Afghanska synpunkter från vänster

Det här är en text från en sällan hörd (ärligt talat: aldrig i stormedia) röst från Afghanistan. Kommunistiska (Maoistiska) Partiet i Afghanistan. Hur mycket aktivitet de har i landet har jag ingen aning om, det som sker bör lämpligen oftast ske i tysthet antar jag, men det finns ju en kommunistisk tradition där sedan gammalt, så även en maoistisk gruppering bör vara möjlig även om den knappast är så stor. Nåväl, så här ser hemsidans framsida ut …

… och nu över till texten som försöker ge en överblick över det aktuella läget.

Talibanernas återkomst och dess konsekvenser för Afghanistan

Kabuls fall till talibanerna markerar slutet på en tragedi och början på en annan för Afghanistans folk, som om Afghanistan vore ett land med återkommande katastrofer, och dess folk är dömt till oändligt lidande. Rädsla, osäkerhet och förvirring genomsyrar samhället. Oron för den dystra framtiden har tagit bort allt hopp och entusiasm från folket. De flesta människor lider av extrem fattigdom, och även människor som fördrivits av kriget svälter. Många unga har lämnat sina skolor, gymnasier och universitet och åkt till Iran i hopp om att nå Europa via Turkiet. Många familjer är strandade vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, och de som har nått pakistanska städer campar i moskéer, bröllopssalar, hotell och utomhus.

Imperialismen och reaktionen, som har orsakat denna stora tragedi för folket i Afghanistan, är själva upptagna med att reparera sina nederlag eller samla sina segrar. Talibanerna är berusade av sin seger och erövring av makt och är upptagna i en intern kamp om krigsbyten och delning av politisk makt. Många dagar efter erövringen av Kabul har talibanerna inte kunnat upprätta sin regering. Detta indikerar att de står inför allvarliga politiska utmaningar. Resterna av marionettregimens väpnade styrkor försöker främst rädda sina liv och gömmer sig, några har lämnat landet och några har samlats i Panjshir (den enda provinsen som inte har erövrats av talibanerna). Några, som följer Abdullah och Karzai, drar nytta av talibanernas amnesti och hoppas att de själva kan hitta en plats i talibanernas islamiska emirat.

Marionettregimen kollapsade inom några veckor och avslöjade den historiska farsen i det imperialistiska nationbyggande projektet. Marionettregimens kollaps är inte bara ett nederlag för de imperialistiska satraperna, utan också ett stort politiskt, militärt och ideologiskt nederlag för den amerikanska imperialismen och dess allierade. För att frikänna sig från förnedring skyller de borgerliga politikerna i de imperialistiska länderna på varandra och på inkompetens hos sina satraper i Afghanistan för detta. Men dessa desperata ansträngningar kommer inte att leda någonstans, och det tunga moraliska, ideologiska och politiska nederlaget för de amerikanska imperialisterna kan inte repareras. Många marionettregimer har kollapsat när deras herrar har dragit tillbaka sitt stöd, men marionettregimens snabba kollaps i Afghanistan var dramatisk och oväntad. Denna händelse följdes tragiskt av en explosion på Kabul flygplats, som dödade minst 150 människor och skadade 200 andra, inklusive 13 amerikanska marinsoldater och 28 medlemmar i talibanerna.

Nederlaget för den amerikanska imperialismen i Afghanistan är som Sovjetunionens och Storbritanniens nederlag i detta land, och precis som Ashraf Ghanis öde är som Najibullah och Shah Shujahs öde.

De amerikanska imperialisterna försöker behålla sin närvaro på Kabuls flygplats för underrättelse- och spionageändamål. Kabuls flygplats och Afghanistan luftrum är fortfarande ockuperade av de amerikanska imperialisterna och deras allierade. Bakom kulisserna pågår samarbete mellan talibanerna och de amerikanska imperialisterna. Mötet mellan talibanernas vice ledare Mullah Baradar och chefen för CIA är ett tecken på detta. Tillbakadragandet av USA:s säkerhets-, underrättelse- och politiska personal från Kabul innebär slutet på den militära ockupationen i Afghanistan, men det betyder inte slutet på inflytandet från den amerikanska imperialismen och andra imperialister i Afghanistan. Detta kommer att fortsätta med att talibanerna lockar till sig tidigare tjänstemän i marionettregimen som Abdullah Abdullah och Hamid Karzai och genom att återupprätta den tidigare regimens militära och administrativa institutioner.

