Funderingar om marxism och parti i Kina

Kinas kommunistiska parti har alltså just firat hundraårsdagen första juli 2021. Hyllningar och burop har noterats världen över, ibland både-och från samma källa. Filippinernas Kommunistiska Parti exempelvis hävdar sig vara maoistiskt, och på den grunden skriver man om hundraårsdagen för det en gång stora kinesiska kommunistpartiet. … en gång stora … Det är alltså Maos era man hyllar, och den tog slut på 1970-talet. Det filippinska partiet är dock ett äkta kämpande parti, och dess synpunkter bör respekteras.

Marxism?

Källorna för att bedöma hur Kina utvecklas under den här epoken kan variera, men det är svårt att komma förbi Xi Jinpings jubileumstal den första juli. Vad finns med, vad fattas? – När jag läste en samling tal och skrifter av Xi (The governence of China, II) för några år sedan var en frånvaro slående: motsättningar i samhället berördes i förbigående någon gång, men det mest grundläggande i marxismen nämndes inte med namn. Klasskamp. I talet första juli gick klasskampen spårlöst förbi. Gamle ordföranden Mao hade nog haft synpunkter på det. ”Klasskampen är nyckellänken, allt annat hänger på det” hävdade han någon gång på 1970-talet i polemik mot Deng Xiaoping. Men Deng vann ju på slutet i alla fall.

Men måste marxismens grunder vara exakt desamma över tid och rum? Strax innan oktoberrevolutionen 1917 höll de ryska bolsjevikerna sin sjätte kongress. Där sade Stalin något intressant: ”Vi måste göra oss av med den antikverade idén att bara Europa kan visa oss vägen. Det finns dogmatisk marxism och skapande marxism. Jag står för den senare.”

Är det inte samma attityd hos dagens kinesiska ledare? Vi skall ha vår egen marxism, vi kan själva! Vad sade Xi första juli enligt den engelska översättningen:

We must continue to adapt Marxism to the Chinese context. Marxism is the fundamental guiding ideology upon which our Party and country are founded; it is the very soul of our Party and the banner under which it strives. The Communist Party of China upholds the basic tenets of Marxism and the principle of seeking truth from facts. Based on China’s realities, we have developed keen insights into the trends of the day, seized the initiative in history, and made painstaking explorations. We have thus been able to keep adapting Marxism to the Chinese context and the needs of our times, and to guide the Chinese people in advancing our great social revolution. At the fundamental level, the capability of our Party and the strengths of socialism with Chinese characteristics are attributable to the fact that Marxism works.

KKP-ledaren hyllar marxismen som ledande tankesystem, men det blir en marxism på egna villkor, grundad på de kinesiska erfarenheterna. ”… anpassa marxismen till den kinesiska miljön …” Det låter ju logiskt: teori och praktik måste passa ihop för att politiken skall bli lyckad. Kan det vara så att klasskampen i Kina är avslutad och att stor harmoni råder? I så fall är ju Xi helt rätt ute! – Men kan grunden också vara något annat, nämligen vilka som är med i och kontrollerar partiets politik? – Så, låt oss ta en titt på …

Hur ser partiets medlemskader ut?

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts citerar i sin blogg en undersökning av vad det är för människor som är medlemmar i/ledare för KKP. Har kapitalisterna tagit över? Är det ännu ett arbetar- och bondeparti med några intellektuella i toppen? Under vilka livsvillkor lever medlemmarna och folket? – Det sista har ju varit en viktig fråga ända sedan Marx 1859 publicerade tesen att ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” (Från det berömda förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin.)

Slutsatsen som Roberts drar, efter att ha studerat en undersökning av KKP-medlemmarnas ställning i samhället är bland annat att böndernas andel av partiet minskat, men att kapitalisterna inte har ökat så mycket så man kan säga att de tagit över. I stället är det arbetare och folk i ‘professionerna’ (det som jag brukar kalla ”bättre betalda knegare”) som blir allt fler i partiet.

Professionals are defined as “all the professional and technical personnel working in science-related sectors (e.g., science, engineering, agriculture, medical care) and social science-related sector (e.g., economics, finance, law, education, press and publication, religion)”.

Jag antar att man kan se intressena hos ett välutbildat och välbetalt samhällsskikt här som är mer intresserat av ett trevligt medelklassliv än revolutionära omvälvningar och klasskamp. Om man ser till hela KKP så motsvarar den här gruppen 27% av medlemmarna. Men ser man till eliten i Kina (i undersökningen definieras elit som de 5% som har de högsta inkomsterna) och särskilt i partiet, så är 38% tillhöriga detta skikt med bättre utbildning. Jag antar att deras ställning i samhället vad det gäller inkomst och leverne i övrigt gör att de har en stor inverkan på vad högsta partiledningen tycker är viktigt. De är ju nyckelpersoner för att leda Kinas vidare utveckling.

Nu finns det ju alltså riktiga storkapitalister i KKP, med Jack Ma som kanske mest kända exemplet. Men uppenbarligen kan han och de andra kapitalist-kamraterna inte operera som de vill. En viktig skillnad mellan Kina och diverse stater som skäller på Kina tycks vara att i de senare saknar staten förmågan att ta itu på skarpen med figurer som är ”too big to fail”. I Kina fixar man det.

Traditionellt har det varit mycket av fraktions- eller tvålinjekamp i Kina. Ett sätt att se det är att KKP länge bestått av två grupper: dels de övertygade kommunisterna, dels borgerliga nationalister. De förra ville genomföra hela det revolutionära programmet, de senare var rätt nöjda bara Kina befriat sig från yttre makter och de kunde ta över styret själva. Kampen mellan de här har tidvis varit väldigt hård. Möjligen har dessa fraktioner på något sätt smält ihop under Xis styre. Men den kommunistiska fraktionen ser ändå ut att vara stark nog för att se till att Mao inte rensas ut ur partihistorien. Och Mao varnade ju också för att tro att motsättningar kan försvinna. De kommer alltid att finnas. Övervinns en motsättning kommer en annan att träda fram.

