Ett ultimatum? Eller en möjlighet?

Jag har läst bland annat ett par långa artiklar på The Saker (en av gästskribenten Orlov, en av The Saker själv) om de dokument som Ryssland nyligen skickat över till ”väst” (USA) där man med ett betydligt högre röstläge än tidigare framför vissa krav. Den som vill få texterna direkt från ryska UD har den ena här, och den andra här. Läs och förfäras/förundras, eller hur det nu känns!

Saker-bloggen tvekar man inte att kalla detta för ett ultimatum, och det är ju allvarliga saker: sista varningen! Dessa artiklar i sig är informativa, och ännu mer synpunkter åt olika håll kommer i kommentarerna. Värda sin läsning alltså. Men kanske de ryska texterna bör läsas först.

Jag undrar vad detta betyder för Sverige och för den del av etablissemanget som försöker få in Sverige i NATO. Sett utifrån så verkar det som en kraftig varning. Det officiella Sverige verkar inte hänga med. Är det möjligen förnekelsens första stadium? Här har vi Sveriges (?) försvars(?)minister:

De ryska kraven riktas alltså i första hand mot NATO (läs: USA) och då bör väl inte en svensk minister gå ut och recensera dem som om han själv vore NATO-minister (vilket han i och för sig kanske tror att han är). Som neutral stat är inte Sverige direkt inblandad, men bör vara en intresserad iakttagare som undersöker om det går att göra några positiva bidrag. Man skulle ju kunna tänka sig att steg ett efter att det ryska förslaget offentliggjorts är att studera det noga och försöka förstå vad Ryssland menar med varje punkt. Steg två är att försöka fastställa vad det innebär för vår önskan att hålla Sverige utanför ett europeiskt storkrig, vilka diplomatiska möjligheter som finns. Eftersom delar av ‘den politiska klassen’ i Sverige vill få in oss i NATO kan det vara den här paragrafen som särskilt sticker dem i ögonen:

All member States of the North Atlantic Treaty Organization commit themselves to refrain from any further enlargement of NATO, including the accession of Ukraine as well as other States.

Just det: ”as well as other States”. Det finns ju några neutrala kvar i Europa – låt dem förbli det.

Eftersom Hultknäppen ju tillhör SAP kunde man ju också ta fram framlidne statsminister Palmes tankar om gemensam europeisk säkerhet (som alltså är något annat än att makterna hotar och trakasserar varandra). Låter inte exempelvis detta som väldigt mycket ”gemensam säkerhet”:

The Parties shall guide in their relations by the principles of cooperation, equal and indivisible security. They shall not strengthen their security individually, within international organizations, military alliances or coalitions at the expense of the security of other Parties.

Här har vi en farbror som skriver ledare på Svenska Dagbladet. Som den här, där han verkar jobba sig upp mot något som verkar rena dåndimpen.

Budskapet från väst till ledarna i Kreml bör kort och gott vara: Vi kan inte hindra er från att parkera er i historiens skamvrå. Men det kommer att kosta, det blir ändå aldrig som ni vill och ni som är ansvariga får sitta där för evigt. I de utskämda förlorarnas sällskap.

(Bland andra ”förlorare” av typen Folkrepubliken Kina då? En punkt verkar faktiskt beröra Kina särskilt, den om förbud mot att överföra kunskap om kärnvapen till icke-kärnvapenstater. Australien skulle inte kunna operera kärnvapenbestyckade ubåtar, vilket verkar vara möjligt enligt AUKUS-avtalet:)

The Parties shall not train military and civilian personnel from non-nuclear countries to use nuclear weapons.

Hör också på den här utgjutelsen från den rättfärdige ledarskribenten:

Ända sedan Rysslands dåvarande president Medvedev presenterade de ryska anspråken 2008 har tonläget successivt höjts. Länderna i Nato och EU har dock konsekvent och tålmodigt förklarat för Kreml att det inte är aktuellt att dela upp Europa i intressesfärer.

Nja, det var väl 2007 som Putin började höja rösten på en konferens i München – men då ännu väldigt lågmält – och någon i ”väst” borde ha förstått att något höll på att hända. Inte många lyssnade. Men det gick inte att sparka omkring Ryssland hur som helst längre. Notera förresten att den här Ehrenkrona fortfarande tutar ut att Georgiens angrepp på Sydossetien och därvarande ryska fredsbevarare var ett ryskt angrepp på Georgien. Och det är klart att USA inte vill dela Europa i intressesfärer – man vill ha alltihop. Utan några ”tålmodiga” förklaringar.

