Ännu en synonym

Har tidigare skrivit om medborgarlön på bloggen, och den nyupptäckta synonymen grundinkomst (se här). Idag upptäckte jag en äldre synonym som tydligen fanns i Miljöpartiet när det ännu hade en progressiv profil. Basinkomst, nämligen. Det kanske kan vara bra att ha en uppsättning synonymer för ungefär samma sak när man pratar med människor med olika preferenser?

På tal om preferenser: somliga människor hatar ju ”byråkrati”, ibland förmodligen utan att veta vad de pratar om. Ett ordnat samhälle utan byråkrati, i betydelse överblickbara och jämlika regler, lär inte fungera något vidare. (Ja, om man är skurk kanske det fungerar bra, och därför bör krav på ”avregleringar” och ”bort med onödig byråkrati” bemötas med avvaktande skepsis!) Men även anti-byråkrater borde vara intresserade av en förenklad modell där stora delar av a-kassan, försäkrings- och socialkassorna kan dras ned till en blek skugga av vad de är idag. För det är ju en av de tänkbara fördelarna med medborgarlön/bas/grundinkomst!

Jo, det är något att fundera på …

I dårarnas rike …

… är det svårt med självklarheter:

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att införa en lag som tvingar skolbolag att ha utbildning som huvudsyfte i stället för vinst.

Och den som trodde att utbildning skulle vara skolans huvudsyfte kan klia sig i skallen och undra ”va i hela friden tänker dom?” Tror de här partierna att vinstdrivna bolag skulle sluta vara vinstdrivna när de börjar driva skolor (vårdcentraler, sjukhus, äldreboende, apotek etc etc)?

Jaja, de sitter ju i Riksdagen, och redan för mer än 150 år sedan föreslog humoristen, skribenten och radikalen Palmaer följande överskrift till Riksdagen: Här fattas visa beslut. (Notera att den lilla meningen kan läsas och tolkas på flera sätt!)

Ugglor är symbol för vishet. Av någon anledning har inget av riksdagspartierna ugglan som symbol – kan det bero av någon sorts självinsikt?

Pirater och fördelningspolitik

Jag publicerade en försöksöversättning av några ekonomiska idéer från det tyska piratpartiet i förra veckan. Här, här och här. Anledningen var bland annat de radikala tankarna om medborgarlön. Min kunskap om vad de svenska piraterna säger i detta ämne är begränsad, men jag har börjat titta närmre på deras hemsida.

Angående sin politik, och efter uppräkning av frågor av intresse för partiet, skriver man så här:

Vi tar inte ställning i några andra frågor, särskilt inte fördelningspolitiska frågor.

Därmed tror man sig komma undan höger-vänsterproblematiken. Det gjorde miljöpartiet också, och se hur det gått för dem!

Jag har dock en stark känsla av att piraterna, även i den diskreta svenska varianten, signalerar uppfattningar i en viktig fördelningspolitisk fråga. Låt oss ta den gamla beteckningen ‘politisk ekonomi’, och fråga sedan hur piraternas uppfattning om upphovsrätt, fildelning och patent påverkar fördelningen av samhällets resurser. Den generella synen på patent, kompletterat med några praktiska exempel, finns här och visar att frågan har såväl ekonomiska som moraliska aspekter. Angående patent hävdar man att de inte behövs:

Dagens patentsystem stjälper mer än det hjälper. Det har blivit storföretagens sätt att stoppa hot mot deras ekonomiska dominans. Många miljösatsningar blir inte av och sjuka människor får inte tillgång till medicin, särskilt i tredje världen. Vi vill gradvis avskaffa patentsystemet så att företag och uppfinnare fortfarande kan tjäna pengar, men utan att hämma utvecklingen.

Man kan lätt stoppa in piraternas resonemang i ett schema av marxistisk typ, där det antas att produktivkrafternas utveckling hejdas när samhällssystemet blir gammalt och fungerar allt sämre. Det är kampen mellan arbete och kapital, där kapitalet sedan några årtionden har varit på en allt brutalare offensiv, vilket orsakat den ena punkterade bubblan efter den andra. När kapitalet drar till sig alltmer av samhällets resurser kommer det att slå igenom direkt och indirekt på den del av samhället (huvuddelen) som inte är kapitalägare. Det är det spekulativa kapitalet som råder. Den produktiva verksamheten trängs tillbaka till förmån för spekulation och överdriven konsumtion.

