Lästips, samt rättmätigt hån mot de mjukryggade

Det där med ”bälte och väg”, de nya sidenvägarna, eller vad man nu kallar det, är ju en stor grej. Här är förslag till läsning, en artikel av Pepe Escobar som ger en hel del av historien, samtiden, och kanske lite framtid för detta jätteprojekt. Och varför bland annat den iranska högplatån har betydelse.

Och här ett tweet från Irans utrikesminister med hån mot de tre undertecknarna av kärnenergiavtalet med Iran, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Först skrämdes de att backa från avtalet genom USA:s hot om 25 procent tullar på bilar. Men när de backat kom USA med nya krav … med andra ord så är det oklokt att låta en översittare få igenom sin vilja, för denne kommer bara att fortsätta.

Kina satsar i Grekland

Här har jag försökt ge en artikel på Pål Steigans blogg svensk språkdräkt. Kinas president Xi är ju ute och reser igen, via Grekland till Brasilien för BRICS-möte, och Grekland kan utvecklas till Kinas brohuvud mot de europeiska marknaderna. Några intressanta uppgifter som förekommer är graden av kinesiskt ägande i stora europeiska hamnar. Sett i det sammanhanget verkar det kinesiska intresset för någon liten hamnmöjlighet på svenska västkusten inte så uppseendeväckande, men det projektet tror jag försvann i den allmänna hysterin.

En annan varning finns i slutet av artikeln: om grekerna är med på den här utvecklingen med allt tätare samarbete med Kina finns det inga möjligheter att få stopp på det – i alla fall inte med fredliga medel. Notera det sista. Fredliga. Det finns stora möjligheter för USA att ställa till nya kriser på Balkan genom att hetsa olika grupper mot varandra. När man halkar bakåt och inte hänger med i konkurrensen, men inte vill acceptera det, duger väl vilka tjuvknep som helst.

Xi Jinping i Pireus

Nu över till Pål S:

Kinas president Xi Jinping har besökt Grekland och hamnstaden Pireus, där Kina redan driver hamnen. Den kinesiske presidenten mottogs på röda mattan av den grekiske statsministern Kyriakos Mitsotakis, och de två understryker den stora strategiska betydelsen av förhållandet mellan de två länderna. För Grekland ger detta en högst efterlängtad möjlighet till att få näsan över vattnet efter ett årtionde av ekonomisk katastrof. För Kina är Grekland ingången till Europa, och bara första ledet i en mycket större strategi, det kända Belt and Road-initiativet, silkesvägsbältet.

The Guardians Helena Smith borstar dammet av sina klassiker när hon använder rubriken Xi Jinping kommer till grekerna bärande på gåvor. Detta anspelar på ett citat från Vergilius’ verk Ænidenoch lyder där ”Lita inte på grekerna, även om de kommer med gåvor”, något som återigen naturligtvis anspelar på berättelsen om den trojanska hästen. Smith antyder alltså att Grekland kan komma att spela rollen som Kinas trojanska häst i Europa. Och det var ju det som USA:s utrikesminister Mike Pompeo menade då han i oktober 2019 varnade Grekland och andra mot ett avtal med Kina som var ”för bra för att vara sant”.

Det som Pompeo naturligtvis har rätt i är att Kina har mer omfattande avsikter än att driva handel. Kina främjar sina intressen genom ekonomiska avtal, som om det vore något nytt från stormakters sida. Men han missar också, eftersom han säger att det värsta med dessa avtal är att de leder till att Kinas partners hamnar i orimlig skuld.

Väst kan inte undervisa Grekland om skuld eftersom IMF, och EU har gjort landet till låneslav i mer än tio år. Det Kina erbjuder är handel, investeringar och arbetsplatser. Det är ett anbud Grekland har svårt att säga nej till, och det gör de inte heller.