Från Rysslands sida sägs klart ifrån att man inte vill ha NATO-styrkor tassande omkring i gränsområdena, man vill inte ha militärmanövrer i den omedelbara närheten och att inga fler stater infogas i NATO – särskilt inte före detta sovjetrepubliker med gräns mot Ryssland. Om det nu är så att USA inte vill ha hotfulla manövrar nära sina kuster heller så vore det kanske inget problem att utvidga fördragstexten till att USA och Ryssland avstår från provokativa rörelser i varandras omedelbara närhet. Men om målet med ständigt flygande eller åkande med krigsfartyg över eller i Östersjön eller Svarta havet väldigt nära ryskt territorium just är att irritera … då kommer saken i ett annat ljus. Då kan ju ryska och kinesiska militära flygplan och fartyg mer eller mindre parkera sig utanför USA:s territorialvatten och säga ”bu” till lättskrämda USAmerikaner. Är det så kul då, när provokationer kan misslyckas och plötsligt skjuter folk på varandra med skarp ammunition och kanske atombomber?

Man kan utan vidare avvisa det ryska förslaget med hänvisning till att ryssarna är dumma och stygga och paranoida (”jösses, hur kan dom få för sig att USA skulle överfalla någon!”). Eller man kan se det som en möjlig diplomatisk öppning för att slippa uppleva mänsklighetens värsta terror i form av ett kärnvapenkrig.

Bättre karta – forts. från igår

I föregående inlägg klagade jag bland annat över en karta som inte visade hela det tänkta slagfältet i Ukraina. Men idag kom en inför mina ögon, nämligen den här:

Den kommer ursprungligen från tyska tidningen Bild men jag fann den hos ett nytt fynd på bloggfronten, nämligen Reminiscence of the Future… som skrivs av någon som jag antar är rysk militärexpert, Andrei Martyonov. Se här. Kartan antas visa hur ryska och vitryska trupper intar östra, södra och centrala Ukraina. Även operationerna i söder finns med, till skillnad mot gårdagens karta. Skribenten på Reminiscence … ser den som ren galenskap. – Nå, Poltava skall bli inringat, så det är väl tur att Kalle dussin har hunnit dra därifrån!

Men den källkritiskt intresserade kan ju fråga hur det tyska bladet kommit över ”Putins inmarschplan i Ukraina”. Någon knyckte den från hans skrivbord i Kreml, eller vad? Eller något geni i NATO som fått en snilleblixt och gjort en karta? Det mest realistiska med kartan är väl att ryssarna definitivt inte är intresserade av att ge sig in i västra Ukraina med dess våldsamma grupper av gammalt fascistiskt snitt. Den biten kan ju polacker och ungrare få ta hand om, om de törs.

Hur som helst: givetvis har ryska generalstaben en hel laddning planer för krig av olika storlek i Ukraina. Stabsofficerarna måste ju ha något att pyssla med. Men jag tvivlar på att en verklig plan ser ut så här, som ett gammaldags erövringskrig. (Fråga mig inte om hur den i verkligheten ser ut, jag är inte på generalstaben, men jag undrar om ryssarna ens behöver gå över gränsen för att kunna eliminera fientlig militär på ukrainsk mark.)

Kievs lust att föra krig verkar ha fått sig en knäck (samtidigt som man kan undra om Ukrainas ambassadör i Sverige är till hundra procent synkroniserad med den politiska ledningen hemma – vem är det egentligen som bestämmer i Kiev?). Enligt Sveriges Radio idag:

Om Kiev inte bara slutar fundera på en omöjlig militär lösning, utan också slutar med beskjutning av östra Ukraina, är det ändå ett steg framåt. Det finns ett avtal (Minsk II) som skulle göra slut på kriget, men det är inte förmånligt för NATO, så Kiev har uppmuntrats att inte följa det. Samtidigt lär Ukraina ligga i botten vad det gäller välstånd i Europa, så folket där behöver definitivt fred och civil uppbyggnad. Men nu spelas människoliv bort för att en supermakt på dekis hela tiden vill gå på randen till krig – ‘brinkmanship’. Det kan fungera, men det kan också utlösa en kris som är värre än allt annat mänskligheten upplevt.

Hur blir det nu med kriget?

En dos panikspridande per dag kan väl aldrig vara fel, eller ..? Att rita pilar på en karta är ju heller inte så svårt, men var finns pilar som visar hur Kievs trupper försöker, återigen, gå in i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i öst?

