Funderingar om marxism och parti i Kina

Kinas kommunistiska parti har alltså just firat hundraårsdagen första juli 2021. Hyllningar och burop har noterats världen över, ibland både-och från samma källa. Filippinernas Kommunistiska Parti exempelvis hävdar sig vara maoistiskt, och på den grunden skriver man om hundraårsdagen för det en gång stora kinesiska kommunistpartiet. … en gång stora … Det är alltså Maos era man hyllar, och den tog slut på 1970-talet. Det filippinska partiet är dock ett äkta kämpande parti, och dess synpunkter bör respekteras.

Marxism?

Källorna för att bedöma hur Kina utvecklas under den här epoken kan variera, men det är svårt att komma förbi Xi Jinpings jubileumstal den första juli. Vad finns med, vad fattas? – När jag läste en samling tal och skrifter av Xi (The governence of China, II) för några år sedan var en frånvaro slående: motsättningar i samhället berördes i förbigående någon gång, men det mest grundläggande i marxismen nämndes inte med namn. Klasskamp. I talet första juli gick klasskampen spårlöst förbi. Gamle ordföranden Mao hade nog haft synpunkter på det. ”Klasskampen är nyckellänken, allt annat hänger på det” hävdade han någon gång på 1970-talet i polemik mot Deng Xiaoping. Men Deng vann ju på slutet i alla fall.

Men måste marxismens grunder vara exakt desamma över tid och rum? Strax innan oktoberrevolutionen 1917 höll de ryska bolsjevikerna sin sjätte kongress. Där sade Stalin något intressant: ”Vi måste göra oss av med den antikverade idén att bara Europa kan visa oss vägen. Det finns dogmatisk marxism och skapande marxism. Jag står för den senare.”

Är det inte samma attityd hos dagens kinesiska ledare? Vi skall ha vår egen marxism, vi kan själva! Vad sade Xi första juli enligt den engelska översättningen:

We must continue to adapt Marxism to the Chinese context. Marxism is the fundamental guiding ideology upon which our Party and country are founded; it is the very soul of our Party and the banner under which it strives. The Communist Party of China upholds the basic tenets of Marxism and the principle of seeking truth from facts. Based on China’s realities, we have developed keen insights into the trends of the day, seized the initiative in history, and made painstaking explorations. We have thus been able to keep adapting Marxism to the Chinese context and the needs of our times, and to guide the Chinese people in advancing our great social revolution. At the fundamental level, the capability of our Party and the strengths of socialism with Chinese characteristics are attributable to the fact that Marxism works.

KKP-ledaren hyllar marxismen som ledande tankesystem, men det blir en marxism på egna villkor, grundad på de kinesiska erfarenheterna. ”… anpassa marxismen till den kinesiska miljön …” Det låter ju logiskt: teori och praktik måste passa ihop för att politiken skall bli lyckad. Kan det vara så att klasskampen i Kina är avslutad och att stor harmoni råder? I så fall är ju Xi helt rätt ute! – Men kan grunden också vara något annat, nämligen vilka som är med i och kontrollerar partiets politik? – Så, låt oss ta en titt på …

Hur ser partiets medlemskader ut?

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts citerar i sin blogg en undersökning av vad det är för människor som är medlemmar i/ledare för KKP. Har kapitalisterna tagit över? Är det ännu ett arbetar- och bondeparti med några intellektuella i toppen? Under vilka livsvillkor lever medlemmarna och folket? – Det sista har ju varit en viktig fråga ända sedan Marx 1859 publicerade tesen att ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” (Från det berömda förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin.)

Slutsatsen som Roberts drar, efter att ha studerat en undersökning av KKP-medlemmarnas ställning i samhället är bland annat att böndernas andel av partiet minskat, men att kapitalisterna inte har ökat så mycket så man kan säga att de tagit över. I stället är det arbetare och folk i ‘professionerna’ (det som jag brukar kalla ”bättre betalda knegare”) som blir allt fler i partiet.

Professionals are defined as “all the professional and technical personnel working in science-related sectors (e.g., science, engineering, agriculture, medical care) and social science-related sector (e.g., economics, finance, law, education, press and publication, religion)”.

Jag antar att man kan se intressena hos ett välutbildat och välbetalt samhällsskikt här som är mer intresserat av ett trevligt medelklassliv än revolutionära omvälvningar och klasskamp. Om man ser till hela KKP så motsvarar den här gruppen 27% av medlemmarna. Men ser man till eliten i Kina (i undersökningen definieras elit som de 5% som har de högsta inkomsterna) och särskilt i partiet, så är 38% tillhöriga detta skikt med bättre utbildning. Jag antar att deras ställning i samhället vad det gäller inkomst och leverne i övrigt gör att de har en stor inverkan på vad högsta partiledningen tycker är viktigt. De är ju nyckelpersoner för att leda Kinas vidare utveckling.

Nu finns det ju alltså riktiga storkapitalister i KKP, med Jack Ma som kanske mest kända exemplet. Men uppenbarligen kan han och de andra kapitalist-kamraterna inte operera som de vill. En viktig skillnad mellan Kina och diverse stater som skäller på Kina tycks vara att i de senare saknar staten förmågan att ta itu på skarpen med figurer som är ”too big to fail”. I Kina fixar man det.

