Som jag tänkt själv …

Nationalekonomen Michael Roberts skriver i en bloggpost om en annan ekonom, först marxist och sedan ¨österrikare”, och nu avliden. Ett drag i den ”österrikiska skolan” av nationalekonomi var att man hävdade att socialistisk planekonomi är omöjlig. Det är helt enkelt för många variabler att hålla i luften för att planeringen skall fungera. Bara en kapitalistisk marknadsekonomi kan klara av att skicka riktiga signaler om konsumtion och därmed produktion till företagen. Och det hävdade också denne Kornai.

Roberts kommer med några motargument. Ett är faktiskt ett som jag tänkt på själv under de senaste åren.

All these arguments against planning (democratic or otherwise) are the basic ideology of mainstream capitalist economics.  And yet these arguments of Von Mises, Nove and Kornai have been effectively refuted by various Marxist economists in the last few decades, even after the collapse of the Soviet Union.  Making planning calculations is perfectly feasible, especially with modern computers (quantum or otherwise) and by developments in mathematics.

Den sista meningen är avgörande, och bekräftar för övrig Marx tankar om hur tekniska förändringar ändrar hur samhället fungerar. Ny teknik ger nya förutsättningar och möjligheter. Snabbare datorer ger snabbare insamling, bearbetning och beslut baserat på grunddata. Så har jag själv tänkt under lång tid. – Här kan jag ju göra reklam för min gamla bloggpost om morotspåsen och socialismen. Den här länken går till en version från 2015, men ursprunget publicerades redan 2008! Tekniken har inte saktats av sedan dess.

2018 citerade jag en kinesisk professor som bland andra tänkvärdheter skrev detta om användningen av AI, artificiell intelligens:

Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.

AI är ju en del av det hela, när mänskligt tänkande delegeras ut till datorer som jobbar ohyggligt fort 24 timmar om dygnet. Vår kinesiske professor ser alltså möjligheterna att gå bortom marknadskapitalismen (men också faran om tekniken kommer i fel händer). Frågan är vad som i praktiken kommer att finnas därborta i AI-revolutionens land. Några västerländska pseudovänster-figurer som inte fattar något, medan de pigga asiaterna jobbar på som om morgondagen tillhörde dem? Eller kommer vänstern i de gamla industriländerna att slänga identitetspolitiken åt sidan och återuppta klasskampen, med den vetenskapligt-tekniska revolutionen som ett viktigt hjälpmedel?

Lästips: tre berg att bestiga för kineserna

Lästipset gäller en bloggpost av Michael Roberts som kan ge en del uppgifter om varför det är som det är i Kina nu, med regeringsåtgärder mot storkapital och vissa branscher. Enligt Roberts beskrivning var Kina för några år sedan på väg att i stor skala öppna sin finansiella sektor för utländska företag – men så slog den kända epidemin till och reträtt beordrades. Samtidigt som de rika blir ännu rikare har medel-kinesen problem. Roberts kallar det ”tre berg” som kineserna måste bestiga för att få ett bättre liv. Det gäller utbildning, hälsovård och bostad. Allt detta kostar för familjerna, ibland väldigt mycket, och folk blir naturligtvis missnöjda. Därför har regeringen bland annat slagit till bromsen för vad miljardärer som Jack Ma tillåts göra, för byggspekulation och för bitcoin-industrin.

Roberts skriver om vilken den grundläggande motsättningen i Kinas ekonomi är:

The basic contradiction of China’s economy is not between investment and consumption, or between growth and debt; it is between profitability and productivity. The growing size and influence of the capitalist sector in China is weakening the performance of the economy and widening the inequalities exposed during the pandemic. Indeed, it was the state sector that has helped the Chinese economy climb out of the pandemic slump, not its capitalist sector.

Alltså är det motsättningen mellan lönsamhet och produktivitet som är grundläggande, och den måste angripas för att problemet med ”de tre bergen” skall kunna lösas:

This is the Everest facing China: how to raise productivity to meet the social needs of its 1.4bn people, in the face of vagaries of the profitability of its capitalist sector. China’s workforce is falling. productivity growth has been slowing and China faces a technology and trade war with the US and its imperialist allies. The three mountains will not be climbed unless that Everest is also conquered.

Nåväl, enligt Roberts kan inte privatkapitalet lösa problemen, utan staten måste gripa in och se till att inte kapitalet ställer till mer elände.