När piraterna pekar på motsättningen mellan maktlösa småföretag och enskilda uppfinnare å ena sidan, och råstarka företag å den andra, leds mina tankar till diskussionerna om motsättningen mellan monopolkapitalet och folket, en diskussion som var vanlig för fyrtio år sedan och borde tas upp igen tror jag. I moderniserad version skulle det vara ungefär enprocenten mot resterande nittionio procent.

Jag föredrar en modell skapad av Karl Marx för att tolka den process som pirater och icke-pirater är indragen i.  (För kärnan i den modellen, se ‘supercitatet’.) I grunden finns människorna som med kunskap och verktyg bearbetar naturen för att skapa sina liv. Den teknologiska nivån styr hur det sker, och medan man skapar sitt liv så skapar man också de institutioner och tankar som skall få samhället att fungera. På tankenivån träter man också om huruvida, och i så fall hur, samhällets institutioner skall förändras för att bli bättre. Tanken om medborgarlön är ett sådant uppslag, framsprunget ur de konkreta samhällsförhållandena.

Jag skulle vilja säga att det är inte etiketten på tanken som är det viktiga, utan tankens sakinnehåll. De tyska piraterna skriver att deras förslag om medborgarlön innebär ett helt nytt tankemönster (‘paradigm’) för samhället. Framåtblickande tankar finns idag i varierande grad hos pirater, en del miljöpartister och kommunister/socialister av olika sorter. Tillsammans bildar de en stor ström i samhället, de besvarar olika frågor (eller ger mer eller mindre lika/olika svar på samma frågor) om hur mänsklighetens stora frågor idag skall lösas. När de frågorna och svaren uttalas allt tydligare från alltfler håll av olika politiska riktningar kan de övergå från att vara kuriosa till att dominera i samhällsdebatten. Och då ligger det gamla ruttnande samhället risigt till, omvälvningen står för dörren. När situationen börjar verka extrem – och det kan den bli om exempelvis EU-projektet havererar om några år på grund av ekonomisk självsvält – kan även rätt försynta frågor och förslag till förändringar få en revolutionär betydelse. Detta gäller även fördelningspolitik, patent, penningpolitik, pensioner etc., saker som normalt verkar urtrista.

Birger Schlaug skriver …

… en serie inlägg på sin blogg i samband med att miljöpartiet skall kläcka ur sig ett nytt program. Första inlägget här, och nummer två och tre följer på det. Här är ett klipp ur tvåan, där Schlaug gör något som ibland ger intressanta resultat. Han vänder på ett känt resonemang och skriver att det inte är …:

 ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi idag uppfattar som självklart: skola, sjukvård, bra boende, mat på borden och materiell god standard. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Frågan är alltså om det verkligen är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg i samhällsevolutionen, nästa steg på utvecklingstrappan –  eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan om vad som är utveckling. I vårt tidevarv har vi dels att ta hänsyn till att vi snart är nio miljarder människor på en begränsad planet och att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt, dels att ta hänsyn till vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsumtion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av – men långt ifrån hela – den gröna rörelsen som främst funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Kanske känner de att deras ideologier angrips. Men så är det faktiskt inte. Man behöver inte vara ett grönt avdankat språkrör, eller ens grönmelerad, för att kritiskt analysera jakten på ekonomisk tillväxt. Man kan vara fullt trogen liberalismens, socialismen och konservatismen och ändå på goda grunder vara tillväxtkritiker.

Jag tror alla som någorlunda medvetet jobbar i Marx’ och Engels’ tradition känner igen en hel del här. Dels att det är mänskliga aktiviteter, kämpandet med och mot naturen, som utvecklar och förändrar våra samhällen. Men också att som ett resultat av den kampen skapas olika idéer om hur problemen skall lösas. Eftersom samhällets produktiva grundval rör sig åt ett håll kommer idéernas huvudström också att röra sig ungefär i den riktningen. Ofrivilligt kommer en del borgare att ge utlopp för progressiva tankar, helt enkelt för att verkligheten tränger sig på och får dem att tänka till!  – Ibland undrar jag om inte Birger Schlaug är mer marxist än de flesta vänsterpartister!

