KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Asien och Kina tar ledningen

Det finns något som heter World Intellectual Property Organization. Det handlar om patent, varumärken och liknande, och sammanställning av statistik.

Vad säger WIPO om Asiens prestationer 2018:

For the first time, Asia accounts for two-thirds of patent, trademark and industrial designfiling activity

”Asien” här innefattar också andra storfräsare som Sydkorea, Japan och Indien. Asien kommer! Men hur är det med Kina och patenten:

In 2018, China received nearly half of all patent applications in the world

Finns det siffror på det? Kineserna själva måste ju suga på den här goda karamellen och berätta hur god den är! Jodå, här är uppgifter saxade från kinesiska Folkets Dagblad:

Last year the number of patent applications in China totaled 1.54 million, accounting for almost half of the global total, according to a report released by the World Intellectual Property Organization.

The number of patent applications in the United States stood at 597,141, ranking second globally. It represented a 1.6 percent decline from the previous year, which also marked the first drop in 10 years. The US was followed by Japan (313,567) and South Korea (209,992).

In general, last year global innovators filed 3.3 million patent applications …

Det där med patent är ju intressant (fast det framgår att siffrorna inte gäller patent, utan patentansökningar). Särskilt om man anser att kineserna stjäl ihop sina tekniska kunskaper. Det går inte ihop. Jag misstänker att det är ganska svårt att ta patent på kunskaper, metoder etc. som andra redan har patenterat. Den rimliga slutsatsen är att kineserna är kluriga vetenskapare, uppfinnare och konstruktörer. Det är ju inte första gången i världshistorien som Kina ligger i framkanten, och det efterblivna Kina får nog ses som en historisk parentes.

Att resonera om vetenskaplig och teknisk utveckling historiskt och i nutid är inget främmande för de kinesiska ledarna. Aktuella exempel kan man hämta från Xi Jinpings tal. De har utgivits i ett par volymer under den engelska titeln The governance of China, och jag håller på att läsa igenom volym två. Ettan var slutsåld när jag försökte beställa, men tvåan innehåller en del intressanta saker i alla fall.

(Vad den inte innehåller, så långt jag läst hittills och förmodligen inte i fortsättningen heller, är några diskussioner om klasskamp. Gamle ordföranden Mao hävdade att klasskamp var nyckellänken, och där torde han ha viss – men inte fullständig – uppbackning från Marx och andra klassiker, men nye ordföranden Xi för en annan diskussion. Samtidigt utgår jag ifrån att inget som står i denna bok inte är godkänt av kollegorna i högsta ledningen – det här är partiets ståndpunkter som återges.

Slut på utvikningen. Innan vi går vidare: en blick på klassisk kinesisk teknik! Kör igång filmen så blir det snurr på grejorna!)

Om man skall studera utvecklingen av kinesisk teknik och vetenskap får man börja långt bort i historien. I ett tal som Xi höll 2016 säger han att av 300 viktiga uppfinningar och upptäckter som gjordes före 1500-talet så var 173 kinesiska. Talet är ”A Deeper Understanding of the New Development Concepts” och ”innovationsdriven utveckling”. Om detta säger Xi bland annat om historien:

China has the motivation and the skills required for successful innovation. China’s development … can be attributed to its scientific inventions and innovation Ancient China’s achievements in astronomy, calendar, mathematics, agriculture, medicine and geography were remarkable. These inventions were closely related to economic activity, providing forceful support to the development of agriculture and the craft industries. 

Och så fortsätter han om vår tid, med blicken framåt:

Nowadays, social and economic development throughout the world relies more on theoretical, institutional, scientific, and cultural innovation, while new competetive edges are to be gained through the capacity for innovation. …

Despite being the world’s second largest, China’s economy is obese and weak. Indadequate capacity for innovation is its Achille’s heel. Innovation-driven growth has become the pressing demand for China’s development. Therefore I stress repeatedly that innovation is development; innovation is the future.

