Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för ‘den ironiska generationen’? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med ‘färgrevolutioner’ i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

OPEC blir ROPEC?

Enligt en nätsida som skriver om olja så händer det märkliga saker i råoljebranschen. Som bekant så står ju Ryssland och Saudiarabien på varsin sida i Syrienkonflikten. Skulle det går riktigt illa kunde det bli krig mellan de två, ifall Saudi skulle framhävda med att man vill invadera Syrien. Men trots detta hade Ryssland, Saudiarabien och ytterligare ett par oljeproducerande stater ett möte i februari, och en större version med fler deltagare förväntas inträffa i mars. Trots motsättningar finns det uppenbara fördelar för oljestaterna om de kan samordna sig vad det gäller produktionsnivåer och priser. Blir OPEC, de oljeproducerande staternas organisation, utvecklat till ROPEC där Ryssland är med? Om ett par år fyller för övrigt OPEC 60 år. Med Ryssland i samarbetet skulle det bli en stor grej: Will Russia End Up Controlling 73% of Global Oil Supply?

Kanske man här kan se ett nytt exempel på den smidiga ryska diplomatin. Saudihärskarnas förbindelser med USA försämras, och samma är det med landets ekonomi och utrikespolitik. Då kan de nappa på ryska förslag om gemensam oljepolitik trots att det finns stora motsättningar inom andra områden. Ryssen tar det hela lugnt och metodiskt, överilar sig inte, gör inga hotfulla utspel, blundar när det passar för vissa saker och låter diplomatin och ekonomin ta ledningen. Och så kan man (tillsammans med kineserna) bygga inflytande i de västasiatiska oljestaterna och trycka ut USA och dess allierade.

Med Ryssland i oljesamarbetet, dessutom i en ledande roll på grund av sin stormaktsposition, anar artikelförfattaren stora geopolitiska förändringar framöver. – Man får anta att USA försöker lägga ut så många krokben som möjligt för den här processen, men förmodligen kan man som bäst fördröja.

Det viktigaste?

Vad var det viktigaste på framsidan av Svenskans nätupplaga i morse? Att herr Obama, som väntat, får bedriva förstörelseverk under fyra år till (alternativet hade varit att en kille från planeten Kolob med magiska underkläder hade gjort ungefär samma sak)?

Eller var det en brännpunktsartikel längre ner, som inte innehöll några nyheter, utan vad jag såg i stort sett upprepade kända fakta och ståndpunkter? Slutklämmen (med kursiveringar av mig):

Om och när den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever. Ändå har inga politiker detta på sin radarskärm, och endast väldigt få forskare. Det är på många sätt möjligt för oss att anpassa oss till den nya verkligenheten, men inte om vi väljer att ignorera den.

Peak oil, oljetoppen, innebär inte att oljan tar slut – däremot att priset för att använda den blir omöjligt högt i ett samhälle som bygger på att oljan är billig. Det kommer att bli en ”change” som herr Obama och hans skumma kompisar inte kommer att kunna göra så mycket åt.

Den här bilden är från 24 oktober …
… och den här från onsdagsmorgonen.

En som resonerar som klimatförnekare av det värsta slaget skulle säkert utropa: Titta, bensinen har ju blivit billigare, det finns ingen oljekris! Jag minns en skämtteckning i DN för många år sedan. Två gubbar vid en bensinstation. Den ena säger (med reservation för att jag kanske minns de exakta talen fel): ”När bensinpriset går över åtta kronor är smärtgränsen passerad!” Varpå den andra säger: ”Jag minns när smärtgränsen var fem kronor!” Med andra ord, när bensinpriset låg på en femma gjorde några tioöringar till eller från ganska mycket, samtidigt som det fanns en beredskap hos konsumenterna att faktiskt lägga upp några kronor extra. Men när priset är nästan tre gånger så högt, vad gör några tioöringar hit eller dit för skillnad? – De kan göra skillnaden som får marknaden att stagnera. Och eftersom det mesta vi gör idag är byggt på förbrukning av billig olja så är det här allvarliga saker.

