Otacksamme Per

Antag att en (förmodligen före detta, vid det här laget) kompis hjälpt SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson att flytta någon gång: burit kartonger, släpat tunga möbler nästan en hel dag trots att han egentligen skulle behöva vara hemma och ta hand om en sjukling. Och så har kompisen hjälpt Per när denne var i behov av snabba kontanter, genom att låna ut en tusenlapp.

Nu behövde kompisen själv hjälp vid en flytt, och ville få tillbaka tusenlappen. Men icke! Per slår ifrån sig:

Du pratar som en femåring!

Om detta verkar konstigt, gå till den ledare i Svenska Dagbladet som publiceras idag, och där Nordeas flytt till Finland kommenteras. Här ser vi hur Per resonerar.

Nu när flyttplanerna förverkligas finns inte tillstymmelse till självkritik. Tvärtom försöker regeringen påskina att Sverige är ett paradis för företag och att ledningen för Nordea är dåligt informerad och otacksam. ”Här har vi en bank som två gånger har fått rejäl hjälp. Hela förutsättningen för att banken finns är svenska skattebetalare och tacken för det är: nu flyttar vi huvudkontoret”, sade statsminister Stefan Löfven i går. 

Regeringen har bara suttit tre år, men beter sig redan som en femåring. Löfven och Andersson borde växa upp.

Om detta är ett resonemang med intellektuella anspråk är det när nog obegripligt. Om regeringen ”bara suttit tre år”, borde den då bete sig som en treåring, inte en femåring? Och finns gamla hederliga dygder av typen ‘göra rätt för sig och inte snylta på andra’ inte kvar i den liberala tankevärlden? Det kanske bara var gamla tokskallar inom gamla högern och vänstern som tänkte så? Handlar det nu bara om att sno åt sig så mycket man kan, och sedan räcka lång näsa åt de dumskallar som lät det ske? (Tips på svar: ”ja”.)

Nå, en förväxt finansiell sektor är rena giftpillret för den reala ekonomin, så varsågod Finland: Nordea kan ni ta hand om!

Folkets röst är Guds röst

Adam Smith var professor i moralfilosofi (inte i nationalekonomi) och hans huvudarbete från 1759 hette The Theory of Moral Sentiments. Ibland brukar Birger Schlaug diskutera Smiths idé om att det inte är av välvilja som företagare sköter sig och inte lurar kunderna. Schlaug påpekar att enligt Smith finns ett korrektiv som gör att företagarna ändå inte fuskar och beter sig oärligt av rent egenintresse: de har ögonen på sig. En Högre Makt ser vad de gör. Kanske det är det här citatet från Moral Sentiments som Schlaug tänker på:

The sense of propriety too is here well supported by the strongest motives of self-interest. The idea that, however we may escape the observation of man, or be placed above the reach of human punishment, yet we are always acting under the eye, and exposed to the punishment of God, the great avenger of injustice, is a motive capable of restraining the most headstrong passions, with those at least who, by constant reflection, have rendered it familiar to them. It is in this manner that religion enforces the natural sense of duty: 

Alltså: Även om människorna inte ser eller kan påverka vad du gör så finns det en annan makt, som dessutom har synnerligen kraftiga maktmedel till sitt förfogande om du missbrukar egenintresset …

Men vad händer om tanken på en vaksam och sträng gudomlighet upplöses och samhället blir allt mer sekulariserat? Innebär det att kapitalisterna släpps helt utom kontroll och kan bete sig hur som helst? – ”Om Gud är död är allt tillåtet”, var det inte det Dostojevskij hävdade? Om man uppfattar ”Gud” som en samling regler är det på sätt och vis ett rimligt påstående. Finns inga regler så finns det inga regler (fast egentligen handlar det om att en samling regler ersätts av en annan, det intressanta är vilka som gynnas eller missgynnas av reglerna). Den numera närmast ändlösa raden av storpampar som missbrukar sina förtroenden men inte begriper att de gör fel måste betyda något.

För några dagar sedan var det några entreprenörer som skrev i SvD att företagen borde klart redovisa hur mycket de betalar i skatt. På så vis skulle man kunna se vilka som ställer upp för samhällena där de verkar, och vilka som bara är giriga. Den positiva effekten av att några gör rätt för sig kommer att spridas till fler. Med det resonmanget ersätts åtminstone delvis den numera avskaffade dunderguden, i stället för en blixt från ovan kommer gillande eller ogillande från folket. Därmed besannas satsen att ”folkets röst är Guds röst”. De giriga får stå där och skämmas. Det förutsätter naturligtvis att de ställer upp på att skämmas, och det är kanske inte helt säkert.