När Roberts skriver om ”berg” är det lätt att minnas gamle ordföranden Maos artikel om den gamle mannen som grävde bort bergen som tryckte ner Kina. Den bör medlemmarna i partiet kunna utantill. Ut och gräv tillsammans med folket!

När MMT ens nämns …

… kan något vara på gång. – Den 29 juli hade SvD en stor artikel om Riksbanken, närmast med anledning av att nuvarande chefens förordnande går ut nästa år. Frågan är vem som ersätter, eller om han får sitta kvar? Frågan är också hur banken skall fungera i förhållande till den politiska makten (eller om vi säger: i förhållande till det demokratiska systemet). Samt vilken typ av ekonomer och idéer som kan tänkas förekomma i framtida riksbanksstyrelser. Några mer eller mindre ‘kontroversiella’ tankar på ekonomi räknades upp, och på slutet kom detta:

Ett annat kontroversiellt förslag har den senaste tiden lyfts fram av Stephanie Kelton, tidigare rådgivare åt den amerikanska vänsterdemokraten Bernie Sanders. Hon förespråkar en teori som kallas ”modern monetary theory” (MMT).Teorin är mångfacetterad, men anhängarna ser sammanfattningsvis finanspolitiken som det bästa sättet att stabilisera konjunkturen. De hävdar också att det inte finns någon begränsning för hur mycket politikerna kan spendera eftersom staten hela tiden kan trycka mer pengar och därför alltid betala tillbaka sina skulder. Om sedelpressen leder till att inflationen skenar iväg kan politikerna till exempel höja skatterna för att få ned den på jorden igen. Om inflationen tvärtom blir för låg kan de i stället stimulera ekonomin igen med lånade pengar.

Få, om några etablerade ekonomer i Sverige har ställt sig bakom MMT, och det skulle vara en stor nyhet om någon som förfäktade den typen av idéer blev del av Riksbankens direktion.

Det märkliga här är väl att MMT överhuvud taget nämns, för några år sedan hade det inte gjorts, men det tyder på att teorin nu är så stark att den inte längre kan ignoreras. Just Stephanie Kelton och hennes aktuella bok har jag skrivit om tidigare, samt en annan bloggpost om praktiska konsekvenser här.

Det går att fnysa åt MMT men jag antar att upplägget faller väl ut hos en lite mildare vänster, och den gruppen är ju inte så liten bara den begriper hur teorin fungerar. En som noterat detta är nationalekonomen Bertil Kilner som skriver i Kommunistiska Partiets tidning Proletären nr 26 i år att:

… bland socialdemokratiska reformister har MMT välkomnats som medlet att fixa kapitalismen utan kravet på socialism.

Det torde stämma att få etablerade ekonomer (vad man nu menar med ‘etablerad’, är det en som är helt marinerad i neoklassiska tankar och är utrustad med rejäla skygglappar och klar instinkt för vad som ‘passar sig’?) stöder MMT.

Bland ekonomer tillhörande den dominerande strömningen varnas hela tiden för inflationsrisken med en MMT-politik. Risken finns, men jag undrar om den är så överhängande som även Kilner varnar för i sin artikel.

Kilner har ju rätt i att det socialistiska målet, med en behövlig avveckling av det nuvarande fallfärdiga kapitalistiska systemet, förs åt sidan i MMT. Jag har för mig att en annan förespråkare för MMT, australiensaren Bill Mitchell, har framställt MMT som relativ systemoberoende. Det kan drivas under kapitalism eller socialism. Varför inte driva den socialistiska sidan av teorin?

Eftersom en utvecklad MMT inte bara handlar om att ‘trycka pengar’ utan också innefattar en generell arbetsgaranti (alla som vill arbeta skall få göra det) känns upplägget i alla fall bättre än medborgarlönen där de arbetslösa massorna betalas för att inte göra något. MMT kan innehålla inslag av arbetarmakt, göra staten mindre beroende av lån, skatter och liknande, och ta oss närmare systemskiftet. Med medborgarlön känns det inte så, snarare som att kapitalisterna skapar ett enormt skick av lazzaroner.

KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Kan staten ösa ut hur mycket MMT-pengar som helst?

