Hata Sverige???

Jag har lite minnen av någon bamseartikel i Dagens Nyheter, möjligen från 1990-talet när nyliberalerna som ideologisk strömning härjade som värst. Det var några unga nyliberaler som gavs stort utrymme men väl framstod som rätt blåsta i roten. De tyckte ju inte om staten minsann. Stater är inte bra. Gränser är dåliga som hindrar individens frihet. Så om staten försvann vore det bra. Den stackars individen är ju så nedtryckt av staten.

De funderade på om det möjligen kunde finnas någon förebild redan under deras tid – Somalia kom som förslag. – Suck. Med sådana visioner förstår man att denna rörelse aldrig blev någon massföreteelse.

Som politisk strömning blev den extrema nyliberalismen inte särskilt betydande. Den kunde möjligen fungera som en avledande manöver medan de makthavande liberalerna utan större hänsyn till ‘individen’ jobbade på för att avveckla folkhemmet. Och jag undrar om något kapitalistiskt företag vågade släppa in hängivna nyliberaler i sina styrande organ. Ett företag kan ju knappast fungera efter extremt individualistiska eller anarkistiska principer.

Nu över till samtiden. För några dagar sedan blev jag uppmärksammad på en märklig kampanj som drivs av Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF. De påstår sig vara revolutionärer med viss anknytning till Syndikalisterna, och då kan man väl kalla dem anarkister? Anarkister vill ju bli av med staten, helst redan igår.

Och trogna sådana principer har de nu startat kampanjen ”Hata Sverige”. Den förklaras på ett par sidor från SUF/Malmö, här och här. Det låter ju väldigt militant, kanske till och med nihilistiskt. Kanske någon svartsynt rysk anarkist/nihilist från 1800-talet (”ned med allting”) spökar i bakgrunden som inspiratör. – Hur som helst: min poäng är att de här SUF-arna har en del gemensamt med det sena 1900-talets statshatande nyliberaler, och kanske även med dagens globalister (fast de senare är kloka nog att inte uttrycka sig så in i norden dumt när de vill riva gränserna). Ett militant språk kanske kan dölja den småborgerliga/trasproletära grundtanken, men det kan inte få den att försvinna.

Några citat med kommentarer:

Sverige är ett land som bygger på exploatering och ojämlikhet. Problemen sträcker sig från rasism och sexism till hemlöshet och polisvåld. För att rädda oss krävs det att vi lär oss hata landet som hatar oss.

”Exploatering” bör vara kapitalets utvinnande av merarbete och mervärde, men detta försvinner raskt i det vidare resonemanget till förmån för frågor som är lättare för just kapitalet att svälja. ‘Låt aktivisterna jobba med rasism så kör vi vidare med våra grejor’ kan man väl tänka sig att kapitalisterna tänker. ”Landet” är inte en organism som kan hata eller ha några andra känslor heller. Däremot kan olika grupper, individer, klasser etc. ägna sig åt att hata. Det är en annan sak än ”landet”.

Mer klipp ur texten:

Staten är kapitalismens verktyg; den håller arbetarklassens missnöje på en lagom nivå. Revolterar vi finns den där och skjuter oss. Håller vi oss lugna finns den där för att försvara de rika. Om vi som arbetarklass ska kunna bygga ett bättre samhälle måste maktsamhället försvinna. Staten måste krossas, så som den krossar oss.

Kapitalisterna har inga personliga behov av att arbetarklassen är missnöjd alls. Missnöjet kommer ur hur systemet i sig fungerar, det är där klyftor och missförhållanden skapas av dess inneboende logik, konflikter växer och folk kan eventuellt börja hata – eller göra något praktiskt åt saken. Men hur är det möjligt utan att ha en stor del av de berörda med sig? Finns det möjligen faktorer som gör att man måste tänka annorlunda än dessa syndikalistungdomar? Och om staten krossas som det ser ut idag och under den närmsta framtiden, innebär inte det att någon annan stat kommer att ta över på något sätt?

