Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: ”När jag hörde detta”, skrev han, ”svarade jag” (till Hitler menar han), ”att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: ”Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?”

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA – jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? – Den konspirativt lagde kan ju tänka att ”jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm – det håller vänstern sysselsatt ett tag!”

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det …) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är ”ja”. Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? – Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna – med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. – Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

… de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? – Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går ‘pengar’ (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. – Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Yttrandefrihet? Nassepolisgrisar?

Som kommentar till föregående inlägg fick jag den här kommentaren från läsare Martin med intressanta aspekter på yttrandefrihet:

Nja, frågan är på en helt annan nivå. Det spelar ingen roll vem som slog vem först eller hårdast, vem som fick respektive inte fick slå folk. Det är det vanliga att grotta ned sig i detaljerna. Backa lite.

Det är det här som gäller:

Har man en manifestation på allmän plats, då är alla välkomna. Hela allmänheten är välkomna oavsett vad de tycker om mig. Vill jag att bara speciellt utvalda skall komma till mitt möte, då är det inte det allmänna rummet som det skall hållas i, då skall det hållas som slutet sällskap i lokal eller på någon privata tomt. Vakterna vid det slutna sällskapets tillställning betalar anordnaren själv.

Problemet är att polisen har bestämt sig för att för speciellt nazister, så skall de agera dörrvakter åt en privat tillställning. De står runt platsen timmar innan och garanterar att endast de som är godkända nazister får komma in och se mötet. De kränker då majoritetens yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga rummet, redan med sättet de visar sin närvaro. Med sättet de agerar har de redan gjort kränkningar på folks demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet är som alla vet, rätten att få säga sin åsikt, inte rätten att få höras, inte rätten att få stå oemotsagd, inte rätten att vara fri från alla former av konsekvenser av ens glappande trut.

Utan detta häpnadsväckande agerande för polisens sida, så skulle vi inte ha några som helst problem med nazistiska demonstrationer i Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha haft nazister i riksdagen, utan polisens hjälp att kväsa alla som väljer att använda sin yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga.

Polisen kränkte bort emot 2000 människors demokratiska rättigheter, med, skall tilläggas, häpnadsväckande mycket våld. En 50 åring skadad för livet av polis. För vadå? För att Ordföranden i SvP skulle höras för de 4-5 tillresta funktionärerna. Det är varesig demokratiskt, proportionellt eller rimligt.

Det rör sig om en paramilitär grupp, som förutom när de slösar med skattebetelarnas pengar, ägnar kvällar och helger åt att gå runt på stan och skrämma invandrare, hota oliktänkande och misshandla homosexuella. Det är inte nazister som definierar demokrati, det är inte nazister som definierar nazismen, det är inte rasister som definierar rasism.

På sajten Politism finns den här teckningen av Lisa Ewald (samt en bloggpost med statistik):

Eftersom jag har bloggpaus lägger jag inte några större egna synpunkter på detta just nu. Kan ju bara säga att gatubataljerna var mycket värre i Tyskland på sin tid – och nassarna vann.

Mot nazism och annat otyg i Ukraina (och annorstädes)

Jag var där, på Medborgarplatsen, och här är några bilder. Om några vänsterpartister var närvarande vet jag inte, här finns en debattartikel i Flamman som undrar över v:s hållning i Ukrainakonflikten.

Att svenska media skulle sluta mörka om viktiga saker i Ukraina, Syrien, eller annorstädes, kan vi nog bara drömma om. Som några talare får man nog använda ‘sociala media’, samt personliga möten av den här sorten, för att möta propagandastormen.

Hade EU haft ryggrad till att säga nej till USA:s planer kanske krisen i Ukraina hade kunnat undvikas.

‘Amerika behöver inte ha ett självständigt Europa’

Det här kommer Bildt och hans kompisar aldrig att fatta!

Landskrona – (o)betydelsen av ett brunt förflutet

Enligt preliminär statistik fick sd 15,2 procent av eu-rösterna i Landskrona.Varför intressera sig särskilt för det om man inte har någon närmare anknytning till staden? (Jag har en förfader som lär ha  varit född utanför Landskrona i slutet av 1600-talet, men det är ju inte mycket till anknytning tycker jag.)