Ovan bostadsrätternas bolånekollektiv seglar frihetens moln förbi

Med risk för att låta tjatig, här kör jag en repris på supercitatet från Marx. Alltså, återigen, doktor Karl Marx skrev 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

… och det är fördj-t att vänsterpartister och miljöpartister, som borde ligga närmast till hands bland de politiska partierna av större format att diskutera de här frågorna, i stort sett har backat ut. Kan det bero av att deras ledningar domineras av borgare som inte är intresserade av några förändringar av nuvarande system trots att det brakar ihop runtomkring dem? Löner och arvoden kanske är viktigare för topparna? Eller är de helt enkelt trögtänkta?

Hur röstar man i EU-parlamentet?

Via bloggen Tusen bitar hittar jag en intressant länk till en sajt vid namn VoteWatch.eu där man kan se vad tomtarna i EU-parlamentet gör när det gäller att trycka på röst-knappen. Bengtsson själv på Tusen bitar lägger upp ett diagram som visar att socialdemokraterna i EU-parlamentet mest röstar som liberalerna, och det är väl inget att förvånas över. Den europeiska socialdemokratin är en dyng-pöl.

Jag tittade lite på sajten. Nyligen har parlamentet röstat om en resolution om läget i Bahrein, där det ju inte är tal om någon ‘arabisk vår’ utan snarare kungligt förtryck under USA-flottans beskydd. Själva resolutionstexten finns här, för den som orkar läsa byråkratiska. Jag klippte ut ett stycke ur den här sidan:

Av 754 ledamöter var 655 närvarande. Frånvaron var alltså 13 procent, jag vet inte om det är mycket eller litet. Men när 49 av 655 röstar så är det 7½ procent som trycker på knappen, resten (607 stycken, motsvarande 92½ procent) har tydligen något annat för sig. Är de bara där för att markera närvaro för att få ut en massa pengar eller sitter de och mediterar över ‘Europa-tanken’?

På den sida klippet kommer från finns det mer godbitar. Man kan exempelvis ta fram data för varje enskild ledamot. Och det gjorde jag, genom att be datorn tala om hur svenskarna röstade. Miljöpartisten Carl Schlyter stödde uttalandet, liksom den gröna gruppen i parlamentet hade rekommenderat. Men han tillhörde den lilla gruppen av 7½ procent. Två svenskar var frånvarande. Resten, inklusive övriga miljöpartister, avstod från att rösta. Undrar hur man motiverade det? Fel i förslaget till uttalande, ointresse, sover i parlamentsbänken, funderar på vad man skall göra under helgen? – Det kan vara en tillfällighet att det ser ut så här just i den här frågan. Den som är intresserad av statsvetenskap på europeisk nivå kan ju gå in och studera vidare.

Radion berättar att EU-parlamentets talman vill få slut på flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg. Den är ju inte gratis precis, och det är en historia som sticker i vanligt folk ögon. Populasen i Europa åläggs ‘åtstramningar’, men det verkar inte gälla EU-byråkratin och dess svans av politiska föredettingar.

Hallå socialdemokrater

Hallå, jag vet att det är en del socialdemokrater som då och då tittar in på den här bloggen. En fråga till er: är det någon som kan berätta om hur Afghanistan diskuteras – eller om saken ens diskuteras – i partiföreningar och liknande? Jag undrade i mitt inlägg från det lilla mötet på Mynttorget igår var de socialdemokratiska massorna höll hus, nu när några talare från partiet var med. Har du några synpunkter eller upplysningar så gör gärna en kommentar till det här inlägget, eller skriv till min epostadress bjornbrum@telia.com och berätta.

Helle Klein som var en av talarna igår skriver idag om socialdemokratins svek. Termen ‘svek’ kan vara beroende av vilken socialdemokrati vi tänker på, och vilka normer vi tror bär fram partiet. Vill man vara kritisk kan man faktiskt säga att med den här krigspolitiken är det en otrevligt falang inom SAP som till slut klivit fram i ljuset och visar vilka de är. Då har vi frågan: är det dessa som är de riktiga socialdemokraterna, och om så är fallet kanske de inte har svikit utan är snarare trogna sina ideal? Och vad gör då de andra socialdemokraterna åt det?

Vi lär oss av DN-debatt att det faktiskt finns några miljöpartister kvar som håller fast vid den gamla militärkritiska linjen – den som var normalsvensk för inte så länge sedan. Som avslutning till inlägget i DN finns en konstig fotnot (tillagt av tidningen, antar jag) om att det författats innan det senaste terrorförsöket i Stockholm. Jag ser inte att det skulle göra någon större skillnad med eller utan attentat. Kriget därborta är fel i alla fall, och motiven är lögnaktiga. Och FN:s nyhetsbyrå IRIN rapporterar om att den humanitära situationen i Afghanistan förväntas bli ännu värre nästa år, enligt farhågor från hjälporganisationer.