Hm, kommer detta att fungera? Eller behövs det att folket inte bara muttrar och knyter näven i fickan (eller hyllar de företagare som uppför sig som folk) utan faktiskt själv förvandlar sig till den oövervinnerlige dunderguden?

Mors, έθος, klassmoral

– Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? – Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

  • Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som ‘moral’ härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är ‘sed’, ‘vana’, eller ungefär ‘hur man brukar göra’. När någon klämmer till med frasen ‘moral och etik’ skulle denne lika gärna kunna säga ‘seder och seder’. Och det verkar ju överdrivet.
  • Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av ‘gott’ eller ‘ont’.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 
Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Är det hon som är den ensamme fuskaren?

Jag gjorde ett klipp från Sveriges Radios hemsida

… som också hade en nät-enkät med frågan Har du fuskat med ekonomiska bidrag eller ersättningar?  Av 18 svar så var 17 nekande, men det fanns en som verkligen påstod sig ha ägnat sig åt bedrägeri. (Det är bedrägeri det handlar om, inte fusk.) Vem kan denne ende fifflare vara? Kanske damen på bilden uppe till vänster?

Herrn till höger om henne säger följande:

– Jag är egentligen inte förvånad över det här. Vi har sett ett mönster ganska länge med den här regeringen, också med den förra, men ännu värre med den här regeringen. Att man ser biståndsbudgeten som en möjlighet att täcka andra politiska kostnader som inte är bistånd, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på biståndsorganisationen Diakonia, i P1 Morgon.

Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sedan den någorlunda hederliga högern fanns. Numera är den ersatt av moderaterna/nya arbetarpartiet, där moralen är rätt gelé-artad. Milt sagt. Snacket om att ”vara aktsam om skattebetalarnas pengar” kan vi lugnt ta som tomt prat. Såväl privat som offentlig moral är i fritt fall.

Rimlighetskontroll

För ett tag sedan väcktes viss uppseende när en man (översättare av japanska tecknade serier) åtalades och fälldes för att några få av de bilder han hade ansågs falla inom ramen för begreppet ‘barnpornografi’. (Jag har för mig hela historien egentligen handlade om en vårdnadstvist som gått överstyr.) Det var teckningar av fantasifigurer alltså, inte fotografier. Ändå ses de som en sorts övergrepp mot barn.

Jag kom att tänka på det i samband med en ny film där Olof Palme utpekas som konsument av riktiga levande minderåriga. Det kanske är fel, men … här är det allvarliga, det som gör att klagomål mot filmen bör skruvas ned rätt rejält. Det fanns en annan farbror, han hette Lennart, som var kund hos ett etablissemang där överklassens herrar kunde köpa erotiska tjänster som även utfördes av minderåriga. När detta bubblade upp till ytan och blev offentligt bankade farbror Olof resolut ned alla försök att få reda i historien. Det ser illa ut, som om han offrade några småflickor för att rädda en kompis. Han kan anklagas för att ha deltagit i övergreppen.

För att dra ihop de två första stycken till en fråga: vad är värst, att ha fantasibilder av erotisk natur eller att i verkliga livet skydda farbröder som utnyttjar minderåriga? Vad skulle en rimlighetskontroll ge för utfall?

För den som funderar får detta inlägg etiketten moral.

Är det bara dåliga upphandlare det handlar om?

Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten ‘humor’ på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog  ‘tragedi’ eller kanske ‘rena dj-a skojarfasoner’ vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!

Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat ‘valfrihet’ (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet).  Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man ‘glömde’ att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.

En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.

Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.

Adam Smith hävdade att det inte är människovänlighet utan egenintresse som driver företag och tvingar dem att ta hänsyn till kundernas intressen. Det är ett system som bygger på att människor utnyttjar varandra, att man hjälper andra i syfte att hjälpa sig själv. Se originalcitatet nedan och fundera vidare.

Det är bryggaren, slaktaren och bagaren i hans exempel som möter den enskilde köparen. Dessa småföretagare i Smiths 1700-tal står öga mot öga med kunderna och har ett direkt intresse av att inte stöta sig med dem genom att leverera undermåliga varor och tjänster. Men vad händer när säljarna blir jättestora företag som dessutom kan ha politiska trådar att dra i? Det är den situationen vi har idag. Det är inte möten på tu man hand längre, det är Jätten Gluff-Gluff som tittar ner på den enskilda människan och lipar.