Traditionellt har det varit mycket av fraktions- eller tvålinjekamp i Kina. Ett sätt att se det är att KKP länge bestått av två grupper: dels de övertygade kommunisterna, dels borgerliga nationalister. De förra ville genomföra hela det revolutionära programmet, de senare var rätt nöjda bara Kina befriat sig från yttre makter och de kunde ta över styret själva. Kampen mellan de här har tidvis varit väldigt hård. Möjligen har dessa fraktioner på något sätt smält ihop under Xis styre. Men den kommunistiska fraktionen ser ändå ut att vara stark nog för att se till att Mao inte rensas ut ur partihistorien. Och Mao varnade ju också för att tro att motsättningar kan försvinna. De kommer alltid att finnas. Övervinns en motsättning kommer en annan att träda fram.

Förmodligen är den kinesiska ledningen mycket vaksam vad det gäller motsättningar som kan förvärras och leda till kriser, och då bör det viktigaste vara att se till att partiet håller samman. Det här kan vara en viktig observation:

The ‘elite’ CCP members are generally university educated professionals and executives in companies, both state and private.  In effect, there is an increasing divergence between the social composition of the party rank and file and the better-off members of the party.

Här skulle en spricka kunna uppstå om inte de välmående personerna i ledningen tar hänsyn till vad fotfolket i partiet tycker exempelvis om korrumperade partiledare. Men det verkar faktiskt som det ageras mot sådant folk i Kina, även sådana på höga nivåer. I så fall kanske den gamla ‘tvålinjekampen’ har ersatts av kampen för att dra mutkolvar, förskingrare och andra skummisar inför domstol.

Hur som helst: den slutsats Roberts drar är att KKP varken är det ena eller andra. Det kan ju tolkas som att det har blivit något tredje, eller att partiet helt enkelt befinner sig i ett övergångsskede från arbetar- och bondeparti till borgerligt parti, eller att partistrukturen signalerar ett nytt utvecklingsstadium i den kommunistiska partiteorin. Själv tror jag att … (gissa!).

KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Logistik och socialism

Den som har haft kontakt med marxismens källor (Marx & Engels, alltså) känner till följande grundläggande tankar om samhällenas utveckling: det viktigaste är människorna och deras kunskaper (produktivkrafterna) och användande av tillgängliga resurser. De utgör samhällets bas. När basen ändras kommer det övriga (ägandeförhållanden, kultur, politik, juridik etc.) också att ändras.

Oftast är ändringar i basen inte systemhotande, utan befintlig samhällsmodell traskar på och överlever kriser efter smärre modifikationer. Men ibland kan ändringarna i basen vara så radikala att hela samhället måste göras om. Och den slutliga förändringen som M & E kunde spekulera om var kapitalismens sammanbrott och socialismens/kommunismens nya samhälle. (Vad som kan komma därbortom ville M & E inte spekulera om. Marx nöjde sig med att notera att kommunismens seger innebär att människans förhistoria tar slut och att den verkliga historien kan börja.)

Förarlöst fordon för varutransporter direkt från lager till konsumenter på en gata i Hangzhou i Kina. Killen till höger tittar på något som kanske kan konkurrera ut mänskligt skötta leveranser inom en snar framtid, leveransmodulen Xiao G.

När man talar om ”revolution” kan det tas i flera betydelser. Det kan vara så att förhållandena i samhället blir ohållbart för många, och till slut samlar sig massorna och kastar ut de gamla odugliga och snikna härskarna.

Men, givet vad jag skrev i början, kan drivkraften se annorlunda ut. Djupgående politiska och ekonomiska förändringar kan tvingas fram av formellt opolitiska nyheter i samhällets bas. Kanske detta är mer tvingande än arga folkmassor när det verkligen handlar om att förändra samhället. Utan att vara alltför tvärsäker gissar jag att Marx hade rätt vad det gällde den socialistiska revolutionens möjligheter: det måste finnas ett utvecklat samhälle som grund, det går inte att hoppa över mellanstadier i utvecklingen fram till socialism.

Men – och detta är viktigt i mitt resonemang – så kommer trycket till förändring att bli omöjligt att stå emot när den samhälleliga basen med sina allt mer avancerade produktivkrafter blir så ändrad att samhällets kultur, politik, juridik, ägandeförhållanden etc. inte längre hänger med. Exempel: Kampen om fildelning för något årtionde sedan kan tas som en förpostfäktning i en större kulturell och juridisk strid om vem som äger vad i ett datoriserat samhälle. Eller dagens bekymmer med sociala media (hur länge får jag skriva det här?).

För att uttrycka det annorlunda: när produktivkrafterna blir tillräckligt utvecklade blir invändningarna mot socialism som ”utopi” meningslösa. ”Ni påstår att planekonomi inte går att fixa organisatoriskt – men titta på de här systemen som i realtid täcker hela kedjan från produktion till konsumtion och tillbaka igen! Ni kan prata om Sovjet med handräknade femårsplaner, vi pratar om datoriserade system där händelserna uppdateras omedelbart!”