För en tid sedan fick jag en fråga via epost vad jag tyckte om vissa yttranden om MMT, Modern Monetary Theory. MMT har jag behandlat tidigare på bloggen. Det som frågeställaren funderade över grundades på en bok av statsvetaren Peo Hansen som hävdade att den stora invandringen till Sverige varit en fördel och inte en kostnad. Argumentet för detta är känt från MMT-argumentationen:

En stats utgifter, påpekar [professor Peo Hansen], kan inte betraktas på samma sätt som ett hushålls utgifter, och inte uttryckas i samma termer. I ett hushåll må spenderade pengar vara förlorade, men när en stat spenderar är detta alltid en inkomst för resten av ekonomin, för kommunerna, företagen och hushållen, eftersom pengarna ju inte försvinner.

Ja, att staten (om den ger ut sina egna pengar och exempelvis inte är beroende av tillförsel av euro utifrån) skiljer sig från ett hushåll instämmer alla MMT-are i. Staten kan skaffa fram så mycket pengar som behövs, och detta utan att det inte kostar något mer än att knappa in summor på datakonton. Men resten kan vara mer tveksamt. Nedan följer en utvidgad version av svaret som jag skickade till min frågeställare. Eftersom jag inte läst Hansens bok är det bäst att klämma in en reservation att han kan ha gett tillfredsställande förklaringar till det som jag funderar över och kritiserar.

Och nu över till svaret på frågan:

Hej,
det är möjligt att Hansen har rätt, men av det korta referatet här och på LIU:s (Linköpings universitet) hemsida får jag mer känsla av björntjänst åt MMT.

Det här påminner om MMT, men i grunden finns den reala ekonomin i form av varor och tjänster. Med hjälp av pengar (gratis framtagna av staten) kan man få fart på resurser i samhället som ligger stilla pga penningbrist, men en väska pengar (eller snarare datorgenererade pengar insatta på ett konto) är inte genast lika med X antal lärare, skolbyggnader, bostäder, sjukhus etc etc. Öser man ut pengar utan att det finns något att köpa för dem är det antingen meningslöst eller just inflationsdrivande.

Läste nyligen en bok av Stephanie Kelton, ledande inom MMT-falangen, och hon varnade för att inflationen är en uppenbar fara om metoden inte sköts rätt. På Hansen låter det, i alla fall enligt referatet, som man bara kan gasa på utan att bry sig om hur vägen framöver ser ut – MMT skulle vara någon sorts trollformel som löser en massa problem utan att man behöver tänka på konsekvenserna. Ju mer pengar staten öser ut, desto bättre. I vulgärversionen låter MMT som om ”pojken med guldbyxorna” är i farten och ständigt kan köpa det han vill utan några problem. Men flaskhalsen i samhällsekonomin är de reella resurserna, inte pengar, och rör man till det där kan man verkligen få ont i halsen! Prishöjningar kan uppstå av olika orsaker, och en är att allt mer pengar skall slåss om resurser som inte växer lika snabbt så att efterfrågan och utbud kan balansera varandra. Det blir ett efterfrågeöverskott som pressar priserna uppåt. Inflation alltså.

Sedan är ju migration en fråga i sig. Jag skulle tro att de italienska metallarbetarna som kom upp till Asea i Västerås i slutet av 40-talet blev lönsamma direkt. En del människor som kommer in i landet idag är betydligt tveksammare i det avseendet. Nu knyts ju i MMT en arbetsgaranti till programmet, så att den som vill ha ett arbete och skall få det. Det kan man klara av med en befolkning som går att överblicka vad det gäller antal, utbildningsnivå med mera, men väller det in folk med förmågor som illa passar till Sveriges förmåga och behov blir det väldigt besvärligt. Och det löses inte automatiskt genom att staten öser in mer pengar på kontona.

Ja, det var min korta kommentar, förutom att jag betraktar MMT som ett bättre alternativ än medborgarlön/basinkomst. Bättre, men inte bra.

Man kan ju skriva volymer i detta ämne, men vem orkar med det när det nu är vår? Här är några nya fräscha tussilago jag mötte på morgonpromenaden!

Fördel med egna pengar

Ibland kan man se nyttiga diagram av den här sorten från Eurostat, EU:s statistiska byrå. Här har vi siffror för arbetslöshet omvandlade till kurvor. Den blå linjen visar arbetslöshet inom hela EU, alla medlemsstater, 2008-2020. Men sedan har vi den röda linjen som endast omfattar de medlemmar som använder euro €. Den ligger konsekvent över totalen för EU.