Men jag vill peka på en artikel i facktidskriften för historia, Scandia. Den fick jag syn på av en slump, som så ofta händer i cyberrymden. Gammal och ärorik är Scandia, men håller sig med podradio! Man lägger numera ut artiklar på nätet, och jag fick syn på en som handlade om nazistiskt förflutet just i Landskrona. Titeln är ”Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet.” Att sd fick ett genombrott just i Landskrona har ett antal förklaringar, men en torde vara att det såväl i stadens ‘finare’ kretsar som bland arbetare fanns nazistiska tendenser redan på trettiotalet. Angående de senare drar författaren, Victor Lundberg, följande slutsats efter att ha gått igenom en del siffror:

I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet.

SSS var Svensk Socialistisk Samling, en av dåtidens nazistiska partier i Sverige. Och det här:

Medan det i stadens arbetarskikt tycks ha funnits ett icke obetydligt stöd för den proletära svenska nationalsocialismen var en betydande del av stadens societet i varierande grad associerad till ”den svenska överklassnazismen”.

I förbigående nämner artikeln en intressant sak, nämligen det nazistiska inslaget i de stay behind-grupper som bildades i västra Europa, inklusive Sverige, efter Andra världskriget.  Nyligen skrevs det om en hemlig armé av gamla nassar i Tyskland. Kontakterna mellan NATO och de gamla högerextrema grupperna är knappast en väl förborgad hemlighet längre. Politiskt fanns det inga några större motsättningar här, hatet mot Sovjet och arbetarrörelsen drev dem samman. Att bygga motståndsrörelser på grundval av förhärdade brunskjortor verkar kanske egendomligt för somliga, men så var mentaliteten på den tiden.

… Frontmannaföreningen Sveaborg … bildades 1941 av NSAP/SSS- anhängare som deltog i den Svenska Frivilligbataljonen (SVFB) i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen (1941–1944). Sveaborg utvecklades under de därpå följande åren till en sluten kamporganisation med ett väl utbyggt nätverk på olika nivåer i det svenska samhället. Medlemmarna upprättade register över judar och politiska motståndare och infiltrerade demokratiska organisationer. 1943 fanns 30 lokala Sveaborgsavdelningar i Sverige, med tyngdpunkten i Skåne. Organisationen styrdes av SSS:s parti- ledning och kom snart även att inrymma svenska frivilliga från Wehrmacht, SS och Waffen-SS. Efter krigsslutet avklingade Sveaborgs verksamhet och betydelse. Men organisationens kärna – Vapenbrödraskapet Sveaborg och Kamratföreningen SSS – fortlevde i decennier framåt och kom bland annat att utgöra stommen i ett av de paramilitära så kallade stay behind-nätverk som upprättades i Sverige under inledningsskedet av det kalla kriget.

Sverigevännerna ställer upp!

Såg att en ledande SD-are skriver i Svenskan att partiet inte tänker delta i manifestationen i Kärrtorp. Men det finns andra inom rörelsen, sverigevännerna, som gärna ställer upp:

Jag har varit sverigevän i hela mitt liv (dock inte okritisk) men det är en bisak i detta sammanhang. Rätten att uttrycka åsikter innefattar även rätt konstiga sådana. Vi får hoppas att ‘sverigevännerna’ inte blir manglade på söndag, utan att det blir en positiv stämning. Skulle dock tro att en del av kommentariatet på Avpixlat har svårt att fatta vad som händer. Deras ursäkt för slagsmålet förra helgen var ju att det var folk från RF/AFA med i mötet då. Men RF/AFA-folket började ju inte slåss förrän mötet angreps av nassarna. Inget angrepp, inget slagsmål – det borde vara lätt att fatta, men är det tydligen inte.