Men det finns några andra intressanta observationer att göra. Dels att självmordsattacker verkar vara mycket mer framgångsrika i Asien än i västvärlden. Därborta är det proffs som är i farten. Riktiga bomber och bra planering. Här misslyckas de ofta och förefaller vara illa planerade enmansuppvisningar. Och som framgår av den här artikeln finns det en tendens att säkerhetstjänsterna själva måste jaga omkring bland mer eller mindre socialt utslagna figurer och tjata på dem för att få dem att ta några steg så långt i terroristisk riktning att det kan bli gripanden och feta rubriker och några nya stackare som åker in i fängelseindustrin. Det känns inte riktigt övertygande.

I Göteborg dömdes ett par somaliska ynglingar som inte tycks ha gjort något som en vanlig svensk skulle bli dömd för (jag kan nog säga till folk att ”den där jävla Reinfelt skulle man spränga i luften” utan några efterräkningar, men är man inte vit svensk kan det vara farligare), men nämnden var oenig och man får hoppas att det sker en rimligare juridisk bedömning i nästa instans och åtalet kastas ut av hovrätten.

Hur som helst, är du socialdemokrat och har ett hjärta som du vill lätta eller klagomål att ösa ut så hör gärna av dig!

V:s permanenta högerglidning


Jaha, då kan väl Svenska Gladbladets läsare glädja sig då när de får läsa detta? Jag skrev en gång att Lars Ohly verkar vara en hygglig kille. Ibland räcker inte det med att vara hygglig. Man måste kunna säga ifrån också, åt rätt håll.

Jag är glad att jag gjorde min experimenttur in i V kortvarig. De som har varit med länge och verkligen lagt ner mycket tid och kraft på frivilligt partiarbete måste känna sig vilsna och ledsna nu – vad har slitet tjänat till? De som utfört arvoderat och avlönat partiarbete som politiskt valda i olika församlingar kanske tycker att det är bra (som en sorts ”rädda jobbet-kampanj”), men jag undrar om ens de kommer att tjäna så mycket på det här i längden.

Jag har skrivit det tidigare och jag gör det igen: som V ser ut idag skulle man lika gärna kunna upplösa partiet och gå in som vänsterfraktion i socialdemokraterna. Det vore det logiska slutet på en högerglidning som pågått i många årtionden nu. Skillnaderna mellan partierna är inte hårresande stora, och varför skall någon rösta på V idag om man är ”allmänvänster”? Om V (och Miljöpartiet) kommer in i regeringen nu är det fullt möjligt att de är sönderregerade och totalt bortgjorda till nästa val, och då ryker en massa avlönade och arvoderade jobb för V-partister också. – Kanske lika bra det, politiska partier har inget värde i att de finns men i att de gör saker. Rätt saker dessutom. Men det kanske man inte kan vänta sig av partier som numera lever mer av offentliga bidrag än av fotfolkets engagemang.

Politiken behöver visioner, särskilt i tider när hela samhället, hela världen, är i gungning och behövs byggas om. V och Miljöpartiet var de som skulle ha kunnat stå för nya fräscha ideer men de har sålt ut allt som verkar som självständigt tänkande för att komma överens med ledningen för socialdemokraterna. Men om nu V slutligen upplöses som seriöst vänsteralternativ borde det uppstå ett tomrum för en verklig vänster med visioner att arbeta i. Vi får se hur det går.

Är danskar och norrmän med på detta?

Höghastighetsbanor ska knyta samman de stora svenska städerna Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, och på sikt även Oslo.

Detta har Miljöpartiet skrivit i DN. Jag bara undrar: är danskar och norrmän med på att Köpenhamn och Oslo är svenska städer? Detta är ju inte ens nordism, det låter mer som gamla kända erövrartakter från Karl X:s tid! Hade han varit ytterligare lite framfusig i ett kritiskt läge hade ju Köpenhamn och Jylland idag kunnat ha varit en del av Sverige!

Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan

Det borde vara lite bekymmersamt i Miljöpartiet just nu. Man har upptäckt att den militära expeditionen till Afghanistan kan innebära risker och börjar tydligen fundera på om den är så vettig. Detta enligt Birger Schlaug. Kan möjligen ett sinnesförändrat Miljöparti samsas med ett Vänsterparti som hela tiden varit emot detta illa genomtänkta krigståg och vrida om armen på krigshetsarna i Socialdemokraterna? I förlängningen kunde det kyla ner NATO-entusiasterna också.

Ett annat bekymmer är landshövdingen på Gotland (tidigare språkrör för Miljöpartiet) som uppges ha sagt något egendomligt för en stund sedan. Hon tyckte det var värre att ha förespråkat en tvivelaktig/möjligen lagstridig åtgärd inför mikrofon och därmed blivit avslöjad än att utföra tvivelaktigheterna i sig. Är det OK att vara skum så länge ingen kommer på vad man håller på med? Vad tycker Miljöpartiet officiellt om en sådan moral?

För att återgå till Afghanistan så har Aftonlövet en intervju med någon som uppges vara talibanbefälhavare i området där svenskarna finns. Naturligtvis finns det källkritiska problem: är det här verkligen en befälhavare som har något att säga till om? Är det verkligen talibaner, eller kan det röra sig om andra som av något skäl griper till talibanetiketten? Mannen säger i alla fall en intressant sak på frågan om han har något budskap till svenska folket:

– Ta hem era soldater, era unga män. Ni har inget att hämta här, bara död. Men om ni kommer utan vapen för att bygga upp vårt fattiga, härjade land är ni välkomna. Om ni är muslimer.

Bra, det är bara att packa pinalerna och sticka därifrån och glömma bort Afghanistan. Vi är ju inte muslimer, inte så många i alla fall.

Talibanernas huvudstyrka ligger i södra och östra Afghanistan, i områdena där pashtunerna dominerar. Får man tro en läsvärd artikel av Juan Cole så har just dessa stackars pashtuner uppreklamerats som hot mot hela världen ända sedan engelsmännen bedrev sina kolonialistiska intriger i deras områden för över hundra år sedan. Det verkar inte ens troligt att muslimska horder kommer att storma ner från bergen och erövra Pakistans atombomber. Vad skall då katastrofscenariouppfinnarna hitta på? Nu har ju miljoner människor i Pakistans berg drabbats av en katastrof, men då handlar det om folk som flyr för livet undan strider mellan den pakistanska armén och små grupper av militanter. Fast det räknas nog inte som katastrof här i väst.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport

Opålitliga skitstövlar

Nu ser man åter hur det ”rödgröna samarbetet” fungerar. En viktig komponent i detta är att Miljöpartiet vid för sina samarbetspartiers olämpliga tillfällen gör en solotur, bara för att visa hur (o)pålitlig allierad man är. Möjligen skulle man kunna tro att det är ett sätt för ganska omogna politiker att visa att ”vi är minsann självständiga och gör som vi vill”, men MP:s ledare är inte omogna tonåringar, de är slipade politiker och har säkert en plan någonstans.

För hur kan man annars förklara att Miljöpartiet sätter sig att tillsammans med Alliansen utreda en så känslig fråga som arbetskraftsinvandring? Regeringspartierna och MP fortsätter att samarbeta, lyder rubriken i DN.

Hans Linde från V reagerar negativt, men vad kan V egentligen göra? Man har ju själva syltat in sig i det här samarbetet, och därmed kan V aldrig agera lika självsvåldigt som MP. V har inte hela borgarmedia i ryggen om man skulle vilja göra ett solospel. Det har däremot MP om man spelar sina kort rätt. Vill partiet ha ministerposter till varje pris kan de lika gärna utveckla en politik redan nu som gör att de efter nästa val, beroende av hur valresultatet blev, kan hoppa över till Alliansen och få några ministerier som tack för hjälpen. Sådant kallas ”att hålla alla dörrar öppna”.

Det verkar som om MP mer har utvecklats till en politisk apparat som gärna säljer sig till högsbjudande, utan avseende på idéer i övrigt, och huvudsakligen fungerar som Alliansens femtekolonn inom den rödgröna alliansen. En trist utveckling för ett parti som en gång i tiden hade en del visioner men nu mest ser ut som opålitliga skitstövlar.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Almedalsveckan – Mediejippo för losers, Anders_S skriver Flyktingvänliga Sverige och de flyktingvänliga svenskarna, H Palm skriver Om en konstnärs död., Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal