Pravda hade rätt – "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.

Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och ‘regimmotståndare’. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. …
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil – det  var vad ‘regimen’ körde ut till folket.


Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak ‘regimen’ och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till ”vänsterism” några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

”Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat” skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: ” ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel.”

”Formalism” nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: ”Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler.” (Not 2) – Det låter ju som den ‘normkritik’ som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:

Kaos istället för musik
Pravda, 29 januari 1936
Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.
Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.
Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna ”musik” är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.
Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos – ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan – samma grund som ”vänsteristisk” konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet – som leder in de mest negativa funktionerna av ”Meyerholdism” i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi ”vänsteristisk” förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.
Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga ”innovationer” leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.
Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge ”passion” till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags ‘offer’ för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.
Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och ”kärlek” är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla ”problem”. I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel – både praktiskt taget på scenen.
Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta ”formalisterna” som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.
Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?
Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna – beklagande.

Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.

Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp …

… för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

Håller dom fortfarande på!?

Såg den här affischen idag:

Och mindes den här LP:n från tidigt 1970-tal:

Fläsket brinner – jo, dom var populära bland proggiga människor när det begav sig. I den mån det är gamla gänget som är kvar så bör de vara ganska ålderstigna vid det här laget, men somliga musiker har ju energi så det räcker livet ut. De får bokstavligen bäras bort till sista vilan efter sista spelningen.

Jag såg dem en gång, det var på en teater någonstans i Vasastan eller Norrmalm – minnet är lite dimmigt efter alla år. Hur som helst så stod jag inte ut med ljudvolymen, så jag gick i pausen. Det är skönare att sitta hemma och lyssna. Då kan man reglera ljudet själv, och slipper störas av dårar i publiken.

Juel-Trion Cupol orkestern – På en byväg om våren – Bra diktion!

Varför lägger jag upp en gammal inspelning med Karin Juel och barnen Inger och Bengt från 1948? Dels är ju våren förhoppningsvis på väg, men det finns en annan anledning.

Diktion. Dik-ti-on!

Man hör ju vad Karin och gänget sjunger, orden går fram. Tag gärna andra sångare/sångerskor av den äldre generationen. Jämför sedan med dagens ibland ganska märkliga artister, vare sig det är Lundell som mumlar eller diverse ‘sångerskor’ med florstunna röster där eventuell text i stort sett försvinner i musikbruset. Det kanske inte spelar någon större roll ifall texten bara är strunt, men varför då öda resurser på en sångerska överhuvud taget? Kör instrumentellt i stället!

Tänkte på en LP från 1974

Av någon anledning kom jag att tänka på en LP som skapades av den klurige engelsmannen Ray Davies (killen i vita hatten) och gruppen The Kinks 1974. De hade startat som häftiga gitarrbandskillar ett årtionde tidigare, men så visade det sig att Ray D. kunde mer än att bara vara ganska enkel rockare. Hans texter blev små noveller ur livet.  (Hans bror Dave var väl inte så dum heller, men hamnade något i bakgrunden. Brödrakärleken var väl inte heller så väl utvecklad.)

Men vad hände 1974? – Jo, koncept-LP:n Preservation act 2 kom ut. (Det finns en act 1 också, men jag tror inte jag hört den.) I korthet handlar den om ett land som styrs av hämningslösa skurkar av typen ‘begagnadbil-försäljare’, sedeslösa individer som inte drar sig för några laster och illdåd. Men så börjar ett puritanskt uppror mot hedonist-regimen. Kravet är upprensning i detta eländiga träsk. Slutet skall inte avslöjas.

Jag hittade bilder av framsidan och innersidan på nätet. En LP är ju ganska stor, och det går därmed att göra bättre konst av dess omslag än på de små pluttiga CD:na.

Men varför tänkte jag plötsligt på denna gamla LP?- Ja, man kan väl säga att plattan förebådar en del av den kris vi ser idag i de gamla industriländerna: en korrumperad, falsk, girig, sedeslös och våldsam elit å ena sidan, å andra sidan en underklass där önskningarna om ordning, reda, anständigt liv och upprensning i detta träsk blir allt starkare. Och de som formulerar underklassens önskningar blir högergrupper och religiösa hårdingar, inte den vänster som borde göra’t!