Nu kommer ju inte dagens superkapitalister och deras politiker att ge upp godvilligt och erkänna att det är dags att dra sig tillbaka (undantaget kan väl vara i Kina, där partiet har sista ordet), så det räcker nog ändå inte med att den tekniska grunden finns. Men det finns ju också kunniga människor på andra nivåer i samhället, och mängder av folk som råkar illa ut när tekniken används på ett sätt som är skadligt för dem. Eller som helt enkelt börjar tänka att det nuvarande systemet är omoraliskt. Alltså bör det finnas både teknisk grundval och folk som kan agera efter dessa förutsättningar.

Nu ett raskt hopp till praktiken! Jag råkade få syn på en artikel i Time om ny utveckling av logistik i Kina. Det handlar om leveransföretaget Cainiao som ägs av det enorma e-handelsföretaget Alibaba. Läsningen av denna artikel kan vara lite dyster för den som tänker sig att leveranser (om de ens kommer) under socialismen måste ta en evighet. För här går det undan i Kina, och kanske snart i hela världen. Det lilla fordonet på bilden ovan skickar en signal till kunden när den startar med sin last av paket, och en ny signal när den kommer fram till platsen där paketet skall hämtas. Ungefär utanför mottagarens dörr, antar jag.

Dock är Xiao G inte slutmålet, det är, skall vi säga liiite större:

The Xiao G is part of Cainiao’s plan to create a single ecosystem for all logistics firms across the world to plug into, allowing for the seamless transfer of goods between companies and jurisdictions. Just as myriad smartphone makers all operate on Google’s Android, Cainiao envisages thousands of independent logistics firms can operate within its system, sharing everything from labeling standards to customs information.

I dagens läge kan Cainiaos plattform för logistik, där man samarbetar med en mängd andra logistikfirmor och transportörer, frakta ett ettkilospaket över hela Kina inom ett dygn till en kostnad av ca. 2,56 i svenska kronor. Målet är att inom tre dagar kunna transportera var som helst över hela Jorden, till ett pris av ca. 25.50. (Jämförelse: idag tar det fem dagar att skicka ett halvkilos paket med DHL från Shanghai till London, och priset är ca. 850 kronor.) En sådan snabb leverans över gränser kräver rejält datastöd för att bl.a. få snabb tullklarering, och det finns redan. (Jag såg tidiga sådana system redan på 1990-talet, så kom inte och prata om ”utopi”. Att koppla ihop hela kedjan från konstruktion/produktion till kund, inklusive ekonomiska transaktioner, tullar, farligt gods etc. via datanät och sammankopplade datorer är inget konstigt idag. Här är ett av mina äldre inlägg i detta ämne.)

Så här ser artikelförfattaren i Time på den längre utvecklingen:

In the near-term, having a state-of-the-art logistics system gives Chinese manufacturers a competitive edge to offset rising wages in a rapidly developing society.
But it’s also a strategic advantage that chimes with Beijing’s China Standards 2035 plan to set global benchmarks for next-generation technologies like 5G, Artificial Intelligence (AI) and the Internet of Things (IoT). Although China has been making steady gains in this regard—contributing a significant number of protocol standards for 5G wireless networks, for example—Cainiao’s logistics endeavors may be the first time the world’s most populous nation writes truly global rules.

I dag är det kapitalistiska vinstkrav, inte människovänlighet, som driver på för omvandling i logistiksektorn. Dels höjs produktiviteten i transporterna och tas bort dödtid i distributionskedjorna: mer varor skickas på kortare tid till lägre kostnader. Dels kan producenten ta betalt snabbare av kunden. Och leverantören kan minska sina lager och vara mer ”just in time” när efterfrågan kommer. (För någon vecka sedan råkade jag få syn på en annons från ett svenskt företag, Slimstock, som arbetar just med logistik. På deras hemsida kan man se vilka vinster de hävdar företag kan göra genom att använda deras tjänster.)

Kina må vara hur kapitalistiskt som helst för närvarande, men dessa påhittiga kineser bygger för framtiden. Man kan gissa att partiet har folk som håller ett vakande öga på utvecklingen. För de tekniska genombrotten kommer att få allt fler människor att fråga sig för vem/vad det nuvarande systemet är bra, och hur det kan behövas stuvas om. Alternativet, att det bara rullar på, kan bli väldigt otrevligt.

Blir AI slutet för kapitalismen?

Feng Xiang, juridikprofessor vid Tsinghua-universitetet i Kina, har skrivit en artikel som hävdar att artificiell intelligens, AI, betyder slutet för kapitalismen. För den som funderat över hur teknologi kan förändra samhället är detta ingen överraskning (Marx skulle inte bli överraskad). Om detta är en verklig fingervisning om vart Kina är på väg så är det mycket intressant. Inte bara teori, utan handfasta verkliga åtgärder också!
Nedan följer en sammanfattning av professor Fengs artikel, och så har jag lagt in en del kommentarer. 

AI är den största utmaningen för dagens socio-ekonomiska system. Om AI kontrolleras av marknadskrafterna resulterar det oundvikligen i en superrik oligarki av datamiljardärer. Den skördar rikedomen som skapas av robotar som driver bort mänskligt arbete och skapar stor arbetslöshet.

[Min anm: För att komma undan problemet med massarbetslöshet förespråkar somliga medborgarlön, andra arbetsgaranti. Jag föredrar det senare alternativet.

