Vi väntar med intresse

Ett klipp från Wikipedia:

Johan Galtung, född 24 oktober 1930 i Oslo, är en norsk professor och freds- och konfliktforskare. …] År 1980 presenterade Galtung vid en konferens i Oslo en förutsägelse om Sovjetunionens närstående fall. Johan Galtung blev utskrattad av flertalet deltagare, men med tiden visade det sig att han skulle få rätt. Förutsägelsen slog bara fel på några månader. Han har förutspått att en liknande kollaps kommer att inträffa i USA före år 2020, som ska föregås av en fascistisk diktatur. 

Nu läste jag någonstans att Galtung placerat USA:s fall i närheten av sin egen 90-årsdag, 24 oktober 2020. Kan vi vänta oss någon sorts ‘oktoberrevolution’ i USA då? Eller om man räknar in en felmarginal på några månader kanske stora smällen inträffar mellan augusti och december? – Jaja, det kommer väl någon blänkare på sociala media när det händer/om det händer.

Om en fascistisk diktatur skall kunna upprättas är det ganska bråttom nu. I och för sig finns vissa förutsättningar i USA – en ledare med låt oss säga få hämningar och låg moral, samt grupper som skulle kunna bli den väpnade fascistiska milisen. Samtidigt löper diverse stora kriser i samhället, och tillsammans blir detta allt en riktig häxbrygd.

Om USAmerikanerna sabbar för sig själva bryr jag mig inte så mycket. Skulle träskfolket i Washington försöka rädda sig genom att dra igång nya krig skulle jag bli betydligt mer oroad. Det kan sluta väldigt illa.

Nå, vi väntar med intresse!

Avtagande (minskande?) marginalnytta?

I en artikel om den nu utbrutna ekonomiska krisen i SvD idag 17/4 läser man följande intressanta avslutning:

Dessutom har en sak till hänt. Människor har ofrivilligt testat att handla mindre än förut. Något som Handelsprofessorn Sara Rosengren i en tidigare intervju med SvD sa kan få framtida konsekvenser.
– Plötsligt märker människor att de klarar sig bättre än vad de trodde utan att köpa det senaste.

Och så måste de väl göra slut på hemmalagret av toalettpapper först innan de behöver köpa nytt? – Men om vi bortser från dåliga skämt och i stället tittar på den föga roliga nationalekonomin så kan man ana en av den så kallade neoklassiska nationalekonomins hörnstenar här. Det handlar om den avtagande marginalnyttan av ytterligare konsumtion. Jag försöker förklara:

Antag att du är utsvulten. Då känns nyttan av en måltid stor. Antag att du sedan bara är lite hungrig – då känns en ny måltid mindre nyttig, men bra i alla fall. Nu är du helt mätt och nyttokänslan av ytterligare en måltid är stort sett obefintlig.

Eller om vi tar pengar som exempel: är du en fattiglapp med tio kronor på fickan betyder ytterligare en tia ett stort påslag. Är du Krösus med tusen kronor betyder tian väldigt litet. Marginalnyttan av en extra tia är alltså olika för fattiglappen respektive Krösus.

Eller om vi säger att när ”guldåren” började efter Andra världskriget kunde många öka sin konsumtion år efter år. De första sakerna var väldigt roliga, sedan gick det mer och mer rutin i köpandet, entusiasmen  slaknade alltmer, det började kännas mer trötthet än köpglädje. Marginalnyttan av nya köp, som ökade de tillgångar man redan hade, minskade mer och mer.

Och hur ser det ut idag? – Jo, tack vare ekonomi- och viruskris kan en massa människor upptäcka att marginalnyttan av att köpa på sig mer prylar har blivit väldigt liten. De har ju dragit ner på konsumtionen ett tag, och det har gått bra!

I den neoklassiska nationalekonomin tror jag man antar att den positiva marginalnyttan aldrig tar slut, men jag anar att den kan bli negativ. Handlandet börjar stå en del människor upp i halsen, (och försöker du som proppmätt äta ytterligare en bra middag kanske du blir dålig av den och spyr), de undrar vad det eviga köpandet skall vara bra för, och vilka konsekvenser det får för vår värld. Och därmed är det inte säkert att varukonsumtionen i ett land som Sverige omedelbart studsar upp till tidigare nivåer när ekonomi- och viruskriserna förhoppningsvis ebbar ut.