Den kinesiska ”Jadekaninen” skuttar (nja?) iväg på Månen

Att Kina så att säga är tillbaka på spåret vad det gäller vetenskap och teknik finns det fler bevis för än spåren i Månens grus och sand som ”Jadekaninen” gör. Och det är ingen tillfällighet, och inget nytt, såvida man inte ser Kinas nedgång och elände från början av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet som normalt. I och med att Folkrepubliken Kina bildades 1949 kunde man börja städa upp och tänka på utveckling av vetenskapen igen. I början kunde det inte gå så fort – resurser och kunskaper fattades. Men grunden lades under Maos tid, och det är därifrån som utvecklingen skenat iväg, ibland ikapp och till och med förbi de gamla industristaterna i väst. USA darrar: Om kinesiska mobiltelefoner och telefonnät vore dåliga fanns det väl knappt någon orsak att försöka döda dem med sanktioner?

Om vetenskap säger Xi (i talet ”Build China into a World Leader in Science and Technology”, 2016)) bland annat:

Science and technology are the bedrock upon which a country relies for its strength, enterprises for success, and people for a better life. Great scientific and technological capacity is a must if we are to make China strong and improve our lives. …

History shows that the countries that realized modernization by making the best use of the scientific and technological revolution were all strong in science and technology, and those that became world leaders by making the best of the revolution all possessed cutting-edge technologies in key fields.

Praktiskt tillämpning av kvantfysiken kan ju tas som ett exempel, med kvantdatorer och -kommunikation. Där ligger kineserna bra till.

(En avslutande reflexion inom parentes: Under Maos tid nämndes idealet ”röd och expert”, alltså personer som både hade en lämplig politisk åskådning och kunde sitt jobb. Problemet verkade vara att under vissa perioder så skedde en förskjutning, så att ”expert” förminskades kraftigt i förhållande till ”röd”. Det torde ha skadat arbetet för vetenskap och teknologi under perioder av Kulturrevolutionen – samtidigt som Kina då bland annat sköt upp sin första satellit. Bilden är alltså inte entydig. Av Xis resonemang kan man se att partiets ledande roll inskärps gång efter gång, men däremot är det suddigare hur ”rött” partiet verkligen är.)

En avslutande reflexion, del två. Ta en titt på det här trevliga huset, beläget på Kungsholmen i Stockholm, fotot tog jag för ungefär ett år sedan:

Vad har det med Kina, vetenskap eller teknologi att göra? – Så här är det: huset är den så kallade Triewalds malmgård. Mårten Triewald var igång under tidigt 1700-tal, och på 1720-talet var han i England och ägnade sig åt vad som i våra dagar kallas industrispionage. Han införskaffade uppgifter om hur man bygger ångmaskiner, som då var ganska nymodiga historier. I slutet av 1720-talet byggdes en sådan efter Triewalds uppgifter för att pumpa vatten ur Dannemoragruvorna i norra Uppland. Men försöket varade bara några år, ångmaskinen höll inte måttet och var sämre än äldre sorters teknik för pumpning. Sedan hände inte mycket mer på ångmaskinfronten förrän Stockholm fick en stor ångbåtsflotta hundra år senare.

Lärdomar: kunskaper om teknik kan flyttas på olika sätt. För att överföringen skall vara effektiv måste mottagaren förstå hur tekniken fungerar och hur den bäst används. Mottagaren måste också ha förmåga att göra modifieringar, att efter behov göra förbättringar och kanske till och med låta den ursprungliga tekniken bli bas för någon helt ny tillämpning. Det är detta som kineserna nu verkar bemästra allt bättre, alltmedan de gamla industriländerna sjunker ner i ett allt sorgligare gnäll, alternativt försöker sätta så många krokben som möjligt för kineserna. Att kineserna försöker hämta in nyttiga teknikdata är inte konstigare än att amerikanerna gör det, och det ser väl numera närmast ut som om kineserna ändå klarar sig rätt bra på egen hand. Med amerikanerna kan man fråga sig hur det är, när de försöker dammsuga hela jordens kommunikationsnät för att hitta något matnyttigt, och inte alls hänger med i 5G-konkurrensen. )

(En ännu senare reflexion: Sverige har varit framstående inom vetenskap och teknologi, och är det fortfarande. Det är ju vi, finnarna och Kina som har 5G-tekniken. Men det känns som om detta håller på att glida bort på grund av ointresserade politiker och ointresserat folk. Har vi något att lära oss av den kinesiska andan?)