Sexton avtal mellan Grekland och Kina undertecknades under besöket. Bland dessa fanns ytterligare investeringar i hamnen i Pireus, något som vill göra den till en allvarlig konkurrent till Rotterdam och Antwerpen som idag är Europas livligaste hamnar. (Inom parentes må man anmärka att Kina också äger 35% av hamnen i Rotterdam, 85% av hamnen i Brügge, 51% av hamnen i Valencia och 25% av hamnen i Marseille.) Det har ingåtts ömsesidiga handels- och investeringsavtal. Grekland räknar med att exportera mer olivolja, vin och andra jordbruksprodukter till Kina, däribland kiwifrukt (!). Det skall etableras samarbete inom medier, radio och civil luftfart. Det kommer att inrättas ett kontor för Bank of China i Aten, och Kina kommer att gå in i ett projekt för att bygga elförsörjningfrån fastlandsgrekland till Kreta. Den kinesiska kulturella och akademiska positionen i Grekland skall styrkas genom ett Konfuciusinstituti universitetet i Thessalien. Kina skall också investera i ett 50MW solenergiprojekt i Grekland.

Xi Jinping tillfrågades om han var enig i att Grekland borde få tillbaka Parthenonskulpturernafrån Brittish Museum, som britterna nekar att ge tillbaka, och han svarade: ”jag är inte bara enig, jag stödjer kravet fullt ut.

Från Grekland är Kina redan igång med flera infrastrukturprojekt, och och inte minst järnvägar genom Balkan fram mot den stora tyska marknaden. Kina bygger höghastighetsjärnvägen mellan Belgrad och Budapest. De planlägger också en järnvägfrån Pireus och Aten via Skopje i Nordmakedonien till Belgrad, så att det blir en sammanhängande linje mellan Pireus och Budapest.
Xie Fuzhan, ordförande i Kinas akademi för samhällsvetenskaper, sa att ”förhållandet mellan Kina och Grekland kan betraktas som en modell för andra EU-länder”, och det är mycket sannolikt att han får rätt i det. Men kinesernas propagandafolk måste skärpa sig. Det är möjligt att det fungerar i Kina när de kallar Pireus för drakens huvud i Europa, i Europa fungerar det inte. Pompeo skulle kunna klippa det rätt in i sina tal utan att ändra ett ord.

Kina har världens näst största ekonomi, störst mätt i köpkraft. Under 2020-talet kommer den kinesiska ekonomin att passera USA också i nominella tal. Om Kina önskar att göra Grekland till brohuvud för silkesvägbältetoch grekiska myndigheter önskar det, så finns det ingen makt i världen som kan hindra det – i varje fall inte med fredliga medel. Därmed blir Pireus Kinas port till Europa.

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya ”sidenvägar”. Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland – den gamla ”nordostpassagen” – blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Bildresultat för adolf erik nordenskiöld

Om man tvivlar …

… på att Kina har ett stort intresse i Kirkenäs och järnväg genom Finland, som jag skrev om igår, så kanske den här filmen kan skingra tvivlen:

Sedan finns det ju anledning att fundera långsiktigt på vad de kinesiska ”sidenvägarnas” expansion betyder. De underminerar de gamla imperialistiska makterna, de presenteras som ”win win” av optimistiska kineser, men finns det något annat som man bör ta med i värderingen?

Nytt norsk-finskt arktiskt järnvägsprojekt

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Själv såg jag detta redan igår, på Xinhuas twitterflöde. En större artikel finns också. Kan man gissa att kineserna funderar på om det här projektet kan kopplas ihop med deras alltmer växande nya sidenvägar? I och med att sjötrafiken ökar på rutten norr om Ryssland (”Nordostpassagen”) skulle kinesiska sjötransporter kunna lastas av i Kirkenäs och skickas på räls söderut. Om nu tågen kör under Finska vägen kanske det hela kan knytas samman neråt Budapest, när kineserna har byggt nya snabba järnvägsförbindelser från Pireus upp till Centraleuropa.

Kartan som Xinhua använder är uppenbarligen finsk (norska Kirkenäs får heta Kirkkoniemi vilket väl är samma sak på finska) och visar både den järnväg som verkar vara den mest troliga (grönmärkt) och några alternativa sträckningar. Det bästa alternativet ur transportsynpunkt via Nordostpassagen, vid sidan av Kirkenäs, skulle väl vara Murmansk, medan Narvik och Tromsö ligger lite avsides.