Kriser gör det omöjliga möjligt

Kriser kan, om de är tillräckligt svåra, vända upp och ner på väldigt mycket. Det som inte kunde göras igår är plötsligt möjligt, för att inte säga nödvändigt, idag.

Nu råkar det vara flera kriser som löper samtidigt. Kanske inte så att samhällelig kollaps hotar, men tillräckligt för att orsaka svåra samhälleliga skador och möjligen systemkollaps.

Det finns två icke etablerade tankeskolor som plötsligt inte längre står i skuggan. MMT (Modern Monetary Theory) och medborgarlön eller grundinkomst. De har antingen ignorerats, eller skrattats ut, eller förklarats helknäppa av den etablerade nationalekonomin. MMT anser att staten, om den har en egen valuta, kan skapa pengar och därmed själv direkt finansiera krispolitik. Dessutom kopplas detta ofta till en arbetsgaranti. Den som vill ha arbete skall få det. Vad medborgarlön står för är kanske klart? Man får en summa vare sig man arbetar eller inte, arbete garanteras inte, gissningsvis försvinner en del sociala skyddsnät. Jag uppfattar att MMT ligger mer åt det socialistiska hållet.

Nu förändras världsekonomin snabbt samtidigt som dess inre kriser kombineras med klimat- och hälsokriserna – samt en omvälvning i mänskligt tänkande. Det sistnämnda torde nog ofta bero av att verkligheten tvingar sig på. Ibland är detta inte konstigare än att politiker vill bli omvalda. Detta innebär att det med ens kan bli intressant för politikerna att plocka upp idéer som alldeles nyss varit oacceptabla för dem (och deras rådgivare och tjänstemän och andra intressenter) eller som de inte ens har varit medvetna om. Men med en given situation kan problemlösningen snabbt se ganska given ut.

Nu diskuteras på allvar i USA att skicka ut checkar med penningbidrag till befolkningen (eller delar av den i alla fall). Många har snabbt fått det väldigt svårt i den pågående krisen, många (om de ens har jobb) lever från lönedag till lönedag och har inga marginaler ifall de skulle drabbas av extraordinarie utgifter. Det rör många människor, men blir ingen dyr affär för staten. Enligt rapport i SvD kommer utskicket inte att påverka statsskulden. Det rör sig om nya pengar som skapas av den amerikanska centralbanken just för detta tillfälle. – Med andra ord en mini-version av MMT-systemets penningdel, kombinerad med en tillfällig medborgarlön. Arbetsgarantin saknas, men i nödfall går det väl att kolla i arkiven hur den saken sköttes under New Deal på 1930-talet. Hur mycket Trump och hans gäng vet om det är för mig oklart, men de är förmodligen helt principlösa bara de kan hålla sig kvar vid makten.

I Sverige är läget annorlunda, åtminstone delvis. Dels är det knappast brist på pengar som driver krisen i stort (fast enskilda kan ju ha det knapert). Därmed är det meningslöst att dela ut nya pengar för att få folk att konsumera igen. Det kommer de knappast att göra i alla fall, så vida man inte ger riktade bidrag till personer med dåliga inkomster som skulle kunna tänkas utmana virushotet för att springa ut och handla vad de drömt om.

Samtidigt diskuteras i flera länder åtgärder för att exempelvis kan rädda små- och ensamföretagare vars verksamhet plötsligt kör i väggen på grund av att hälsokrisen tar bort efterfrågan. Det kanske kan tas som en partiell medborgarlön/arbetsgaranti i väntan på att de kan börja arbeta normalt igen i någon förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. 

Ett hinder i Sverige är att enligt regelverket får inte staten ge ut bidrag som finansieras genom att skapa nya pengar. Finansiering måste ske via upplåning. – Regler kan ändras. Visserligen är det nu billigt att låna, men det är ju billigare att skapa erforderliga pengar själv. Och agerar staten så blir bankernas strypgrepp på landets ekonomi svagare.

Hur som helst: småbitar av ekonomiska tankeskolor som tidigare varit utskrattade tränger in i politikens centrum. Kommer det att fortsätta?

Virusets upphov, elektroniska pengar, sd:s framtid

Kan detta vara den nuvarande epidemins upphov – ishockeyspelaren Hans ”virus” Lindberg? Kanske ett tips till smittskyddskämparna att följa upp!

***

Om vi blir lite allvarligare så har det som alltid händer vid kriser som drabbar stora bolag och stora intressen verkligen hänt: den nyss så föraktade staten belägras med krav på att gripa in och rädda de nyss så karska bolagshövdingarna. Fanns det inte medel för att underhålla den offentliga sektorn och stödja fattigt folk igår, så finns det plötsligt idag.