Min adventskalender – tjugofjärde och sista luckan

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR MOT REAKTIONÄRERNA! 
(Gamle ordföranden Mao)
Och med denna glada paroll stänger Björnbrum bloggen för några dagar framåt, oklart många.God Jul och Gott nytt år till alla glada (eller mindre glada) klasskämpar därute!

Ja, Tomten tittade fram och ville hälsa också. Men nu utlyser vi stilla julefrid några dagar framåt!

Min adventskalender – nittonde luckan

Massorna har en skaparkraft som inte känner några gränser. De kan organisera sig och samlas till arbetsplatser och i arbetsgrenar där de kan ge fritt utlopp för sin energi; de kan koncentrera sig på produktion på bredden och djupet och skapa allt flera välfärdsanordningar för sig själva.

(Mao Zedong, 1955)

Min adventskalender – femtonde luckan

Just nu kommer jag inte att gå in på frågor utanför vår planet, för resvägarna bortom jorden har ännu inte öppnats. Om mänskliga varelser skulle upptäckas på Mars eller Venus skulle vi då diskutera frågan om enighet med dem och bilda en enhetsfront. För tillfället kommer vi att begränsa oss till frågan om enhet i partiet, i landet och i världen.

(Mao Zedong, 1957)

Notis från Kina. Radikala studenter

”Kapitalistfararna” i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den ”harmoni” som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. ”Rorsmannens” ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? – Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.

Östanvinden starkare än västanvinden (?)

I föregående inlägg citerade jag Kommunistiska Manifestet och noterade en historisk ironi när det är Österns nya självsäkra härskare som kommer dånande på de nya Sidenvägarna i riktning västerut, medan den gamla Västerns borgarstater står där förvirrade och osäkra. Men det fanns föregångare till Manifestet.  I slutet av 1847 var Friedrich Engels klar med en sorts kommunistisk ‘katekes’ (alltså frågor med vidhängande svar). Den svenska versionen kallas Kommunismens grundsatser. Därifrån följer nedanstående klipp.

Fråga 11: Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?

Svar: För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig. På detta sätt har storindustrin satt all jordens folk i förbindelse med varandra, den har krossat alla små lokala marknader och i stället skapat en världsmarknad. Överallt har den förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i de civiliserade länderna måste återverka på alla andra länder. Så att om arbetaren i England eller Frankrike befriar sig idag, måste detta dra med sig revolutioner i alla andra länder, som förr eller senare gör arbetarna fria där.
Att Indien inte gjort några framsteg på tusentals år verkar tveksamt. År 1847 var väl kunskaperna om Indiens äldre historia inte så goda. (Och det är nog samma sak ännu: högkulturerna runt östra Medelhavet och Persiska viken har mycket äldre skriftliga urkunder än vad Indien kan visa upp, så den indiska historien är delvis ganska dunkel.) Att Engels skulle ha fått för sig att Kina, med sina tekniska framsteg av typ papper, siden, krut och kompass skulle ha varit stillastående under årtusenden tvivlar jag på.
Vi tar en mening från Engels och ändrar en smula:
Överallt har den [storindustrin] förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i [Kina] måste återverka på alla andra länder.
Detta kan ses som ekonomiska, kulturella och politiska återverkningar, alltså genom hela samhället från den produktiva basen och upp till överbyggnaden. Billig produktion, allt högre teknisk nivå på produktionsapparaten (kineserna satsar hårt på robotar), vetenskaplig och kulturell påverkan – allt detta blir en offensiv som blir svår att motstå, eller som somliga inte ens vill försöka stå emot. En stat som kan agera världsomfattande med billiga leksaker, avancerad astronomisk forskning, lån till förmånliga villkor och en attityd av ‘icke-inblandning’ har starka argument. Och skulle det krångla till sig finns Folkets befrielsearmé i bakgrunden …