Man får lätt intrycket av att ‘gammelmedia’ har väldigt svårt att rapportera att det finns människor även i östra Ukraina och på Krim, och att även dessa människor kan ha synpunkter på livet. Man får ibland intrycket av att de kanske inte borde få ha något liv överhuvudtaget, att de bara skall försvinna. – Jo, nu försvinner ju en massa folk från hela Ukraina i alla fall, utvandringen har varit stor. Den lär inte minska om fullskaligt krig bryter ut igen och Kiev försöker inkalla ovilliga soldater.

En intressant detalj med skrämselkartan som jag klippte från Aftonbladet är att södra och sydöstra Ukraina inte syns. Krim och och folkrepublikerna får inga pilar, trots att de kan komma rejält i skottlinjen. Det kan helt enkelt, som jag antytt ovan, bero av att om det sker angrepp där så utförs de av Kievs trupper. Och det stämmer ju inte med bilden av ”det allt aggressivare Ryssland”. (Minns också att Aftonlövet ägs av norska Schipstedts, och därmed bör misstänkas vara en NATO-blaska.)

En nyhet med den här kartan är att även de stygga vitryssarna skall skicka sitt pansar över ukrainska gränsen och tydligen slå direkt mot Kiev. Mot den övermakten är väl bara för Kiev att ge upp direkt!

Nu ägnar jag mig inte åt spel, men gjorde jag det skulle jag nog satsa på följande: Kiev ökar bombardemanget av folkrepublikerna och eventuellt försöker med ett nytt storangrepp – och får minst lika mycket storstryk som förra gången man försökte det. Varpå ”väst” och dess media kommer att skylla att på elake Putin, och drar på med ännu mer sanktioner (bland annat så att Tyskland inte får den efterlängtade ryska gasen som ju annars kunde vara bra att elda med i kalla vintern).

Eventuellt sker något under vinterolympiaden i Beijing i februari 2022. 2008 var det också olympiad, sommar-sådan, i Kina, och då gjorde Georgien ett misslyckat angrepp mot ett par områden som inte ville vara med i Georgien längre. Av någon anledning angrep georgierna även fredsbevarande ryska trupper som led förluster, och ryssarna slog tillbaka av bara h-e. Hade de önskat så hade nog Georgien ha försvunnit som självständig stat. Men det gjorde de inte.

Möjligen kan det bero av att Putin ser det negativa i att ockupera områden där man kan räkna med omfattande motstånd och som inte har någon egentlig betydelse för Ryssland annat än att det kommer att kosta onödiga resurser. Och därav kommer slutledningen (som analytikern The Saker brukar framhålla) att ur Rysslands synpunkt är det inte matnyttigt att ta över hela Ukraina. Krim är viktigt, bland annat för Sevastopolbasen. Östra Ukraina (Donbass) har visst intresse med en del gruvor och industrier, men frågan är om inte en rysktalande befolkning med god utbildningsnivå är viktigare. Och sådana människor kan ju ta med sig sina kunskaper och emigrera till Ryssland, och slippa Kievs bomber. Många lär ha skaffat sig ryska pass redan. I västra Ukraina finns det däremot otrevligt folk som Ryssland inte vill ha inom egna gränsen, individer med sina rötter i 1930-1940-talens fascism av det mordiska slaget. Att ”väst” accepterar dessa extremt våldsamma grupper säger väl egentligen mest om ”väst” moraliska standard (på samma sätt som ”västs” stöd för extremt våldsamma islamister i Syrien eller Libyen är en mätare på ”västs” moraliska standard).

Nå, för att avsluta: pilarna ut från Ryssland och Vitryssland har jag inte mycket tilltro till. Möjligen sätter Kiev igång någonting, går på pumpen och upptäcker att stödet från NATO mest är tomma löften. Och Aftonlövet fortsätter publicera smörja. – Eller det kan ju hända något helt oväntat. I värsta fall något väldigt otrevligt. Eller inte.

Vad hände med ‘Donald Cook’?

En och annan kanske minns de upprörda och (skade)glada kommentarerna för några år sedan: USA-flottans fartyg Donald Cook var i Svarta havet utanför ryska kusten, men drog sig plötsligt tillbaka till hamn i Rumänien. Besättningen påstods vara chockad och många ville mönstra av. – Vad hade hänt? Somliga påstod att ryska flygplan hade svept förbi och med hjälp av elektroniska stridsmedel släckt ut elektroniken på båten. Den var alltså helt försvarslös, dess antirobotsystem var utslagna!