Men hur kan det finnas pengar? Ännu så resonerar många som om vi hade guldmyntfoten kvar, alltså att det verkligen finns en fast summa pengar i landet. Eller åtminstone att staten är som ett hushåll som har en viss inkomst som måste balansera utgifterna. Så är det inte. Vid det här laget borde de flesta veta att bankerna kan trolla fram ”pengar” efter behov. Birger Schlaug nämnde det nyligen i en bloggpost, och den fick mig att gå vidare till Riksbankens hemsida.Några intressanta saker kan noteras:

När vi pratar om pengar i dag tänker nog många på en sedel i någon valuta. Men i dagens digitala samhälle utgör kontanter en väldigt liten del av den totala mängden pengar, bara cirka 2 procent. Den allra största delen är elektronisk. …[Då glömmer vi tugget om att ”få mer pengar i plånboken” – dina kort är lika stora/små som tidigare, däremot händer något på ditt konto.]

När det gäller elektroniska pengar är det inte bara Riksbanken som skapar nya pengar i Sverige. [Alltså: Riksbanken skapar nya pengar elektroniskt.]

[Vi upprepar så ingen missar det:] Centralbankspengar är pengar skapade av Riksbanken … .  

Centralbankspengar är svenska kronor utgivna av Riksbanken. [Notera: svenska kronor, våra egna pengar. Hade euron införts här hade vi inte kunnat använda den möjligheten.]

Alltså: om det uppstår en kris, och resurser ligger oanvända trots att de eventuellt är användbara, är pengar inte ett hinder för staten om den önskar hjälpa till. Riksbanken kan göra vad de nu gör (skriva lite på en dator kanske), och vips – där finns pengar på ett konto, pengar tas ut från kontot och hjulen kan börja snurra igen. – Lite knepigare är det väl i verkligheten, men ungefär så bör det fungera.

Och därför känns också det här lite fånigt, ett onödigt självberöm:

Varför onödigt? Kanske till och med skadligt? Ni har ”sparat i ladorna” så att exempelvis stora delar av den nödvändiga krisberedskapen (säg: civilförsvaret) sopats bort. Nödvändiga investeringar för gemensam trygghet har inte gjorts. Nu kan Riksbanken ändå fixa fram några elektroniska miljarder ifall ni hittar något behjärtansvärt ändamål.

***

Nu över till något annat, som man brukar säga.De här bilderna av sd-ballonger tog jag vid ett sd-möte på Långholmen i Stockholm för några år sedan. En stolt uppblåst, den andra mer slokande. Och jag undrar om inte sd har kommit in i det senare stadiet nu. Inte kommer partiet att säcka ihop och försvinna som en del tror, men framtiden ser tristare ut. Det handlar om administrativ duglighet. Det nuvarande styret kan verka uselt, men när det gäller kan man plocka fram talanger för att sköta svåra frågor. Eller annorlunda: vara regeringsduglig. Jag undrar om sd verkligen har den förmågan, inte ens tillsammans med de andra konservativa.

Kanske just Åkessons & Co gir in till kd och m för att försöka bilda ett konservativt block var det stora strategiska misstaget. Det förstärkte sd:s borgerliga profil. Kortsiktigt gjorde det väl inte så mycket, men när den stora tillväxten i partiets anhängarskaror kommer från socialdemokraterna i LO kan det betyda problem framöver. Visst finns det knegare som gladeligen skjuter sig i foten och röstar på arbetarfiender, men flertalet borde reagera på en politik som är direkt negativ på ett personligt plan. Eller åtminstone notera vilka som verkar kunna bemästra en knepig situation som handlar om lite mer än bara migranter.

Inte vilket lager som helst

Citerat från SvD idag, angående arbetet för att anskaffa sjukvårdsmaterial till den pågående epidemin:

Sedan flera år finns inte längre några beredskapslager inom sjukvården. Materialet beställs vartefter det går åt, ungefär som vilket industrilager som helst.

Men det är ju bara det att sjukvården inte är vilket industrilager som helst. Liv och hälsa är knappast i fara om Volvo får brist på några underdetaljer från extern leverantör och därmed måste dra ner på den egna monteringen av bilar. Men sjukvården …

Det är ett elände att industrins JIT-(Just in Time)filosofi dras in i samhällsviktiga områden utan någon eftertanke annat än att det skall vara billigt (skattesänkningar!). Varför skall vård-skola-omsorg vara lekstuga för politiker som nödvändigtvis måste strömlinjeforma organisationer som måste ha breda marginaler ifall kriser inträffar? Det som man verkar spara genom att skära ner överallt riskerar att komma tillbaka som en stor dyr fet nota vid ett annat tillfälle.