Nu kan man inte utesluta att det finns en del fulspel bakom oljepriset globalt. De som kontrollerar marknaden försöker pressa ut så mycket det går av kunderna. Men den grundläggande tendensen kommer vi inte undan: det finns massvis av olja, men vi närmar oss en punkt där utvinningen blir för dyr i förhållande till vad man får ut. På sina håll märks det sedan länge. Jag hade en bloggpost för över fyra år sedan som beskrev hur bönder i Thailand gick tillbaka till vattenbufflar när det blev för dyrt med traktorer, samt hade en del funderingar om vad det kunde betyda för ekonomin i stort. – Uppenbarligen kan vi inte räkna med att lösningar som i sig kräver en massa oljeförbrukning kommer att lösa problemen för oss, utan det måste till ny (eller gammal) teknik för att gå vidare. En framtidsbransch kanske blir uppfödning av rejäla dragarhästar?

För en del år sedan skrev jag om Björn Forsbergs bok Tillväxtens gränser. Nu har han startat en blogg som jag bokmärkt.

Ett par bilder




En aktuell politisk kommentar. Jag tror att det står Dimona på den israeliska hönans rede. Dimona är kärnreaktorn i Negevöknen där man kan anta att material till Israels kärnvapen produceras. Till vänster är den iranska hönan som inte kläckt några atom-ägg i sin reaktor, men som ändå hotas av en skum figur med automatvapen. – Ja, det är väl så den så kallade diskursen går idag, i alla fall om kärnvapenmakterna får bestämma.

Bilden nedan plockade jag från Pierre Gillys blogg. Det är ingen skämtteckning direkt, bara ett konstaterande från Amnesty International att medan oljebolaget Shell gör miljardvinster måste folk i Nigerflodens delta i Afrika (där man utvinner en massa olja) dricka orent vatten. Amnesty ville få in det här som annons i en tidning, men blaskan nobbade.


Jag undrar om det är smart i längden. Visserligen talar pengar, och oljepengar talar högre än en ideell organisations pengar, men bland annat med tanke på BP:s pyramidabla misslyckande i Mexicanska golfen kan man misstänka att oljepengar kommer att lukta mer och mer illa. Hela oljebranschen har en otrevlig doft att svavelväte. Och att vara förbunden med sådana missdådare verkar inte vara en framtidssatsning. Sist och slutligen kommer moral att tala högre än pengar, och vad skall då alla bolagsfifflare säga om sina röjarskivor Jorden runt? ”Ursäkta, vi visste inte bättre”?

En högklackad sko av vulkanstoft



Det ser ut som en högklackad sko med uppfälld plös nu placerats över vårt land. Men det är alltså stoftet från Eyjafjallajökul på Island som så att säga sätter ett stort fotavtryck över hela norra Europa och Norska havet. Och hur länge kommer nu det att vara? Hur som helst sätter det pekfingret på sårbarheten i det moderna samhället. Hade man flugit med zeppelinare tror jag inte problemen hade varit över sig stora så länge man inte flög direkt över vulkanerna.

Att hela Sverige lamslogs är bara struntprat. Jag åkte spårvagn och tunnelbana utan några som helst störningar under fredagseftermiddagen.

Men jag tror att Kildén på bloggen Kildén & Åsman hittar en intressant aspekt när de sätter det här flygstoppet i relation till förväntade problem med oljeförsörjningen framöver.

Tvärstoppet för allt flyg i norra Europa kan ses som en generalrepetition inför den era som inleds under det kommande decenniet. Oljan och därmed flygbensinen har sett sina bästa dagar. En del nya oljefält, som i Brasilien eller utanför Väst-Afrika, kommer inte att kunna motverka att alla gamla oljefält – utan Iraks – ger mindre och mindre i utbyte och att oljan blir dyrare och dyrare att hämta upp. Vi är på toppen av oljemiraklet, ”Peak-oil”, och framöver väntar en allt brantare utförslöpa. Gapet mellan tillgången på olja och en allt större efterfrågan kommer bara att bli större. Priset på det svarta guldet rasar i höjden och om några decennier kommer massturism med billigt flyg, ”fotbollsflyg” till England eller ”weekend shopping” i diverse metropoler, allt detta kommer bara att vara goda historier som man berättar från ”oljans glada dagar”.

Har vi några andra auktoriteter på ”peak oil”? – Jo faktiskt. De som dyrkar USA måste ju ta till sig rapporten JOE2010 som kommer från USA:s krigsmakt. Där gör man klart att ”peak oil” inte behöver ligga längre bort än om ett par år, det rör sig inte om decennier (MDB betyder miljoner fat olja per dag):

To generate the energy required worldwide by the 2030s would require us to find an additional 1.4 MBD every year until then.

