Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” … .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Bildresultat för confucius
Kong Fuzi, ”stormästare Kong”, som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara ‘socialistiska’ eller till och med ‘kommunistiska’. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i ‘senare’-epoken?

Ord i gammal och ny betydelse

Häromdagen plockade jag fram en tunn volym ur bokhyllan och bläddrade lite i den: Herbert Tingsten, Demokratiens problem. Den kom ut 1945, men här var en uppdaterad version från 1960 som sedan tryckts om flera gånger. Jag lade märke till att ordet ”nyliberal” dök upp, och det var konstigt. Vår tids nyliberala plåga var väl inget som förekom 1945 eller 1960?

Sedan såg jag ordet ”gammalliberal”, och började ana sammanhanget. Det som Tingsten kallade ”gammalliberaler” var de ursprungliga manchesterliberalerna, med rötter i England och tidigt 1800-tal. ”Nyliberalerna” som han skrev om var i själva verket de modernare socialliberalerna, de som hade sociala reformer på programmet.

Vad kan man dra för slutsats av detta? – Att orden må vara desamma, men innebörden ändras. Dagens nyliberaler är i stil med Tingstens gammalliberaler, alltså en grupp som bara vill ha en nattväktarstat och där småfolket, flertalet, kan få gå under bäst de vill. Gammal manchesterliberalism således. Och Tingstens nyliberaler är i själva verket hyggliga socialliberaler med dagens språkbruk. Men finns det några sådana kvar?

Demografisk biomassa

The banksters are at liberty to subvert, invade and expropriate across the world forever. A key condition for the IMF’s extension of its $18 billion loan to Ukraine is “territorial integrity” – in their war on Novorossiya, nationalists act as the foot soldiers of predatory multinationals. They march not for their fatherland, but for the greater glory of Exxon-Mobil, Monsanto, and Lady Gaga; they are expendable, and so is Ukraine. … the parochial nihilism of Bandera’s disciples represents only a transitory stage toward universal enslavement and the dissolution of all peoples.

Globalist elites design their policies according to the classical maxim of divide et impera, yet its esoteric corollary is solve et coagula, the alchemical process applied to entire societies. Behind inane sloganeering on freedom, democracy and human rights lies a relentless desire to destroy. Sovereignty must be ended, sex and the family distorted unto grotesquery, and God usurped by Mammon. The nation – the great extended family – must be annihilated. What the Brave New World needs are neither Russians nor Ukrainians, but demographic biomass engineered for exploitation. 

Det var det där med  demographic biomass engineered for exploitation som fick mig att reagera på det här, en gästpost på bloggen The Vineyard of the Saker. Det låter verkligen obehagligt. Är det ens människor det handlar om längre? Kanske det där ‘fläskberget’ som någon obehaglig socialdemokrat svamlade om? –  Skribenten verkar vara någon sorts neokonservativ med religiösa böjelser. Somliga må stötas bort av det, men vill man ha skarpa uppslagsrika kommentarer på dagsläget är det mer troligt att de kommer från det hållet än det liberala politiska mittfältet med dess trista håglöshet och ryggradslösa anpassning till den alltmer parasitära och sönderfallande kapitalismen.

Marginaliserade grupper och personer till höger och vänster kan faktiskt se problemen klarare ibland, vilket kanske underlättas av att till skillnad mot den liberala intelligentsian oftast inte har betalt för att inte se problemen. Åtminstone motviljan mot det nuvarande eländet förenar en medveten vänster och en dito höger. Däremot kan deras förslag till lösningar att variera kraftigt och ibland vara rent kontraproduktiva/avskräckande/orealistiska. Man kan som marxist förespråka att ta ett kliv framåt och skaka av sig det nuvarande systemet, eller som konservativ vilja ta klivet bakåt till ett äldre samhälle som antas ha varit anständigare. Frågan i båda fallen blir: var hamnar man när klivet är taget? (Det finns faktiskt en passus i Kommunistiska Manifestet som kastar ett visst positivt ljus över den feodalism som kapitalismen krossade.)