Ibland förebådar konsten verkligheten.

Musiken finns på Spotify, och texterna hittar man här. ” … so sodomites, beware!” (Citat från ”Shepherds of the Nation”)

Spotnicks "raketman", homofobslakt, rasism – sommarpladder

Så här under sommaren när ändå väl nästan ingen orkar läsa bloggar kan man väl häva ur sig lite vad som helst. Här är en länk till en sajt som väl gör alla som blir vansinniga av ryska sajter helt vansinniga (”Putin, Putin, elände, elände!). Närmare bestämt en länk till ett kulturinslag som visade några text- och melodivarianter på en känd sång från vår stora granne i öster. Jag kände inte igen den ryska titeln, men när jag startade en video kändes musiken igen direkt.

Vet inte när jag hörde melodin första gången, men det kan ha varit under tidigt 1960-tal och i ett inte ryskt, men göteborgskt sammanhang. Kolla på den här fina filmen från den tiden. The Spotnicks framför något som de gav titeln ”Rocket man”. Det är samma! För övrigt hade spotnicksgrabbarna från Göteborg flera ryska låtar på sin repertoar. Den härliga ”Karelia”, samt ”Valentina” som var en hyllning till den första kvinnliga kosmonauten. Det kan ha funnits fler, men minnet sviker mig. Och själva namnet ”Spotnicks” låter ju väldigt likt det ryska ”sputnik”.

Hade detta varit möjligt idag, kan svenska artister ta upp ryska teman utan att moralpanik (”putintroll!”) och skrik om bojkott  utbryter?

Några snillen i sverigedemokraterna har kommit på att ordna en pride-parad i invandrarområdena i norra Stockholm. Detta för att ge homofoba muslimer en näsknäpp. Jag utgår från att sd:s tidigare kärntrupper inte är särskilt pride-positiva, men ur partistrategisk synpunkt är det smartare idag att peka ut muslimer som ett hot även mot homo6uella. Om paraden blir av kan man ju undra, men vissa mål har sd redan uppnått: förutom att få uppmärksamhet så har man lurat in delar av HBTQ-etablissemanget i en fälla där dessa, för att visa hur illa de tycker om sd, måste uttrycka sig på ett sätt så att de verkar stå på muslim-homofobernas sida.

Åter till musiktemat: jag minns en låt (dock inte titel eller ”artister”, annat än att de är svenskar) som för några månader sedan vevades mycket på radion, där det bland annat pratades om att ”slakta homofober”. Här finns väl jättechansen, om nu ”artisterna” menar allvar. Medan paraden går genom Järvas betongkvarter kan de ju spana in eventuella homofobiska motdemonstranter, och med några eleganta knivhugg slakta dem. Det finns ju redan instruktionsfilmer från IS på nätet hur detta görs.

Avslutningen på detta sommarpladder går inte i musikens tema. Här är en länk till den fine norske bloggaren och gamle kommunisten Pål Steigan. Han håller även ett öga på Sverige, vilket kan behövas. Kanske särskilt vad det gäller Malmö. För några år sedan fanns det någon maoist i Malmö som trodde att sprängningarna på något sätt hade med arbetarklassens motstånd att göra. Själv gissade jag att det var kriminella eller ligister som var i farten. Det gör jag fortfarande. Det är för uppenbart att det är ligor som spränger och skjuter för att man skall kunna hävda något annat.

Det finns maoister i Stockholm numera också. Någon/några av dem tycker att jag är rasist. De är så koncentrerade på klasskampen att de inte vill upptäcka att det finns mycket olämpliga personer bland de som kommer till Sverige, och då blir jag rasist i deras föreställningsvärld. Olämpliga personer som definitivt inte kommer att spela någon positiv roll i klasskampen. En del av dem är muslimer, en del har andra tillhörigheter, men de kan faktiskt grupperas och pekas ut utan att man är rasist. Att inte ta itu med den saken är att sätta en stor fet kniv i ryggen på klasskampen, att ställa upp på klassfiendens sida.