En artikel av Andrei Martyanov ger en rimligare förklaring: Spaningsutrustning på Donald Cook upptäckte att radarn på ryska sjövärnsbatterier hade låsts på båten. Om batteriets missiler hade avfyrats hade det varit ajöss för skutan! Nu hade den inte kört in på ryskt vatten, men om så hade varit så hade förmodligen ryssarna tillämpat en skonsammare men effektiv metod för få bort den: gå ut med egna fartyg som bokstavligen knuffar ut inkräktaren, till priset av några intryckta fartygsplåtar. Har för mig att svenska och sovjetiska fartyg sysslade med sådant i Öresund under kalla kriget också.

Martyanovs artikel innehåller mycket mer (inklusive beteckningar på diverse militära system som man kanske måste vara Carl Bildt för att uppskatta) och bör läsas av den intresserade. En viktig slutsats är att enstaka fartyg som närmar sig ryska kusten knappast kan vara ett hot mot Ryssland, särskilt inte i ett ganska litet vatten som Svarta havet. Skulle det bli skjuta av så kommer de att förorena havsbotten några minuter efter krigsutbrottet. Ryska batterier behärskar hela havsytan med olika typer av missiler och kommer att blåsa bort fientliga fartyg på nolltid. Vid Östersjön är den ryska kusten kortare, men jag antar att det råder liknande förhållanden här.

Hur som helst: en tänkbar slutsats är att om NATO-fartyg stryker nära ryska kusten och försöker se hotfulla ut är det sannolikt inget krig på gång just då och just där. Såvida inte NATO är redo att offra en massa fartyg med besättningar för ingenting förstås. Och ett liknande resonemang kan man dra av NATO-trupper nära ryska gränsen – deras överlevnadschans inför förbannade ryssar torde vara ganska liten, och åtminstone deras chefer bör vara medvetna om det.

”Genom sig själv …

… känner man andra”, eller ”han som sa’t, han va’t” är kända uttryck. USA:s möjligen senile president har kallat Rysslands klartänkte statsöverhuvud ”mördare”. Putin gör en elegant kontring. Samtidigt har ryske ambassadören i Washington kallats hem (det brukar väl heta ”för konsultationer”), så situationen är inte helt angenäm. Pål Steigans blogg uppmärksammar att det har varit väldigt hög militär aktivitet i Europa nyligen. Är det något på gång, eller bara ett sätt för militärerna att hålla sig sysselsatta? – Hur som helst, de som drog en lättnadens suck när Biden kunde placeras i Vita huset har nog anledning att fundera en gång till. Hur mycket har egentligen ändrats sedan Trump fick gå? Kanske mest att Biden inte skickar ut roliga tweets?

Samtidigt är ett möte på hög nivå mellan USA och Kina på gång, i Alaska. Den ständigt intressante journalisten Pepe Escobar antar att kineserna kommer att göra hajfenssoppa av amrisarna.

Moon of Alabama har en bredare översikt med flera intressanta punkter, bland annat att en samling franska militärer har protesterat mot hur NATO sköts och inriktas mot fel hot.

Att se den andre

En del är jättearga på Carl Bildt. Alltid. Jag tycker det är bättre att vara arg för det man tycker är krokigt, och kanske i stället hålla med om det kommer något intressant och positivt från det hållet. Här är slutklämmen på hans senaste bloggpost, jag har kursiverat slutsatsen:

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.
Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.
Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.
Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina. Jag kan väl föreställa mig reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande.
Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.

Här ger Bildt ett exempel på att ”se den andre”. Det är inte alla som gör det. Han uppfattar att det kan vara provocerande för ryssarna att låta NATO-flygplan som kan utrustas med kärnvapen röra sig nära ryskt territorium. Och inte bara det, han säger att detta kan vara ett skäl att inte göra så. (Jag kan tänka mig att somliga snarare verkligen ser det som ett skäl – ju mer provokationer desto bättre, och svarar ryssen är det bara att köra igång stora mediedrevet om hur aggressiv ”Putin” är, och blir det kärnvapenkrig kommer de evangelikala galningarna snabbare till himlen. Detta trots Putins coola konstaterande att ”vi kommer till himlen, men ni kommer bara att dö”.)

– Är det en fågel, Stålmannen – eller en NATO-bombare med kärnvapen som flyger däruppe?

