland, särskilt inte i ett ganska litet vatten som Svarta havet. Skulle det bli skjuta av så kommer de att förorena havsbotten några minuter efter krigsutbrottet. Ryska batterier behärskar hela havsytan med olika typer av missiler och kommer att blåsa bort fientliga fartyg på nolltid. Vid Östersjön är den ryska kusten kortare, men jag antar att det råder liknande förhållanden här.

Hur som helst: en tänkbar slutsats är att om NATO-fartyg stryker nära ryska kusten och försöker se hotfulla ut är det sannolikt inget krig på gång just då och just där. Såvida inte NATO är redo att offra en massa fartyg med besättningar för ingenting förstås. Och ett liknande resonemang kan man dra av NATO-trupper nära ryska gränsen – deras överlevnadschans inför förbannade ryssar torde vara ganska liten, och åtminstone deras chefer bör vara medvetna om det.

På väg mot nästa krig?

Sveriges Radio berättar att USA:s ledare börjar bli nervösa på allvar. På grund av Kinas ökande militära kompetens måste en del av USA:s nedlagda flygbaser i östra Stilla havet åter tas i bruk. I stället för ett fåtal stora, som Andersonbasen på Guam, måste resurserna spridas ut för att inte riskera att ödeläggas vid ett enda anfall. Guam ligger inom räckhåll för Kinas robotar.

Samma sak gäller hangarfartygen. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men då gällde det att hangarfartygen riskerade att sänkas om de gick väster om Filippinerna (kolla det här inlägget som är dryga tio år gammalt!).

Guam ligger rätt långt öster om Filippinerna, så möjligen har räckvidden för de kinesiska robotarna blivit längre, och kanske träffsäkerheten och förmågan att undgå luftvärn också. Fler och mindre flygfält, fler och mindre hangarfartyg – det är USA:s lösning på det här. Ett annat alternativ kunde ju vara att sluta hota med att skjuta sönder en allvarlig konkurrent, men det finns väl knappast i planeringen.

För många år sedan lyckades USA utnyttja splittringen mellan Kina och Sovjet för att förbättra sin position. Idag är detta ett mindre troligt alternativ. Om inte ledarna i Kina och Ryssland är korkade (det är de inte) kommer de inte att gå med på en upprepning.

Jag har sett uppgifter om att det faktiskt kommer att slutas en formell militär allians mellan de två (och även uppgifter som talar emot detta), men samordningen verkar stärkas såväl inom ekonomi som försvar. Tillsammans med ett antal andra stater och rörelser blir det ett formidabelt block. En skillnad mellan dem och USA är att USA söker global dominans. Kina och Ryssland är främst aktiva i sina respektive närområden och har få positioner långt borta från hemlandet och nöjer sig med regional dominans. Den gamle preussiske militärteoretikern Clausewitz (jag läste några sidor av honom en gång) påpekade att i allmänhet är försvararen i ett bättre läge än angriparen. I det här läget blir USA angriparen som måste operera långt från hemlandet.

Den 19/2 2021 undertecknade Xi Jinping en order angående internationellt militärt samarbete. Vad det går ut på i praktiken berättas inte, men det borde inte vara otänkbart att man exempelvis samordnar sina marin- och flygstyrkor i Stilla havet.

Till skillnad mot somliga västländer (inklusive Sverige) har inte Ryssland och Kina hittills fört något särskilt militant språkbruk, men nu är det fråga om inte röstläget har börjat ändras. Kanske är hoppet om ett civiliserat uppträdande från ”partners” i väst borta vid det här laget? Nyligen har ryske utrikesministern Sergej Lavrov i princip bett EU att dra åt h-e. En intervju med honom om olika ämnen (där även Sverige och den utvisade diplomaten berörs) har vi här. Tyskland måste skärpa sig om man vill ha mer rysk naturgas.

Samtidigt vill sex svenska riksdagspartier stoppa gasledningen mellan Tyskland och Ryssland, vilket inte är särskilt vänskapligt mot något av dessa länder. Nu är ursäkten Navalny, hade det inte varit han hade det nog varit något annat. Men det sänker knappast spänningen i Östersjöområdet. Snarare tvärtom, och då ligger Sverige ”tack vare” den förda politiken mitt i skottlinjen.

Det finns alltså tendenser som är väldigt oroande, bland annat med ett USA som vägrar att existera i en multipolär värld. Samtidigt undrar jag om det blir storkrig, helt enkelt för att det är svårt att se hur det skulle utveckla sig. USA och dess underhuggare kan ställa till mycket oreda, de kan bedriva lokala och regionala krig, men knappast köra Operation Barbarossa 2.0.

Nej, krig av gammaldags modell, med massinvasioner och massarméer, blir lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. Små ”expertteam” (för att citera McLuhan) kan inte ockupera och kontrollera den enorma landmassa som Kina och Ryssland utgör. Alltså blir det antingen den totala kärnvapensmällen, eller också ett evigt småprovocerande längs gränserna kombinerat med sanktioner, propaganda, sabotage och försök till ”regimförändringar” och styre via quislingregimer. Detta är givetvis irriterande, men om ledarna i Moskva och Beijing är klara över vad som händer och vet vad som bör göras borde det vara möjligt för dem att hålla ut och fortsätta att växa i styrka. De har varit tålmodiga och försiktiga, och det verkar löna sig i längden.

Hoppa hage med grävmaskiner?

Här återpubliceras ett gammal inlägg på Björnbrum-bloggen, först publicerat 8/10 2012. Det känns ganska aktuellt ändå.
Hoppar inte hage!

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir ”krig” av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. …

Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärdar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin.

Sålunda skrev Marshall McLuhan i Media som kom ut 1964, citatet är från svenska pocketutgåvan 2001, sid. 408.

Den förnumstige må fnysa och påpeka att just när denna bok kom ut så blev också sammandrabbningen mellan ”medborgarhärar” från USA och dess allierade och lydstater  å ena sidan, och de indokinesiska folkarméerna allt våldsammare. Miljonarméer var i fält.

Men han såg tendensen, tolkade tecknen åt rätt håll. De gamla jättearméernas tid var redan förbi. På 1960-talet antogs svenska värnpliktsarmén slå tillbaka en invasion av Normandie-1945-typ, trots att den militära tekniken hunnit utvecklas en hel del redan då. Hur det svenska försvaret ser ut idag vet vi. Hur blir det i morgon? Blir det bara cyber-krig för hela slanten, eller blir det tvunget att återupprätta någon sorts mass-styrkor för att försvara demokrati exempelvis? För som vi vet är ju demokrati inte något oomtvistat – speciellt inte om vi ser till hur en demokrati faktiskt kan fungera och ta hand om folket önskemål och behov, och vilken avsky sådant väcker i vissa kretsar.

Ta exemplet Venezuela. Nu vann ju Hugo Chávez presidentposten igen rätt komfortabelt, med nära tio procentenheters marginal, men det torde inte avskräcka inre och yttre fiender som vill återföra landet till den imperialistiska fållan. Därför behövs det inte bara ytterligare sociala reformer, kamp mot korruption och kriminalitet etc., utan också ett väpnat och medvetet folk som kan stå emot sabotageförsök från ”små expertteam”. Fixar Hugo det? USA kommer inte att landsätta en flotta grävmaskiner för att störta demokratin i Venezuela, men det kan ju handla om ”små expertteam”!

Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.