Nu verkar det ha blivit en rejäl politisk rekyl på grund av förra helgens nasse-upptåg, med möten runt om i landet. Vad man möjligen kan oro sig för att det långsiktigt kan bli en rekyl mot rekylen. När det politiska etablissemanget tränger sig fram för att ta över initiativet så handlar det ju om människor som faktiskt är ansvariga för att ha skapat det klimat där små nassegrupper frodas. Är verkligen figurer som Löfven rätt i det här sammanhanget? Reinfelt åker inte till Kärrtorp men hans lite hårfagrare variant Löfven gör det. Kommer det att fungera? Har landets politiska etablissemang den moraliska trovärdigheten att tala mot nassarna? – om den saknas kan det gå ganska illa på sikt. Rått uttryckt: när skurkar pratar moral blir det skurkmoral. På nyliberalismens bakgårdar kilar de bruna råttorna omkring bland soptunnorna och förökar sig. Mot dem hjälper inte nyliberal moralism.

*** 

Såg förresten att en ledare i den här nassegruppen bor i Ljusnarsberg. Just Ljusnarsberg låg ju sist på Lärarförbundets rankning av svenska kommuner de senaste två åren. Kan det finnas något samband? Jag gick tillbaka och kollade listan. Ljusnarsberg ligger i Örebro län. Av tolv kommuner så låg åtta sämre än genomsnittet i hela landet. Inte bra.

Avskedsbrevet

Det finns arga unga män och det finns arga gamla gubbar – här kommer ett salt inlägg från mellankategorin arga medelålders män, med synpunkter på hur vänsterpartiet utesluter sin vänster. Ett utträdesbrev från en som tröttnade och klev av. Fullt begripligt, på grund av hans tidigare erfarenheter av våldsbenägna nassar och att vänsterpartiets ledning verkar att inte ens godta självförsvar mot angrepp – då skall man tillkalla polisen … och hur länge dröjer det innan det kommer en polis om man nu befinner sig utanför de större tätorterna i Sverige?

***

Uteslutningen av Markus Allard och Aron Etzlers uttalande om Allards efterträdares stöd till kamp emot nazismen räcker för mig. Det var droppen.

Vänsterpartiet har nu blivit ett fullfjädrat postmodernt parti, de omfamnar en postmodern värdenihilism som säger att det inte är någon skillnad på att med våld försöka få till stånd ett folkmord och att med våld bekämpa folkmördare. Vänsterpartiets ledning skriver under på alla punkter i Eskil Franck’s postmoderna SOU. I grunden menar utredarens värdenihilistiska ansats att det inte är någon skillnad på såna som ANC och Apartheid, att Mandela inte är bättre än de Klerk. Att våra FN soldater i Jugoslavien var lika goda kålsupare som Slobodan. Det är en assymetrisk relativism till nazisternas fördel, värdenihilism är att vara en nyttig idiot åt nazisterna. När man gör motiven irrelevanta så står man på de mest illvilliga motivens sida.

Att Vänstern nu blir det 8:de postmoderna partiet i riksdagen eliminerar helt vänsterpartiets relevans. Ett värdenihilistiskt parti bland andra, som vägrar att slåss för de värderingar som en vänsterpolitik måste vila på. Slavoj Zizek har rätt när han säger att man inte kan bygga ett samhälle på värdenihilism. Man kan inte bygga ett parti på värdenihilism och även om man kan göra det, så finns det 7 partier till i den postpolitiska riksdagen att engagera sig för, ja för vadå? ingenting.

Om vänsterpartiet skall ha något existensberättigande alls, måste de våga kämpa för de värderingar som en gång legat till grund för partiet, själva syftet med partiets existens. Uteslut Aron Etzler och de andra i partiledningen som är i färd att omvandla vänsterpartiet i postmodern riktning. Ta avstånd från postmodernismen och ta upp kampen för de värderingar som vänsterns medlemmar har, våga ta upp kampen med postmodernismen.

Tack för mig.

Med vänliga hälsningar,

Martin

Underrättelsefadäs? Vänsterfadäs?

Detta är inte en unik händelse: polisen kände till att det fanns direkt hot mot det anti-nazistiska mötet i Kärrtorp. Det ledde inte till passande åtgärder, och så gick det som det gick. (Jag tittar inte på TV:s nyhetssändningar, men tydligen var ordvalet hos SvT om Kärrtorp på gränsen till skandal.)