"Skalka luckorna, kan bli värre än finanskrisen!"

Jag har snabböversatt en artikel från Pål Steigans blogg: Oljekollaps og aksjekrakk – skalk lukene, dette kan bli verre enn finanskrisa

Jag har själv skrivit om kriser tidigare på bloggen, och bland annat gjort en sammanfattning av några olika tänkbara typer här. För mig är det klart att om ett antal kriser bryter ut samtidigt kan de bli systemkritiska, så allvarliga att systemet riskerar att bryta samman.

Ordet till Pål [men vid några tillfällen går jag in med egna kommentarer mellan sådana här parenteser]:

Panik på finansmarknaderna: ”Investerarna vill bort. Himlen rasar in. Fly medan du kan.” Detta skriver Dagens Næringsliv. Oljepriset föll med 15 dollar, över 30 procent. Den japanska Nikkei-börsen föll med 5,7%, Hongkong-börsen med 4,3%. Den norska kronan har sin svagaste notering någonsin mot dollar och euro. Inte sedan början av 1930-talet är kombinationen pris och pessimism varit som den är nu. Priskollapsen har just börjat, säger analytikern Bob McNally vid Rapidean Energy Group till Financial Times.

Systemkris, inte coronavirus

Det ligger nära till hands att lägga skulden på coronaviruset för denna plötsliga stagnation. Och det är klart att när världens fabrik, Kina, har stoppat många av sina produktionsföretag och satt över 50 miljoner människor i karantän, så får det globala återverkningar. För Italiens vidkommande är också situationen dramatisk. En fjärdedel av landet är i karantän, och landets ekonomiska centrum, Milano, ligger mitt i karantänzonen. Samtidigt stoppar den oerhört viktiga turistindustrin upp. Borta är köerna framför Colosseum och Vatikanmuseet, och barer och restauranger är folktomma.

Men ändå är det inte där orsakerna ligger. Det är en annan slags virus som nu hotar att sända världsekonomin rätt ner i depression.

Finanskrisen löstes aldrig, problemen sköts bara framåt

Finanskrisen 2008 var den största kraschen i nyare tid. Den var knuten till ett extremt missförhållande mellan en uppblåst finansmarknad och aktiemarknad, och det som kan kallas den reella ekonomin. Högkonjunkturen fram till 2007 finansierades av lån och ännu mer lån.

De som drev denna spekulationsbubbla var inga andra än de stora finansinstitutionerna, och då kraschen kom sökte de skydd av The Fed [Federal Reserve Bank USA], och lät skattebetalarna ta notan. The Fed införde ”kvantitativa lättnader” [quantitative easing] som inte är något annat än vår tids penningtryckande. Finanskapitalet använde situationen till att konsolidera sig. Antalet banker i USA reducerades drastiskt, och de finansgiganter som hade börjat hela föreställningen kom ut på topp som mäktigare än förr. Men det löste inget av de grundläggande problemen. Burken sparkades bara längre ner för gatan, som man säger. Skulden bara ökade:

 [På tal om skulder så skriver Svenska Dagbladet idag 9 mars: ”Trots högkonjunktur och nollränta är svenskarnas samlade konsumtionsskuld större än på länge. Minst 244 miljarder kronor enligt Finansinspektionen – motsvarande 30 000 kronor per vuxen svensk.”]

I en serie artiklar på steigan.no har Tollef Hovig diskuterat problemen i dagens kapitalism. Han skriver bland annat:

Den verkligt stora förändringen i vår tid är ökningen av vinster som kommer från underhållning, statusvaror, turism, spel och den sorts verksamhet där människor bara flyttar pengar mellan sig. Denna typ av varor som inte är nödvändighetsvaror, utan är varu- och tjänsteformer som växer när behovet av nödvändighetsvaror är täckt, utgör en stadigt större del av höginkomstländernas BNP. Vinsterna från denna sorts varor orsakar liten eller ingen ekonomisk tillväxt i samhället.