Förmodligen är den kinesiska ledningen mycket vaksam vad det gäller motsättningar som kan förvärras och leda till kriser, och då bör det viktigaste vara att se till att partiet håller samman. Det här kan vara en viktig observation:

The ‘elite’ CCP members are generally university educated professionals and executives in companies, both state and private.  In effect, there is an increasing divergence between the social composition of the party rank and file and the better-off members of the party.

Här skulle en spricka kunna uppstå om inte de välmående personerna i ledningen tar hänsyn till vad fotfolket i partiet tycker exempelvis om korrumperade partiledare. Men det verkar faktiskt som det ageras mot sådant folk i Kina, även sådana på höga nivåer. I så fall kanske den gamla ‘tvålinjekampen’ har ersatts av kampen för att dra mutkolvar, förskingrare och andra skummisar inför domstol.

Hur som helst: den slutsats Roberts drar är att KKP varken är det ena eller andra. Det kan ju tolkas som att det har blivit något tredje, eller att partiet helt enkelt befinner sig i ett övergångsskede från arbetar- och bondeparti till borgerligt parti, eller att partistrukturen signalerar ett nytt utvecklingsstadium i den kommunistiska partiteorin. Själv tror jag att … (gissa!).

Jag har läst Piketty – några reflexioner

Det har påståtts någonstans att Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet står i en massa bokhyllor men inte har lästs av så många. Den är ju ganska tjock. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och nu har jag läst den – inte så supernoga, men i alla fall läst och funderat litegrann.

Först kan sägas att jämfört med mycket nationalekonomiskt mumbo-jumbo så är boken lättläst och klar i framställningen. En originell sak är att Piketty ibland använder äldre fransk och brittisk skönlitteratur för att visa på hur vissa förhållanden uppfattades på 1800-talet. Det tror jag få matematikförgiftade moderna ekonomer skulle klara av, eller ens våga göra. Om de ens läser någon skönlitteratur …

Titeln, Kapitalet, får en del att tänka på Marx tjocka volymer (som jag självfallet läst), men Pikettys har knappast det marxska djupet. Om det är en fortsättning på Marx vill jag låta vara osagt. En grundläggande tanke hos Marx om kapitalismens utveckling och fall är ”lagen om profitkvotens fallande tendens”. Piketty klagar över att Marx text är oklar, och går vidare utan att ta ställning vare sig för eller emot. – Jag antar att om Marx på 1850-1860-talet hade haft tillgång till samma statistiska material som Piketty kunnat använda i nutid så hade den senares bok varit obehövlig. Och när Marx jobbade fram teorin om profitkvotens fall stödde han sig på grundliga studier av tidigare ekonomer (vilket framgår av de tre volymerna av Teorier om mervärdet, vilket visserligen inte är en textsamling som var avsedd för publicering direkt utan arbetsmaterial för Kapitalet, men som innehåller en massa intressant material.)

Marx hade dock, och Piketty har, en mycket tung bas i historiska data. Och där blir det verkligt intressant, om man nöjer sig med många intressanta observationer och data men inte kräver riktigt tunga slutsatser. Problemet är enligt Piketty att i allmänhet så växer kapitalinkomsterna snabbare än tillväxten i ekonomin, och då kommer kapitalägarna (oftast en liten grupp i samhället) att dra till sig en allt större del av samhällets rikedomar. De rika blir rikare, helt enkelt. De fattiga förblir fattiga. (En annan ekonom, grek-fransosen Arghiri Emmanuel, hävdade för bortåt femtio år sedan att arbetarlöner under årtusenden i stort sett ligger på existensminimum.)

Den enorma ojämlikheten är ett välkänt förhållande idag. Där Marx ville omstörta hela det skändliga systemet landar Piketty i en global kapitalskatt. (Det påminner om J A Hobson som i början av 1900-talet ville angripa imperialismen med skatter – Lenin använde senare Hobsons utredning men insåg att den mordiska imperialismen inte gick att skatta bort.)

Under större delen av civilisationernas flertusenåriga historia har tillväxten varit väldigt låg, eller i det närmaste stått stilla. Om kapitalinkomsterna varit obetydligt större än tillväxten har det ändå lett till ökad koncentration av rikedomar. Men så händer något som (tillfälligt?) ändrar bilden. In kommer 1900-talet.

Under 1900-talet slår krig och kriser till och det drabbar de traditionella förmögenheterna hårt i många länder. Den tidigare enorma skillnaden i inkomster och förmögenhet (även i Sverige) minskar kraftigt. Samtidigt uppstår en stor medelklass som inte bara har kapitalinkomster och en del egendom, utan också är bra avlönad. Vi får en samhällsstruktur med en liten extremt rik överklass (de som Occupy-rörelsen kallade för enprocentarna, men som i sin mest extrema del handlar om kanske 0,1 procent av folket), en ganska stor välmående medelklass, samt en underklass som knappast äger något.

Det är den där medelklassen som särskilt fångar min uppmärksamhet. Redan Emmanuel, som jag hänvisade till ovan, varnade för den tillfälliga naturen av dess välstånd. Många i denna klass är ju vanliga knegare, och historiskt sett så har ju den gruppen inte varit så välbetald – snarare tvärtom. Men vad händer nu? – Jag kan bland annat hänvisa till en bloggpost från förra året, baserad på en OECD-rapport. Den säger kort och gott att det som kallas medelklass har minskat under de senaste årtiondena. Då kan man ju räkna ut att inte så många medelklassare svingar sig upp till de rikaste skikten, utan de sjunker i stället nedåt. Det stämmer ju också rätt väl med hur Marx såg på den historiska utvecklingen.

Jag har skrivit en del på bloggen om medelklassens plågor tidigare, och det är för mig ganska uppenbart att här är en grupp med stor politisk betydelse. Revolutionär eller reaktionär. De västliga samhällenas produktiva bas förändras, vissa delar vittrar sönder – avindustrialisering och konkurrens med nya länder på uppgång – och i den processen så åker dessa medelskikt på allt hårdare smällar. Det blir oroligt, milt sagt. Både hos de drabbade och hos överklassen som gruvar sig för vad deras tidigare så pålitliga medelklass kan hitta på. Kanske gå ut på gatorna och kravalla? Kan man se det växande övervakningssamhället som delvis ett svar på denna oro? – Nå, den aspekten på medelklassens möjliga revolt går inte Piketty in på, annat än möjligen med någon dunkel antydning, men för de politiskt intresserade bör saken vara väldigt intressant.

Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med ‘sämre tider’ igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvDen undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:

OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 

Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för ”bättre betalda knegare”. Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.

  • Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  • Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten

Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx’ klassteori genom den egna idén om ‘motsägelsefulla klasspositioner’. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om ‘medelklassen’ minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom ‘rationalisering’ nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när ‘medelklass’ främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd ‘medelklass’ (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben ‘medelklass’. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. ‘De där nere’ kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar ‘vänstern’ arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.

Gamla nyheter hos Dagens Nyheter

29 oktober 2009 skrev jag ett inlägg om Arbetstid, robotar och invandring. Nu har det snart gått sju år, och det verkar hålla ännu. Nedan återges hela den texten. Men låt oss se vad Dagens (gamla) Nyheter har att bjuda på idag:

53 procent av dagens svenska jobb beräknas vara ersatta av digital teknik inom tjugo år, enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Det handlar om 2,5 miljoner jobb. Många av dem som riskerar förlora jobbet är lågavlönade men digitaliseringen påverkar alla, både ingenjörer och ekonomer finns på listan.

– Medelinkomstjobben är kanske allra mest hotade. Västerländska samhällen vilar på en välmående medelklass. Utvecklingen kan bli farlig om inte våra regeringar förstår vad som händer, säger Ashkan Fardost. 

… Bland de nya jobben syns enligt SSF många dataspecialisttjänster men också arbeten som skapas runt de rent tekniska väntas öka, till exempel inom marknadsföring och försäljning. Men det är långt ifrån säkert att de nya digitala företagen kommer bidra med många jobb.

Jag har tidigare skrivit om hur den så kallade medelklassen hotas av den här utvecklingen, och att det kan leda till politiska konsekvenser. Hur som helst, det är tydligen inte intelligens som antas gynnas av den nya utvecklingen. En annan expert (?) säger:

Förmågan att anpassa sig kommer vara det viktigaste konkurrensmedlet på arbetsmarknaden framöver, viktigare än intelligens.

Korkade slingerbultar med social kompetens tar över, eller …? Man kan ju trösta sig med att prognoser är prognoser, och det är sällan de slår in exakt. Rätt ofta slår de inte alls in.

Men nu över till vad jag skrev i urtiden, 2009 (något förkortat och korrigerat):

Nu har Birger Schlaug skrivit ett nytt tankeväckande inlägg om den hysteriska jobbkampanjen. Vi minns centerledaren Olofssons utbrott om att folk skulle arbeta som bävrar. Nu var det visst fru Sahlin som hävt ur sig något om ”jobb jobb jobb” på SAP-kongressen, och desperat försvarat fyrtiotimmarsveckan. (Jag höll på att skriva fel här: fyrtiotimmarsdagen! Så illa är det inte. Men hade tolvtimmarsdagen funnits kvar kan vi lita på att Sahlin hade kämpat sig blodig för att den skulle behållas!) Jag minns faktiskt att Ronald Reagan sade något liknande på sin tid, fast då lät det ”jobs jobs jobs”. En del av mina läsare kanske också minns vad Ronald var för figur – knappast en vän till den organiserade arbetaren (om denne inte var polack).

Schlaugen brukar påpeka hur ny teknik, robotar, datorer och annat höjder produktiviteten och sänker behovet av att folk skall häcka större delen av sin vakna tid på en arbetsplats. Jag tänkte utvidga resonemanget ytterligare något snäpp och komma in på ett annat känsligt område: invandringen.

Vi har några saker att ta hänsyn till: dels att de gamla industrijobben antingen rationaliseras bort helt, eller finns kvar i landet men rationaliseras så att fabrikerna i stort sett står tomma, eller att tillverkningen försvinner till något utland. Dels att även många arbeten på tjänstemannasidan är av den sorten att de kan utlokaliseras till något billigare ställe. På industrierna har man hunnit långt i den här processen, men på den stora tjänstemannasidan har det inte gått så långt – ännu. TCO har dock varnat för en sådan utveckling.

Och så har vi från andra sidan invandrare som letar efter jobb respektive folk som helt enkelt är på flykt undan krig och elände. Argumenten för arbetsinvandring är bland annat att det behövs arbetskraft och att befolkningen i Europa åldras, riskerar att krympa, och att det därmed inte går att upprätthålla välfärden. Hade Europas demografiska situation idag hängt ihop med en industriell expansion i stil med hur det var ungefär 1945-1970 hade argumenten varit rimliga, men nu tycker jag läget ser annorlunda ut. Jag bara slänger ur mig en provokativ (?) fråga: skulle det kunna vara så att den tekniska utvecklingen gör att behovet av påfyllnad utifrån krymper, och att den på sikt skulle kunna medge minskad befolkning?


En begagnad robot från ABB, bra på följande enligt beskrivningen:

Cleaning/Spraying
Cutting
Deburring
Die casting
Machine tending
Material handling
Pre-Machining
Press Automation
Press brake tending
Spot welding

Finns det inte en risk att billig arbetskraft flödar in, och den tillväxt i produktivkrafterna som vi skulle ha kunnat utnyttja avbryts och ersätts av hunsade rättslösa manuella jobbare igen – kanske inte så produktiva men lönsamma för kapitalet? Vore det inte bra om den här saken tänktes igenom innan Europa sitter med ett näringsliv som inte behöver så mycket levande arbete för att fungera, medan de levande arbetarna slåss som galningar om de jobb som finns? Kapplöpningen mot botten är ju i full gång.

Jag antar att sådana saker som kortad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad samhällsservice och demokrati på alla samhällsnivåer måste in i diskussionen. Detta är ju saker som större delen av det politiska etablissemanget inte vill prata om för allt guld i Småland, men hur kommer man undan den diskussionen? Den tvingar sig ju ändå på oss. Då är det bättre att den förs i anständig ton, med faktaunderlag, och utan klagorop om ”muslimer” eller vad som råkar vara ute just den veckan.