Gränserna är nationalismens bästa vän. Genom att dra linjer på kartor splittrar de arbetarklassen i småbitar. Gränser är att hävda rätt till att förbjuda människor bra liv, enbart baserat på förfäder länge sedan döda, och slag länge sedan glömda. Gränser är ett vidrigt koncept. Så mycket död, sorg och elände har uppkommit till följd av gränser. Det är dags att inse att våra medmänniskor inte är våra fiender och överge nationsgränser.

Varför inte säga att gränser kan vara arbetarklassens vän? Just som avgränsning mot kapitalismens oinskränkta välde? Det finns inget som säger att arbetarklassen automatiskt kommer i ett bättre läge om gränserna försvinner. Däremot gillar ju globalister avvecklandet av gränser … därför att de gillar kapitalets fria rörlighet. I en värld med kapitalets fria rörlighet blir arbetarna illa ansatta. Har arbetarklassen i västra Europa stärkts genom EU:s nedmontering av gränser (som man senare måste montera upp igen när friheten började få otrevliga följder)? Att folk som kämpar för den dagliga överlevnaden skulle ena sig är inte garanterat. Snarare är det troligt att olika grupper kommer att hetsa och hetsas mot varandra. Det är där vi hamnar om ungsyndikalisterna skulle få igenom sin politik. Ett globalt maktlöst proletariat, på ena sidan trakasserat av kapitalet, på andra sidan av trasproletariatet. Ta bort pratet om ”arbetarklass” från syndikalisternas argumentering så hamnar man ganska nära de extrema marknads/nyliberalernas position. Gränslösheten fungerar redan nu som ett medel för att riva välfärdssamhället. Ungsyndikalisterna verkar vilja köra vidare på den linjen. Varför?

En sista reflexion: de största framgångarna som revolutionära rörelser har nått under 1900-talet var när kommunister anknöt till den nationella kampen. Mot främmande välde, mot invasioner, för eget självbestämmande och utveckling. Den kraft som där utvecklades kanske är utan motstycke. Den hade inte varit möjlig om kampen hade skett med målet att utplåna det egna hemlandet, formellt till gagn för en arbetarklass som knappast varit med på det ändå. I stället för att hata gränser kunde det vara bra att ha en hållbar linje i den nationella frågan, och göra klart för så många som möjligt att en sådan finns också i Sverige och inte bara långt bort i världen, och diskutera hur öppet landet skall vara och vilka begränsningar/gränser som är lämpliga att upprätthålla.

Om ungsyndikalisterna ”hatar staten” kunde de ju betala tillbaka en del av de medel som staten lagt ut på deras uppehälle (barnbidrag, skola, hälsovård och vad det nu mer kan vara). För man vill väl inte ta emot bidrag av någon som man hatar?

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är ”US should drop concerns around state planning”. USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: ”The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear.” Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och ”nedsippringsekonomi”. Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll – det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. ”The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one” säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, ”arbetarledd” kan handla om att försöka återskapa den välbetalda ”medelklassen”. ”Konsumentledd” kan ha något att göra med ”nedsippringsekonomi” eller ”utbudsekonomi” där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher – som finans- och krigsindustrin – som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

Liktåg och andra tåg

Gamle Lenin hänvisade en gång, angående tokar som gläds åt ett elände utan slut, till en rysk folksaga. Där ropade en pojken när han såg ett liktåg: ”Hurra, hurra, måtte det aldrig ta slut!” Man kan undra om dagens svenska privatiserings- och avregleringsfantaster ropar ”måtte det aldrig ta slut” när fel efter fel drabbar de tåg som går på räls? (Blir det en allvarlig tågkrasch så kanske det dessvärre också blir en sorts liktåg här.)

Gamle Myrdal har tagit upp ärendet och ställer frågan:

Alla upplever att järnvägen inte fungerar. Alla vet också vad det beror på. Det Statens Järnvägar vilket som nationellt monopol inrättades av den svenska riksdagen 1939 har av teoretiska skäl med politiska beslut upplösts. Olika privata företag konkurrerar nu om hur man med minsta möjligt kostnader/insatser skall kunna fixa verksamhet och det nödvändiga underhållet.

