Vad är det med Uppsala?

För ett par dagar sedan tittade jag på norska maoistiska hemsidan Tjen Folket (”tjänare, folket” som jag brukar skämta). Där fanns en rubrik som hänvisade till Uppsala – svenska Uppsala alltså. Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU hade en grupp i Uppsala som dock nu blivit arg på partiet och brutit med/kastats ut därifrån. Och då har RKU-arna i Uppsala skrivit ett långt dokument om varför det blev så här.

Man kan ju lägga in frågan: ”Vad är det med Uppsala?” till att börja med. 2013-2014 skrev jag några inlägg här på bloggen (som blev bland de mest lästa faktiskt) om en tidigare utbrytning ur KP. Den förvandlades till Oktoberrörelsen som hade en rätt stark inledning som maoistisk rörelse i Sverige, men sedan utan några vidare förklaringar upplöstes. I alla fall vet jag inte om något avvecklingsdokument eller slutvärdering publicerats. Oktoberrörelsen fanns i alla fall i Uppsala och några andra orter, och uppsalagruppen lär sedan märkligt nog ha anslutit sig till SKP som vad jag vet inte har några maoistiska böjelser.

Och nu är det alltså Uppsala igen. Är det något med luften omkring Fyrisåns vilda forsar som påverkar det revolutionära tänkandet? Jag skummade igenom brytningsdokumentet och det var inte så upplyftande. Gnäll hit och dit, polisen är dum, KP är dumt och rasistiskt, stackars flyktingar är arbetare allihop, citat från klassikerna som skall bevisa det ena eller andra … Hur den här före detta RKU-gruppen ställer sig till övriga maoister i Sverige framgår inte. De kanske kan gå med i Kommunistiska föreningen? Eller som tidigare utbrytningar dunsta bort.

Rörelsen är ute och cyklar

PS: Ett citat från Facebook:  

Som Malcom Kyeyune sa, ”man bygger inga revolitionära rörelser i Uppsala”.
Identitetspolitisk dynghög är vad Uppsala är.

DS

Återanvänt

Kul att se att ens gamla bilder återanvänds! Den här tog jag första maj 2013 på Medborgarplatsen i Stockholm:

Det var några som kallade sig Oktoberrörelsen som ställde upp med röd fanborg. (Fler bilder från samma tillfälle här.) Efter ett tag sprack den rörelsen i tre-fyra bitar. Men mitt foto finns kvar i minnet hos dagens Oktoberförlag, vilket jag upptäckte av en tillfällighet. Se här:

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om ”Lenin” är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det ‘marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande’ som gällde. Uttrycket ‘maoism’ fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om ‘maotsetungtänkandet’, vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig ‘maoister’ och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har ‘långvarigt folkkrig’ och ‘kulturrevolution’ tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var ‘marxist’.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

Bilde
En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx’ metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.

Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Hela raden!

Hur är det i Sverige? – Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.

För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.

När jag använder termen ‘knappologi’ i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: ”Tjäna folket.” Den verkar ha ‘tjänat’ delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? – Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?

1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.

I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt ‘svenskt’, tycker jag.

Om ”socialistisk revolution” inbegriper ‘långvarigt folkkrig’ framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av ‘utanförskaps’-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om ‘folkkrig’ överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. ‘Långvarigt folkkrig’ i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: ”Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!” Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.

Notiser

Den 15 mars klockan 13.00 blir det demonstration på Sergels torg mot fascismen i Ukraina, organiserad av ryssar och ukrainare i Sverige. Man kan ju undra hur mycket stormedia kommer att rapportera om det? Ibland kommer det ju artiklar som nämner fascistiska och antijudiska tilltag i före detta östblocksländer, men den typen av artiklar är ju ingen stor artikel, så att säga. Speciellt inte när västliga intressen är inblandade, som i Ukraina. Då kan rätt mycket passera.

Lite jobbigt att bekymra sig över världens kriser när vårtecknen blir fler och fler!