Om massarbetslöshet sänker inkomstnivån i samhället bör det påverka de vinster som oligarkerna kan ta ut genom försäljning av varor och tjänster. I marxistisk ekonomi antas dessutom att det endast är levande arbete som kan skapa nya värden, och med mindre levande arbete i förhållande till hela det använda kapitalet kan vinstnivåerna därmed falla.]

Skatteflykt och trixande med användardata är exempel på dessa företags asociala metoder. De slipper undan eftersom det västliga juridiska systemet skyddar privata intressen över allt annat. I Kina finns det stora privatägda internetbolag som Alibaba och Tencent. Men till skillnad från i väst är de övervakade av staten och står inte över social kontroll.

[Min anm: I en artikel i Svenska Dagbladet 20180526 beskrivs den kinesiska modellen så här:  ”Det som sedan har växt fram i Kina under de senaste 30 åren kan tyckas vara en ohämmad kapitalism i en diktatur som bara till namnet är kommunistisk. Men det är inte riktigt sant. Oavsett om vi talar med politiska experter, ekonomer eller företag så blir det uppenbart att kommunistpartiet också styr näringslivet, vid behov in i minsta detalj. På sätt och vis kan man säga att kommunism med kinesiska förtecken helt enkelt är socialism där det styrande partiet har  outsourcat driften av företagen på privata entreprenörer.” 

Jag har sett olika redogörelser för det här, positiva och negativa. När partiet har celler i alla företag, och den centrala partiledningen styr med fast hand och slår hårt mot korruption och oönskade investeringar, verkar det dock som om staten har god kontroll över vad privatföretagen har för sig.]

Ju mer AI tränger in överallt, ju mindre förnuftigt är det att det förblir i privata händer och tjänar de få i stället för de många. Massarbetslösheten och kraven på allmän välfärd kommer att driva på för att socialisera AI. Marknaden fungerar någorlunda om arbete skapas för de flesta människor. Men när industrin bara skapar arbetslöshet genom att robotar tar över mer och mer finns det inget annat alternativ för staten än att gå in. När AI invaderar ekonomiskt och socialt liv kommer alla privata lagrelaterade frågor att bli offentliga. Det blir  nödvändigt att reglera privatföretag för att upprätthålla någon stabilitet i samhällen som skakas av oavbruten förändring. Denna historiska process är ett steg närmare en planerad marknadsekonomi.
[Min anm: Detta ligger nära Marx uppfattning om hur tekniska förändringar i samhällets bas driver på hur hela samhället utvecklas. De tekniska möjligheterna, i kombination med de problem de kan orsaka, kommer att driva fram nya sätt att organisera samhället. Det gamla sättet kommer att uppfattas som oförnuftigt, och då kommer det att ”dåna i förnuftets krater” om inte ansvariga politiker reagerar och agerar.

Den nuvarande ledningen i Kina verkar vara inställd på att agera. Man får anta att professor Feng anser att att det här övertagandet, som alltså i praktiken redan har skett genom att staten kontrollerar privatföretagen, skall ske lugnt och städat. Ingen ny kulturrevolution alltså. Men hur blir det i länder där det snarare är privatföretagen som äger staten?]
Av samhälleliga välfärds- och säkerhetsskäl bör inte individer och privata bolag tillåtas att ha exklusiv tillgång till avancerad AI-teknologi.Om vi inte nationaliserar AI skulle vi kunna sjunka ner i en dystopi påminnande om den tidiga industrialismens misär.

[Min anm. Det finns alltså alternativa vägar som inte är så trevliga, kanske också i Kina som professorn måste varna för? ”Socialism eller barbari!”]
Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.
[Min anm: med ”marknadssignaler” avses att de priser som konsumenterna är beredda att betala också bestämmer vad som kommer att produceras och säljas. Efterfrågan, inte behov, bestämmer. Någon gör ett köp, och det sänder marknadssignalen till producenten. Ett behov som inte kan betala för sig finns inte på den ordinarie marknaden i den liberala ekonomin. Möjligen finns det som välgörenhet vid sidan av.

”Looparna” som Feng skriver om är antagligen samma sak som beskrevs i termen av cybernetik, alltså styrteori, i mitten av 1900-talet när datorer var ganska nya. Ju bättre informationsbehandling, och naturligtvis ju bättre indata till datorerna, desto snabbare kommer det att gå att kunna reagera på förändringar i flödet mellan produktion och konsument och göra lämpliga justeringar.
Tillåt mig i detta sammanhang att påminna om min gamla klassiker om morotspåsen och streckkoden!]
 

Det som fattas här (artikeln är ju inte så lång och täcker egentligen bara problemet när datoriseringen slår ut folk) är lite mer tankar om hur systemet skall styras. Här får vi de tekniska möjligheterna, men hur skall behov definieras och värdesättas – och av vem? I ett kinesiskt sammanhang torde det ännu så länge vara Kinas Kommunistiska Parti, men då är frågan vilka som kontrollerar partiet idag och framöver. Det finns ju en del rikt affärsfolk även i partiet. Hur mycket inflytande kommer de att ha? Med en proletär klasståndpunkt skulle ju arbetarnas och de fattigare böndernas intressen alltid sättas först, men jag är inte säker på att den kinesiska ledningen har just den ståndpunkten alla dagar.