Talibanernas snabba och överraskande seger chockade folket i landet. Chockerande scener med människor som flockades mot flygplatsen, flyende till Iran, Pakistan och centralasiatiska länder, visar alla folkets rädsla för talibanerna. Folket i Afghanistan hade inga illusioner den här gången eftersom de visste essensen hos talibanerna. Det är därför som talibanerna försöker verka försonande för att få folkets samtycke och minska deras rädsla. Talibanernas ”allmänna amnesti” och löftet att bilda en ”inkluderande” regering har inte dämpat rädslan hos medelklassen, intellektuella och anställda i den tidigare regimen. Kvinnor och nationella minoriteter har uteslutits från den politiska arenan, och mediefriheten har begränsats ytterligare. Åttio procent av medierna har stängts av. Kvinnor har blivit avskräckta från att arbeta utom hemmet, utom på vårdinrättningarna. Trots allt detta har talibanernas löften lockat de reaktionära borgerligt-feodala kompradorklasserna och några tjänstemän i den tidigare regimen. Talibanerna försöker inte bara attrahera tjänstemän från den tidigare regimen, de försöker också få stöd från de amerikanska imperialisterna och dess allierade och framställa sig som acceptabla, men inget i charmoffensiven kommer att dölja deras fula ansikte för massorna.

Vissa teknokrater som tidigare tillhörde marionettregimen har visat vilja att arbeta med talibanregimen. De pashtunska chauvinistiska elementen är mer entusiastiska när det gäller att ge stöd till talibanerna. Enligt deras uppfattning kommer talibanernas islamiska emirat att stödja pashtunschauvinismen och dess dominans över staten. Men de icke-pashtuniska elementen i marionettregimen är mer rädda och främmande för talibanerna. Men de skulle motvilligt arbeta med talibanregimen, om talibanerna ger dem en plats. Dessa bedragare, som påstår sig ”representera” de förtryckta nationaliteterna, bryr sig bara om sin andel i regeringen, oavsett om det är i den tidigare marionettregimen eller talibanernas islamiska emirat.

Talibanerna talar om att bilda en ”inkluderande” regering, som under de senaste 20 åren utlovats också av Karzais och Ashraf Ghanis marionettregimer. Vissa har tolkat detta som ett tecken på att talibanerna har förändrats. Det råder ingen tvekan att under de senaste tio åren har talibanerna gjort ändringar i sin diplomati med de imperialistiska länderna och länderna i regionen, och på det sättet hanterar de den interna oppositionen och befolkningen i Afghanistan. Men som Zabihullah Mujahid, talibanernas talesman sa, har det inte skett någon förändring i talibanernas ideologi och grundläggande tro, även om talibanerna under det senaste decenniet har etablerat förbindelser med de imperialistiska och reaktionära makterna och har fått erfarenhet inom detta område. Särskilt efter att ha öppnat sitt kontor i Qatar och upprättat förbindelser med världens länder har de förvärvat diplomatins kompetens och vaksamhet. Å andra sidan har urbaniseringen under denna period ökat och arbetarnas och den utbildade befolkningens storlek ökat. Talibanerna tvingas moderera sitt beteende för att upprätthålla förbindelserna med dessa länder och för att locka till sig imperialistiskt bistånd, och å andra sidan, och för att förhindra en ‘brain drain’ av politiska och administrativa kadrer från landet. Talibanerna, liksom den tidigare regimen, kan inte ändra tillståndet i landets ekonomi, och, som ett resultat stärka den ekonomiska grunden för deras regering. De har ärvt en ekonomi som är beroende av imperialistiskt bistånd och en korrupt byråkrati från den tidigare regimen. En annan orsak till talibanernas beroende av utländskt bistånd är bristen på tillräckliga inhemska inkomster och förstörelsen av jordbruk och industri. Talibanerna kan inte förlita sig på massornas innovation och kreativitet, och därför kommer de inte att skilja sig väsentligt från den tidigare regimen.

