Rejäla rapp behövs

Under flera dagar denna vecka har morgontidningen publicerat artiklar om den typ av åldringsrån där offren blir uppringda av en bedragare som lurar dem att ge ifrån sig bankkoden. Det har blivit en ny inkomstkälla för kriminella gäng.

Det är svårt att gradera brott, men här är det verkligt usla förbrytare som ger sig på människor som kan ha svårt att hänga med, förstå vad som händer, och försvara sig (genom att helt enkelt bryta samtalet). Förövarna är personer utan någon som helst empati, tror jag en polis uttryckte det som. Och offren är kränkta för resten av sitt liv, som kanske också förkortas på grund av detta övergrepp.

Det må så vara att de saknar empati med större delen av mänskligheten, men det finns säkert ett undantag för varje telefonbedragare: hen själv!

Så låt då förbrytaren få känna rejält medlidande med sig själv, med hjälp av ett rejält prygelstraff! Det kommer säkert att svida i gangster-egot.

Somliga delar av vänstern har haft svårt att ta itu med kriminalitet, och särskilt med den karismatiska typen av förbrytare. Minns när Clark (”Knark”) Olofsson skulle praktisera på ett vänsterblad för många år sedan, för att ta ett exempel. Är det inte dags att inse nu att det finns typer så ruttna, så moraliskt borta, så att de förtjänar rejält med smörj?

Kriminella rappare kan gärna få en omgång också, så har de något att nödrimma om i nästa låt. (Och, jo, jag kan tänka mig att helt andra kategorier skulle vara betydligt försiktigare med sina göranden och låtanden om den här typen av hot fanns mot dem. Ekonomiska förbrytare exempelvis. Men det får räcka med det här för närvande.)

En bransch med brottslighet och samhällsförfall

Två personer med byggnadsarbetarbakgrund (en aktiv, och en riksdagsman) skriver i SvD Debatt idag under rubriken Byggbranschen klarar inte av kriminaliteten om en bransch med:

… tilltagande kriminalitet, korruption och i slutänden, allt dyrare och sämre byggen.

Det låter illa. Ett antal utredningar har gjorts under åren, och otrevliga förhållanden har klarlagts. (Att det är skumrask i byggbranschen har väl varit känt även utan offentliga utredningar, men de är nog nyttiga i alla fall.) Vad har utredningar och annat lett till? Har träsket dikats ut? Man har:

… belyst och kritiserat förhållandena, vad avser just kriminalitet, svarta pengar, jobbtrafficking och konstiga ägarstrukturer. Det har lagts fram ett antal förslag, men det enda som hänt är att ingenting har hänt. De små framsteg som gjorts i en ända har genast övertrumfats av nya gangsteraffärer i den andra. Och ja, vi skriver avsiktligt ”gangsteraffärer”…

Det sägs inget i artikeln om exempelvis italienska maffian tagit sig in här, men faran finns väl. Gangsters gillar upplägg där man med ett minimun av risk kan operera och dra in stora pengar, och italienarna driver också företag som till det yttre ser legala ut. Och nu har vi ”gangsteraffärer” eftersom:

… den organiserade brottsligheten idag i stort sett ostört kan använda branschen som bankomat och pengatvättmaskin.

I grova drag fungerar dessa gangsterfirmor som vilket kapitalistiskt företag som helst: det är vinsten som är det avgörande. Höga och riskfria vinster fungerar som en magnet för dem, som för alla investerare. Försvinner vinsterna drar de någon annan stans, försöker hitta nya länder och branscher att infiltrera. Men själva branschen, utanför de rent kriminella bolagen, verkar trots att man lovar bättring, inte vara särskilt intresserad av praktiska åtgärder. – Varför? – Jo, det var detta:

Det som hänt är att flödet av svenska skattepengar till kriminella har ökat, att svenska skattepengar med allt högre hastighet landar på utländska konton under konstiga förhållanden, och att byggnadsarbetare i Sverige idag mer eller mindre byts ut mot utländsk personal, som jobbar för sämre villkor, i sämre arbetsmiljöer, och tiger om det.Inget av detta är okänt för branschens aktörer. De skarpa åtgärderna från aktörerna lyser samtidigt med sin frånvaro, eftersom branschen uppenbarligen är livrädd för att samhället ska börja reglera situationen (och kanske minska vinsterna).

Just det, vinst var det. Och har vi inte hört det där om svenska skattepengar och utländska konton i samband med andra branscher också, i stil med vård, skola, omsorg ..?

Nåväl, författarna skriver att problemen bara inom byggbranschen är så stora att det skulle krävas hela Ekobrottsmyndighetens och Utlänningspolisens resurser för att ta hand om dem. Det låter mycket, särskilt med tanke på att liknande problem finns inom andra branscher. Och då kan vi tala om förfall. Samhällsförfall. Upplösning.

Vissa intressenter har alltså enligt artikeln, försökt hindra konkreta åtgärder. De glor på sina vinster, de skiter i den stora gemensamma ekonomin, de arbetandes intressen, att samhället faktiskt behöver gemensam hederlighet för att fungera i samhällsmedlemmarnas intressen. Eller de kanske säger som Maggie Thatcher: ”Det finns inget samhälle, bara individer.” Då kan man ju strunta i om den samhälleliga gemenskapen och anständigheten säckar ihop till förmån för profitörer av alla de slag, inklusive sådana som vid behov nog kan trolla fram en del våldskapital också. En marxist kunde i detta sammanhang peka på motsättningen mellan privat profit och samhällets intressen, samt att den härskande klassen (och som kapitalister hör även bolagsgangsters dit) har våld som yttersta medel för att få igenom sin vilja, om det inte räcker med korrupta branschorganisationer, ämbetsmän och politiker. – Och vad gör en byggföretagare (eller i vilken annan bransch som helst) som vill vara hederlig i det här läget? Går under, eller tummar på hederligheten?

De två författarna har också förslag till lösning. Förslagen säger jag inget om, vet inte om de kan fungera.

Svenskar?

Tobias Hübinette skriver på sin blogg om Brås nya utredning om vapenvåldet i Sverige:

Fram tills nyligen tillhörde Sverige ett av de länder i Europa där det dödliga våldet var som allra lägst per capita men numera är det tyvärr inte längre fallet.

Jo, det är ju en otrevlig utveckling vi sett. Knappt en dag utan att någon skjuts eller bomber smäller någonstans i landet. Annat var det när Tumba-Tarzan var bland det värsta man kunde tänka sig som brottsling i Sverige! Hübinette är ju en skärpt forskare, men jag tror inte hans avslut på bloggposten skulle få godkänt av alla iakttagare, eller möjligen utlösa nya vågor av ”hot och hat”. Det är inte bra. Det här är ett viktigt problem och då krävs det en sansad och sakinriktad diskussion.

Varför svenskarna dödar eller försöker döda varandra i så hög utsträckning medelst både skjutvapen och sprängmedel att vi nu ligger i topp i Europa per capita är fortfarande inte helt klart och orsakerna är sannolikt många och stavas bl a extrem fattigdom bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena och en miniarmé av tonåriga och unga vuxna UVAS/NEET:are som har misslyckats fullständigt i skolan och för vilka brottslighet är den ”enda” karriärvägen.

(UVAS = Unga som Varken Arbetar eller Studerar. NEET är samma men på engelska:)


Andelen unga som varken arbetar eller studerar har varit i stort sett konstant sedan mätningarna började år 2007. Totalt rör det sig om cirka 140–170 000 individer. År 2018 var det 6,5 procent av de unga i åldern 16–24 år som varken arbetade eller studerade, vilket motsvarade cirka 68 095 individer. Av unga vuxna i åldern 25–29 år var 11,2 procent uvas, motsvarande cirka 83 210 individer.

Det som sticker i ögonen är ”varför svenskarna …”. Förvisso kan svenskar ta livet av varandra på olika sätt, ingen tvekan om det, men sedan fortsätter ju stycket med att peka ut utomeuropeiska migranter. Visserligen som att de drivs mot kriminalitet av sociala omständigheter, men det blir ju ett utpekande i alla fall. Personer som förmodligen ofta själva inte betraktar sig som svenskar, även om välvilliga personer vill ha dem till det. Vidare kan det ju finnas en underton av att skuldbelägga svensken i gemen för den här trista utvecklingen, trots att den mest drivits av mindre aktivistgrupper med klena insikter i hur stor migration Sverige klarar av. Med en stramare invandringspolitik skulle inte den grova brottsligheten försvinna – men den skulle vara mindre. Är det fel att säga att Sverige har nog med sina egna brottslingar och inte behöver nya förmågor utifrån?