Det är inte skatterna som är problemet

Trogne läsaren Martin har skapat denna bild, med anledning av det här inlägget, (bildoriginalet finns här), och hävdar att den visar att skatterna aldrig varit ett problem:

Jag satt och läste i Naturvetaren här om dagen och de hade med två bilder som inpirerae mig att göra nedanstående bild. Jag har döpt den till ”De grundlurade generationerna”. Den illustrerar så fint hur lurade både vi och föräldragenerationen blivit.

Snacka om att vi ”inte har råd” med ditten och datten. Det är det största bedrägeriet. Men medelklassen köper det med hull och hår, precis som nonsens om att skatterna är problemet. Som jag visar i min bild har skatterna aldrig varit problemet och kommer aldrig vara, en lönearbetare kan inte tjäna på sänkt skatt.

Use 'view image' in your browser to see full size image

Det ser häpnadsväckande ut, kan det stämma? Att BNP mer än fördubblats sedan början av nittiotalet och att industriproduktionen stigit kraftigt är knappast nyheter för mig. Men att medianlönen för diverse akademiker skulle ha sjunkit från 50.000-55.000 kronor till 30.000-35.000 kronor under 40 års tid verkar nästan otroligt! Frågan är hur mycket nyproduktionen av akademiker spelar in här.

Måste fråga om percentilen (är dålig på statistik). Betyder det att 90 procent av dessa människor tjänade upp till 60.000-75.000 per månad när statistikperioden började men att spännvidden krympt förutom att lönerna fallit så att 90 procent tjänar cirka 30.000/månad nu? (Jag antar att pengarna måste ha räknats om så att förändringarna i penningvärdet har eliminerats.)

Hur som haver, kompletterar man Martins resonemang och gör det generellt för alla lönearbetare så kan man säga att samhällets produktion och rikedomar stigit oerhört. Däremot har löneandelen av den ökningen inte varit så lysande. När det gäller att fördela produktionsresultatet verkar skatterna vara en mindre detalj, jämfört med en glidande sänkning av löneandelen.

För övrigt är det intressant det där att lönespridningen mellan dessa akademikergrupper verkar minska, och detta under en period när individuella löner och betalning efter prestation hyllas! Kan det finnas andra mekanismer än ”lön efter prestation” som spökar i bakgrunden?

Medelklassens svanesång?

När man vill undersöka och förstå samtiden kan diverse tidningsartiklar vara av intresse, exempelvis när det handlar om ‘medelklassen’ och dess ångest. I skrivande stund är detta det näst mest lästa på DN:s nätsida. Säga vad man vill om ‘medelklassen’, men intresse för sig själv verkar den ha. Kan det ha något att göra med identitetsproblem? Inte nog med oro för jobb och karriär och diverse annat, till råga på allt kommer den där Reinfeldt och pratar om ‘arbetare’! Var det inte det man inte skulle vara längre!?!

Den här hittade jag hos Birger Schlaug

Jag har flera gånger talat om att jag inte tror att medelklassen är någon särskild klass. Den som är väldigt intresserad av ämnet kan ju försöka läsa min magisteruppsats i historia just om klassidéer bland svenska tjänstemän, pdf-filen finns här. (Och uppsatsens framsida här.)

De som kallas ‘medelklass’ är i allmänhet personer som har hyggligt betalda jobb och visst inflytande på sitt arbete. Att de skulle sväva fritt i tillvaron, fria från kapitalister och arbetare, är fantasier. En del av dem bör nog dessutom betecknas som arbetare. En liten grupp har möjlighet att bli verkligen oberoende och hoppa över staketet till kapitalisterna. De flesta klarar aldrig av det. De får nöja sig med att vara bättre betalda knegare, lönearbetare, proletärer … .

När den pågående fasen i den industriella revolutionen gör att många tidigare välbetalda arbeten rationaliseras bort eller exporteras upphävs klagorop över att ‘medelklassen’ vittrar bort. I den mån de här människorna får nya arbeten torde det vara sämre betalda. De glider utför och riskerar att hamna i trasproletariatet om det vill sig riktigt illa (i USA, här är vi inte riktigt i det läget ännu tror jag). Och egentligen räcker det ju med en störning i den individuella ekonomin för att det skall bli besvärligt – sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet, dessa räntor som det tjatas om … . Hörs det oljud i fjärran kan det vara ‘medelklassens’ svanesång.

Men det kan ju också vara intressant att i undersökningen jag inledningsvis nämnde väga in tyngre alster som inte bara handlar om bolånekollektivets själsplågor i ett samhälle som håller på att glida dem ur händerna. Ta det samhälle de lever i. Varför inte ta några ganska färska debattartiklar från Ny Teknik? En där ett par företrädare från Region Skåne klagar över tillståndet inom järnvägen. Eller det här nödropet om behov av renovering i miljonprogrammets lägenheter. Man kan se till sakinnehållet, strunta i vilka förslag som framförs (de är ju knappast revolutionerande) utan notera att det klagas och dessutom klagas ganska högljutt. Och detta av folk som väl inte med bästa vilja i världen kan tas som samhällsomdanare.  Vi har ju liknande klagomål inom vård, skola, omsorg och andra ställen där marknadsfundamentalisterna varit inne och petat de senaste årtiondena. Samhället är på glid, och som den första länken påpekar så tänker inte socialdemokraterna göra något åt det. Men finns det någon annan kraft som kan peka med hela handen? Någon som säger: ”Skit i ångesten, nu ger vi oss på problemen och löser dom, vi har kunskaper och medel för att klara av det!” Var finns ‘proletariatets parti’ som kan föra framtidens talan?

(En not här: jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det är jäkligt konstigt att socialdemokraterna inte klarar av att göra praktisk politik av den borgerliga krisen med tanke på hur opinionerna i olika ämnen verkar se ut. Men å andra sidan, vad är de själva annat än borgare, även om en och annan trosviss medlem ännu spjärnar emot och viftar med en liten röd vimpel? Och även om de tycker sig ha vinden i ryggen nu så är det inte säkert att de klarar av nästa val. Det kan bli att återanvända den här bilden som jag tycker väl beskriver ‘det gamla arbetarpartiets’ tafflighet  i politiken:

Repris på Max Gustafsons klassiker alltså! Kan inte de där tomtarna helt enkelt lägga av. Vem behöver dem? [Här hördes visst en teaterviskning någonstans ifrån: ”Kapitalet och den egna karriären behöver dem!”])