Vad betyder det? En rimlig tolkning är att de stater som har behållit sin egna valuta tycks klara av arbetslöshet bättre än de som använder euro. Det skulle kunna finnas tolkningar som är delvis annorlunda, som att flera stater i södra Europa använder € men samtidigt har en svag ekonomi. Om de hade haft sina egna pengar kvar i Italien, Grekland, Spanien hade de visserligen kanske ändå haft en svag hemmaekonomi, men de hade åtminstone haft vissa möjligheter att använda sina valutor för att i någon mån hålla ekonomin uppe. Liran hade exempelvis kunnat falla för att motsvara värdet på den inhemska ekonomin och understödja exporten. Nu måste man anpassa sig till en valuta som man inte äger, inte kontrollerar, och som inte är anpassad för Italiens behov.

Det var jäkligt bra att Sverige röstade nej till €. Det tyckte jag då, och det tycker jag fortfarande.

Stora hamnar

Här är ett klipp från SvD 20210215. En intressant lista över världens största hamnar, räknat i containervolymen de hanterar. (Räknas i TEU, Twenty-foot equivalent unit. En container idag är normalt på 20 TEU. Det här måttet har tydligen uppfunnits av folk som inte är inkörda på det metriska systemet.) Nåväl, vad vi lär oss är att 8 av världens 15 största hamnar ligger i Folkrepubliken Kina. Nu står Hongkong som Hongkong, men HK är ju en speciell administrativ region inom Folkrepubliken Kina, inte en självständig enhet. Så det blir åtta.

Vad Taiwan har för status beror av vem som frågar. Singapore är ju otvetydigt självständig, men bygger på kineser som en gång invandrade till Malackahalvön. Östasiens dominans blir än mer förkrossande om man räknar med Korea. En arabisk och två västeuropeiska hamnar finns med på listan, men intressant nog inga amerikanska. Så den här listan ger vissa anvisningar om var världens ekonomiska tyngdpunkt ligger idag, och kommer att ligga i morgon också.

När staten inte är som ett hushåll

(Några noteringar nedskrivna för eget bruk, och som fortsättning av föregående inlägg.)

Ett knep för att få folk att acceptera nedskärningar, ”besparingar”, i offentligt finansierade program, är att dra jämförelsen mellan staten och ett hushåll. ”Det finns inga pengar, var ska du få pengar ifrån?” Då förs diskussionen bort från de problem som ska lösas i skola, vård, omsorg etc., och i förvandlas i stället till någon sorts budgetförhandling.

Men hur är det – är stat och hushåll jämförbara enheter? De flesta vet ju att ett hushåll inte har obegränsade resurser. Man måste se till att utgifter och inkomster balanseras. Det går inte att leva över sina tillgångar i all evighet om man är en vanlig lönearbetare. Men vi måste se den viktiga skillnaden mot staten. När den hånfulla frågan kommer: ”var ska duuu få pengar ifrån?” är det lätt att göra följande anmärkning: ”Om jag är en stat som har sin egen valuta är svaret lätt. Staten kan skapa de pengar som behövs”. (De EU-stater som gått över till € har inte den möjligheten att parera ekonomiska kriser med hjälp av egna pengar, de måste göra som ett hushåll och få in pengar utifrån.)

Notera alltså att stater som Sverige, Norge, USA, Japan, med flera har sina egna kronor, $, yen etc., och därmed har möjligheten att skaka fram pengar utan att behöva springa och låna, höja skatter och avgifter etc. (Notera att pengarna inte behöver baseras på något, exempelvis guld. Fram till ungefär första världskriget hade många stater en bas av värdemetallersom skulle garantera den egna valutans värde. ) Låt oss också slippa tjatet om att ”trycka pengar”. Numera trycker man på tangenterna på datorns tangentbord, och vips! så är nya miljarder skapade i ett konto. Inte fasen står det en tryckpress och sprutar ut färska sedlar!

Nu börjar vi förstå varifrån pengarna kommer som staten ger ut. ”Jamen, staten tar ju in skatter från oss” ropar väl en misslynt kör. ”Titta vad staten slösar med våra surt förvärvade slantar!”