Undrar vilken spårbredd man tänker använda? Finland kör med den gamla ryska bredspåriga, Norge har samma som Sverige. För att slippa omställningsproblem vid gränsen mellan Finland och Norge måste man hitta på något smart. Det diskuterades redan 2016, vilket framgår av en artikel i finska Hufvudstadsbladet.

Det kan ju finnas en strategisk kinesisk fundering här också. En sjörutt norr om Ryssland är visserligen ur vädersynpunkt värre än lederna över Stilla havet och Indiska oceanen, men förmodligen är risken för fientliga spärrförsök större i de varma haven. Förutom USA så skulle andra makter, kanske främst Indien, kunna tänkas vilja störa kinesisk sjötrafik på väg mot Afrika och Europa.

Östanvinden starkare än västanvinden (?)

I föregående inlägg citerade jag Kommunistiska Manifestet och noterade en historisk ironi när det är Österns nya självsäkra härskare som kommer dånande på de nya Sidenvägarna i riktning västerut, medan den gamla Västerns borgarstater står där förvirrade och osäkra. Men det fanns föregångare till Manifestet.  I slutet av 1847 var Friedrich Engels klar med en sorts kommunistisk ‘katekes’ (alltså frågor med vidhängande svar). Den svenska versionen kallas Kommunismens grundsatser. Därifrån följer nedanstående klipp.

Fråga 11: Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?

Svar: För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig. På detta sätt har storindustrin satt all jordens folk i förbindelse med varandra, den har krossat alla små lokala marknader och i stället skapat en världsmarknad. Överallt har den förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i de civiliserade länderna måste återverka på alla andra länder. Så att om arbetaren i England eller Frankrike befriar sig idag, måste detta dra med sig revolutioner i alla andra länder, som förr eller senare gör arbetarna fria där.
Att Indien inte gjort några framsteg på tusentals år verkar tveksamt. År 1847 var väl kunskaperna om Indiens äldre historia inte så goda. (Och det är nog samma sak ännu: högkulturerna runt östra Medelhavet och Persiska viken har mycket äldre skriftliga urkunder än vad Indien kan visa upp, så den indiska historien är delvis ganska dunkel.) Att Engels skulle ha fått för sig att Kina, med sina tekniska framsteg av typ papper, siden, krut och kompass skulle ha varit stillastående under årtusenden tvivlar jag på.
Vi tar en mening från Engels och ändrar en smula:
Överallt har den [storindustrin] förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i [Kina] måste återverka på alla andra länder.
Detta kan ses som ekonomiska, kulturella och politiska återverkningar, alltså genom hela samhället från den produktiva basen och upp till överbyggnaden. Billig produktion, allt högre teknisk nivå på produktionsapparaten (kineserna satsar hårt på robotar), vetenskaplig och kulturell påverkan – allt detta blir en offensiv som blir svår att motstå, eller som somliga inte ens vill försöka stå emot. En stat som kan agera världsomfattande med billiga leksaker, avancerad astronomisk forskning, lån till förmånliga villkor och en attityd av ‘icke-inblandning’ har starka argument. Och skulle det krångla till sig finns Folkets befrielsearmé i bakgrunden …

Juniorchefen möter Bossen: 

Ibland kan påverkan se ganska udda ut. Ryssland och Ukraina har som bekant inte så värst bra relationer på officiellt nivå. Men Kina och Ukraina dyker ofta upp som glada vänner i Xinhuas twitterflöde. Och Ryssland och Kina har ett allt tätare samarbete. Vad blir resultatet av detta? Att NATO drar igång ett storkrig i Ukraina för att slå både mot Ryssland och Kina? Eller att kombinerat ryskt-kinesiskt tryck kan göra att det inte blir krig?