Den där hemska ‘demografiska biomassan’ torde omfatta mer än bara ryssar och ukrainare. Det rör sig nog om bortåt 80-90 procent av världens befolkning som exploateras av den härskande promillegruppen (med tyngdpunkten i USA) med hjälp av ett mellanskikt på 10-20 procent. Därför är frågan intressant även i Sverige.

– Vi går framåt! – Nej, bakåt tycker jag är bättre!

Höger – med vänsterpolitik

Ordet högerextremism är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter och idén om människors lika värde. (Citat från Expo här.)

Just det. Ta det igen: partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad. Partier som vill vara framgångsrika ser till vad de tänkta stödgrupperna kan vara intresserade av. Och det gör en del partier på höger- och populistsidan. Detta oavsett om man sedan tänker vara vänster i praktiken.

Det underlättas numera av att etablerade partier för en ekonomisk politik som sannerligen inte är vänsterorienterad, även om de själva ibland uppger sig vara någon sorts vänster, men i stället på udda sätt sysslar med demokrati, rörlighet, minoriteter och människovärde. För att ta det sista: vad händer med folkflertalets människovärde när den vänsterorienterade ekonomiska politiken (vad man nu menar med det) dumpas till förmån för privatiseringar, åtstramningar, arbetslöshet för somliga och överarbete för andra, lönepress etc? De partier som Expo vänder sig emot struntar i vad som ‘låter’ höger eller vänster, de griper efter det som är effektivt, de invaderar tomrum som uppstår när de gamla socialistiska och liberala partierna ersätter socialpolitik med identitetspolitik. Den identitet man värnar har dessutom en tendens att inte omfatta befolkningens flertal (som ju skall utsättas för nyliberalism), utan man säger i stället upp samhällskontraktet med den och inriktar sig på diverse minoriteter. För identitetspolitikern är gayparaden viktigare än förstamaj-tåget.

Vad är det för fel på en ‘populism’ som tar hänsyn till folkets behov och önskningar? Svar: de etablerade partierna är bara intresserade av överklassens behov och önskningar. Detta handlar om klasspolitik. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt: hur skall man kunna få folk på gott tolerant humör om man samtidigt talar om för dem att de är idioter och skall hålla klaffen när de klagar över olika verkliga problem? Gamle Frank Baude hånades när han klagade över KP:s ointresse för tiggare och gangsterskjutningar i Göteborg, men är han inte i själva verket på rätt spår? En ryggradslös ‘medelklass’, eller åtminstone folk med sådana värderingar, har tagit över större delen av det politiska fältet från vänster till höger. Och i den miljön frodas extremhöger (och kapitalister).

Hur skall man kunna tala för demokrati och tolerans när begreppen tas över och förstörs av nyliberaler som dessutom kan bomba folk och länder sönder och samman om de tycker att det är bra? För om man ser hur Expo resonerar så är det jätteruskigt med Nationella Fronten i Frankrike, men det är inte jätteruskigt när franska regeringens (höger eller socialistisk) militär deltar i angreppskrig mot länder i Tredje världen och dödar massvis med människor. Hur kan någon tro att hyckleri är en politik för framtiden, vare sig det gäller inrikes- eller utrikespolitik?

Hur skall jag avsluta detta? – Jo, med en enkel uppmaning: bojkotta EU-valet! Kampen mot ‘extremismen’ förs med klasspolitik på hemmaplan, inte med överbetalda politiker i ett parlament långt borta!

‘Höger’ och ‘vänster’ må pråla med olika färger – i grunden är de ändå väldigt lika!

Liberalism och diktatur

Det här är en omarbetad version av ett blogginlägg från 2010. Jag tror grundtanken fortfarande (eller kanske ännu mer än då, tyvärr) håller. Det finns en koppling mellan liberalism och diktatur. Detta hävdade Kerstin på Motvallsbloggen för åratal sedan. Se här. Då var jag tveksam, men – tyvärr – det verkar som Kerstin hade rätt.

***

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade ”naturtillståndet” – ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes’ huvudarbete Leviathan från  1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?

Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor – en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men vad är det egentligen som skapar Hobbes’ eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.

Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir ”ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.” Det blir ‘allas krig mot alla’. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt … Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom ‘frihetsreformer’ och ‘avregleringar’ anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade ‘teknokrater’ i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden – särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig – och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.

Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: ”Socialism eller barbari.”

Jämförelse liberalism – kommunism

Det kom en kommentar från läsare Sixten till föregående inlägg (tack för det), och det pekar på en så intressant fråga att jag gör ett eget inlägg av det:

Intressant för mig är att samma argument som anförs att gammalliberalistismens modell inte fungerat – fått fungera av olika orsaker liknar argumenten från andra sidan för att socialismen inte fungerat, där den genomförts. Att den hindrats av en massa olika omständigheter. Så där står vi.

Jag tänker mig att Sixtens problem kan lösas sålunda:

Liberaler antar att om det existerande samhället avregleras ekonomiskt kommer det att fungera bra eftersom regleringarna är en hindrande överbyggnad på något som i grunden är bra. Under regleringarnas yta döljer sig det effektiva samhället som strävar efter att komma loss. Maximal individuell frihet kommer att leda till optimal användning och rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Den så kallade chockterapin i Sovjet (en social katastrof, men god affär för några) kan ses i det sammanhanget. Problemet kan vara att om man avreglerar i ett samhälle med ojämnt fördelade resurser kommer de resursstarka att vara de som främst kan dra nytta av nya friheter. Och när snedfördelningen ökar blir samhället instabilare.

Kommunister antar att det existerande samhället i sig har inbyggda problem som gör svåra kriser oundvikliga och på sikt olösbara. Liberala avregleringar kan bara försvåra kriserna. Därför måste ombyggnad ske. Byggmaterialet är bitar det existerande samhället men sammansatt på ett nytt sätt och med nya komponenter tillförda. Här är det inte ‘regleringar’ utan det borgerliga klassherraväldet som är hindret. (Slår mig när jag skriver att borgerligt klassherravälde kan betecknas som en sorts reglering, och kastar man det överända kommer ett bättre och optimalare samhälle att träda fram … man kan uttrycka det här på många olika sätt som går i varandra och det visar ju också Sixtens fundering)!

Försöken att ‘bygga socialismen’ har i själva verket tidvis varit mycket framgångsrika men inte räckt hela vägen fram. Detta kan förutses om man tar hänsyn till Marx’ grundläggande modell för hur samhällena utvecklas – försöken har i allmänhet gjorts i stater som haft en för låg utvecklingsnivå för att kunna ta språnget till socialism och kommunism.

Ett intressant specialfall, ett resultat av Andra världskriget, var händelserna i Tjeckoslovakien och DDR. Här kanske man kan tala om problem med regleringar. De två mest utvecklade staterna i ‘östblocket’ var inte fria att utvecklas efter egna förutsättningar. Deras politik dikterades i hög grad från det lägre utvecklade Sovjet.

Finns nog mer att säga om det här, men jag tar det som ett provisoriskt försök till förklaring till skillnaden liberalism-kommunism.


PS. Se också ny kommentar som läsare Hannu skrev till föregående inlägg. Debatten rasar vidare! DS

Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades ‘manchesterliberalism’. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad ‘nattväktarstat’ som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! – Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar ‘gammalliberalism’. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och – vilket gör saken intressant nu – samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig – somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att ”visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så …”. Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. – Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. ”Om inte den regleringen hade funnits så …” Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av ‘nattväktarstat’, men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Snabbast i utförsbacken

För en gångs skull klipper jag in en kommentar under en dagstidningsartikel:

Den mest liberala invandringen, avreglering av skola och järnväg…….Och inget av de uppräknade områdena fungerar……
Det må vara att Sverige klättrat snabbast i rankningen rörande ”liberalisering” men det kan väl ändå inte vara av ett egetvärde att ”liberalisera” då vi samtidigt ser en sänkning gällande kvalitén.
Ingen kan väl med hedern i behåll, inte ens ekonomer, påstå att det har lyckats. Det råder väl snarast rent kaos inom samtliga områdena.