För en tid sedan deklarerade Oktoberrörelsen att den upplöst sig, men den finns kvar men på väldigt diskret nivå som någon sorts nätverk. OR:s tidning Kommunistiska Arbetarkommunen skall dock fortsätta, på papper och på nätet. Det är väl där man får titta efter eventuella förklaringar om vad som ‘händer på nätet’.

Man borde spara …

… kommentarer man gör på andras nätsidor. Dels för att det kan hända att man skrivit något bra som kan återanvändas, dels för att ha ett arkiv över vad man skrivit även om en nätsida försvinner. Vi har nu ett färskt exempel:

Oktoberrörelsen upplöst 
Oktoberrörelsen höll lördagen den 22:a februari sin andra konferens i Uppsala. Konferensen beslutade att upplösa förbundet. 
Kampen fortsätter…

Detta är allt som nu återstår av Oktoberrörelsens hemsida som bara för några dagar sedan såg väldigt flott ut och som verkade utvecklas i en intressant riktning. Jag funderade på om sidan blivit hackad, men enligt utsagor på Socialism.nu har OR beslutat jobba vidare som ett nätverk. Verkar kufiskt med tanke på hur det såg ut för en utomstående iakttagare bara för någon vecka sedan, och hur ställer sig samarbetande grupper till det? Har man slängt partibyggandet helt i sjön eller blir det en återkomst senare om nätverksbyggandet  fungerar?  – Ut i glömskan med den raderade sidan försvann några av mina kommentarer när jag bland annat grälade med anonyma OR-personer om klotter och om stenkastande förortsungdomar. Ingen stor grej i sammanhanget, men lite tråkigt i alla fall.

Antar att många i OR sympatiserar med våldsamma angrepp mot Migrationsverkets lokaler. De får sig i så fall en rejäl åthutning av Jan Guillou i Aftonlövet.

Klotter och konst

Från gammalt blogginlägg 2009

Bilden ovan härstammar från senare delen av 1970-talet, Enhet-Solidaritets förstamajmöte på Sergels torg. Detta som ett exempel på fyndiga banderoller.

Nu över till något annat …

Det här fotograferade jag i en busskur för några dagar sedan …

… och det här hämtade jag från en sida på nätet.

I busskuren har kartan vandaliserats genom vanligt klotter. Den nedre bilden är politiskt klotter från någonstans i Storstockholm, hämtat från den här bloggposten. Där diskuteras faktiskt om hur ”vanliga människor” kan tänkas uppfatta det här. Vet inte om jag själv är så ”vanlig” men jag ser det som förfulning, även om uppmaningen till valbojkott är sympatisk. Skribenten inser i alla fall att man kanske inte bör spruta paroller på bostadshus. Alltid något.

Någon sorts väggmålning från senare delen av sjuttiotalet. Minns inte var bilden är tagen. Verkar vara en variation på temat ”Sankt Göran och Draken”. Jag tror att det taggiga till höger skall vara en grävskopa som Göran hotar med sitt spjut, och att målningen är en protest mot rivningarna i centrala Stockholm. – Skulle ha kunnat göras snyggare, är min kommentar!

Revolutionärer söker pensionärer

Det var ett tag sedan jag nämnde vad som sig förehaver i den lilla tidningen Arbetarkommunen, men de senaste numren har ägnats åt grundutbildning för Oktoberrörelsen. Det kan nog behövas för en rörelse som har större ambitioner än exempelvis nu kongressande vänsterpartiet.Vill man byta samhällssystem krävs det mer än om man bara vill byta regering (och eventuellt komma med i regeringen själv).