Generellt om det sorgliga ämnet ”dagens vänster och tekniken” så avslutar jag med ett citat från min blogg, daterat 29 juli 2007:

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från ”nödvändighetens till frihetens rike”. Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

Jag minns med visst vemod den gång jag försökte prata med en ganska uppsatt dam i Vänsterpartiet om datorernas möjligheter. Hon stirrade på mig och utbrast: ”Men jag är ju humanist!” – Tja, det var väl Marx också?

Tur att kineserna kanske gör något praktiskt i alla fall.

200 ljus på tårtan

Doktor Karl Marx fyller 200 år idag (som Karl, inte som doktor, det kom närmare i tiden) och det är väl bara att gratulera, och önska en jätte-födelsedagstårta med 200 ljus. Det blir en uppgift som heter duga att blåsa ut 200 ljus!

Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel. Marx tillhörde den gruppen som har ungefär rätt. Därför är så många avfärdanden av Marx inte mycket mer värda än myran som pinkar på elefanten och förklarar sig som segrare och att elefanten är värdelös.

Det skrivs så mycket om Marx just nu så jag har nog inte mycket att bidra med. Två saker bara:

👍Marxismen är ju inte 200 år, den började få stadga som självständig riktning först mot slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. Då hade den socialistiska arbetarrörelsen kunnat samla årtiondens kamperfarenheter (inklusive Pariskommunen) och göra politik av detta, och vidareutveckla efter nya tiders krav. Det som Marx försökte beskriva är ju ett historiskt flöde, i flödet händer ständigt nya saker och därför måste systemstudierna ständigt pågå och samhällsmodellen måste modifieras. Men kärnan i modellen är Marx´analyser. De är för bra för att kastas bort. (Och det vet fienden som därmed ständigt hackar på Marx.)

👍Formeln v-p-Δv, eller omvänt p-v-Δp , uttrycker kapitalets kretslopp och tillväxt: vara/penning förvandlas till penning/vara som förvandlas till en ännu större varu- eller penningmängd. Δv och Δp betyder en ökning. Där kan vi se ett par uppenbara risker: om den där ökningen inte inträffar, men kanske i stället blir en minskning, blir det kris i systemet. Kretsloppet störs, lågkonjunktur och arbetslöshet och andra krissymptom inträffar.

En annan aspekt, som inte var så akut på Marx tid men håller på att bli det nu, är att tillväxt i all evighet inte är möjlig. ”Exponentiell tillväxt” säger vi idag. När kapitalet kräver ständigt mer utdelning (”vi måste ha mer Δp, annars dör vi”) så blir det som att trycka gasen i botten i en bil som är på väg mot en väldigt hård bergvägg. Kraschen blir smärtsam. (Därmed inte sagt att inte andra typer av tillväxt kan vara fullt möjliga under ett nytt system, detta kan vara en intressant sak att diskutera.) Att eliminera p-v-Δp kan därmed vara en överlevnadsfråga.

Ja må han leva i hundra år till!

Funderingar om kriser

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje

Frågan om kriserna

Vi börjar dagens predikan med ett citat från Marx, och det handlar om krisen som välter kapitalismen över ände:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Här finns en kristeori som säger att produktivkrafternas utveckling så småning leder till att det befintliga samhället sprängs, men är det den enda kristeorin? Jag gör en lista på vad man kan hitta hos Marx och Engels:

    • Kris p.g.a. fallande efterfrågan av varor i förhållande till utbudet (kallas ibland också överproduktionskris, även om det egentligen är underkonsumtionen som får ekonomin att tvärbromsa). Den direkt märkbara krisen som återkommer mer eller mindre regelbundet. En massa varor ligger osålda, butiker och fabriker slår igen, arbetslösheten ökar. Det kan vara besvärande, men sällan systemkritiskt, om den kapitalistiska staten vidtar motåtgärder som åter höjer efterfrågan. Arbetslöshetsersättning, offentliga arbeten, etc.

    • Kris p.g.a. fallande avkastning från företagens investeringar (‘profitkvotens fallande tendens’, behandlas i del III av Kapitalet.  Löper mer som en långsam ganska dold tektonisk rörelse där levande värdeskapande arbete ersätts av icke-värdeskapande kapital. Detta är en systemkritisk förändring även om det finns mottendenser. Det är svårt att backa från en kapitalintensiv nivå med lite levande arbete till en med mycket arbete och lite maskineri. Medan efterfrågekriser uppstår så fort kapitalism får viss omfattning, alltså från början av 1800-talet i vissa länder, så kan ‘profitkvotens fallande tendens’ slå igenom först när kapitalismen nått en hög nivå.

    • Kris p.g.a ändringar i den produktiva basen (vilket verkar vara vad Marx beskriver i citatet ovan. Det stora bråket om fildelning kan ses som ett färskt typfall av tvist om äganderätt. När kopior och original inte går att skilja åt kan man fråga hur det egentligen står till med ägandet. Då uppstår en moralisk eller juridisk kris i överbyggnaden som kan handla om patentlagar och rättigheter till kulturobjekt i stil med Musse Pigg.

    • Kris p.g.a. överutnyttjande av naturresurser vilket Marx och Engels då och då berörde men väl då mest som exempel när man missköter jorden, hugger ner skogarna för fort eller smutsar ner floderna. Klimatkriser var ju inte aktuella på deras tid, däremot naturförstöring på grund av överutnyttjande. Redan under antiken var denna förstörelse igång med utrotande av fauna och flora runt Medelhavet. Möjligen fixade de australiensiska urinnevånarna fram öknarna genom att bränna för flitigt i vegetationen.