Offentliga tjänster som är ibland är väldigt känsliga eftersom de hanterar människor (inte potatissäckar) säljs ut. Det blir inte välmenande idealister som tar över dem. Men skulle vi faktiskt inte kunna kräva det? Skulle man inte kunna kräva att säljaren uppträder på ett sätt som är moraliskt godtagbart ur de flesta människors synvinkel – även om inte varje detalj skrivs in i kontraktet? Och om säljarna, de stora feta bolagen, skulle avvisa detta så är det väl bara att sparka ut dem. De tjänar inte våra intressen, de parasiterar på offentliga medel, de kan försvinna, vi vill inte ha moderna versioner av gamla tiders fattigauktioner!

Socialister/kommunister hävdar att varje klass har sin moral. Kapitalet visar sig vara moraliskt solkigt. Dess moral tillhör en epok som nu bör avslutas så fort det går.

In civilised society he [= människan] stands at all times in need ofthe cooperation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons. In almost every other race of animals each individual, when it is grown up to maturity, is entirely independent, and in its natural state has occasion for the assistance of no other living creature. But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Adam Smith Wealth of Nations

När ondskan kryper in under godhetens mantel

Förr sade man att ”först kommer missionärerna, och sedan kanonbåtarna”. Det som först verkade vara ädel och självuppoffrande verksamhet blev täckmantel för helt andra politiska och ekonomiska ambitioner, med mord och plundring, krig och ockupation. Har det blivit bättre? Man kan undra om det kanske i stället blivit sämre, i och med att mängden hjälporganisationer ökat och de aggressiva makterna alltmer oblygt anstränger sig för att använda hjälparna som sina ombud, alternativt själva försöka låtsas vara hjälpare. Gunilla von Hall skriver om det i Svenskan, och sammanfattar problematiken:

Humanitära hjälporganisationer ses inte längre som neutrala aktörer i många konflikter utan som del av den västerländska politiska agendan – och därmed som legitima måltavlor för attacker.

Det är olyckligt. Men faktum är att humanitär hjälp politiseras, militariseras och bunkrar in sig alltmer. Regeringar donerar bara pengar till vissa utvalda hjälporganisationer, militära styrkor har börjat agera hjälparbetare och biståndsarbetare bunkrar in sig i skottsäkra bilar med beväpnade vakter. Allt detta provocerar och blandar samman motiv. Det humanitära hjälparbetets tre grundpelare – neutralitet, oberoende och opartiskhet – svajar.

En definition av ondska går ungefär ut på att man för sina egna syften använder människor på ett sätt som de inte vill själva och som är skadligt för dem. Passar inte det rätt bra på vad som händer när USA, NATO och kanske andra aggressiva grupper försöker ta över hjälpen för egna milt sagt tvivelaktiga mål? Naturligtvis kommer falskspelet att avslöjas, och därmed inträffar det som Gunilla von Hall beskriver (och hon är ju verkligen inte den förste som gör det!): alla hjälpare kan misstänkas vara ombud för fienden och därmed bli möjliga mål för attacker. Vilka drabbas hårdast av det? – Hjälporganisationerna kan dra sig ur områden som blivit för farliga, men kan lokalanställd personal och de personer som skulle hjälpas också göra det? När militära aktioner och hjälpverksamhet rörs samman, som i Afghanistan, blir slutresultatet ett ondskefullt angrepp på människor som drabbats av årtionden av krig och naturkatastrofer, och pratet om hjälp faller samman till ett hycklande pladder.

Att prutta i proletariatets finrum


Det var det här med moral. Inte så lätt alla gånger: hur bestämmer man vad som är god respektive dålig moral? Om man antar ett klassamhälle, där varje klass har sitt eget specifika tänkande och moral, blir det hela ju ännu knepigare. Då måste man ha klasståndpunkten klar för sig innan man gör omdöme om bra eller dåligt.

Man kan inte sätta likhetstecken mellan god/dålig moral respektive lagligt/olagligt. Det finns mycket som är lagligt men som man inte gör ändå, av hänsyn till omgivningen. Vad detta innebär praktiskt är betingat av den kultur man tillhör: hos vissa folk är det artigt att rapa efter maten, hos andra är det inte, men det är inget man lagstiftar om. Mord däremot brukar vara omoraliskt och lagvidrigt på de flesta ställen. Sedan finns det gråzoner.