Nyårsnumret av Arbetarkommunen behandlar den spännande frågan om ”Revolutionen och dagskraven”. Kan man inte säga som en allmän tumregel att partier som börjar som revolutionärer men sedan backar till att bli dagskravsreformister kommer att sluta som tomma skal som inte ens klarar av dagskraven? – Hur som helst, diskussionen i det lilla utrymmet i tidningen kan ju inte bli så djupgående, och jag hakar på sista delen som bland annat innehåller en kortfattad klass- och gruppanalys. Man pekar på inte bara arbetarklassen utan även grupper som kan vara arbetare men också vara något annat. Ibland både/och. Funktion i samhället, ålder, intressen och liknande gör att vi får en besvärlig sortering av folk. Men sist och slutligen blir det ändå individens inställning till att bevara eller förändra samhället som är det avgörande, oavsett hur många andra etiketter man kan klistra på personen i övrigt.

‘Pensionärer’ är en grupp som finns på listan i artikeln, men bara i en kort lista över ”andra grupper som har krav som måste finnas med i våra beräkningar”. ‘Pensionärer’ är en grupp lika diffus som ‘ungdomar’ eller ‘kvinnor’, men kanske mycket viktig framöver. Jag skrev om hotet mot pensionärerna/pensionerna för ett tag sedan. I ett Europa med ganska hög medelålder är det en fråga som är laddad med mycket dynamit när de nyliberala regeringarna försöker pressa pensionsåldern uppåt samtidigt som man är ute efter att konfiskera pensionsbesparingar.

Några funderingar: Om vi bara ser till OR så är tendensen ganska ungdomlig och verkar passa dåligt för äldre människor som kanske inte ens tycker att förortsrappare, ibland med gangsterprofil, är kulturens främsta vinning … utan att de mest är tjatiga yngre manspersoner. Dragning åt slagsmåls(o)kultur kan också verka skrämmande. Ur den synpunkten kan det vara bra att ha en särskild organisation där man kan få knyta näven utan att bli stressad av adrenalinfulla ynglingar.

Att OR delvis beror av en splittring av KP är ju negativ med tanke på att KP förefaller ha en ganska hög medelålder. Annars skulle ju kombinationen vara bra av unga arga och äldre nästan lika arga. Men det kanske inte är KP-åldringar som är kärnan i framtidens revolutionära pensionärsrörelse utan en bredare krets? – Och vad kan den kretsen bidra med? Ta enorma livserfarenheter och kunskaper från alla möjliga områden. Erfarenheter från olika näringar och organisationer som är nyttiga för att skapa en övergripande politik för livets olika områden.

Notera att de som är på väg in i pensionärslivet nu ändå är tillräckligt unga för att ha några årtiondens liv i datorsamhället i bagaget, och datorisering är en förutsättning för välorganiserad socialism framöver. Samtidigt är ju många äldre tillräckligt coola för att inte hoppa på varje nyhet direkt, utan ser nyheterna i ett historiskt perspektiv (‘jaha, nu tänker dom köra det där igen …’). Med perspektiv kan det vara lättare att se vad som fungerar, och vilka möjliga alternativ som finns utifrån en given situation.

Det bör finnas några tusen personer i Sverige som var med i det förra vänsteruppsvinget omkring 1970 och kanske gärna svingar sig en gång till på livets höst – där finns en tänkbar rekryteringsbas. (Här menar jag inte mediakändisar och liknande, utan okända människor som lugnt och stilla arbetat under alla år.) Med en bra politik kanske till och med en del borgerliga individer skulle kunna tänkas vilja samarbeta när de ser hur samhället knakar i sina fogar – ungefär som Marx förutsåg i Manifestet.

Är det möjligen upprorets flammor vi ser därborta?

Annars finns det ju en del sociologisk forskning från senare delen av 1900-talet som borde vara användbar om man vill veta hur det verkligen ser ut i klassamhället. Det förs en massa propaganda  för att dölja arbetarklassens existens och i stället föra fram någon sorts ‘medelklass’ som mönster för hur större delen av svenska folket bör placeras i samhället. 1972 kom några häften från dåvarande KFML som behandlade det svenska klassamhället. Senare har forskare som Göran Therborn och Göran Ahrne (samt USAmerikanen Eric Olin Wright och grek-fransosen Nicos Poulantzas) bidragit till att plocka fram nya data. Ibland har man lyckats visa att Marx’ klassanalys från Manifestet fortfarande stämmer rätt bra!