Det var i Svenskan det, och ärendet är att några som kallar sig Heritage Foundation hävdar att Sverige …

är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer …

… och att …

Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Det vet ju tänkande människor redan, här rör det sig om lika goda kålsupare, och vilka partibeteckningar som figurerar så står det ‘nyliberal’ om man vänder på etiketten. Den hårdaste kritiken bör väl riktas mot de kvarvarande (är det 108.000?) medlemmarna inom socialdemokratin som hela tiden tolererar vad ledarskapet har för sig. Med få undantag kan man fråga sig om de överhuvud taget kan stava till ‘ryggrad’.

Bilden illustrerar de stenhårda motsättningarna mellan regering och opposition vad det gäller avregleringar, avknoppningar, privatiseringar, utförsäljningar … känslorna svallar, argumenten haglar i luften, alternativen är glasklara, demokratin är … ja, vart tog den vägen?

Det skrivs i artikeln att det är helt unikt i den utvecklade världen att staten i Sverige inte bryr sig om vilka som äger skolorna. För några dagar sedan fick vi ett intressant jämförelseobjekt – i Finland jönsar man inte med friheter i onödan, och där är det klart bättre kvalitet på skolorna. Bara Chile sägs vara jämförbart med Sverige, men där slåss man åtminstone på gatorna om saken.

I själva verket är ju formen av ägande en viktig faktor när man studerar och värderar hur olika verksamheter sköts. Ägandets syfte spelar roll, viktig roll. Är det vinst som är det viktiga, eller är det det praktiska resultatet i skolor, sjukvård, kommunikationer etc? – För de bolag som tar över är vinsten det viktigaste. Men för politikerna som tar besluten förefaller principer som det väsentliga, men hur illa skall det gå innan verkligheten får skuffa undan en princip? När vinstjakt och felaktiga principer möts kan det gå utför väldigt fort, och Sverige skall alltså ha ledningen om man får tro den här USAmerikanska ‘tankesmedjan’ (reklambyrån för politiska intressen).

Nä, den här utförsbacken bör stängas såsom varande samhällsfarlig!

Strindberg och en ny råsop mot liberalerna

Att den gode August inte uppskattade sin tids liberaler vet vi, han hade stenhårda uppgörelser med dem. Men nu skall jag citerar ur en teaterpjäs där det sker en mer outtalad tuktan av dessa skumma figurer. Det är skådespelet Advent, de skumma figurerna är Lagmannen och Lagmanskan, självgoda fifflare och lagvrängare som jag har svårt att uppfatta som annat än just liberaler. De måste naturligtvis försöka lura varandra också och är ömsesidigt misstänksamma – det bör ju vara en naturlig följd av liberalismens knivskärar-konkurrens. Var och en för sig! Vill man komma sig upp måste man vara beredd att trampa ner!

Den där blicken …

Här är citatet. Adolf är den otursförföljde svärsonen som arrenderar marken (som Lagmannen naturligtvis kommit över med ojusta metoder) men jagas bort när han inte kan betala arrendet:

ADOLF
Det går mig illa! Inga pengar har jag fått.

LAGMANNEN
Det har väl sina goda grunder.

ADOLF
Jag kan icke finna orsaken varför det går somliga väl och andra illa.

LAGMANNEN
Inte det! Gå till dig själv, rannsaka dina handlingar och tankar och du skall se att du själv har skulden till dina missöden.

Var har vi det liberala här? Jo, det finns i det självgoda predikandet: det är DITT fel om du blir arbetslös, DITT fel om du väljer fel pensionsfond och ser pengarna rinna bort, DITT fel om du blir sjuk och råkar i armod, det är DITT fel när du sparkas runt av omständigheter som du inte råder över (som dock de fina liberalerna kan ha ett och annat med att göra).

För att få det hela att gå ihop skapar Strindberg en handling inom religiöst sentimentala ramar, med synd och lidande, straff och belöning. En sekulariserad nutida publik i norra Europa har väl svårt att svälja detta, men en tanke slog mig: om den här pjäsen visades för exempelvis enkla, hårt trängda och hårt arbetande religiösa nordamerikaner, hur skulle de reagera? Skulle de månne identifiera Lagmannen och Lagmanskan med den uppblåsta liberala eliten i New York och Washington? – Intressant tanke, eller hur?

Citatet är ur pjäsen Advent. Ett mysterium, från Samlade verk del 40, sid 22-23.

Föregående inlägg i denna August-serie finns här.