Klippet ovan handlar om att LO:s ordförande bytt till sig en stor jädrans våning. Den ligger, tror jag, i det som förr kallades Sibirien, ett av de fattigaste områdena i Stockholm. Men det var då det. Nu är det fina kvarter. Att det skulle ligga något olagligt bakom förefaller otroligt, däremot kan kanske ”kontakter” ha spelat in.

Vi har också några andra ”avslöjanden” de senaste dagarna: ledande socialdemokrater har utnyttjat avdrag för hushållstjänster. samtidigt som man vill avskaffa detta avdrag. Det är ju ändå mest bara rika som ändå har råd att betala som utnyttjar avdraget. Samma sak här: de har gjort något som alls inte är olagligt. Vore avdraget olagligt skulle det ju inte existera.

En del resonerar då så här: eftersom lägenhetsbyten och avdrag för hemhjälp är lagliga är det inget att prata om. Är saken laglig så är den laglig. Och det stämmer, så tillvida att man inte bör kunna åtalas för en handling som inte var olaglig när den begicks. Det är en grundbult i ett rättssamhälle.

Men så finns det moralen som sticker fram huvudet igen och säger: det är skillnad på vad man får och vad man bör göra. Det är visserligen inte olagligt att gå hem till folk och lägga av en jätte-prutt i dess finrum bara för att man känner för det – men är det lämpligt? Någon kanske tycker det luktar illa, även om det exempelvis är Göran Persson som pruttar? Eller Sahlin? Eller Ohly?

Det eviga problemet med delar av den före detta ”arbetarrörelsens” ledning är att den befinner sig mellan två moralsystem. Den antas företräda miljoner arbetande människor, folk som har en jämlikhetsmoral, men samtidigt finns det många individer i ledningen som anammat ett snyltande borgerligt levnadssätt. De har inte tagit sig in till borgerligheten (i vars finrum de inte kommer att göra något olämpligt) men de verkar sträva ditåt. Moraliskt är de redan där.

Varje gång något övertramp mot jämlikhetsidealet avslöjas … ”avslöjas” förresten, jag tror inte att ”Aftonbladet avslöjar” något av egen kraft, utan det är någon som kommit kutande med ett tips … jo, varje gång något sådant händer är det som om dessa arbetarrörelseidkare har gått hem till sina medlemmar och lagt av en jätteprutt så att det dånar i väggarna och tapeterna rullar ihop sig. De visar upp sin borgerliga moral, och detta till borgarnas oerhörda förtjusning! De gillar inte arbetarrörelsen, men de gillar ledare i arbetarrörelsen som gör att den förtvinar moraliskt och blir oduglig som kamporganisation. Pessimism och cynism sprider sig bland medlemmarna: ”Det spelar ingen roll om man försöker göra något, toppgubbarna snor vad dom vill ha i alla fall och skiter i oss. Vi betalar medlemsavgiften men dom struntar i oss.”

Är inte Wanja ledare i Europafacket också? – Då kan vi fråga oss vad det har gjort för att mobilisera arbetare över hela kontinenten till kamp mot nyliberalernas krispolitik!

Det gnälls om kampanjer mot pampvälde i Kina under Maos tid (jag tror något motsvarande fanns i den unga sovjetstaten när olämpliga byråkrater kunde rensas undan) men visar inte det här att sådan metoder behövs? Och att de skulle behövas i den svenska arbetarrörelsen! Förtroendeuppdrag skall vara förtroendeuppdrag, inte pinnar på en karriärstege som så småningom kanske till och med leder in i motståndarlägret. Topparna i rörelsen skall naturligtvis ha betalt efter arbete och prestation, inte som om de vore direktörer i näringslivet. För när det händer kommer de snart att börja uppföra sig som direktörer också. Varför kan inte en undersköterska som gjort facklig karriär till hög nivå efter karriärens avslutande återgå till det gamla jobbet – är det inte fint nog längre!?

Lätt som en plätt – solidaritet är bra

Ibland kan rätt självklara saker vara väldigt svåra att förstå, men så kommer en god sammanfattning av vad aktuell forskning har lett fram till:

Den ständiga frågan huruvida vi är altruister eller egoister visar sig vara felformulerad. Vi är varken det ena eller andra, utan reciproka. Vår moral förändras beroende på hur vi själva blir behandlade.