 – Men det var en sidofundering, åter till huvudspåret:

Och där har vi utsagan att:
… en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig.
År 1847 bör det ha rört sig om hopspikade enkla maskiner för textilindustrin. När Marx samlade ihop material till första bandet av Kapitalet kunde han citera följande (kursiveringen är min):
Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2½ pence om dagen.[578*] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernör år 1834-35 kunde konstatera: ”Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter.” Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[578a*] gällde det förstås bara lidanden ”av tillfällig natur”. För övrigt är maskinteknikens ”tillfälliga” verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden.
Alltså: den tekniska utvecklingen slog ut hantverkarna först i hemlandet, sedan i kolonierna. Vad händer i vår tid? – Den tekniska utvecklingen har sannerligen inte avstannat, men om vi ser hur kineserna agerar kan det bli skillnader. De verkar åtminstone officiellt utgå från ett upplägg där båda parter är vinnare. Kinesiskt kapital strömmar in i gamla industriländer och nya utvecklingsländer (en cyniker kan ju tro att kineserna vill köpa riktiga tillgångar för sina dollarreserver innan dollarn kraschar) och med investeringarna följer politiskt inflytande och good will (ibland, det har ju hänt att alltför påstridiga kinesiska företagare har retat upp lokala arbetare och blivit ihjälslagna – tror det var i Zambia – men det är knappast huvudregeln). 
Nya investeringar kan betyda nya arbetsplatser, lägre arbetslöshet, prestige för lokala politiker, högre privata och offentliga inkomster, bättre skolor, infrastruktur, hälsovård, etc. etc. Arbetar kineserna enligt den linjen i Makedonien och Tanzania, Bolivia eller någon nedgången småstad i USA, kan de lugnt ta hem vinsterna samtidigt som de på andra sidan känner sig nöjda – ‘win win’. Vad kan Västerlandet göra? – Bomber, ekonomisk krigföring, försöka lägga krokben i största allmänhet  … men inte göra så mycket produktivt som tål en granskning i dagsljus.
Det gamla slagordet ”Östanvinden är starkare än västanvinden” tycks ännu vara giltigt, fast på ett sätt som gamle ordföranden Mao nog inte tänkte sig.

Historisk ironi

I Kommunistiska Manifestet skrev Marx:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. 

Nu rullas de nya kinesiska ‘sidenvägarna’ ut över världen. Det är de västerländska ‘barbarernas’ tur att darra, inte bara inför låga kinesiska varupriser utan för en makt som utmärker sig på allt fler områden inom högteknologi. Världen vänds upp och ner i en enorm historisk ironisk släng.

Kanske den kinesiska offensiven har annan påverkan också? Manifestet fortsätter ovanstående citat så här:

Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.

Om vi tänker enligt samma linjer så är frågan hur mycket den kinesiska ekonomiska ångvälten kommer att platta till omvärlden, hur mycket kinesisk civilisation kommer att omvandla det här klotet. ‘Mittens rike’, som sagt.

Sidenvägen närmar sig

Jag har aldrig hört talas om Kouvola i Finland, men det tycks för närvarande vara ändpunkt för kinesernas ”belt and road” i Norden. Se kartan längst ned! Stället verkar lite udda, men det kanske fungerar bra om omlastningsstation. En detalj slog mig: Finland och Ryssland har samma spårvidd för sina järnvägar, men har Kina det också?

Alltså, svenska politiker och affärsfolk: sidenvägen närmar sig, gören bot och bättring!

Den röda pricken är det enda Kouvola som datorn hittade.

Kommer Sverige i skottlinjen för ett nytt handelskrig?

Det är bra när man kan plocka ut statistik enligt egna preferenser ur SCB:s databaser. Jag har använt en bas som heter ”Varuimport och varuexport totala värden, bortfallsjusterat efter handelspartner, tabellinnehåll och år”.

Här är handeln mellan Sverige och USA under fem år, 2010-2015. Det sista året hade vi ett exportöverskott på nära 60 miljarder kronor.

För att få lite perspektiv plockade jag fram motsvarande data för Ryssland …

… och för Kina.

Att handeln med Ryssland faller torde vara vårt (regeringens alltså) fel. Om det är samma regerings förtjänst att kurvorna för Kina går upp vet jag inte, men däremot ser handelsutbytet inte så stort ut. Notera att värdeaxlarna på diagrammen har olika skalor, och på den kinesiska diagrammet är det blygsammare siffror än på det USAmerikanska.