    • Kris p.g.a. finansiella spekulationer (fiktivt kapital, värdepapper etc. som egentligen inte har något eget värde men som kan åsättas prislappar, eller vad som helst som kan locka till spekulation, som tulpanlökar eller bostadsrätter). Problemet är när någon vill ha ut riktiga pengar ur systemet och det kraschar därför att de ‘värden’ som finns där inte är riktiga pengar.

    • Kris p.g.a. svåra störningar i överbyggnaden (problem som inte kan knytas direkt till vad som händer i samhällets bas). Folk kan ju helt enkelt bli trötta på ett odugligt styre, som i Ryssland 1917.

      Några av dessa är typiska just för kapitalismen, någon eller några kan förekomma under alla klassamhällen eller till och med i samhällen utan klasser. Vidare är de inte isolerade från varandra, de kan löpa parallellt och påverka varandra inom ramen för samma system. Exempelvis: om företagen inte finner det lönt att investera i mer teknik men ändå sitter med goda egna kassor kan de övergå till att spekulera i värdepapper i stället. Den kapitalistiska processen går normalt ut på att förvandla pengar till produktivt kapital som tillverkar varor som kan säljas för ännu mer pengar. När det är ren spekulation försöker spekulanten gå direkt från mindre pengar till mer pengar, utan några trista mellanled med produktion och försäljning.

      Det som Saker varit inne på, och även andra som kritiserar ‘väst’ från en mer ryskcentriskt synvinkel, är nog faktiskt det sista exemplet. Västeuropa och Nordamerika ses som moraliskt nedgångna, korrumperade, svaga och föraktliga, brutala, falska, okunniga och uppblåsta.Ibland är det svårt att inte hålla med om det.

      Detta var kort om möjliga kriser. När flera av dem samverkar kan det hända saker. Jag återkommer med mer synpunkter i någon oklar framtid.

      Kommunism som rörelse eller system?

      Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

      Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Det är jag i och för sig ense om, men mitt perspektiv är annorlunda. Jag tänker börja med en del grundläggande funderingar.

      ‘Kommunism’ betyder två saker. Dels tankevärlden hos personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar, och med det en hel del aktiviteter som kanske leder någonstans.

      Dels är ‘kommunism’ samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem som tillhör framtiden. (Eller också forntiden, om vi med ‘kommunism’ menar att det inte finns samhällsklasser. I så fall har större delen av människans existens varit i ett sådant system.) Men vad är det egentligen? Här har vi ett egendomligt fenomen: de mest betydande kommunisterna, Marx och Engels och deras efterföljare, undvek att göra några djupgående planer för hur ett framtida kommunistiskt samhälle kunde se ut. Rörelsen vill inte bara omdana utan helt omstörta det nuvarande samhällssystemet, men den har inga detaljerade planer för det som skall komma! Verkar inte det lite lustigt när det rör sig om människor som förespråkar planekonomi?

      Det fanns en del tankar om att staten skulle försvinna helt i det klasslösa samhället som uppkommer när arbetarklassen tagit makten och klasskampen dör ut av brist på inbördes kämpande klasser. Den australiensiske forskaren Roland Boer har studerat vad Marx hade för synpunkter på staten och kommit fram till att Marx med tiden blev mindre benägen att utan reservationer hävda ‘statens bortdöende. Jag vet inte om denna uppfattning delvis kan bero av att Boer verkar vara väldigt imponerad av den nuvarande utvecklingen i Kina, där ju staten inte verkar vilja packa ihop och lägga ner.

      Vidare antas kommunismen som system innebära att samhällets resurser fördelas enligt mänskliga behov. Det sista torde kräva en hel del bokföring, vilket Lenin också nämnde i Staten och revolutionen som han skrev under pågående revolution men innan oktober 1917. Den bokföringen skulle vara så enkel att de flesta borde klara av den trodde han, utan att veta vilka datoriserade möjligheter som skulle komma 70-80 år senare!

      Att utfästelser om kommunismens praktiska vardag är ganska vaga är logiskt av två skäl: dels vände sig Marx och Engels mot sina föregångare, de så kallade utopiska kommunisterna, som just sysselsatte sig med att försöka bygga idealsamhällen från grunden, experiment som inte var särskilt varaktiga. Ett annat skäl är mer filosofiskt (här stödjer jag resonemanget på den kanadensiske filosofen och maoisten Josh Moufawad-Paul och hans bok Continuity and Rupture som kom förra året): aktivister jobbar praktiskt med politiska problem, och först efteråt kommer filosofer som Lenin eller Mao och systematiserar erfarenheterna och skapar begrepp som kan utvecklas till ny praktik och nya begrepp, och så vidare. Med det resonemanget är det svårt att göra några bestämda spådomar om framtiden innan man själv är där.

      Men då uppstår frågan; hur vet egentligen den kommunistiska rörelsen åt vilket håll den skall röra sig när dess slutliga mål inte kan studeras? Blir det inte som att ge sig ut på stora havet i en liten båt och hoppas att det finns en strand långt därborta i det okända? I det fallet kanske det är bättre att hålla sig kvar vid stranden och syssla med små ofarliga projekt?