During the next twenty-five years, coal, oil, and natural gas will remain indispensable to meet energy requirements. The discovery rate for new petroleum and gas fields over the past two decades (with the possible exception of Brazil) provides little reason for optimism that future efforts will find major new fields.

At present, investment in oil production is only beginning to pick up, with the result that production could reach a prolonged plateau. By 2030, the world will require production of 118 MBD, but energy producers may only be producing 100 MBD unless there are major changes in current investment and drilling capacity.

By 2012, surplus oil production capacity could entirely disappear, and as early as 2015, the shortfall in output could reach nearly 10 MBD.

Med andra ord kan det klippa till rejält om några år, och för en världsekonomi som är byggd på fossila bränslen bådar det inte gott. Ta vilket varupris som helst, det innehåller förmodligen någon kostnad för olja också.

Kanske det blir en seriereaktion på Island så att Katla flyger i luften också, med verkligt tråkiga resultat lokalt och runt norra Atlanten. Kallare väder, sämre skördar. Samtidigt kan en nedkylning av atmosfären på grund av vulkanstoff som blockerar solljus vara bra för att lugna ner växthuseffekten ett tag. Globalt var mars rekordvarm. Jag undrar om ”skeptikerna” uppskattar att det lugnar ned sig ett tag, eller om de bara tar det som ursäkt för att blåsa på med mer olja … men vänta, oljan börjar ju bli ekonomiskt allt svårare … vad göra?

Just nu diskuteras det hur det blir med återhämtningen i den pågående krisen och frågas om det blir en ny krasch. Vänsterekonomi skrev om det och jag lade in några funderingar i kommentarerna:

… jag undrar om man i stället för ”ny krasch” skulle kunna prata om en permanent och långdragen krasch. Alltså att det är samma krasch som håller på hela tiden, med kortare euforiska avbrott på börserna. Grundproblemen är ju desamma hela tiden, med en teknisk-vetenskaplig revolution som mal sönder ett kapitalistiskt system som redan härjas av överproduktionskriser. När börserna ibland rusar iväg uppåt är det nervösa ryckningar hos det spekulativa kapitalet som gör sig märkbara, men eftersom den reella basen är svag är dessa uppgångar inte uthålliga. Och detta är egentligen något som hållit på i årtionden nu, ungefär från senare delen av sjuttiotalet. Hur långdragen krisen blir beror av hur länge de gamla maktgrupperna kan hålla sig kvar, exempelvis de som drivit igenom euron som ett politiskt projekt med klen ekonomisk bas i många av medlemsländerna.

Vad har det här med vulkanstoft och ”peak oil” att göra? – En hel del faktiskt, det är nämligen stora och viktiga komponenter när vi skall försöka totalbedöma hur världsekonomin och därmed världspolitiken utvecklas framöver. Kortsiktigt påverkas en del branscher av flygstopp. på lite längre sikt kan exempelvis jordbruket drabbas av väderomslag på grund av vulkanaska i luften. Men just den teknisk-vetenskapliga revolutionen skulle kunna ta oss förbi de här problemen och ge oss en framtid, en ekonomi som håller, en politik som är för flertalet människor (ja, det innebär en politik som kommer att ta makten från diverse skumma minoriteter …).

Möjligheterna finns, och i det läget ser vi i Sverige hur de sista bastionerna för eventuell samhällsförändring i Riksdagen slänger alla principer överbord för att få bilda regering. De kan väl bilda regering i morgon och göra slutlig moralisk konkurs i övermorgon då. De är inte relevanta längre.

Det blir krisande och kanske kraschande nationella ekonomier framöver, det blir allt dyrare att hålla den oljeberoende ekonomin igång, kampen mellan överklass och underklass kommer att skärpas (överklassen kommer med allt grövre medel att försöka få underklassen att betala för den kris som överklassen skapat), den ekologiska krisen traskar på – detta borde ge goda möjligheter för människor som kan lägga fram trovärdiga alternativ vad det gäller att bygga nya samhällsstrukturer. Det som för bara några år sedan föreföll som utopiskt kommer att bli trovärdigt och realistiskt …

… eller också blir det en kollektiv katastrof orsakad av kollektiv dumhet och misskötsel. Hur skall vi ha det? Egentligen så sticks möjligheterna i mänsklighetens händer, men är den klok nog att ta dem?

Vilken prognosmakare skall man lite på?

Efter att ha gjort ett konst-igt krumsprång i föregående inlägg vänder jag nu intresset tillbaka mot ekonomiska super-frågor. Nämligen hur det förhåller sig med oljan, den svarta soppa som fortfarande håller mycket av världsekonomin igång.