Varför vågar inget parti – från SD till V – i riksdagen ställa kravet att dessa förnuftsstridiga och för oss alla skadliga beslut rivs upp? Att Statens Järnvägar återställs och återfår ordentliga medel till resenärers och industrins fromma?

Att sd inte tar upp saken beror kanske på att man är ett tämligen väl integrerat borgerligt parti och inte vill verka bråkiga? Därvidlag skiljer de sig från sin franska motsvarighet nationella fronten som faktiskt driver frågan om att reda upp i järnvägskaoset.

Notera att Myrdal skriver ”till resenärers och industrins fromma”. Detta är intressant. Inte bara stackars passagerare som får vänta på tåg som aldrig kommer drabbas av eländet. Kritik har kommit även från företag som kör sina produkter via järnväg men vars logistik rörs till när tågen inte går som de skall. Men alla dessa partier i Riksdagen som skall verka ‘företagsvänliga’ reagerar inte på det. Den nyliberala ideologin slår ut vanligt sunt förnuft. Kan det möjligen bero av att i den nyliberala parallellvärldens fantasilandskap finns det inga företag kvar som ägnar sig åt att tillverka saker som man kan ta på, och som kanske i stora och tunga mängder måste transporteras på något sätt? – Om detta fortsätter så blir väl hela Sverige ett liktåg så småningom, alltmedan liberalerna står på perrongen och ropar ”hurra”.

Ekman rättar till diskussionen

En intressant artikel om kapitalistisk verklighet och kapitalistisk ideologi hittar man här.  Kajsa Ekman går in på den stora skillnaden mellan nyliberal ideologi/propaganda och hur den verkliga kapitalismen ser ut.

Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena. Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer.

Inte heller har marknaden frigjort sig från staten: tvärtom ser vi en marknad som i högsta grad är beroende av staten. … De modeller som gjort Tyskland, USA och Kina så framgångsrika bygger alla på statlig hjälp till kapitalet.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Och det påminner ju mycket om vad jag citerade från en kanadensisk doktor i filosofi för ett tag sedan, angående skillnaden mellan den verkligt existerande kapitalismen och dess ideologi! Även Friedrich Engels kallade någonstans ideologi för ‘falskt medvetande’, och det verkar stämma väldigt bra på nyliberalismen. Om nyliberalism är den nutida kapitalismens ideologi ligger den väldigt illa till så fort någon börjar ropa att kejsaren är naken. Gapet mellan tanke och verklig värld växer, och det märks naturligtvis. Inte undra på att överheten ängslas och vill veta vad alla säger, och att nyliberalerna i kommentarsfälten låter alltmer desperata och verklighetsfrämmande. Det måste vara jobbigt att ha minst nio tiondelar av mänskligheten som potentiell fiende!

För att ta det från en marxistisk synvinkel: samhällets produktiva bas har ändrats så mycket att det inte går att bygga en trovärdig kapitalistisk ideologisk överbyggnad på basen.

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som ‘omdömeslös’. Det stämmer nog inte alltid – men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen … och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades ‘manchesterliberalism’. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad ‘nattväktarstat’ som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! – Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar ‘gammalliberalism’. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och – vilket gör saken intressant nu – samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig – somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att ”visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så …”. Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. – Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. ”Om inte den regleringen hade funnits så …” Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av ‘nattväktarstat’, men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Två passerade guldåldrar – är en tredje möjlig?

En tanke: kan det vara så att ”vi som är lite äldre” har kunnat uppleva inte mindre än TVÅ guldåldrar:

  1. De så kallade gyllene åren som gick från ungefär 1945 till slutet av 1970-talet
  2. Börsens klang- och jubeldagar från början av 1980-talet till 2010

Varje period hade sina särdrag. I den första kom Folkhemmet att resas stort och vackert, i den andra var det kapitalet som byggde sig allt högre boningar. Många tjänade bra på båda perioderna, en del kom i kläm särskilt under period två samtidigt som kristendenserna blev allt obehagligare. Det kanske är så att den andra åldern byggde på det reala kapital som skapades under den första.