Men skattebetalarna är ”bara” en mellanstation. Staten skapar pengarna som sedan skickas ut till folket, och en del av den summan går tillbaka till utfärdaren i form av skatter, avgifter och liknande. Den stat som gratis kan plocka fram nya pengar kan träda in i händelse av ekonomiska kriser och direkt betala insatser för att anställa folk på olika arbeten eller hyra andra resurser som är nyttiga på något sätt men som ligger oanvända. Därmed är ett svårt ekonomiskt problem löst: ”vem betalar, och hur?”

Vad det gäller pengar kan man säga att statens uppgift är (eller borde vara) att se till att det finns tillräckligt med pengar för att samhällets ekonomiska transaktioner skall fungera smidigt. Inte för mycket och på fel ställe (det kan orsaka inflation), inte för lite (det kan få olika verksamheter att upphöra eller åtminstone fungera sämre än vad som är rimligt. (Frågan om inflation är alltså viktig, vilket kan bli ett problem om det här missköts, men jag tar den kanske separat någon gång – vad än kritikerna säger så är inflationsbekämpningen med i MMT-arnas funderingar.)

Jag har väl tidigare skrivit att MMT:s penninghantering inte löser de grundläggande samhälleliga problemen, men det kan innebära lättnader under kriser och att folk får en känsla av att saker kan ändras till deras fördel. MMT med sin arbetsgaranti är smakligare än den formellt kravlösa medborgarlönen, men problemet med en döende kapitalism rår man inte på. Där krävs det handgripligare politiska insatser. Jag skulle dock tro att staternas ingripanden för att rädda vacklande ekonomier under 2000-talet (när bankchefer börjar erkänna att de faktiskt kan plocka fram pengar genom att peta på en dator) gör att det allmänna motståndet mot att ta ”pengar ur tomma luften” bör minska. Vad som saknas i denna borgerliga version är trovärdig inflationsbekämpning och arbetsgaranti, och möjligen något annat som jag inte kommer på just nu.

Men, för att göra en avslutning, kan man få folk att inse att staten med rätt att ge ut pengar är något helt annat än ett hushåll som får sina pengar utifrån, då har man kommit en bit på vägen.

Hur räkna och avveckla arbetslöshet?

Att arbetslöshet är ett gissel är knappast något att tvivla på. Såväl ekonomiskt som socialt är arbetslösheten ofta nedbrytande för den arbetslöse och dennes omgivning. Arbetslöshet blir ett slöseri med människan i samhället, om man uttrycker det generellt. Den är både ett individuellt och allmänt problem.

Hur räknar man arbetslöshet? – Det finns olika metoder (enkäter, människor som får understöd av någon typ på grund av arbetslöshet, inskrivna hos arbetsförmedlingar, andra typer av undersökningar). Men får man med alla som är arbetslösa då? Hur är det med människor som som har givit upp att söka arbete för att det verkar hopplöst? Eller människor som skulle vilja arbeta mer än vad de gör? Och kan man lita på statistiken: det kan finnas motiv för ansvariga politiker att mixtra med arbetslöshetssiffror som kan vara besvärande i nästa valrörelse, och då helt enkelt låta en del arbetslösa vara oräknade.

Och var skall de arbetslösa hitta arbete, särskilt om det inträffar en svår lågkonjunktur eller andra kraftiga omställningar i arbetslivet/näringslivet? Eller om de råkar vara ”för gamla” för att anställas? Eller har ”fel” utbildning, eller är ”fel” på något annat sätt men som ändå är arbetsföra? (Jag utgår från att de som verkligen är super”fel” är ganska få, de får vi ta i en annan diskussion.)

Här har MMT-folket en samtidig lösning för dessa två frågor: vilka är arbetslösa, hur skall de få arbete? En uppfattning av hur kan man få exempelvis genom att läsa Stephanie Keltons bok Underskottsmyten, och fundera lite mer över vilka möjligheter som ligger inom MMT. Jag tar det väldigt kort:

Utgångspunkten är en generell arbetsgaranti. En stat som ger ut sina egna pengar kan utan problem finansiera program som garanterar arbete för alla som önskar. (Jag utgår från att förutom eget penningsskapande så krävs att garantin begränsas till de egna medborgarna, här går det inte med öppna gränser.) De arbetslösa blir helt enkelt de som kommer och vill utnyttja arbetsgarantin. Om den fungerar kan de övergå till att bli arbetande med marknadsmässiga löner och andra förmåner som förknippas med lönearbete, samt känna sig behövda i samhället (bra för självkänslan). När ekonomin dyker och arbetslösheten ökar så slussas folk in i nya offentliga redan förberedda program, och krisen mildras. (Kelton kan i detta se tillbaka till 1930-talets New Deal i USA.) När ekonomin går uppåt igen och företagen anställer kan garantiprogrammen dras ner.