***

Det här inlägget började jag plita på i våras men blev inte färdig. Det är inte färdigt nu heller. Men är man ekonomisk slänger man inte bara gamla utkast. Man kan slänga dem vidare till eventuellt intresserade läsare. De inlägg som jag då tänkte länka till var dessa. En grej från Cornucopia?, nämligen denna. Och tre stycken från Björn Forsberg, nämligen denna, denna och denna. – Och kom ihåg, läser du tidningar och bloggar kommer du att hitta nytt material till den här undersökningen varenda dag! Den ångestridna medelklassen och dess oförmåga att handskas med samhälle i upplösning kommer vi inte ifrån så lätt!

Finns det flera proletariat?

”Men arbetare är var och en som inte äger något kapital”, deklarerade en Georg Weber 20/7 1844. Fast då på tyska: ”Arbeiter aber ist jeder der kein Kapital besitz”. Detta skedde i en tysk emigranttidning i Paris vid namn Vorwärts. Anledningen till att detta uttalande gått till eftervärlden är att doktor Karl Marx antas ha varit inblandad i redigeringen av Webers artikel som hade rubriken ”Negersklaven und freie Sklaven”. Därmed var den kvalificerad att tryckas som bilaga i  Marx-Engels Gesamtausgabe 1:2
Arbetare, eller skall vi säga ‘proletär’? – Begreppet fanns redo för Marx att ta upp. Det hade redan länge använts av franska socialister. 1832 höll den kände revolutionären Blanqui ett försvarstal inför en domstol och hävdade detta: ”Jag är anklagad för att säga åt trettio miljoner fransmän, proletärer som jag, att de har rätt att leva.” (Min översättning från ”Défense du Citoyen Louis-Auguste Blanqui devant la Cour d’Assises”.)

Marx skrev aldrig någon genomgripande studie av klasserna, det finns några korta teoretiska skisser samt beskrivningar av pågående klasskamp ute i verkligheten.  En av de förra var denna:
 

De som endast äger arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.
Så skrev han i tredje bandet av Kapitalet, men tillade att mellanstadier och övergångsformer gör alla bestämningar suddiga, även om tendensen är att allt arbete förvandlades till lönearbete och alla produktionsmedel till kapital. – Och många av jordägarna kan väl idag helt enkelt buntas ihop med övriga kapitalister?

Varför intressera sig för begreppet ‘proletär’ samt andra etiketter som finns i närheten av detta och på något sätt anger att det handlar om människor som bara har sin arbetskraft att leva på? Ett gott skäl kan ju vara att se vilka människor som har intresse/bör ha intresse av att ändra det förhärskande ekonomiska systemet till något som är mer hållbart. Röda Korset larmar om att alltfler européer behöver bistånd. Om man nu inte tror att den pågående serien av kriser skulle ha hänt ändå är det ett varningstecken. Och EU-fattigdom har jag behandlat på bloggen tidigare, som här år 2009. Det finns politisk dynamit i den här utarmningsprocessen.

I ett tidigare blogginlägg om fattigdom försökte jag mig på en global gissning att mellan de få extremt rika och de många riktigt fattiga finns …:

… ett mellanskikt på några miljarder som åker upp och ned vartefter konjunkturerna svänger. Där ingår den så kallade medelklassen, bättre betalda knegare som plötsligt upptäcker att golvet sviktar under dem. Hur många människor det rör sig om vet jag inte, men det rör sig i hög grad om arbetare och tjänstemän samt småföretagare i de gamla industriländerna som kapitalet inte har någon större nytta av längre. Om de här människorna gör något i politiken det närmsta årtiondet kommer det att märkas. 

Kan man dra några slutsatser av detta? – Ja, nu ser jag kopplingen till vad min ”maoistiske favoritbloggare”, doktor Moufawad-Paul i Kanada, skrev mot slutet av ett färskt blogginlägg, nämligen

The proletariat is an international class but there is no such thing as an international proletarian class; it is important to understand the distinction between these two terms since so much wrong-headed theory results from their confusion.  The former holds that the distinctions of nation-states imposed by imperialism must be overcome and recognized as lines drawn to divide and control the global masses; the latter holds that the distinctions of nation-states are meaningless.

So let us speak of proletariats instead of the proletariat.  This is not to say that there isn’t a unifying principle to the category of ”proletariat”––indeed, I began by giving a crude definition––but only that the universal aspect of the category needs to be understood by its particularization historically and globally.  Similarly, all marxists can say there are some basic principles we share that make us marxist and yet, despite this similarity, there are still multiple marxist tendencies  And some of the more dogmatic marxist tendencies, since they are certain enough of their marxism to call other tendencies ”pseudo-marxist”, are those tendencies that refuse to think of the proletariat as a complex social relation, preferring instead to imagine it as an essence or something that can be found in nature.

Det här är en intressant utveckling av ett tänkande som uppstod på 1840-talet och fick sitt mest agitatoriska uttryck i Kommunistiska manifestet. Proletariatet, den revolutionära klassen, verkar där se ungefär likadan ut överallt, och detsamma gäller kapitalistklassen. Men är det verkligen så? Kan vi anta att kapitalisterna plundrar ut hela världen, men faktiskt använder en del av bytet till att hålla delar av underklassen i hemländerna på ganska gott humör? I så fall kan det vara riktigt att tala om proletariat i flertal (alternativt att ha ett proletariet men medge att det delas upp i skikt med rätt olika livsvillkor). Är det inte lika naturligt som att man kan se olika grupperingar i kapitalistklassen i olika länder? Ibland är de ju grovt oeniga och kan till och med bekriga varandra om det verkar lämpligt. Idag kan vi ju göra en grov uppdelning mellan kapitalister som verkligen gör något produktivt, och sådana som ägnar sig åt spekulation. Då kanske man kan skilja mellan proletärer som är bättre eller sämre lottade vad det gäller kapitalismens härjningar.