Och nu ser det ut som om någon tredje guldålder (det är väl för taskigt att skriva ”tredje rike”?) inte vill infinna sig, i alla fall inte frivilligt. Om den andra perioden inte skapade så mycket mer än luft blir det inte mycket kvar att lyfta över från den till ett nytt uppsving.

Blir det en ny gyllene era kommer den i alla fall inte att se ut som de tidigare eftersom förutsättningarna har förändrats. Även om industri och jordbruk skulle återuppbyggas i Sverige (vilket kan vara nödvändigt på grund av framtida försörjningskrav) så skulle detta ske under mycket annorlunda förutsättningar än tidigare. Och någon ny lång börsuppgång kan man nog bortse från som realistiskt alternativ. De unga som privatsparar till pension idag kan nog känna sig blåsta på de pengarna.

Jag antar att de politiker som tror att de passerade guldåldrarna går att återställa i sitt forna skick själva bör hanteras som passerade. Men samtidigt anser jag att de politiker och andra opinionsbildare som predikar en framtid i askes, säck och aska för folket bör betraktas med misstro. Deras motiv bör ifrågasättas, åtminstone så länge inte predikningarna utsträcks till den nuvarande eliten. Guldålder nummer 3 är kanske inte omöjlig att skapa, men den kommer inte att se ut vare sig som gångna tiders industri- eller spekulationskapitalism.

Snabbast i utförsbacken

För en gångs skull klipper jag in en kommentar under en dagstidningsartikel:

Den mest liberala invandringen, avreglering av skola och järnväg…….Och inget av de uppräknade områdena fungerar……
Det må vara att Sverige klättrat snabbast i rankningen rörande ”liberalisering” men det kan väl ändå inte vara av ett egetvärde att ”liberalisera” då vi samtidigt ser en sänkning gällande kvalitén.
Ingen kan väl med hedern i behåll, inte ens ekonomer, påstå att det har lyckats. Det råder väl snarast rent kaos inom samtliga områdena.

Det var i Svenskan det, och ärendet är att några som kallar sig Heritage Foundation hävdar att Sverige …

är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer …

… och att …

Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Det vet ju tänkande människor redan, här rör det sig om lika goda kålsupare, och vilka partibeteckningar som figurerar så står det ‘nyliberal’ om man vänder på etiketten. Den hårdaste kritiken bör väl riktas mot de kvarvarande (är det 108.000?) medlemmarna inom socialdemokratin som hela tiden tolererar vad ledarskapet har för sig. Med få undantag kan man fråga sig om de överhuvud taget kan stava till ‘ryggrad’.

Bilden illustrerar de stenhårda motsättningarna mellan regering och opposition vad det gäller avregleringar, avknoppningar, privatiseringar, utförsäljningar … känslorna svallar, argumenten haglar i luften, alternativen är glasklara, demokratin är … ja, vart tog den vägen?

Det skrivs i artikeln att det är helt unikt i den utvecklade världen att staten i Sverige inte bryr sig om vilka som äger skolorna. För några dagar sedan fick vi ett intressant jämförelseobjekt – i Finland jönsar man inte med friheter i onödan, och där är det klart bättre kvalitet på skolorna. Bara Chile sägs vara jämförbart med Sverige, men där slåss man åtminstone på gatorna om saken.

I själva verket är ju formen av ägande en viktig faktor när man studerar och värderar hur olika verksamheter sköts. Ägandets syfte spelar roll, viktig roll. Är det vinst som är det viktiga, eller är det det praktiska resultatet i skolor, sjukvård, kommunikationer etc? – För de bolag som tar över är vinsten det viktigaste. Men för politikerna som tar besluten förefaller principer som det väsentliga, men hur illa skall det gå innan verkligheten får skuffa undan en princip? När vinstjakt och felaktiga principer möts kan det gå utför väldigt fort, och Sverige skall alltså ha ledningen om man får tro den här USAmerikanska ‘tankesmedjan’ (reklambyrån för politiska intressen).