Det är sådant man bör ha i minnet när säkerhetsetablissemanget kommer springande och vill veta allt (ibland under korkat hotfulla former). Man kan samla hur mycket information/data som helst, men vad händer sedan? Det fanns uppgifter om att det var någonting på gång i New York 11 september 2001 men informationen utnyttjades inte. För att ta ett megastort historiskt exempel: vid Första världskrigets utbrott hade Österrike-Ungern tillgång till hela den ryska krigsplanen, tack vare någon flitig spion. Ändå hade österrikarna svårt att värja sig mot ryssarna, trots att man visste ungefär hur de skulle lägga upp sin krigföring.

Polisen har varit självkritiska mot sin insats vid förra söndagens demonstration, som attackerades av Svenska Motståndsrörelsen. Polisen hade information om att det fanns en grupp med ”gatustridsvapen” som hotade den tillståndsgivna demonstrationen. Problemet var bara att dessa uppgifter aldrig nådde de poliser som planerade bevakningen.

Det torde finnas många fler sådana exempel. Informationen finns, det spricker ändå. Kan det möjligen bero på att datainsamlingen blir ett självändamål och användningen av data sekundärt och underkastat fullständigt opålitliga mänskliga reaktioner och åtgärder? I stället för kvalitet satsas på kvantitet. Det är väl ungefär som att leta efter en nål bland några höstrån, men först vräka över en hel jättestor höstack – och sedan börja leta efter nålen.

Men vi kan ju se detta som att ”mediet är budskapet”. Det är inte informationen som är det man söker, det är helt enkelt så att moderna datorer och datorprogram gör den här sortens insamling av information möjlig. Och så kör man den linjen. Bara för att man kan göra det, inte för att det skulle vara särskilt effektivt. Sedan får argumenten hittas på i efterhand om folk börjar fråga. Man kan tala dunkelt om hemska attentat som förhindrats genom spaningen (och som man naturligtvis inte kan ge några detaljer om), man kan muttra något om ”den mänskliga faktorn, tyvärr skickades inte informationen vidare ..” om det trots allt smäller ändå.

Bra, ge borgardrummeln en ordentlig utskällning bara!
***

På tal om Kärrtorp och ‘bra’ tajming: samtidigt med eländeti Kärrtorp kommer uteslutningen av ungvänster-killen Allard i Örebro. Rimligen måste vänsterns högkvarter (Kungsgatan 84, Stockholm) fundera på hur smart detta egentligen är. Visserligen är ung vänster inte så stort längre (har sett uppgift om 1500 medlemmar) men någon betydelse som rekryteringsbas för partiet måste ju organisationen ha. Om man utesluter de mest aktiva medlemmarna – ja, vad finns kvar då? Ett antal passiva, en del som bara är medlemmar på pappret, några lydiga karriärister kanske?Är det den sortens människor som är vänsterpartiets framtid?

Det är inte rättvist att säga att vänsterpartiet utesluter folk till höger och vänster. Man utesluter folk till vänster. (En lustighet som jag inte hittat på själv, den finns i diskussionstråden just om Ung vänster på sajten Socialism.nu.)  Nu kan ju uteslutningen av Allard i Örebro också knytas till en långvarigare konflikt inom partiet, och hans tack för skyddet från RF kan ha varit bara en snabbt fångad chans att bli av med honom, men dumt och opportunistiskt är det likförbaskat. Och nu har han ett antal distrikt på sin sida som det verkar. En del kanske försvinner, några fortsätter väl med desperata förhoppningar om att det ändå på något underbart magiskt sätt skall gå att få någon socialistisk färg på vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, en del kan tänkas gå till vänsterrörelser med någon sorts vänsterprofil. Vi får se.

Med politisk opportunism kan det vara som med fylleri och nyliberalism: först framgångsrus, sedan en plågsam baksmälla som måste botas med mer av samma ohälsosamma ämnen!