Människans reciproka natur har avslöjats genom att försökspersoner från olika delar av världen har fått delta i spel utformade för att visa under vilka omständigheter de är generösa, respektive bara tänker på sig själva. På så vis har man kommit fram till att den till naturen nyttomaximerande och egoistiska människa som våra i dag dominerande ekonomiska teorier bygger på inte existerar någonstans i världen.

Våra hjärnor är inriktade på samarbete, vi uppoffrar oss gärna för att skapa rättvisa och vi vill varken exploatera eller exploateras. Men den nya forskningen visar alltså också att människan är en reciprok varelse som tenderar att löna gott med gott och ont med ont.

Den som under ett experimentellt spel behandlas illa har en tendens att så småningom svara med samma mynt, till och med om det kostar dem extra att bestraffa omgivningen.

De politiska konsekvenserna av den här tvärvetenskapliga forskningen är svindlande. Om vi som i dag anstränger oss för att bygga ett riktigt snålt samhälle där arbetslöshet och sjukdom innebär en ekonomisk katastrof för många och där de som behöver hjälp förödmjukas, så bör det få konsekvenser. Den reciproka människan kommer att reagera med att själv bli snål och egoistisk. Rasism och exploatering kommer att breda ut sig.

Eller också skapar vi ett rättvist och tryggt samhälle där alla vet att deras grundläggande behov tas till vara. Då kommer människor i reciprocitetens namn att bli frikostiga mot varandra, hela samhällsklimatet blir mer konstruktivt och det blir lättare för alla att leva.

Det är vi själva som kollektivt väljer vilket samhälle vi vill leva i och vilka medborgare vi vill vara.

”Allt vad I viljen att människorna skolen göra eder skolen I ock göra dem”. Eller modernare uttryckt: Behandla alla som du själv vill bli behandlad. Denne man skulle nog inte ha varit särskilt lyckad som neoklassisk nationalekonom! Å andra sidan är väl neoklassikerna inte särskilt lyckade som moralfilosofer heller, så det kanske jämnar ut sig?

Det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ju en gammal känd princip från religion och filosofi. Men varför är den andra sidan, de envisa påståendena om människan som i grunden egoistisk, så påträngande och dominerande?

Kan vi gissa på att det handlar om människotyper – att den lilla grupp som verkligen är egoistisk samtidigt har andra egenskaper som kan sammanfattas som ”övertygande framfusighet”? Medan normala hyggliga människor oftast inte är särskilt påträngande och manipulativa kanske man kan urskilja individer som lyckas slå i folk att deras egna snäva och fula intressen är hela mänsklighetens angelägenhet? Då får man en situation där den som skriker högst hörs mest, trots att det utskrikna budskapet är falskt och direkt skadligt. Kommer det en svans av jag-svaga personer som upprepar budskapet från ”auktoriteterna” blir det ännu starkare.

Sedan är det ju en särskild fråga varför teorin om egoism är så framträdande just i nationalekonomin. Är det en särskild sorts tokskallar som söker sig dit?

Socialister borde verkligen studera den senaste vetenskapliga utvecklingen inom sociologi, neuroekonomi och dylikt, för som man kan se ovan går det att göra politik av det här. Det är detta som kallas ”den vetenskapliga socialismen”, en term som jag inte hört på många år men som borde aktualiseras.

Apmoral?

Kan vi diskutera moralfrågor med den här lurvige krabaten? ”En banan för dina tankar, kompis!”

Det första inlägget jag gjorde på denna blogg handlade om primatforskning och vad man eventuellt kan lära sig om människan och hennes moraliska preferenser genom att studera apor. Sedan har det blivit fler, bland annat här och här. Det skulle inte förvåna mig om frågan dyker upp igen, om inte annat därför att ”forskning pågår” och nya resultat lär komma fram.

Det finns ett par stora västerländska tankeströmningar om människans grundläggande natur. Den ena är negativ: folk är själviska, brutala, de fuskar och bär sig illa åt så fort de har en chans. Om ingen stark makt håller dem i schack går samhället under och vi sjunker ner i ett djuriskt naturtillstånd, alldeles som Thomas Hobbes varnade för i Leviathan. Det råder en brutal kamp för tillvaron. Och tänkare som inspirerades av (men inte helt förstod) Darwin såg den djuriska kampen i det mänskliga samhället också. Det var väl logiskt under den era när de vita folken slog under sig världen.