Nä, den här utförsbacken bör stängas såsom varande samhällsfarlig!

Nej, jag åker inte …

Njakajaure nära Abisko. Fjället i bakgrunden heter Nissuntjårro.

Jag sitter och går igenom fotografier som jag tagit de senaste åren. Som det här ovan, några kilometer från Abisko vid Torne träsk, den 19 juni 2009. Är det inte vackert? Tänk en sådan fin dag med hög och ren fjälluft, himmel och berg och sjö går i varandra, lövsångare drar stilla drillar i fjällbjörkarna i närheten medan skriet från en småspov hörs från myren på andra sidan sjön … Jag skulle vilja åka dit igen, men inte fasen … det har varit för mycket trassel med tåget de senaste åren.

I teorin är det mycket enkelt: man kliver på nattåget till Luleå på Stockholms central och så sover man sig igenom en stor del av landet, man vaknar förmodligen en bit söder om Umeå i Västerbottens vackra kustland  där ängsladorna ännu står på fälten, och i Boden byter man till tåget som går längs Malmbanan upp mot Abisko. Förut har det ofta gått rätt hyfsat, tågen var gamla och skruttiga, det brukade vara förseningar just på Malmbanan eftersom malmtågen alltid har förkörsrätt där och banan är enkelspårig, men man kom fram i hyfsad tid i alla fall. Och resan tillbaka var samma sak. Gamla skruttiga tåg, men det fungerade.

Men under det senaste årtiondet … en gång körde tåget i 40 km/t genom halva Norrland på grund av signalfel, en gång var det fem timmars stopp för att det brann i en verkstad invid spåren (jäkligt smart med gastuber invid järnväg och landsväg!), en tågurspårning slog ut trafiken under flera dagar just den dag jag skulle åka en gång, en annan gång en halv dags försening på grund av ett brinnande arbetståg som brände av kontaktledningarna också. Det var nog fler fall, har kanske glömt bort något. Försening på grund av självmördare kan järnvägen inte lastas för, men mycket av det andra kan nog ha med bristande underhåll att göra. Och problemen på annat håll på grund av snö, och senast på grund av blåst … hur kan det bli så?

Jag hörde ett brottstycke av ett radioprogram på P1 för några veckor sedan, man jämförde tågen i Schweiz och Sverige. Schweizarna utmärkte sig genom att sköta det här bättre, ha mer underhållspersonal och liknande. Jag gjorde reflexionen att det kan finnas två sorters borgare: solida och noggranna borgare i det pålitligt borgerliga Schweiz, och nyliberala bonnjönsiga vimsputtar i Sverige. (Eller om man i stället för vimsputtar skriver ‘vinstputtar’, för det är ju den heliga vinsten det handlar om – dock inte vinsten för resenären som består av säkra och rimligt prissatta  transporter utan för bonusdirektörer som vi gott kan vara utan.)

Nu påstås det bli en satsning på järnvägen, men det övertygar inte. Och så är det sent ute. Det är inte långt till nästa vinter, tänk på det, och om Den Nordatlantiska Oscillationen så vill kan vi få en mördarvinter till. Juholt säger sig vilja ha viss återreglering. Det är väl som att försöka sätta sig på flera stolar på en gång. Dessutom har ju inte socialdemokraterna tidigare varit direkt inriktade på att stoppa den slakt på den gamla järnvägen som lett fram till dagens elände. Det här är inte en partiskiljande fråga om vi talar om de större partierna, det handlar om nyliberalt vanstyre och de är nyliberaler hela gänget. Men det är klart – någonting är väl alltid lite mer än ingenting.

Nej, det har varit för mycket trassel de senaste åren, jag ser tiden an och hoppas att det blir en rejäl upprustning av det svenska transportsystemet så man åter med tillförsikt kan sätta sig på tåget mot övre Norrland och veta att man kommer fram enligt tidtabellen. Men inte just nu. Hoppas lövsångarna och småspovarna kommer ditupp i alla fall – de behöver ju inte lita till före detta ”hela folkets järnväg” för sina resor!