[Man kanske kan uttrycka det så att företagsvinsterna vad det gäller att producera nödvändighetsvarorna inte uppfyller företagens vinstkrav. Därför minskar investeringarna där, och görs i stället på områden där företagsvinsterna kan bli mycket högre men där samhällsvinsten inte är särskilt stor.]

För att motverka stagnationen har centralbankerna sänkt räntorna till något nära noll. I en analys av det märkliga finansåret 2019 skriver Hovig:

En anmärkningsvärd händelse som skedde under året var att över 30% av världens omsatta statsobligationer gav negativ avkastning. Något kanske ännu mer anmärkningsvärt var att först i mars auktionerade Tyskland bort statsobligationer med 10 års löptid för 2,4 miljarder euro till en negativ ränta på 0,05%, något som upprepades i augusti då Tyskland auktionerade bort statsobligationer med 30 års löptid för 2 miljarder euro med en negativ ränta på 0,11%. De som köpte dessa statsobligationer måste alltså, allt annat oförändrat, betala den tyska staten för att få låna den pengar.

Sammantaget var finansåret 2019 det året när den delen av finansräntan som utgörs av statsobligationer föll under 0%. [Det kan ses som märkligt, men i oroliga tider kan staten vara ett säkert ställe att placera överskott från näringslivet. En stat går ju sällan i konkurs, och då kan det ur finansbolagets synvinkel vara rimligt att betala en slant för att staten tar hand om ens pengar ett tag.]

Läs Tollef Hovigs artiklar här.

Det är bara en tidsfråga hur länge man kan öka skulden innan bubblan spricker. Och nu ser den ut att ha spruckit.

Oljekrigen

Oljeprisets fall har dessutom mycket att göra med stormaktskonflikterna. USA har velat knäcka Rysslands ekonomi genom sanktioner mot Rysslands olje- och gasexport, så som Nord Stream 2. Genom en massiv satsning på fracking har USA på kort sikt gjort sig relativt oavhängig av import, och kan använda den positionen till att påtvinga Europa sin frackinggas.

Sedan dollarkrisen 1973 har Saudiarabien varit garanten för en dollarbaserad oljemarknad, och oljediktaturen spelar fortsatt en sådan roll. Men nu vill inte Ryssland vara med i leken längre. Bloombergskriver att Ryssland har dumpat [saudiske] kronprinsen MBS [Mohammed bin Salman] och börjat krig mot USA:s frackingindustri.

För att säga det mindre dramatiskt: Ryssland nekar att vara med på att dämpa sin produktion för att hålla oljepriset uppe. Det skulle bara USA:s frackingindustri tjäna på. Då förhandlingarna i OPEC+, det vill säga mellan OPEC och Ryssland, bröt samman, föll oljepriserna genast med 10%. Sedan fortsatte fallet.

[Detta ser ut som om Ryssland börjat en motoffensiv i det ekonomiska kriget efter att ha varit på defensiven under 2010-talet. Med en hyfsad inhemsk ekonomi och en rejäl guldreserv i ryggen kan man uppträda mer offensivt och använda ”marknaden” för att slå mot USA och Saudi. Men vad det gäller Saudi kan man inte vara helt säker på vad Ryssland vill: kanske slå i ena stunden, och räcka ut en hjälpande hand i den andra. Kampen handlar nog i mycket om Europa: skall européerna köpa dyr gas och olja från USA, eller billig från Ryssland?]

Ryssland bestämde sig för att offra OPEC+ för att hindra frackarna och straffa USA för sanktionerna. Analytikerna spår det värsta året för oljesektorn sedan finanskrisen. Och betänk: frackingindustrin har aldrig gått med överskott, den är rent lånebaserad.

För Norge kommer detta att få betydande konsekvenser. Vi kommer att straffas för att vi inte har använt oljeinkomsterna för att utveckla annan industri och näringsliv. Och vi kommer att straffas för att vi håller oss med politiker som har gjort det till sitt kall att dela ut norska skattemiljarder till finanskapitalet, tvivelaktiga biståndsprojekt, terrorister i Syrien, Clinton-stiftelsen och vad det kan vara, i stället för att säkra näringsliv, arbetsliv och produktion hemma.

[Svenska motsvarigheter till norska oljan är malm och skog. Jag antar att svenska politiker har förskingrat en del av de inkomsterna också, och i stort inte skött den svenska industripolitiken så bra.]