Detta tanke lever kvar fast officiellt i mildare former. Tänk på Alliansens jakt på ”fuskare” där snart inga medel skys för att få fram uslingarna, vare sig de finns eller inte. (Ja, om vissa ledande personer i Alliansen tittar sig själv i spegeln så ser de ju fuskare, TV-licenssmitare, svartarbetsköpare, köpta akademiska examina etc., men måste de döma andra efter sig själv? Och varför tror man att folk med lite pengar är mer benägna att fuska än sådana som har gott om kosing?)

Charles Darwin vid 51 års ålder. Han var väl ingen fuskare eller våldsman?

Och så finns den positiva tanken om människan som jag gärna vill förbinda med vänstern: folk är i grunden goda och benägna att hjälpas åt och tycker det att fult att lura varandra. Det är inte människan i sig som är ond. Det onda kommer ur dåligt organiserade samhällen som skapar olämpliga och asociala uppträdanden. Stuva om samhället till något bättre och människorna kommer också att bli bättre. Ett märkesnamn som Ambjörnsson pekar på här är anarkisternas ädla helgongestalt, furst Kropotkin (död 1921 just när den ryska revolutionen började få näsan över vattenytan).

Furst Pjotr Kropotkin – ansåg att inbördes hjälp för samhället framåt, inte allas krig mot alla.

Vad har nu detta med apor att göra, eller andra djur? – En hel del. I Dagens Nyheter idag söndag finns en artikel av Ronny Ambjörnsson (i skrivande stund har jag inte hittat den i nätupplagan) som behandlar en bok betitlad Primates and Philosophers: How Morality Evolved – Och där är vår gamle bekant de Waal i farten. Boken bygger på en föreläsning han hållit, och så kommer andra tänkare in med kommentarer.

Som humanist har jag svårt att riktigt ta ställning till den forskning som de Waal och hans kolleger bedriver, skriver Ambjörnsson. Och jag håller med. Det skulle vara trevligt om folk som är mer inne i biologisvängen (som Biology and Politics kanske?) skulle kunna bidra med sina fackkunskaper. Varför? – Därför att det här är en fråga som i verkligheten utgör ett politiskt slagfält, olika riktningar åberopar olika forskare och deras resultat, och det behövs kunskap om vilka resultat som väger tyngst, vilka rön som är pålitligast.

Ambjörnsson refererar:

De Waal hävdar att den empatiska förmåga vi människor av och till visar motsvaras av en mer elementär form av inlevelse bland primaterna, främst mellan vuxna och ungar men också mellan vuxna. Han tycker sig se uttryck för medlidande, känsla för rättvisa, tacksamhet och något vi skulle kunna kalla klokhet.

Men det ingår också smartness och bedrägeri i apbeteendet. Så vitt jag förstår säger inte forskarna att människan utvecklats från aporna, däremot att människan och primaterna har ett gemensamt stamträd. Och stämmer de Waals observationer skulle grundelement till de känslor som vi människor behöver för att kunna uppträda moraliskt (eller omoraliskt) finnas hos genetiskt närbesläktade men klent begåvade varelser som människoaporna.

de Waal ”… medger att trickstern bland aporna eller schimpansmamman som tröstar en unge inte handlar enligt någon plan som de har i huvudet.

Men hur ofta har vi själva det? Är det inte så att vi då och då handlar instinktivt, det vill säga på grund av instinkt, alltså det drag vi tillskriver djuren? En tidigare tids filosofer skulle säga att denna mänskliga form av instinkt är kulturellt nedärvd, ett resultat av ursprungliga överväganden och resonemang. De Waal förnekar att så är fallet och prövar i stället tanken att vi delar dessa instinkter med primaterna. Vi har alltså enligt detta perspektiv inte bara kroppsligt utvecklats ur djuren, utan även andligt. Vår själ har en gång suttit i en apa.

Slutsatsen får sägas vara vågad. Har apan en själ, eller åtminstone embryot till en själ? Och kan man använda ansatser till moraliskt beteende hos apor som argument för att människor i grunden är goda och därför är vänsterns människosyn den rätta? Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?

Ibland brukar jag försöka provocera genom skriva att vänstern struntar i det viktiga saker eftersom man är för upptagen med HBT-frågor. Det här är en viktig sak. Nu skriver jag det igen och ser om någon reagerar. Jo, det här är viktigt men vänstern håller bara på med sina dj-a HBT … etc etc.