Här är ett klipp från en analys som kommer från ett av otaliga indiska kommunistpartier. Jag kursiverade det viktiga på slutet. 

The millennia started with the hype of ushering in an era of undisputed victory of capitalism under the aegis of the US imperialism’s aggressive march as the self-proclaimed sole leader of the world. It is interesting to note that the quick sand of economic crisis was being simultaneously created. Their millennial proclamation was soon followed by their wars of aggression in Afghanistan and Iraq. In fact these wars, which reflected the megalomaniac great power ambitions of the U.S. manifested through the Bush Jr. regime, played a vital role in the generation of the crisis.

This aspect has not been duly acknowledged. Rather the focus is narrowed down to the speculative bubbles of financialisation. The fact of the matter remains that the crises that periodically affects the capitalist economy given its striving for over production driven by greed for profits continues in this century. Not only that, it is accentuated by financialisation, which makes the economy all the more vulnerable. All of this built towards a spiralling crisis leading to the worst ever recession modern society has seen.

The fall out inevitably led to sharp decline in the living standards of the vast majority of the marginalised masses all over the world including that of the first world advanced nations.

Krisen nafsar alltmer av en tidigare glad och nöjd ‘medelklass’ i de rika länderna i hälarna. I somras hade Svenskan en serie artiklar som handlade om den växande osäkerheten, exempelvis denna, eller den här artikeln. Numeras talas det om ‘prekariatet’, men jag undrar om inte en historiker skulle finna rätt stora likheter med den rot- och rättslösa arbetarklass som uppstod under den tidiga industrialismen (och som Marx hade för ögonen när Manifestet skrevs?). Det handlar om osäkra anställningar, bemanningsföretag (som faktiskt kan tillhandahålla kvalificerad personal också), det kan vara påtvingade F-skattesedlar  och generell osäkerhet om hur framtiden ser ut.

Den proletarisering som medelklassen trodde sig kunna undgå är på väg tillbaka. TCO uppfattade faran för åratal sedan. Och den får givetvis följdverkningar. En bättre betald arbetarklass som lever på kredit kan råka illa ut vid nästa riktigt svåra kris.

Nyskapelsen på den svenska vänsterflygeln, Oktoberrörelsen, har tänkte lite på detta också. Det finns en liten artikel i Arbetarkommunen 38-39 som hänger upp sig på hur Stalin såg situationen i mitten av 1920-talet:

… kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla lander.

Och så drar Oktober-skribenten denna slutsats:

… vi kommunister som bor i de rika länderna (där arbetarklassen inte är lika stridbar) måste arbeta målmedvetet för den socialistiska revolutionen men som en del av världsrevolutionen. Våra bröder och systrars framgångar i de förtryckta nationerna är lika mycket våra segrar som deras.

Nja, mest ära åt den verklige segraren, skulle jag säga. Men det är en bisak. Man kan fråga varför arbetarklassen i somliga länder ”inte är lika stridbar”. Det kan ju bero på att många av dess medlemmar, trots att de sociologiskt kan klassas som arbetare/proletärer ännu tycker sig ha intressen i det nuvarande systemet. Därmed kan det, om vi följer vår kanadensiske vän, orsak att tala om inte ett men flera proletariat. Och dessutom kan vi ta till begreppet ‘massorna’, som innehåller inte bara proletariatet, utan även de ”mellanstadier och övergångsformer” som Marx talade om. Man skulle till och med kunna tala om den ”front mot monopolkapitalet” som vänstern ville bilda omkring 1970.

En kombination av söndervittring (systemet får svårare att fungera och leverera önskvärdheter) och teknisk revolution kan förändra dagens bild av ett passivt proletariat ganska snabbt i de rika länderna. Den senare tekniska aspekten är inte så ofta diskuterad bland moderna socialister/kommunister, vilket är egendomligt. Jag har skrivit tidigare om den saken och lär återkomma till ämnet. Men nu har det här inlägget redan blivit för långt, så det är dags att sätta punkt.

När normaliteten spricker

Det är ytterst, ytterst sällan som jag beklagar att TV:n åkte ut för ett antal år sedan (det före detta TV-bordet är nu plats för ett antal boktravar, böcker är trevliga, läs mer böcker!). Men det här skulle vara intressant att se: Birger Schlaug skall intervjua författaren och forskaren Björn Forsberg. Denne har kommit med en bok, Omställningens tid.  OK, ingen TV, men boken kanske jag kan få tag på.

Björn Forsberg ger i sin bok ett framtidsscenario: ”Folket reser sig men det är inte anarkister och vänsteraktivister som fyller gatorna, utan medelklassen, en medelklass som ser sina besparingar och sin välfärd ödeläggas, som yrvaket inser att femtio år med välfärd som normalitet var allt annat än normalt”.

Detta är synnerligen intressant och påminner om funderingar som jag bloggat om för åratal sedan, och som i sin tur bygger på oroliga signaler som läckt ut från de härskande eliterna. I februari 2009 ställde jag frågan om det är medelklassen som skall göra’t (revolution alltså). I och för sig brukar jag yttra ogillande över etiketten ‘medelklass’ eftersom det ofta(st) handlar om bättre betalda knegare, men det är i alla fall grupper av människor som inte ser ut som traditionella industriarbetare. Eller ens som den billiga arbetskraft som skall få ‘medelklassens’ livspussel att gå ihop.

Jag antar att en härdad vänsteraktivist skulle peka på att det inte blir någon riktig omvälvning om inte det renodlade proletariatet också går in i kampen, samt att det kommer att krävas ordentlig organisering i form av ett ledande parti. Må så vara, jag protesterar inte mot det, men just det där att rörelsen kommer igång, var den än startar, torde vara ett krav för att proletariat och parti skall kunna verka fullt ut. När ‘medelklassen’ ser att dess drömmar spricker, och till och med dess omedelbara verklighet går i bitar, kan resultatet bli vad som helst. Det är där som en övertygande och civiliserande rörelse med röda förtecken kommer in: socialism eller barbari! För att lyckas med det måste partiet ha en bra skiss på hur det nuvarande systemet skall avvecklas och ersättas av en rimligare och hållbarare konstruktion. Och det är nog på den sista punkten som det ännu är fruktansvärda brister.