      För att lösa den frågan måste vi fundera över två alternativ: reformism (hålla sig kvar vid stranden), eller revolution (ut på stora havet i sökandet efter nytt land). Men för att fortsätta med havsfärden som liknelse så kommer något egendomligt att hända vartefter tiden går: avståndet från den ena kusten till den andra kan krympa! Uttryckt på annat sätt innebär det att förutsättningarna att gå från kapitalism till socialism (det som brukar räknas som kommunismens första stadium) blir allt bättre. Den andra kusten blir lättare att hitta, den kommer närmre. Allt bättre teknologi och vetenskap är grunden för det. Samhället har en teknologisk bas och olika behov, och vi får en alltmer klar uppfattning om vad som kan göras under dessa förutsättningar.

      En allt bättre teknisk och vetenskaplig nivå är alltså en positiv faktor som driver utvecklingen. Men den krockar med negativa faktorer. För reformisternas del handlar det om att svängrummet för reformer inte finns kvar. Reformismen var acceptabel för kapitalismen som system så länge systemet utvecklades och så att säga kunde leverera inte bara rejäla kapitalvinster, utan också välfärdssamhällen åt folket. När utvecklingen avstannar (återkommer om detta i samband med diskussion om krisernas betydelse) får reformisterna antingen anpassa sig eller kräva systembyte. De gör i allmänhet inte det senare, och det kan vara en av förklaringarna till att socialdemokratin blir allt svagare och idélösare i Europa. Sedan finns det ju (mer eller mindre) revolutionära regeringar i vissa länder i Tredje världen. Men vad är dessa för sort egentligen: kanske reformister under revolutionär flagg? Kan man tänka sig motsatsen i de utvecklade staterna: revolutionärer under reformistisk flagg? – Låter kanske lite tveksamt, men man vet ju aldrig … om de socialdemokratiska ledarna får klart för sig att löner, arvoden, förmåner och karriärer försvinner om de inte skärper sig rejält, kanske det sker en omvändelse under galgen?

      För att sammanfatta tankarna i detta inlägg: jag håller med The Saker om att kommunismen har en framtid, men jag ser denna inte i första hand i de fattiga länderna till skillnad mot honom. I alla fall inte om man avser utvecklandet av ett kommunistiskt system – däremot kan de genomföra en fantastisk utveckling av samhällsnyttiga reformer. Om man talar om något som liknar kommunism vad det gäller avvecklande av åtminstone delar av staten, samt ett generellt välfärdssamhälle, är det de gamla industriländerna som är längst fram – eventuellt tillsammans med några länder i Tredje världen som har gjort en rasande snabb frammarsch. Därmed tycker jag mig stå ganska säkert i den traditionella marxismens bås.

      Fler reflexioner med anledning av The Sakers artikel lär komma.

      Tekniken, människan och samhällsomvälvningarna

      Jag lovade halvhjärtat att komma igen med kommentarer till artiklarna av bloggaren The Saker som jag översatte för en tid sedan (här är den första, här den andra), där det frågades hur det står till med kommunismens utsikter att leva vidare. Min första väldigt korta kommentar kom här. Nu börjar jag utveckla tankarna i längre format. Den här gången blev det väldigt långt. Jag kommer nog inte att nämna The Saker själv så mycket, men vi kan säga att jag med grund i klassisk marxism hävdar att det är i de mest utvecklade staterna, där kapitalismen håller på att köra huvudet i väggen, som utsikterna för systemskifte är som bäst. Och det verkar inte vara hans synpunkt.

      Det är bättre att samarbeta än att slåss

      Klipp från en understreckar i SvD som frågar ”Är vi tillräckligt smarta för artificiell intelligens?”

      Vi har idag lyckats ta fram mjukvara som kan utföra en mängd olika uppgifter bättre än människor: schack, vissa medicinska bedömningar, bilkörning – allt detta kan idag utföras med hjälp av specialiserade tillämpningar av artificiell intelligens. Samtidigt är denna intelligens låst till sina uppgifter. En mjukvara som kör bil kan inte automatiskt spela schack, och vice versa. Jakten på en generell artificiell intelligens är jakten på en mer mänsklig intelligens som också förmår skifta mellan olika uppgiftsdomäner. Det är egentligen ett artificiellt, hypersnabbt lärande – en intelligens i rörelse.

      Anta nu att vi lyckas med detta – vad skulle det betyda, och vilka frågor måste vi då besvara? Tegmark [svensk-amerikansk kosmolog som forskar i artificiell intelligens] menar att denna diskussion inte bara är intressant utan helt enkelt nödvändig för oss att ta tag i. Den förändring som en sådan teknisk landvinning skulle innebära är så omvälvande att den kräver att vi tänker om på alla möjliga olika områden: ekonomi, politik, juridik, forskning, medicin – de flesta av samhällets beståndsdelar förändras i grunden när, eller om, detta sker.

      Frågan är inte ny. Insikten att ny teknologi kan påverka hela samhället har funnits i över 150 år. När Marshall McLuhan skrev Media i början av 1960-talet frågade han: vad gör teknologin med oss? Varje tekniskt framsteg, från en enkel pinne att förlänga armen till telefonen att förlänga hörseln, och allt däremellan från stenyxor till tryckpressar och datamaskiner, påverkar det mänskliga psyket och samhället. Han menade att vi måste vara medvetna om konsekvenserna och inte bara tanklöst dras med i de nya möjligheter som det elektroniska samhället skapar när elektriska kommunikationssystem förenar vårt enskilda centrala nervsystem till ett globalt sammanhållet system – ”den globala byn”.