Konstigt förresten, här får sd poänger i gycklandet igen. Partiet kan driva med vänstertanter/feminister som ömmar för att patriarkatgubbar- och slynglar utan minsta feministsympatier skall släppas in i Sverige. (Jag har också stött på några tokkärringar som ansåg att det var ”misstänkliggörande” att försöka ta reda på vad så kallade papperslösa flyktingar har för bakgrund egentligen.) Sd kan driva med vänstern som vill att tänkbara mördartyper som hatar den ateistiska vänstern skall släppas in i Sverige (just den vinklingen har jag inte hört, men om sd läser det här så bjuder jag på den!). Sd kan driva med ett rättsväsende som tillåter att vissa personer tar sig nästan vilka friheter som helst, medan andra åker dit stenhårt vid minsta överträdelse. (Tänk på mannen i Nyköping som på nätet kritiserade böneutrop/skrik på morgonen och åtalades för hets mot folkgrupp, medan den beväpnade lynchmobb som försökte få tag på honom inte åtalades för olaga hot, resande av livsfarligt vapen etc.)  Och, som jag påpekade ovan, sd kan driva med HBTQ-personer som i sin skitnödiga ängslan att vara anti-sd själva ramlar in i anti-HBTQ-lägret.

Nu återgår bloggen till sommardvalan.

—-

Komplettering: det är några tomtar som kallar sig ‘Movits! ft. Maskinen’ och framför kompositionen ‘Limousin’, och där hävdar de att de vill ”slakta homofober i kronologisk ordning”. Kronologisk? Märkligt uttryck. Frånsett det, är det ok om jag offentligt hävdar att jag vill ”slakta hiphop-tomtar i kronologisk ordning”? Eller ens i ”alfabetisk ordning”?

Rubbet av Bach

Nu jäklar, nu är det meningen att alla Johann Sebastian Bachs verk skall läggas upp fritt tillgängliga på nätet, med intensivt spelande musiker från Nederländska Bachsällskapet. Startsidan hittar man här.
En av mina favoriter av gamle Johann Sebastian är ‘jaktkantaten’. Den finns inte här ännu, men jag ser fram emot att den kommer. En gång hade jag ‘jaktkantaten’ på en bandkassett, men den blev utsliten av allt spelande …

1080 verk, det är mycket. Jag undrar hur många det skulle bli om man lade till verk av alla de andra musikaliska Bacharna? För Johann Sebastian var inte den ende med musiköra, han hade ju komponerande söner också.

"Res dig, Donbass!"

En kampsång så här på lördagskvällen, jag hittade den hos ‘Jaktfalkens vingård’ (The Vineyard of the Saker) som har mycket information om Ukraina och verkar hyggligt pålitlig.

Där finns också en engelsk översättning av texten:

Mama, how are things in the land of steppes and coal dumps?
I heard that enemies came to our land
And they want to quickly destroy everything
Mama, I’ve known every town here since my childhood:
Brother cities Slavyansk, Kramatorsk are now in the news.
Donbass, save your children!

Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Let’s kick the Junta out together!
Arise Donbass! Mother Russia’s with you!
Arise Donbass! You will become the new Brest!

Mama, how are the working class and miners getthing through this?
When Maidanites were strolling in the Maidan,
Our people were hard at work and feeding slackers.
Mama, everyone will help make Slavyansk a holy mountain!
It’s our city, and will be ours forever –
We will not surrender it to the enemies!

Arise Donbass! Let’s kick the Junta out together!
Arise Donbass! You will become the new Brest!
Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Mother Russia’s with you!

Mama, life went from Donetsk to Odessa,
And verdant city, carried coal trains,
Smoked pipes, as always …
Mama, just like in ’41, demons came to us from the West:
They’re already at our doors, shooting our wives and mothers,
Burning people alive!

Arise Donbass! Let’s kick the Junta out together!
Arise Donbass! You will become the new Brest!
Arise Donbass! Arise, my native land!
Arise Donbass! Mother Russia’s with you!