Den oroliga medelklassen

En av bilderna jag tog på Sergels torg i lördags, fler finns här

Vilka är det som är i rörelse nu? För inte så länge sedan inträffade en plötslig våg av demonstrationer och våldsamma upplopp i Storbritannien, med huvudsakligen folk från de fattigare distrikten inblandade och utan någon politisk agenda eller krav. Men enstaka individer från andra samhällsskikt var med på gatorna. Och nu gör de sig mer bemärkta.

Jag har skrivit om det på bloggen tidigare vid en del tillfällen: när den så kallade medelklassen (vilket till största delen består av mer välbetalda lönearbetare) känner sig hotad kan saker hända. Den kan bli missnöjd och gå ut på gatorna, och kanske till och med ställa till med upplopp. Polisen i Storbritannien varnade för det för flera år sedan. Till detta kan man lägga ett tidvis passivt, men tidvis radikalt och aktivistiskt skikt, nämligen skolelever och studenter i högre utbildningar. De kan också upptäcka att ”den ljusnande framtid” inte alls är deras (och därmed inte de välbetalda jobben). Detta är som dynamitgubbar med pyrande stubin under samhällskroppen.

Via en bloggpost i Arbetsbok kom jag till en artikel i Süddeutsche Zeitung som jag försökte stava mig igenom. Där hävdar en statsvetare Claus Leggewie bland annat att Occupy-rörelsen åtminstone i Tyskland och en del andra länder är ”ett bildat mellanskikts motstånd mot den utarmning som hotar det och som kommer från det kapitalistiska systemet.” ”Bildat mellanskikt” är väl en prydlig tysk term för medelklass. En studie uppges visa att två tredjedelar av tyskarna idag är misstrogna mot det kapitalistiska systemets förmåga. Så illa har det inte varit för kapitalismen i Tyskland sedan slutet av fyrtiotalet!

Jag vet inte om jag är med på Leggewies alla slutsatser och funderingar, men han kommer in på en intressant forskare och tänkare, nämligen Karl Polanyi. Det som Polanyi påpekade i sin bok som finns på svenska med titeln Den stora omdaningen är hur ekonomin, som tidigare varit en integrerad del av samhället, genom politiska beslut har brutits loss och blivit en kraft som i stället dominerar och förstör samhället. Om man använder Karl Marx ‘ bibliska språkbruk så kan man säga att kapitalismen, i stället för att vara tjänaren som lyssnar till samhällets krav och behov nu ensidigt strävar efter att göra om det ”efter sitt eget beläte”.

Men samhället är samhälle och kan inte förvandlas till en maskin enkom för att utvinna allt större vinster för kapitalägarna, en sådan process leder till allt värre funktionella problem och svåra situationer för allt fler människor (förutom miljökriser och diverse resurspikar). En del i samhällets underskikt lever i en permanent lågkonjunktur, större grupper ovanför dem klara sig bättre men känner ett visst hot, och så har vi ”de bildade mellanskikten” som efter några tiotals år av klang- och jubelföreställning känner järndörren slå igen i deras förvånade ansikten. De skulle in och festa i Paradiset, men plötsligt finns det inte plats för dem. För dessa personer kan förluster som en ordinär arbetare knappt skulle märka (kanske för att han/hon inte har ambitionerna till individuell karriär) kännas som katastrofala och livsavgörande, och utlösa våldsamma reaktioner.

Men det finns ju smågrupper som lever i permanent högkonjunktur också. Där kommer vi in på det där med ”procenten”. Folk går runt med plakat och talar om att de tillhör de 99 procenten som protesterar mot resterande en procent. På sätt och vis påminner det om resonemang som delar av den radikala vänstern hade omkring 1970 även i Sverige: det är folket mot monopolkapitalet. Och folket innehåller hela gänget av vanliga arbetare och tjänstemän, småföretagare, bönder, fria yrkesutövare, barn, gamla, och vad man kan hitta på. Alltså även medelklassen. Kvar finns en liten, mäktig och girig grupp av företagstoppar, toppolitiker och några till. Få, men inriktade på att samhället skall tjäna just deras intressen.

En sak som kännetecknar de rätt små grupper som ”ockuperar” tycks vara att de inte har mycket organisationsbagage som tynger ner dem, jämfört exempelvis med byråkratityngda partier och fackföreningar. Om vi tror att det är medelklassare som är i farten så kan vi säga att de har problem med kollektiva aktioner, men de kan skrika bra offentligt om de får privata problem! Och då kan de väsnas tillsammans åtminstone en liten stund. Längre utdragna och välorganiserade rörelser är de sämre på. Dessutom kånkar de väl fortfarande omkring på ideer om individuellt karriärtrampande och det lär inte främja kravställande som röjer bort systemet där de vill göra karriär. Nå, tiderna kan ju bli så dåliga att de faktiskt säger att rönnbären är sura, det där systemet som inte vill ha oss vill vi inte ha själva längre! Men då kanske de utväljer alternativrörelsen som sin karriärstege, och det kan också medföra problem framöver.

Vad det gäller den mer eller mindre organiserade arbetarklassen har jag för mig att den dystre finske filosofen von Wright var pessimistisk om att den kunde göra något systemförändrande. Det kan nog stämma i alla fall vad det gäller funktionärsskikten som styr i partierna och föreningarna. Det måste komma explosioner underifrån i organisationerna, men också starka impulser utifrån, från andra grupper som kommit i rörelse, från motståndarsidan, från utlandet. Om vi antar att enprocentarna envetet fortsätter att styra mot avgrunden blir detta oundvikligt om inte folk godvilligt låter sig ruineras. Det är ju inte säkert att folk vägrar att föras till slaktbänken, men lite optimistisk om motståndsvilja får man väl vara?