Ingen rädder …

SvD har idag en flersidesartikel om det kriminella livet. En avhoppare därifrån berättar om sina erfarenheter, vilka inte är så gloriösa som somliga kan tro:

På ett sätt var häktet den plats där jag kunde slappna av. Sover man i häktet är man trygg. Sover man hos sin bäste kompis så har man ändå pistolen under kudden. I vår värld ingick hatet mot polisen liksom i konceptet. Men egentligen är myndigheterna de snällaste delarna av en kriminell persons liv. Ingen är rädd för polisen.

Öööh, jaha, ingen rädd …

Nåväl, detta är nog sista inlägget på bloggen för detta år. Låt oss hoppas på ett blomstrande vackert 2021!

Har ”Samhällsnytt” hackats?

En australiensare vid namn Brenton Tarrant som mördade ett antal människor i moskéer i Nya Zeeland förra året har nu fått sin dom – livstid. Inte oväntat, men vinklingen hos nättidningen Samhällsnytt (den svävar väl ideologiskt ungefär mellan Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige) är av en sort så jag undrar nästan om sajten blivit hackad. Eller är det allvarligt menat? Jag tog några bilder från skärmen för att rädda märkligheten. Se nedan:

Nu var han väl först och främst antimuslimsk, men att förväxla moské och synagoga verkar lite mystiskt!

Nå, detta var ingressen till artikeln. På nästa sida fortsätter eländet:

… och så är han alltså australier – förutom det där med att ange rätt religions byggnader, och att det där med ”judehantande” inte verkar ha varit det stora motivet för skjutandet.
Och med ovanstående är den mystiska artikeln i Samhällsnytt avslutad. Verkar som Nya Zeelands normaltid för livstid annars är ungefär i svensk nivå.

Innan jag skickar ut detta i etern måste jag lägga in kommentarer från några Samhällsnytt-läsare. De verkar inte så glada:

Avatar

Bobby McGee25 minutes ago

Rubriken fel, inte ”synagogor” utan ”moskéer”, ska det vara!6 ReplyShare ›

(När jag kollar kl. 14.28 är ovanstående inlägg borta från Samhällsnytt. Det förvånar mig inte. Antar att stämningen är upprörd på redaktionen. Bland andra roliga kommentarer från läsarna som vi nu inte ser längre är någon som frågar om redaktionen sniffat lim. Samt en som påpekar att illvilliga utomstående nog redan varit framme och kopierat artikeln – så sant!)

"Känd av polisen …"

Bilden är saxad från Aftonlövet. Folk i Malmö har skapat någon sorts friluftsaltare för en av de personer – ”känd av polisen” – som sköts ned häromdagen. Man ägnar sig åt att sörja en figur som aldrig fick chansen att växa upp och bli en riktig stor gangster. Varför gör man så? Jag kan gott tänka mig mig åtskilliga människor i detta land som skulle förtjäna att få minnesmärken efter sig, men som får dö bort utan något väsen. De har väl ofta inte gjort så mycket väsen av sig när de levde, de arbetade, de gjorde rätt för sig, de gjorde så gott de kunde – men de var ju inte någon fiiiiiiin Jaffar som ju … hrm, hrm … var känd av polisen.

Gått för långt – igen?

Jag minns förra gången det gick för långt. Två fruntimmer med gangsterumgänge blev nedskjutna för inte så länge sedan, och redan då hade det alltså gått för långt. Upprördheten varade några dagar, sedan glömdes historierna bort, och nu är det så dags igen:

När har det gått för långt nästa gång? Går det i själva verket inte för långt nästan varenda dag?

Spridda funderingar om brott, rättvisa och hämnd

Ja, här sitter man och funderar!

Valdagen närmar sig sitt slut. Om några timmar torde landet drabbas av en syndaflod av eftervalsanalyser från det politiska kommentariatets skarpaste (?) hjärnor.

Under tiden kan man ju försöka proppa igen öronen och tänka på lite annat. Ta det där med dödsstraff. Det är en del som ropar efter det. Jag tvivlar på att det fungerar särskilt bra. Vi kan ta ett exempel från Sverige. Salaligan. Ett gäng från Sala som styrdes av ett psykfall och som utförde ett antal råa mord och rån i Salatrakten på 1930-talet.