Juniorchefen möter Bossen: 

Ibland kan påverkan se ganska udda ut. Ryssland och Ukraina har som bekant inte så värst bra relationer på officiellt nivå. Men Kina och Ukraina dyker ofta upp som glada vänner i Xinhuas twitterflöde. Och Ryssland och Kina har ett allt tätare samarbete. Vad blir resultatet av detta? Att NATO drar igång ett storkrig i Ukraina för att slå både mot Ryssland och Kina? Eller att kombinerat ryskt-kinesiskt tryck kan göra att det inte blir krig?

 – Men det var en sidofundering, åter till huvudspåret:

Och där har vi utsagan att:
… en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig.
År 1847 bör det ha rört sig om hopspikade enkla maskiner för textilindustrin. När Marx samlade ihop material till första bandet av Kapitalet kunde han citera följande (kursiveringen är min):
Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2½ pence om dagen.[578*] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernör år 1834-35 kunde konstatera: ”Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter.” Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[578a*] gällde det förstås bara lidanden ”av tillfällig natur”. För övrigt är maskinteknikens ”tillfälliga” verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden.
Alltså: den tekniska utvecklingen slog ut hantverkarna först i hemlandet, sedan i kolonierna. Vad händer i vår tid? – Den tekniska utvecklingen har sannerligen inte avstannat, men om vi ser hur kineserna agerar kan det bli skillnader. De verkar åtminstone officiellt utgå från ett upplägg där båda parter är vinnare. Kinesiskt kapital strömmar in i gamla industriländer och nya utvecklingsländer (en cyniker kan ju tro att kineserna vill köpa riktiga tillgångar för sina dollarreserver innan dollarn kraschar) och med investeringarna följer politiskt inflytande och good will (ibland, det har ju hänt att alltför påstridiga kinesiska företagare har retat upp lokala arbetare och blivit ihjälslagna – tror det var i Zambia – men det är knappast huvudregeln). 
Nya investeringar kan betyda nya arbetsplatser, lägre arbetslöshet, prestige för lokala politiker, högre privata och offentliga inkomster, bättre skolor, infrastruktur, hälsovård, etc. etc. Arbetar kineserna enligt den linjen i Makedonien och Tanzania, Bolivia eller någon nedgången småstad i USA, kan de lugnt ta hem vinsterna samtidigt som de på andra sidan känner sig nöjda – ‘win win’. Vad kan Västerlandet göra? – Bomber, ekonomisk krigföring, försöka lägga krokben i största allmänhet  … men inte göra så mycket produktivt som tål en granskning i dagsljus.
Det gamla slagordet ”Östanvinden är starkare än västanvinden” tycks ännu vara giltigt, fast på ett sätt som gamle ordföranden Mao nog inte tänkte sig.

"Var Mao verkligen ett monster?" – recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien.Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.
Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.
Om metoder och metodfel
Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.
Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? – Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):
Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?
Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?
Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?
Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.
Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?
Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.
I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 
Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.
Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” – så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.
Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Ingetsom Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.
Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 
Några avslutande noteringar:
Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)
Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 
C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon ‘av-maoisering’ i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?

Nå, var nu Mao ett monster? – Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

Rörlig arbetskraft

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Bildresultat för tidningsbilar
Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O’Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken ‘Ny-maoism på frammarsch i Kina‘. I nätupplagan är den stora rubriken ‘Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig’ vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att ”vissa bedömare” anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

… vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Bildresultat för marx engels lenin stalin mao

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln ‘Brittiskt hus hett objekt för kineser’ (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och ‘den nya silkesvägen’. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som ”går den kapitalistiska vägen”, som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson ”vill ha pengarna i näven innan vi använder dem.” Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.