För några dagar sedan skrev Kildén & Åsman om en förväntad rapport från IEA, International Energy Agency, om oljeutvinningens framtid. Det fanns misstankar om att rapportens siffror förskönats för att inte orsaka panik på börsen och andra otrevligheter.

Nu skriver en kritisk ekonom på Real-World Economics Review Blog om samma sak, och fastän de är långt borta i världen har de upptäckt en prognos som gjorts i Uppsala av professor Kjell Aleklett. Denne är också kritisk mot IEA:s prognos:

Kjell Aleklett, professor of physics and director of the Global Energy, unit has described the IEA’s report as a “political document”. Scientists who have worked on IEA reports have spoken of “pressure” being applied by the USA to misrepresent reality, the motivation being to keep oil prices low and to prevent a stock market panic.

Här finns en bild som jämför de två prognoserna. Som skribenten på Real-World Economics Review Blog måste det vara knepigt för beslutsfattare att bestämma sig för vilka ”auktoritativa dokument” som man skall stödja sig på när man ritar upp framtidens politik, och hur man över huvud taget skall lägga upp prognoserna. IEA är optimistiskt, vår man i Uppsala har ett scenario där den oundvikliga nedgången redan har börjat.

Här nedan är de olika rapporternas slutsats om energitillgångarna i framtiden. Klicka upp till större format så blir det läsbart också!

Globala energitrender till 2030

Jag prenumererar på nyhetsbrev per epost från Naturvårdsverket för att få snabb information om vad som händer. Man kan gå in här och anmäla sig för dem. Ofta innehåller nyhetsbreven hänvisningar till flera ställen där en intressant nyhet nämns, såväl där den behandlas journalistiskt kort som längre och grundligare i vetenskaplig form.

Det kom ett idag som är intressant både från miljö- och ekonomisynpunkt. IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, har tagit fram en rapport skriven av nationalekonomen Radetzki med titel Globala energitrender. Man kan hitta själva rapporten här. Den försöker titta på utvecklingen fram till år 2030.

Som kanske är bekant kom den brittiska Sternrapporten för något år sedan. Där hävdade utredaren Stern att kostnaden för en global klimatpolitik skulle vara 1 procent av den globala BNP:n per år. Radetzki säger i en radiointervju att

– Nu tror jag för min del att Jonathan Stern ljuger. Han friserar siffrorna. Jag tror att en djup klimatpolitik skulle kosta åtminstone två eller tre procent av världens BNP.

I och för sig ett häpnadsväckande uttalande: Stern ljuger, friserar siffrorna. Även om Radetzki snackar lite konstigt då och då är väl det här att gå över gränsen om han inte har några mer handfasta argument än vad han själv tror. Men … det väsentliga i det här sammanhanget är att de priser som konsumenterna fått betala de senaste åren för allt dyrare fossila bränslen kostar mer än så. Jag antar att ju längre tiden går, desto större blir såväl kostnaderna för att möta klimatproblemen som för att ta fram energin.

Och ytterligare några väsentliga saker kan tas fram ur rapportens prognoser fram till år 2030: fossila bränslen beräknas vara dominerande fram till 2030, vilket är illa, och kärnkraften är inte särskilt stor i de globala prognoserna (men stor i Sverige). Nu är ju prognoser inget annat än prognoser, och det är svårt att ta in oväntade tekniska genombrott i dem exempelvis. Eller kanske snabba och våldsamma politiska omvälvningar.

Att energipriserna finns som en komponent i alla andra varupriser är lätt att inse. Likaså att kraftiga prishöjningar på exempelvis olja kommer att slå igenom ända fram till konsumenterna av alla dessa varor. Radetzki tror inte att detta kommer att stjälpa världsekonomin, men då kan man fråga sig vad ”stjälpa” betyder. Det är illa nog om höga energipriser leder till svåra störningar – ta kostnaderna för att bygga om ett bilberoende samhälle som USA för att det över huvud taget skall fungera, jag undrar om inte de inblandade ändå kommer att fatta det som Jordens undergång!

Att ”oljan inte kommer att ta slut” är ett ganska ointressant resonemang, en kombination av klimatpåfrestningar och peak oil kommer ändå att leda fram till en situation där den får betraktas som en sinande energikälla. Och då kan man lika gärna börja titta på allvar på andra energikällor och sätta igång att bygga våra samhällen till energisnålare enheter.