Under de senaste tjugo åren var talibanernas främsta paroll att avsluta den utländska ockupationen och skapa en regering baserad på islamisk sharialag. Nu när de har möjlighet kommer de att konstruera en chauvinistisk teokrati, baserad på en trångsynt och extremistisk läsning av islam, som kommer att anta religiösa lagar som i hög grad skulle begränsa individuella, sociala, politiska och kulturella friheter.

Kvinnor, arbetare, socialpolitiska aktivister, politiska partier och grupper och kommunister kommer att undertryckas. Talibanerna försöker påtvinga samhället politisk och kulturell förlamning. De söker full lydnad för sitt styre. Mullorna kommer att fungera som samhällets intellektuella, moraliska och politiska vägledning för en klagande befolkning. Sekulära partier kommer inte att få verka, inte heller de andra islamiska och jihadiska partierna kommer att få verka. Förtryck och undertryckande av rättigheter och frihet kommer att leda till motstånd mot talibanerna. Talibanerna har ett motsägelsefullt förhållningssätt när de möter ungdomar och intellektuella arbetare,. Å ena sidan behöver de deras förmåga och expertis inom de administrativ-politiska områdena, och å andra sidan kommer talibanernas trångsynthet att skapa allvarliga hinder och undertrycka dem.

Etnisk chauvinism kommer att vara en annan grundläggande egenskap hos talibanregimen. I sken av islamisk enhet avvisar talibanerna kraven från de förtryckta nationaliteterna och kallar det emot islam. Även om talibanerna denna gång har några uzbekiska, tajikiska och hazariska sunnimuslimer i sina led, hindrar inte detta talibanerna från att koncentrera politisk makt i händerna på de pashtunska härskande klasserna, vilket följaktligen kommer att leda till fler sociala motsättningar och etniska splittringar.

En annan utmaning för talibanerna är de interna klyftorna mellan de olika fraktionerna, som också har en etnisk dimension. Ashraf Ghanis regim hade koncentrerat makten i händerna på de östra Ghaljaipashtunerna, vilket var en faktor för dess inre friktioner.

Det finns flera fraktioner inom talibanerna, de två huvudsakliga fraktionerna är Quetta Shura som leds av Mullah Haibatullah och Peshawar Shura under ledning av Sirajuddin Haqqani. Men de fraktioner som leds av Mullah Mansour och Mullah Yaqub nämns också. Därför är talibanernas mest omedelbara utmaning skillnaderna mellan de olika talibangrupperna å ena sidan och skillnaderna mellan fotfolket och ledningen å andra sidan. Den främsta fraktionen som leds av Mullah Haibatullah är Durrani och deras skillnader med Haqqanifraktionen som leds av Sirajuddin Haqqani och Khalil Haqqani, som är Ghaljai, är uppenbara. Därför handlar innebörden av ”inkluderande” regering i första hand om en maktdelning mellan olika talibanska fraktioner, eftersom talibanledningens huvudsakliga del är från de tre provinserna Kandahar, Helmand och Uruzgan.

Andra utmaningar som talibanerna står inför är att dela makt med andra etniska grupper och nationaliteter. Några väpnade styrkor från den tidigare regimen har samlats i Panjshir under ledning av Ahmad Masoud (son till avlidne Ahmad Shah Masoud) som vill ha del i den politiska makten. Några andra väpnade styrkor inom marionettregimen är utspridda över landet tillsammans med deras utrustning. Att avväpna dessa krafter är ett annat problem som talibanerna står inför. Den fruktansvärda explosionen på Kabul flygplats har avslöjat talibanernas oförmåga att tillhandahålla säkerhet.