Till slut åkte de fast och dömdes. Sverige hade avskaffat dödsstraffet, så det blev livstids fängelse. För ledaren Thurneman-Nilsson blev det att åka in på anstalt. De övriga i vanligt fängelse. Men så småningom släpptes alla, övergick till civilt liv ute i samhället och hördes inte av något mer i kriminella sammanhang. Offren för deras mordiska verksamhet kunde inte återuppväckas, lite nytta i samhället kunde de små småningom göra när de kom ut, och vad hade dödsstraff haft för nytta egentligen? (Det här har jag tagit ur minnet efter Anders Sundelins bok som jag läste för flera år sedan – Den magiska cirkeln – Hela historien om Salaligan.)

Rättvisan fick råda i fallet med de mordiska grabbarna från Sala, inte hämnd. När jag nu sitter och minns så minns jag en bok om Nils Flyg, den svenske politikern som hamnade i det protyska lägret under andra världskriget. (Håkan Blomqvist Gåtan Nils Flyg och nazismen.) Flyg dog 1943 men hans parti fanns kvar till krigsslutet. Några hämndaktioner verkar inte ha vidtagits mot de kvarvarande medlemmarna, funktionärerna kunde övergå till civila arbeten när partiet avvecklades. – Var det rimligt? – Tja, om man jämför deras syndalista med exempelvis quislingarna i Norge så var svenskarna oskyldiga. De fick ju aldrig chansen att så att säga ”blomma upp” under tysk ockupation. Det fanns ju värre figurer att ta hand om i Sverige, som en man i polisen som ägnade sig åt flyktingspionage och därmed kunde sätta folk i verklig fara. (Där sviker mig minnet, minns inte vad han hette.)

Hur knyter vi ihop detta? – Kanske genom att säga att rättvisa (alltså ordnade och förutsägbara juridiska processer utan övervåld) är bättre än oreglerad, våldsam och ogenomtänkt hämnd där hatet tar över från förnuftet? Fast nu verkar vi glida tillbaka mot det tillståndet, och det är allvarligt. Det tyder på att något håller på att gå sönder i samhället.

Bara socialismen kan lösa …

Det här är min översättning av ett inlägg på den norska sajten Tjen Folket. Först deras text, och sedan några egna noteringar nedan.

Gängkriminalitet kallas ”svenska tillståndet” och används som kriminalitet annars både till att sälja tidningar och till röstfiske. Det är många absurda påståenden som cirkulerar. Så länge kapitalismen har existerat har det existerat gängkriminalitet. Vi finner den på alla kontinenter och i alla länder. Mest mytomspunnen är den italienska maffian som växte fram samtidigt som högkonjunkturen i kapitalistisk sitrusproduktion på Sicilien. Men man har karteller och triader och enprocent-MC-klubbar och rysk maffia, och alla slags varianter med samma innehåll: kriminalitet som lönande affärer och som ett band med en egen kultur.

Källan till kriminaliteten av denna typ är dubbelt kapitalistisk. För det första krävs en penningekonomi som både skapar möjligheter och efterfrågan efter de kriminella varorna, om det är knark eller prostitution eller svartarbete. För det andra krävs det fotsoldater som måste rekryteras först och främst från ytterkantsområden, från samhällets periferi, från marginaliserade som ser detta som en möjlighet att fort bli rik – eller åtminstone tjäna ihop till livets uppehälle. Det är förhållanden man finner i alla kapitalistiska länder.

Det går inte att avlägsna marginalisering eller fattigdom i ett system som grundar sig på utsugning. Kapitalismens själva kretslopp kräver fattigdom och marginalisering. Och de enorma penningsummorna kommer hur som helst att motivera även bättre ställda till att ta en risk. De som tror att detta kommer från Sverige eller från rapmusik (som Arbeiderpartiets clown Jan Bøhler verkar tro) kommer att få stora problem att förklara de kinesiska triaderna eller japansk yakutza eller Colombias karteller. Kriminella miljöer, oavsett kultur, vet att utnyttja lokala särkulturer eller att bygga sin egen kultur för att rekrytera och binda samman miljön.

Polisen kan givetvis krossa enskilda gäng, men den kan inte avlägsna problemet – inte inom detta system. Och de som betalar räkningen är som vanligt proletariatet. Det är de som är bosatta i stadsdelar där de kriminella rekryterar och har sina uppgörelser. Och även många av de ungdomar som lockas av kamratskap eller snabba pengar blir i verkligheten ofta de största förlorarna i denna cyniska och farliga bransch.