Jag ser ockupationsrörelsen som skum som flyger runt på toppen av en mycket större och kraftfullare våg. Man ser den, den kan temporärt ha betydelse för att väcka folk och få dem att fundera. Men på sikt måste opålitliga mellanskiktsrevolter ersättas av något mycket större, och då är det människorna med organisationsbagaget som kommer att spela huvudrollen. Den som funderar över hur det kan gå till kan läsa John Lapidus Sverige 2017 som jag skrev om här, och fylla i den glesa handlingen med egna reflexioner.

Det var det där med domedagen, ja …

Kanske en och annan borgerlig läsare av Svenskan satte morgonfikat i fel strupe vid läsandet av slutklämmen på vad krönikören Anna Laestadius Larsson skrev för någon dag sedan:

Det känns overkligt. Som att vi i flera decennier har låtit ett gäng backslicksnubbar spela Nya Finans. Fast med riktiga pengar. Våra pengar. Utan att säga ifrån. För att vi alla, i hela västvärlden, levt i samma bubbla. Småfolket, finansmännen och hela nationer. På lånade pengar. I hopp om att göra oss en hacka. Och i stället för att amortera i goda tider har vi påhejade av ett ständigt tillväxt- halleluja, konsumerat allt fler varor som vi egentligen inte behöver – och sällan frågat under vilka omständigheter de egentligen har producerats. …

Tänk om det här är straffet? Kanske är det här nu, ögonblicket vi så länge fruktat, armageddon, ragnarök, domedagen? Världens ände, i alla fall som vi hittills känt den. Vi kan knappast säga att vi inte förtjänat det. Däremot skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart.

Tycker det där låter som vad socialister (riktiga sådana, inte tomtarna i dagens partier) alltid har sagt. Det där med att ”alla” levt i samma bubbla kanske vi kan ta med en nypa salt, det finns några som inte tillhör den krönikeskrivande medelklassen, men låt oss lämna den detaljen åt sidan: de två sista meningarna låter som om tvivlens frön börjar växa upp till stora plantor, i och med att kriserna blir allt svårare att skjuta ifrån sig. Jag antar att hela sista stycket skulle kunna passa in i en dyster protestantisk, varför inte laestadiansk?, predikan om synden och dess straff, men att det på andra sidan straffet kan finnas en bättre framtid. Men då krävs det bot och bättring! – Man kan också definiera det som att verkligheten tvingar sig fram som en frisk vind bland nyliberalismens unkna träskdimmor!

Att man börjat snegla ängsligt åt en vacklande medelklass är inget nytt. Jag nämnde saken för för nästan 2½ år sedan, i samband med den första fasen i den pågående krisen och oro hos den engelska polisen för att dessa halvprivilegierade skikt skall gå ut på gatorna. Samma engelska farhågor kommer fram, bland många andra, i en postNaked Capitalism. Där refereras inledningsvis till forskning som vill visa på sambandet mellan politisk instabilitet och offentlig ekonomisk åtstramning mellan 1919 och 2009.

Det intressanta är att det rör sambandet just mellan åtstramningar och oro, det är inte samma sak som när konjunkturnedgångar orsakar störningar. Jag antar att man kan säga att åtstramningarna vilar på synliga politiska beslut medan sambandet mellan politik och konjunktur kan vara svårare att se. När en stat beslutar om att skära ner det ena och det andra (samtidigt som man öser in pengar i företag som är ”för stora för att få falla”) finns det politiker som kan anses ansvariga och därmed lämpliga att kasta hårda saker på. Forskarna tror sig ha kommit fram till att det just är åtstramningar som orsakat mycket av oron.

Ibland är sambanden svårare att se, som under de senaste engelska upploppen där det knappast ställts några politiska krav. Men tar man ”poll-tax”kravallerna som skadade den dåvarande Thatcher-regimen svårt är det ju mycket klart, staten ville ta ut en skatt som många kände som synnerligen orättvis. Samma är det ju med alla sorters nedskärningar och utförsäljningar av offentlig egendom – de grundas på att någon tar ett beslut, de är svåra att dölja. Att dessa nedskärningar sannerligen inte delas rättvist är dessutom sårande för den instinkt för just rättvisa som vi har nedärvt från våra förfäder. Därmed förvandlas besluten till explosivt material, det exploderar på gatorna och överheten blir skrämd.

Ännu så länge försöker man stävja en del oro genom att blockera kommunikation (man stängde av elen till mobiltelefonmaster i Kalifornien för någon dag sedan när demonstrationer hotade läste jag någonstans) men som erfarenheterna från Egypten och Tunisien visar räcker det inte. Man kan undra om eliten i Storbritannien och USA har planer på att skicka ut militär på gatorna för att möta allt hårdare protester om den vanliga polisen inte räcker till och nedsläckning av ”sociala media” inte fungerar? Och hur pålitliga kommer soldaterna att vara i det läget?

I och för sig ” …  skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart.” Men det är förmodligen för mycket begärt av en parasitär elit som klamrar sig fast med alla medel. Det är bara bra om medelklassen, krönikörer eller ej, börjar vakna upp till den reellt existerande världen. Den borgerligen ekonomen Roubini, utskrattad som ”doctor Doom” när han siade om den senaste krisen redan innan den bröt ut, säger till Wall Street Journal:

Karl Marx had it right. At some point, Capitalism can destroy itself. You cannot keep on shifting income from labor to Capital without having an excess capacity and a lack of aggregate demand. That’s what has happened. We thought that markets worked. They’re not working. The individual can be rational. The firm, to survive and thrive, can push labor costs more and more down, but labor costs are someone else’s income and consumption. That’s why it’s a self-destructive process.

Det här låter som den kända ”katastrofteorin” som var på tapeten i början av förra århundradet. Kommer kapitalismen att falla genom en självförvållad katastrof? Marx kan tolkas åt det hållet, men då blir det en ganska tveksam tolkning. Jag misstänker att kapitalismen å ena sidan kommer att fortsätta att orsaka katastrofer, men att den måste ha hjälp att bli bortburen till historiens sophög eftersom den inte har vett att gå dit själv. Den lyder inte regeln att det är bäst att lägga av när man står på toppen.

Men när åsikter av det här slaget blir vanligare i vanliga media kan det vara något på gång.