Externt är talibanregeringen pressad av de imperialistiska och reaktionära makterna, och frågan om deras erkännande av talibanregimen är fortfarande oklar. Den pakistanska utrikesministern söker vid sina besök i länder i Centralasien och Iran samtycke från dessa länder för att erkänna talibanregeringen. Världens erkännande av talibanregeringen skulle inte förändra dess väsen. Oavsett vad så kommer talibanregimen att vara teokratisk och människofientlig och gå emot intressena hos de arbetande massorna i Afghanistan. Befrielsen av massorna kommer bara uppnås genom en nydemokratisk revolution, som skulle störta imperialism och borgerliga feodala kompradorklasser.

Kort sagt, nederlaget för de amerikanska imperialisterna i Afghanistan visade dess militära, politiska, ideologiska och moraliska konkurs och farsen för det imperialistiska pålagda nationbyggande projektet. Detta kommer att hjälpa till att kasta bort illusioner och utveckla och förstärka andan av motstånd och kamp hos massorna. Talibanregeringens teokratiska och våldsamma karaktär kommer oundvikligen att få massor av människor till att oundvikligen gå med i den politiska kampen mot dem. Därför måste vi korrekt identifiera och analysera de möjligheter och utmaningar som partiet och den revolutionära kampen står inför och förbereda oss därefter för att möta de nya utmaningarna och kanalisera massornas anti-talibanstämning för att stärka den revolutionära kampen.

Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan ‘åtstramningsapparaten’ duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika …

… regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today’s austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en ”återproletarisering” som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. ‘Åtstramningsapparaten’ blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot ”movementism” i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Vad är det med Uppsala?

För ett par dagar sedan tittade jag på norska maoistiska hemsidan Tjen Folket (”tjänare, folket” som jag brukar skämta). Där fanns en rubrik som hänvisade till Uppsala – svenska Uppsala alltså. Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU hade en grupp i Uppsala som dock nu blivit arg på partiet och brutit med/kastats ut därifrån. Och då har RKU-arna i Uppsala skrivit ett långt dokument om varför det blev så här.

Man kan ju lägga in frågan: ”Vad är det med Uppsala?” till att börja med. 2013-2014 skrev jag några inlägg här på bloggen (som blev bland de mest lästa faktiskt) om en tidigare utbrytning ur KP. Den förvandlades till Oktoberrörelsen som hade en rätt stark inledning som maoistisk rörelse i Sverige, men sedan utan några vidare förklaringar upplöstes. I alla fall vet jag inte om något avvecklingsdokument eller slutvärdering publicerats. Oktoberrörelsen fanns i alla fall i Uppsala och några andra orter, och uppsalagruppen lär sedan märkligt nog ha anslutit sig till SKP som vad jag vet inte har några maoistiska böjelser.

Och nu är det alltså Uppsala igen. Är det något med luften omkring Fyrisåns vilda forsar som påverkar det revolutionära tänkandet? Jag skummade igenom brytningsdokumentet och det var inte så upplyftande. Gnäll hit och dit, polisen är dum, KP är dumt och rasistiskt, stackars flyktingar är arbetare allihop, citat från klassikerna som skall bevisa det ena eller andra … Hur den här före detta RKU-gruppen ställer sig till övriga maoister i Sverige framgår inte. De kanske kan gå med i Kommunistiska föreningen? Eller som tidigare utbrytningar dunsta bort.

Rörelsen är ute och cyklar

PS: Ett citat från Facebook:  

Som Malcom Kyeyune sa, ”man bygger inga revolitionära rörelser i Uppsala”.
Identitetspolitisk dynghög är vad Uppsala är.

DS

Notis från Kina. Radikala studenter

”Kapitalistfararna” i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den ”harmoni” som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. ”Rorsmannens” ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? – Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)

Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister …

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte …

… vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker – där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med ”folket”.  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om ”en-procenten” som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är ”folket mot SD” inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? – Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten – arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris … förlåt, kris skall det vara … för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta – jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre – så det hörs in i Riksdagen – än några röstsedlar vart fjärde år.

MLM – tredje fasen?