I artikeln i Arbetarkommunen pekas ‘tjänstemän’ ut som en separat grupp. Frågan är vad som avses här, ingen förklaring ges, och etiketten tjänsteman kan ju betyda väldigt olika positioner i samhället. Jag behandlade en del av det problemet i en uppsats i historia som man kan hitta här. Tycker själv att den blev rätt bra.

På allvar, skämt eller bluff?

Även om jag släppt kommentarerna fria till bloggen innebär det inte att jag inte håller koll på vad som kommer in. För några dagar sedan var det en med signaturen ‘clarté-ml’ och idag en som jag antar är samma person men som nu kallar sig ‘clarté-ml(r)’. (Phan också, nu råkade jag radera  inlägget från ‘clarté-ml(r)’, och det var inte meningen!)

Det där med Clarté har en historia som går tillbaka till 1970 när r-arna bröt sig ut ur KFML och bildade eget. I den svängen försökte de också splittra andra organisationer, som Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, De förenade FNL-grupper – samt Clarté. Utbrytarna kallade sig Clarté(ml) och jag vet ingenting om hur det gick för dem. De skulle väl vara r-arnas studentförbund. Förmodligen blev gruppen inte så långlivad. Det tycks finnas tre centimeter material från dem på ett arkiv i Göteborg.

Hur som helst, i en av de kommentarer som nu kommit in nämns en hemsida som jag, efter att ha tagit en titt på den, sätter stora frågetecken för. Är det äkta vara, är det någon som vill skoja, eller är det bluff/provokation? Tittar man på den här bilden så verkar det vara något av de senare alternativen.

Eftersom Oktoberrörelsen redan har sina studentvänner i KSG (vars hemsida inte är åtkomlig för utomstående numera) förstår jag inte vad Clarté-ml(r) har för funktion. Jag kommer osökt att tänka på det icke existerande ‘maoistiska parti’ som en enskild person drev som en nätploj för några år sedan. De riktiga maoisterna lär ha varit förbannade på tilltaget. – Om någon vet mer om detta så skriv en rad!

Nyvald

I Oktoberrörelsens förstadier, när det handlade mycket om KP:s interna demokrati, kritiserade oppositionen ‘kronprinssystemet’ i partiet. Det skulle redan vara klart att nästa partiordförande skulle heta …

Robert Mathiasson, 34 år, har precis valts till ny ordförande för Kommunistiska Partiet.

Just det, förutsägelsen slog in. Är man kronprins så kan ingen annan kila före, det vore ju majestätsbrott! KP har haft kongress och valt Mathiasson. Jag har bara sett honom i levande livet en gång, och det var inget fel på honom vad jag märkte. Frågan är väl vad partiet vill med honom och vad han vill med partiet (mer än att sälja tidningar och köra sina välrepeterade förstamaj-demonstrationer).

Det fanns tydligen ytterligare tre kandidater, varav en kille från Växjö med hår på huvudet och sympatiskt utseende, men kongressen valde en som kan kamma sig med en putsduk.

Om David Harvey

Det finns mer djupsinniga analyser hos Oktoberrörelsen än slutsatsen att det alltid är rätt att slå nazister på käften. Ta den här diskussionen om en samtida intressant marxist – David Harvey. Intressant. Får man tro artikeln har Harvey rätt bra fångat upp rörelserna i dagens värld. Samtidigt flaggas det för en andra artikel där det kommer kritiska synpunkter om honom också. – Det här verkar mer matnyttigt än kufiska franska filosofer som annars uppskattas av delar av den intellektuella vänstern.

Jag laddade ner Harveys videoföreläsningar om Kapitalet för länge sedan. Nu gäller det ‘bara’ att ta sig tid att se dem också.