Gnäll, gnäll, gnäll … eller "Musik, det är fult det"

Men för böfvelen, sluta gnälla!

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, och därmed mycket på Sveriges Radio P2. Somligt gillar jag, somligt är krångligare, men är det för jobbigt går det ofta bra att via datorn hitta alternativ hos P2 Klassiskt. Den senare finns alltså på nätet och är oftast utan prat. Det är visserligen tråkigt när musiken bara mal på utan något trevligt och gärna informativt mellanprat, men det kan också ha sina fördelar …

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och ‘regimmotståndare’. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. (En tidigare kommentar till detta här.) (Och en känd kritik från Pravda, ”Kaos i stället för musik”, finns här i engelsk version.)

Jag vet inte var frasen ”musik, det är fult det” verkligen kommer ifrån. Har sett olika hänvisningar, till gamle finansministern Gunnar Sträng, till en gruvarbetare i Kiruna, kanske till någon valsverksarbetare i Oxelösund också. Bakgrundshistorien är att det till invigningen av någonting spelades ett nykomponerat verk som lät förjäkligt. Om det gällde Oxelösund så var det Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans från 1961. Stålverksbuller från symfoniorkester är sällan njutbart. Modernism via orkester kan vara rent plågsam.

Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil – det  var vad ‘regimen’ körde ut till folket. Klagomålen kanske har att göra med att de borgerliga kritikerna själva tillhörde det ‘avant-garde’ som gör dygd av (och ibland en del pengar på) att angripa den borgerliga konsten? Framåt mot nya skandaler! (Ett resonemang om hur detta ‘avant-garde’ ständigt försöker ‘provocera’ och ‘riva gränser’ finns i Kritik av den negativa uppbyggligheten av Stjernfelt och Thomsen, intressant även om boken inte handlar om sovjetkonsten utan provokationerna här i väst).

Idealisk borgerlig kulturkonsument?

Nå, åter till ämnet. Det gnälls, klagas och utropas orimligheter. För några dagar sedan var det ett program om den gamle judehataren Richard Wagner. Programledaren frågade om man kan spela Wagner och Verdi idag eftersom Hitler gillade Wagner och Stalin uppskattade Verdi. Löjligt! Varför inte säga att Stalin hade bättre musiksmak än Hitler?

En annan skojare på radion fick näranog mentalt tarmvred för någon vecka sedan: kunde han verkligen sända en inspelning av något klassiskt verk när inspelningen var gjord i DDR på 1980-talet? (Jag minns inte om han klarade av detta svåra problem.)

En lämplig motfråga till den där tomten vore vilka länder och tider som godkänns enligt honom. Jag tycker det är trevligt att lyssna till Händel. Men vänta nu: Händel gjorde succé i England under den tid när engelska skepp pilade runt i triangeln som gjorde en del människor rika och ödelade andras liv. Industrivaror från England till Afrika, slavar från Afrika till Västindien och Amerika, och kolonialprodukterna som slavarna arbetade med skickades till Europa. Betydligt värre än något som hände i DDR. Men det skall tydligen inte störa lyssnandet till Händel. Och, handen på hjärtat, kan man inte mycket väl lyssna på Edward Elgars musik från förra sekelskiftet utan att be om ursäkt för de engelska koncentrationslägren i Sydafrika (de värsta, tills tyskarna kom igång ordentligt ungefär fyrtio år senare)?

Förresten: Svenskt järn var utmärkt till att göra kedjor att hålla slavarna fångna. Och vilken annan anledning än slavhandel fanns det till att Sverige tiggde sig till en ö i Västindien under Gustav III:s tid? – Kan vi lyssna på dåtida svenskar som Bellman eller Kraus med tanke på vad som hände på detta, och att kungen var diktator på hemmaplan?

Men åter till utgångspunkten och en sorts sammanfattning: eller kanske en eventuell läsare kan fundera ut sammanfattningen själv?

(Detta är inlägg nr. 4000 på denna blogg.)