Det här är en uppföljning på något jag skrev i mitt inlägg på första maj, men det handlar inte om anarkisterna/syndikalisterna som kommer travande här ovan …

…eller  inte ens att SL:s spärrar inte ser ut så här längre, så den här fåniga ”planka”flaggan är omodern.

Nej, jag skrev följande: ”Har just läst en intressant bok om utvecklingen Marx-Lenin-Mao – kanske återkommer om den.” Och nu gör jag det. Boken heter Continuity and Rapture och är skriven av något så sällsynt som en äkta maoistisk filosof: Josh Moufawad-Paul, doktor i filosofi i Toronto, Kanada. För den som blir förskräckt och tänker på ”perukommunisternas” trista texter i samband med maoism vill jag påpeka att det här är betydligt öppnare och spänstigare, och inte så knepigt att läsa. Det handlar om att komma längre i utvecklingen än såväl Marx&Engels som herrn i gröna kostymen ovan, Vladimir Iljitj Lenin.

Jag förkortar författaren till JMP nedan, och hans teori är MLM.

Några viktiga punkter enligt JMP:

1. Filosofin kommer efter praktiken. Filosofens uppgift är att förklara vad som hänt och skapa begrepp som beskriver händelserna. Den maoistiske filosofen tar fram det väsentliga ur rörelsens praktik.

2. De tre -ismerna, marxism, leninism, maoism, har skapats ur tre stora revolutioner: Pariskommunen, ryska revolutionen, kinesiska revolutionen. Även om varje stadium har namn efter en person så betyder -ismen att det är det hållbara som sparas i personens teori och praktik, och det icke-hållbara lyfts bort. Varje ord av Marx är inte heligt, men vissa delar ingår i ett universellt tillämpbart teoribygge och blir då del av en -ism.

3. Boktiteln syftar på att teorin, för att kunna utvecklas, måste både hålla fast vid och vid behov bryta med tidigare versioner. (Tänk på evolutionsteorin: även om den grundlades av Darwin och en del av hans principer fortfarande håller, så har darwinismen idag genom vetenskaplig praktik avlägsnat sig långt från ursprunget.) Även om klasskamp driver samhället framåt så ser kampen inte likadan ut idag som i Paris 1871, exempelvis. Nya praktiker och teorier krävs i en värld som förändras.

4. För att MLM skall kunna skapas och vidmakthållas, samt utvecklas, fordras att teorin i sig är öppen för utveckling och kritik. JMP anser att MLM faktisk är möjlig att testa i praktiken, vilken skulle göra den till en vetenskap. Revolutionerna och folkkrigen skulle vara det praktiska provet, och detta inleddes med de peruanska kommunisternas uppror och att de utropade sig till maoister i slutet av 1980-talet. Därmed övergavs den tidigare termen ‘Mao Tsetungs tänkande’. JMP är dock kritisk mot hur peruanerna utvecklades, med överdriven militarism och personkult.

Tror inte JMP skulle gilla den här bilden. Här har vi Marx, min favorit Engels, Lenin, Stalin och Mao. Men så har något pundhuvud klämt dit ”ordförande Gonzalo” som sjätte man.

5. JMP skriver att maoismen ännu inte uttömt sina möjligheter, den är ett nytt fält att erövra, praktiskt och teoretiskt. Att därför klämma till med nya -ismer som ‘Gonzalos tänkande’ i Peru eller ‘Prachandavägen’ i Nepal är fel och för tidigt. Indierna och filippinarna, och en del andra partier som också bedriver kamp enligt maoistiska normer har inte gått i den fällan. Detta till skillnad mot superdogmatiska trotskister som ännu vill gå den leninistiska vägen med elitparti och väpnat uppror i Petrograd – men som inte lyckats genomföra en enda revolution.

6. Uttömt sina möjligheter har däremot den gamla marxismen, och även leninismen. Efter perioder av stora framgångar har de nått vägs ände. De utvecklas inte längre. Det är därför en brytning är nödvändig för att faktiskt kunna föra deras rörelser vidare. En första våg i den brytningen var de anti-revisionistiska partierna och grupperna som uppstod världen runt på 1960-1970-talen, men som sedan vittrade bort. (KFML i Sverige är ett exempel.) Maoismen företräder en ny brytning på en högre nivå enligt JMP.