Lösningen är socialistisk planekonomi, arbete åt alla, avskaffande av penningekonomin och fullständigt avskaffande av knarkhandel och kriminella nätverk. Detta är möjligt i en arbetarstat, men inte i det kapitalistiska systemet. Det enda de kan uppnå är att begränsa det något under enstaka perioder, och maktlöst slå ut med händerna under andra. Det hänger på andra krafter att lösa problemet i framtiden!

Mina reflexioner:

  • Intressant att grov gängkriminalitet kallas ”svenska tillståndet”. På supersvenska sajter som Samhällsnytt brukar man gruva sig över det. Själv tycker jag det är lite fånigt – är man supersvensk så bryr man väl sig inte om vad konstiga norrmän säger?
  • Resonemanget att den enda lösningen på diverse samhällsproblem är socialism känns igen sedan gammalt. Och jag tror att det är rimligt. När det gäller kriminalitet som bedrivs ungefär som kapitalistisk affärsverksamhet så lär den fortsätta så länge kapitalismens affärsmetoder finns kvar. Stryps möjligheterna till vinster dör affärerna. Om övre medelklassens fina ungar slutar köpa knark av trasproletärerna i grann-gettot kommer verksamheten att avslutas. Förbindelserna mellan så kallade utanförskapsområdens brottslighet och samhället utanför kan vara intressanta att granska.
  • Det som skiljer normal affärsverksamhet från kriminell sådan är att den förstnämnda är laglig. Men man får hålla ögonen på gråzoner där legala företag börjar slira med vad man håller på med (slarvig hantering av farliga produkter, anlitande av svart arbetskraft etc), samt att stora företag kan påverka lagstiftningen så att handlingar som kanske borde vara brottsliga (samhällsfarlig verksamhet av banker exempelvis) ändå är tillåtna.
  • Inlägget koncentrerar sig på gäng som arbetar kommersiellt. En massa annan brottslighet kommer att fortleva oavsett system (att spöa upp någon på grund av dåligt ölsinne exempelvis) eftersom det är mekanismer som finns i människan oavsett samhällssystem som utlöser olämpliga handlingar. Sedan finns det ju samlingar av brottslingar som mer är som nätverk än som gäng. När det skall göras en kupp så kallas några utförare in, men i övrigt har de inte mycket med varandra att göra.
  • Tjen Folket är en liten maoistisk grupp i Norge. Möjligen kan den ses som efterföljare till det betydligt större AKP(ml) som fanns från 1970-talet och några årtionden framåt, men jag vet inte hur starkt arvet skulle vara. AKP(ml):s gamle ordförande Pål Steigan är mycket aktiv på nätet, och han gillar inte Tjen Folket. Jag tror misstron är ömsesidig.

Ett exempel från 1901 på icke-gängrelaterad och förmodligen systemoberoende brottslighet:

Gåva till SD och AfS

Allas vår Jimmie kan gnugga händerna. Maskingevärsgangsters är bra valarbetare och röstvärvare!

Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige, och liknande grupper lär tacka och ta emot: Tre döda och tre skadade (hittills, kanske någon eller några av de skadade kolar av definitivt) efter senaste skjutningen i Malmö.

Medan gammelpartiernas politiker måhända säger att ”massmord på gatan inte är okej” så kan ju de nya grupperingarna säga ”vad var det vi sa!”

Om man betraktar dessa individer som skjuter fullkomligt hänsynslöst omkring sig som ”främlingar” skäms jag inte för att vara ”främlingsfientlig”.

Är dessa personer (för att anknyta till en aktuell debatt) att betrakta som ”svenskar”? – Nej, det är de inte.

Är det svenska samhällets plikt att försöka rehabilitera dessa individer som bemannar de kriminella grupperingarna? – Nej, det är det inte. Att rehabilitera svenskar som spårat ur, men som ändå någorlunda begriper hur detta land fungerar, kan vara värt försöket. Att kämpa med personer som föraktar oss, som aldrig tänker anpassa sig, det är meningslöst, det är slöseri med resurser som kan användas bättre, det är en förolämpning mot alla hederliga människor. Och därför är den här masskjutningen i Malmö ännu en gåva till SD, AfS, med flera.