      Och naturligtvis var Marx ute ännu tidigare med förståelsen att samhällets produktiva grundval slår igenom på alla nivåer. 1847 skrev han i Filosofins elände:

      De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.

      Om jag föregår ett resonemang som jag kanske kommer med längre fram så skulle eventuellt den sista meningen kunna kompletteras sålunda:

      Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister, den elektrifierade datorstyrda kvarnen kommunism.

      – Usch, kallt om magen att stå här och försöka fånga lax! Kan ingen uppfinna en app så man kan sitta på stranden med mobilen och försöka få firrarna att hoppa upp där i stället?

      1859 kom Marx igen, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin. Det är ett stycke som varje person som vågar kalla sig socialist bör känna till.

      I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

      Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

      På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.

      Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

      Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

      En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

      I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

      Här finns underlag för hur många och långa diskussioner som helst, åtminstone om man anser att de grundläggande idéerna är giltiga. Man skulle kunna ta det näst sista stycket, konkretisera en del, och förklara varför utvecklingen från Ryska revolutionen och fram till Sovjets avveckling såg ut som den gjorde.

      Men man skulle också kunna försöka spana framåt och lägga in den existerande vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju innefattar datorer och artificiell intelligens) i modellen och se hur den jagar systemet över dess nuvarande gränser genom att driva fram nya ”bestämda former av det samhälleliga medvetandet”. Hur detta medvetande ser ut är en annan historia. Även om nya teknikers genombrott framtvingar samhällelig omorganisering kan de nya formerna bli väldigt olika. Man kan ju hoppas på en frihetsrevolution, men det kan bli betydligt otäckare varianter också.

      Lästips: för rätt många år sedan skrev jag en bloggpost med streckkod och morotspåse i huvudrollen. Den behandlar litegrann om tekniken bakom planekonomi, oavsett samhällssystem. Samt visa på hur morgondagens möjligen kommunistiska samhälle baseras på de ”materiella existensbetingelser [som] mognat i det gamla samhällets eget sköte”.

      Lästips: är Kina kapitalistiskt?

      Här är ett klipp från ekonomen Michael Roberts blogg med anledning av Xi Jinpings allt starkare ställning i ett allt starkare Kina. En del (de flesta kanske?) anser att Kina är kapitalistiskt rätt av. Roberts har en avvikande mening. Partiet har inte släppt ifrån sig kontrollen även om privata intressen har tillåtit breda ut sig.

      China is not capitalist. Commodity production for profit, based on spontaneous market relations, governs capitalism. The rate of profit determines its investment cycles and generates periodic economic crises.  This does not apply in China.  In China, public ownership of the means of production and state planning remain dominant and the Communist party’s power base is rooted in public ownership.  So China’s economic rise has been achieved without the capitalist mode of production being dominant.

      China’s “socialism with Chinese characteristics” is a weird beast.  Of course, it is not ‘socialism’ by any Marxist definition or by any benchmark of democratic workers control.  And there has been a significant expansion of privately-owned companies, both foreign and domestic over the last 30 years, with the establishment of a stock market and other financial institutions.  But the vast majority of employment and investment is undertaken by publicly-owned companies or by institutions that are under the direction and control of the Communist party. The biggest part of China’s world-beating industry is not foreign-owned multinationals, but Chinese state-owned enterprises.

      Själv har jag ingen definitiv uppfattning – och hur kan man ha det om en motsägelsefull bjässe som Kina? Förutom Roberts beskrivning av läget i Kina så finns det intressanta observationer i kommentarssektionen. Den som är intresserad bör läsa även den delen.

      Nästa år skall det hållas en stor internationell konferens om marxism i Kina. Möjligen kommer något att klarna då, även om jag är tveksam. Undrar om marxistiska lärde som är kritiska mot Kinas nuvarande politik kommer att få närvara? Kanske Roland Boer (australiensisk religionsforskare) kommer att vara närvarande? Han driver bloggen Stalin’s moustasche , verkar arbeta mycket i Kina och är anhängare av tesen att Kina faktiskt är socialistiskt.

      Jag har inte lusläst de publicerade dokumenten från KKP:s 19:e kongress så jag kan ha missat något, men skulle begreppet ”klasskamp” ha förekommit så borde väl någon ha sett det och slagit larm? För klasskamp är ju en viktig företeelse även under socialismen. Men det kanske känns störande för de miljonärer och miljardärer som numera finns företrädda även i partiet? Möjligen kan deras närvaro motiveras med att de företräder ”den nationella bourgeoisien”, men så hade nog inte Mao tänkt sig saken.

      Är kommunismen verkligen död? – Del 2

      Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

      Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser […]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

      Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:

      Kommunismen – framtiden

      Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:

      För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.

      För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: den som inte vill arbeta får inte heller äta Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

      Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

      Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

      För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

      För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

      Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

      Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

      Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

      Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

      [Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]

      Kommunismen – utmaningen:

      Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

      Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

      När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.

      [I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]

      Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

      Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

      Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.