På bilden ovan ser vi KP:s och nya/nygamla SKP:s gemensamma demonstration vandra bort. Följer man JMP:s schema så representerar SKP väl närmast leninismen, medan KP är en anti-revisionistisk grupp som glidit tillbaka i leninism. Frågan är om de vandrar bort definitivt, eller om de kan gripa tag i de öppningar som finns i teori och praktik, leva vidare och utvecklas. Det är faktiskt folk i exempelvis SKP och KP som borde läsa den här boken. Inte för att övertygas om att bli maoister i morgon, men åtminstone för att få en del saker att fundera på. Bland annat mycket som jag inte nämnt i den här korta överblicken.

Det här är mer acceptabel uppställning för MLM-are tror jag.

Jag har varit sparsam med omdömen och reflexioner i det här inlägget. Kanske återkommer med sådana framöver.

Rörlig arbetskraft

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Bildresultat för tidningsbilar
Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O’Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken ‘Ny-maoism på frammarsch i Kina‘. I nätupplagan är den stora rubriken ‘Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig’ vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att ”vissa bedömare” anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

… vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Bildresultat för marx engels lenin stalin mao

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln ‘Brittiskt hus hett objekt för kineser’ (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och ‘den nya silkesvägen’. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som ”går den kapitalistiska vägen”, som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson ”vill ha pengarna i näven innan vi använder dem.” Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: ”Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?”

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA – jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? – Den konspirativt lagde kan ju tänka att ”jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm – det håller vänstern sysselsatt ett tag!”

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det …) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är ”ja”. Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? – Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna – med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. – Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Norsk sammanfattning av maoism

Jag skrev för några dagar sedan ett något slingrigt inlägg om maoism. För den som vill ha en mer koncentrerad framställning så föreslår jag läsning av den här norska artikeln. Den kommer från den lilla gruppen Tjen folket. Detta är uppenbart ett maoistiskt namn: ‘Tjäna folket’ var en av de parollerna som framfördes under den kinesiska revolutionen.

Några av punkterna i framställningen är jag fortfarande kritisk till. Har aldrig sett någon trovärdig beskrivning av hur ‘långvarigt folkkrig’ antas fungera i de gamla industriländerna. I Tredje världen kan det fungera på sina håll, men de stora exemplen har misslyckats eller är under möjlig avveckling. Här i Europa verkar maoisterna se ‘utanförskapsområdena’ som tänkbara revolutionära baser, men det tvivlar jag på. Småglin som kastar sten på ambulanser och brandkår är inte lika trovärdiga i det här spelet som härdiga bönder i indiska djungler.

Den kinesiska kulturrevolutionen innehöll visserligen intressanta tankar, men ramen är tveksam som exportvara. Tänkte verkligen Mao att den metoden skulle fungera överallt, eller var det snarare hans ungdoms massrörelse från 1919 som transporterades till det kinesiska 1960-talet? Kina är stort, men Kina är inte världen. Revolutioner i länder med en övermogen kapitalistisk ekonomi och samhällsstruktur i stort kommer inte att se ut som revolutioner i fattiga, trasiga, mer eller mindre feodala bondeländer. Borde det inte räcka med att hänvisa till ‘masslinje’ och ‘demokrati’ om man vill förklara hur samhället kan utvecklas efter en eventuell revolutionär seger?

Och så saknar jag, som vanligt, ett resonemang om hur den teknisk-vetenskapliga revolutionen skapar möjligheter för den stora samhällsomvandlingen. Detta var grundläggande hos Marx. Ett problem med MLM-folket är att de driver bort från Marx och kanske lika gärna kunde slopa det första M-et. Mao må vara viktigast för revolutionärer i Tredje världen, men jag vill hävda att Marx står oss närmare i den här delen av världen. Eller är jag orättvis där?

Jag hälsar våra norska systrar och bröder med ett glatt ‘Tjänare, folket!’