Perfekt storm

Detta gör att vi står inför något som mer och mer liknar en perfekt storm, där alla de negativa faktorerna i världsekonomin slår sig samman för att skapa en megastorm. Och i denna bild spelar givetvis coronaepidemin en roll, inte som orsak men som bidragande faktor. Och den kommer också att utnyttjas, eftersom den ger myndigheterna möjligheter till att införa nära nog vilka åtgärder som helst som önskas. De kan förbjuda vad som helst. De kan stänga regioner och hela länder. Ekonomin går i botten och skulden läggs på viruset. [Så är det nog, trots allt som doktor Marx har lärt oss.]

"… svartmålarnas depressionsfaror"

Den här lilla bitska affischen fotograferade jag på Vasagatan i Stockholm den 18 april 2009. Någon ville påminna dåvarande finansministern Anders Borg om vad han 2007 trodde om läget – året innan den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet bröt ut.

Men det var väl liknande innan börser och banker kraschade omkring 1930, nämligen att bara pessimister och tråkmånsar kunde varna för att något kunde gå illa. Och minns hur glada och uppåt bankerna här i Sverige var strax innan fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Alla fick ju låna säckvis med pengar. Och så gick det som det gick. (Undrar om inte ”depressionsfaror” egentligen skall vara ”depressionsfarhågor”.)

Nu informerar Federal Reserve Bank i USA, dess New York-avdelning, om att den privata skuldsättningen i USA är lite värre än strax innan kraschen 2008.

While Mortgage Delinquencies Fall, Credit Card Delinquencies Rise 

August 13, 2019

NEW YORK – The Federal Reserve Bank of New York’s Center for Microeconomic Data today issued its Quarterly Report on Household Debt and Credit, which shows that total household debt increased by $192 billion (1.4%) to $13.86 trillion in the second quarter of 2019. It was the 20th consecutive quarter with an increase, and the total is now $1.2 trillion higher, in nominal terms, than the previous peak of $12.68 trillion in the third quarter of 2008. 

Lite knepigt med USAmerikanernas ”trillion”, men tydligen skall det vara så här: ” A trillion is 1000000000000, also known as 10 to the 12th power, or one million million.” En miljon miljoner alltså, vilket låter rätt mycket. Under andra kvartalet 2019 skulle hushållsskulderna i USA (för hus, bilar, studier, kreditkort m.m.) uppgå till 13 800 000 000 000 dollar. Vid tredje kvartalet 2008, när krisen brakade loss så att hela systemet höll på att rasa ihop, var hushållsskulderna ‘bara’ 12 680 000 000 000.

Nu är ju ‘skuld’ inte automatiskt detsamma som ‘kris’, men det beror av hur skulderna är utformade, och vad som händer i övrigt i det ekonomiska systemet. USA-rapporten säger att icke betalda kreditkortsskulder ökar, vilket antyder en del privatkonsumtion ligger över konsumentens betalningsförmåga. En del faller väl på stackare som tror att kreditkortet är en penningmaskin utan gränser, men andra orsaker kan finnas. Exempelvis att delar av den sönderfallande ‘medelklassen’ i USA inte har inkomster nog att betala för invand konsumtion.

Grunden för krisen 2008 var (misstänker jag) svag betalningsförmåga hos rätt stora samhällsgrupper. Tändhatten som satte igång krisen var något annat, nämligen bankers och finansinrättningars spekulationstrollerier med tvivelaktiga värdepapper som plötsligt verkade vara guldkantade – tills någon granskade dem närmare och i panik skrek ”sälj”. Något annat kunde ha dragit igång krisen, men grundvalen, med en kapitalistisk ekonomi som saktar in och får allt svårare att ‘leverera’ är densamma.

Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med ‘sämre tider’ igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvDen undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:

OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 

Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för ”bättre betalda knegare”. Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.

  • Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  • Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten

Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx’ klassteori genom den egna idén om ‘motsägelsefulla klasspositioner’. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om ‘medelklassen’ minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom ‘rationalisering’ nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när ‘medelklass’ främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd ‘medelklass’ (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben ‘medelklass’. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. ‘De där nere’ kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar ‘vänstern’ arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.

Nu gäller det …

… att skrämma skiten ur folk:

För femtielfte gången: man sparar inte i aktier, man spekulerar. Och då kan det slå slint ibland. Dock knappast för storfräsarna som tjänar goda slantar såväl på hausse som baisse eftersom de vet exakt hur systemet fungerar och får varningar om ändringar i god tid! När kvällspressen larmar är det för sent. Det är småfolket som åker på ännu en snyting men inte fattar något, annat än att ‘besparingarna’ har blåst bort.