Varför lägger jag upp de här diagrammen? – Jo, dels har förre utrikesexcellensen och evige gymnasisten Carl Bildt skrivit om USA-regimens nya inställning till handel, och de personer:

… som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

Kursiveringarna är mina. Fast jag antar att länder som Sverige är för små i sammanhanget för att orsaka så mycket uppmärksamhet när Washington tar uti med handels(o)balansen. Den verkliga kolossen och fienden är Tyskland vilket Pål Steigan påpekar i sin blogg. Men det är klart, med en dokumenterad fientlighet mot the Donald från Löfven-regimen så … tja, man vet inte. Det kan komma någon sur reaktion åt vårt håll också.

Det finns två saker här att fundera över: dels hur ser handeln ut i stort, och kan ett tapp åt ett håll kompenseras någon annan stans? Vi tar den första frågan med ett diagram som visar export och import mellan Sverige och resten av världen:

Här är tiden längre, 2000-2015. Under hela den tiden har Sverige haft överskott i utrikeshandeln. Det kan också uttryckas som att resurser som kunnat användas för aktiviteter här hemma i stället har skickats ur landet. En tumregel för handel är annars att man exporterar för att kunna importera, alltså att utrikeshandeln bör gå ungefär jämnt upp. Nu krymper gapet, så vi får se om idealet uppnås.

Andra frågan. Angående Ryssland så har ju svenska regimen hejat på en politik som gör att Ryssland vänder sig bort från västra Europa, ökar sin handel med andra områden i stället, samt bygger ut sin egen industri för att slippa sanktionspolitiken. Det är alltså inte säkert att det blir ett jätteskutt i handeln när sanktionerna tas bort. Förutsättningarna för utbyte har ändrats, och ryssarna kommer säkert ihåg även framöver vilka som varit dumma mot dem.

Vad kan kan minnas nu har Sverige åtminstone inte trampat på så många kinesiska tår på senaste tiden, så ur den synpunkten kanske det finns möjligheter även framöver. Men det hänger nog på att Sverige hänger på sidenvägsprojektet OBOR. Och jag vet inte om Löfvenregimen är förutseende nog att fixa en sådan sak. Annars antar jag att såväl råvaror som högteknologi är något kineserna kan tänkas köpa här – risken kanske är att de inte bara köper varorna utan produktionskällorna också, och betalar med $ med tvivelaktigt framtida värde. Och även om Kina och EU är intresserade av att stärka utbytet när handeln över Atlanten är osäker så är frågan hur starkt Sverige kommer att hävda sig i det sammanhanget.

Finland, ja – men vi då?

Den här kartan plockade jag upp på Pål Steigans blogg, i en artikel om Kinas enorma ”Belt and Road”-projekt, även känt som Den nya sidenvägen, eller OBOR (One Belt, One Road).

Det som fångade min uppmärksamhet här är att Helsingfors är en slutpunkt för en av rutterna. Att den förbindelsen skulle göra en stor sväng upp i Karelens ödemarker (är det öde där förresten?) tvivlar jag på. Det blir nog raka spåret från Moskva över Sankt Petersburg och längs Finska viken.  Men det är den mindre anmärkningen. Den stora anmärkningen är: var kommer Sverige och Norge in i det här? Nu skall tåg gå på 18 dagar från någonstans i Kina till England, alltså ungefär 2½ vecka. Hur blir det med uppkopplingen till Skandinavien? Sitter svenska och norska politiker bara och tjurar och vill inte ha något att göra med ett projekt där även Ryssland deltar? Har skandinaviska företagare inga varor som de vill skicka med snabbtåg till Kina?

I Steigans artikel finns också en tabell över utbyggnad av snabbtåg i världen. Sverige utmärker sig genom de långsammaste snabbtågen, men finns åtminstone med i tabellen. USA finns inte ens med, vilket säger en del om det landets utveckling. Kina leder naturligtvis, och den som läser nyhetsbyrån Nya Kinas twitterflöde får tågnyheter så gott som varenda dag.

Tills vidare återstår det väl bara att gratulera finnarna (samt fråga ansvariga personer i det här landet vad de håller/inte håller på med!).

Vid närmare eftertanke: någon kinesisk entusiast har talat om att fixa järnvägsförbindelser från Asien till Nordamerika genom en bro över Berings sund. Då kanske det går att fixa en bro över Ålands hav mellan Sverige och Finland också?