Arbetsgarantin innebär att vilande resurser används, gärna till samhällets fördel, men behöver inte användas där ekonomin rullar på av sig själv. Och den stat som har egen penningutgivning kan finansiera detta själv.

Nu finns det kritiska frågor som kan ställas. Exempelvis marxister pekar nog på att de grundläggande problemen i kapitalismen inte löses med MMT och arbetsgaranti. Det kommer lik förbaskat att bli kriser om man inte också gör andra kraftiga förändringar i hur systemet fungerar.

Petiga personer kan undra vad för arbeten som skall utföras – blir det meningslösa ”gräva hål i marken och skotta igen dem igen”-arbeten, eller något värdefullt? – Man kan ju tänka sig att super-slimmade organisationer kan behöva påfyllning (vi kan ju tänka på dagens vårdsektor), och när de fått påfyllning kanske det inte längre är politiskt möjligt att sparka de extra intagna i ett garantiprogram när tiderna blir bättre igen.

Naturligtvis kommer det att finnas mängder med problem, men någorlunda möjligt att förverkliga bör arbetsgarantin vara. Men det finns en maktfråga här: om garantiprogrammen mer eller mindre sopar bort arbetslösheten, och det inte längre finns en armé av arbetslösa i samhället, minskar kapitalets makt i förhållande till arbetet. Det är nog inte populärt för krafter som vill trycka ner löner och arbetsvillkor, och ha en liten och skrämd kader på arbetsplatserna.

Hur som helst: får man välja mellan medborgarlön respektive MMT&arbetsgaranti väljer jag helt klart det senare.

Julhälsningar

Den här bilden tog jag för en massa år sedan, när det ännu var riktiga snövintrar i det här landet.

Det här kanske är sista inlägget innan jul, och eventuellt före nyår också. Mina vakna läsare har väl ändå annat för sig än att sitta och läsa bloggar dessa dagar antar jag.

Man kan ju, i stället för bloggar, läsa intressanta böcker. Själv tänkte jag under den närmsta tiden försöka komma igenom Underskottsmyten av Stephanie Kelton, nationalekonom. Den verkar lättläst vad jag kan se, och handlar om ett ämne som jag berört tidigare här i bloggen: MMT, Modern Monetary Theory. Penningteori kan faktiskt vara intressant! Det borde bli något framtida blogginlägg om den här boken också.

Vad som kan verka lite avskräckande är att en recensent har meddelat att Kelton är ”En rockstjärna inom sitt fält”. Det ger mig tanken på massmöten som jublar åt plattityder från någon karismatisk men inte särskilt djup tänkare. Men så illa kan det nog inte vara (förhoppning) även om Kelton några sidor in i boken beskriver sig själv som ”tongivande” inom det här forskningsfältet. Det bör väl andra tala om i så fall.

Rock- och andra musiker avger dock toner. Om Kelton musicerar vet jag inte, men det gör verkligen en annan nationalekonom som dessutom är aktiv förespråkare för MMT – australiern Bill Mitchell som bloggar mycket och långt, och dessutom spelar i ett band. När jag kollar registret i Keltons bok nämns inte Mitchell vilket verkar konstigt eftersom han ändå är en av de främsta av MMT-arna (och dessutom vet hur man greppar en gitarr!). Undrar om det kan finnas motsättningar inom MMT-falangen som jag inte uppfattat. Det handlar ju om en rörelse som ännu måste kämpa hårt och slå sig fram mot ett nationalekonomiskt etablissemang, och då kan ju frågan uppstå hur hårt man vågar gå fram för att inte skrämma bort möjliga intresserade men ännu inte övertygade personer. Det kan vara så att Mitchell ses som mer radikal, vilket kan skrämma USAmerikaner. Hur som helst: MMT är en redig sprängladdning under såväl samtida politik som samtida nationalekonomi.

Vi får se hur det går med detta. Möjligheten/faran i att jag återkommer med ett eller flera inlägg är dock ganska stor.