Ryssen har också känslor, och tänk om ryska bombplan systematiskt började stryka längs NATO-staternas gränser. (Jag har för mig att upprörda känslor utbröt för några år sedan när ryska plan för första gången på många år flög utanför norska kusten, och att det blev oro när långdistansbombare flög till Venezuela och deltog i övningar i Karibien. Ryska flygningar över internationellt vatten i Östersjön gör också en del människor upprörda – att USA-plan är härinne upprör tydligen inte.)

Att USA minskar ockupationsstyrkorna i Tyskland är intressant. Hur skall det tolkas? – Jag vet inte. Kommer de att flyttas hem, eller till något slagfält i Tredje världen?

Tillägg: Pål Steigan skriver att trupperna skall flyttas till Polen. Sitter det månne någon och planerar operation Barbarossa 2.0?

Krigspropaganda: kortfattad kurs

Krigspropagandan kan bestå av följande två steg, och här kommer det första:

Fienden är ondskefull, oerhört mäktig och kommer att angripa oss vad vi än gör. Vi måste agera innan vi själva blir tillintetgjorda.

Att ge sig på en oerhört mäktig motståndare låter naturligtvis farligt, men då har vi steg två:

Ingen fara, fiendens stridsvagnar är hopspikade av spånplattor och körs av svältande bönder. Det här fixar vi lätt och har trupperna hemma igen före jul!

Detta kanske inte verkar hänga samman – men vem har sagt att krigspropaganda logiskt måste hänga samman i alla delar?

Nå, något har jag spetsat till argumenteringen, men det är bara för att även trögtänkta skall kunna hänga med nu när NATO-lobbyn slår på trummorna. Den som vill se propaganda av den här typen i verkligheten kan läsa det här inlägget på bloggen Ledarsidorna.

Ledarsidorna i sig är en något konstig blandning. Den innehåller bra material, men sedan kommer det saker som verkar mer skumma. Och en av de mer skumma skribenterna är den som jag hänvisar till ovan. Läs själv och se om jag har rätt!

Tack för att vi fick leva vidare

Nyheter kommer att Stanislav Petrov är död – den sovjetiske överstelöjtnanten som 1983 antog att ett larm om inkommande missiler från USA mot Sovjet var falskt, och därmed gjorde att vi slapp det tredje (och väl sista för mänskligheten) världskriget. Hade han meddelat Kreml att ”nu är det skarpt läge” hade både dina och mina framtidsutsikter sett väldigt dåliga ut. Men han tog ett annat beslut, och vi fick leva vidare.

En detalj fångade min uppmärksamhet: de missiler som det sovjetiska radarsystemet trodde var på ingång antogs komma från USA. Det gav en viss betänketid, raketerna måste ju åka runt halva Jorden. Hur mycket sådan betänketid finns kvar idag när NATO (= USA) flyttat sina positioner allt närmre gränserna till Ryssland? Detta inkluderar Sveriges position som genom Löfvenregimens (och några föregångares) märkliga försvars-, säkerhets- och utrikespolitik gjort att läget helt enkelt är farligt. Säkerhetspolitik? Sätt ett O före så är det klarare vad det handlar om. Osäkerhetspolitik.

Hur som helst: vila i frid och mottag vår tacksamhet, överstelöjtnant Petrov!

Struntprat eller verkligt hot (och då, från vem)?

Amerikansk tjänsteman” … en kontorsgosse, eller vad? Vad betyder detta? Är det någon som bara pratar strunt, eller finns det ett reellt hot någonstans? – Om det andra alternativet gäller så finns det anledning att vara mer vaksam. Det torde dock inte röra sig om att en armada av nya fina ryska stridsvagnen Armata rullar iland på våra stränder, och ingen annan rysk militär hårdvara heller. Däremot är jag jäkligt misstänksam vad det gäller USAmerikanerna, om de tänker hitta på någon sorts provokation i Östersjöområdet. Upplopp i Lettland som skylls på ryssar? En jätte-hack-attack mot datorer i Sverige som Ryssland får skulden för? Eller???? – Nå, nu håller ryssarna hård koll på vad som händer i deras närområde och är nog beredda på alla möjliga tilltag. Och när de påstådda hoten mot Sverige ökar samtidigt som svenska politiker försöker dra in oss i NATO kan man ju undra hur den politiska logiken ser ut. Skulle inte Sverige bli säkrare …?

Och detta händer alltså samtidig som den (före detta) vänstern här i landet skiter knäck i spiraler över att Jan Myrdal fått en (1) artikel publicerad i en identitär tidning. Suck. Man kunde ju prata om prioriteringar …