Det är inte att oljan tar slut som knepar till det

Slut på olja -så påverkar det dig trumpetar Aftonbladet ut. Men jag påstår att det är inte där – nämligen vid den sista droppen olja – som problemet ligger.

Det är knappast troligt att bokstavligen all olja kommer att ta slut förrän hela Jorden försvinner, och skulle mänskligheten ändå närma sig en fas när oljan i praktiskt hänseende kan sägas vara slut så är oljeproblemen förmodligen över för länge sedan. (Möjligen är den avancerade civilisationen också över vid det laget på grund av oförmåga att anpassa sig till nya omständigheter.) Är man beredd att satsa obegränsade resurser kan den tidpunkten skjutas långt bort i framtiden dessutom.

Notera: obegränsade resurser. Med andra ord: ju dyrare oljan blir att utvinna, desto dyrare kommer den att bli i konsumentledet. Den tid verkar vara över när man kunde hitta lättillgängliga och lättexploaterade oljefält. Prospekterarna måste ut i allt besvärligare områden, utvinningen blir allt dyrare. Samtidigt är världsekonomin och världspolitiken uppbyggd på att billig olja finnas tillgänglig. Det farliga ligger i en situation där världen är uppbyggd på oljedrift samtidigt som tillgången på billig olja minskar. Något ”slut” handlar det inte om, däremot att ”någon” måste dra ner på sin konsumtion. Det lär ändå inte hjälpa så långt eftersom det i de flesta priser som världens konsumenter betalar ingår en delpost för att betala drivmedel. Dyrare drivmedel kommer att ge högre priser, och folk med små inkomster drabbas hårdast. Och det slår tillbaka på handel och industri i stort – upplagt för kris med andra ord.

Konsumenter, väljare, näringslivet, de kärnvapenbestyckade hangarfartygsgrupperna runt på haven – allt drivs med olja, och ersättningarna verkar inte riktigt trovärdiga. Särskilt inte som olja är en av flera grundläggande resurser där det finns problem med tillgången.

En del ekonomer rycker på axlarna och säger att ”blir oljan för dyr kommer den att ersättas av något annat”. Det fungerar bra i ekonomiska modeller, men hur ser det ut i världen idag? På sätt och vis stämmer det: jag läste att någonstans (var det i östra Turkiet?) ökar priset på dragdjur för att folk slutar använda bilar när bensinen blir för dyr. Men är det den framtiden vi vill se? – Det kan komma en kris av verkligt ödeläggande art när fossilbränslesamhället går i bitar. Inte för att ”oljan tar slut”, utan för att den blir en knapp resurs i förhållande till de behov som byggts upp under 1900-talet. Det oljeslukande USA ligger i det avseendet verkligen risigt till, men resten av världen hänger med i det avseendet. En faktaruta efter AB-artikeln tar upp en del av det här, men man lyckas väl inte få fram den stora katastrofstämningen. Här kommer att ställas krav på rejält politiskt ledarskap, men detta är svårt att urskilja. Jag har tidigare skrivit lite om Björn Forsbergs bok Tillväxtens sista dagar som tar upp bristen på ledarskap. Det är en intressant bok som jag nog får anledning att återkomma till.

Att en bortskämd ”medelklass” får dra ner på flygresandet är fullständigt oväsentligt i det här sammanhanget. Att lågprisflyget havererar är bara bra. Folk som nödvändigtvis skall ta flyg över dagen till London och shoppa får väl göra en dagsutflykt med pendeltåget till Södertälje i stället. I det här läget brukar folk i glesbygderna höja ett protesttjut om att ”alla bor minsann inte invid en tunnelbanestation” – men då kan man ju ställa frågan i vilken utsträckning energislösande glesbygder skall bevaras? En ny energisituation kommer att medföra en del tuffa frågor, men som svårbotad pessimistisk optimist vill jag ställa frågan om inte det här skulle kunna medföra en del positiva möjligheter också bara man kan kämpa ner de negativa krafterna.

(Bort)Bantat försvar och den f.d. enda supermakten

Hård bantningskur väntar försvaret meddelar Sveriges Radio. Det är i sanning intressanta uppslag som refereras. Att ”helt slopa Sveriges luftvärn eftersom vi har ett stort flygvapen som kan skjuta ner inkräktare”. Tre Gripendivisioner i stället för fyra, kanske med färre plan än tidigare planerat. Det minskande antalet skall ändå räcka till, menar man? Färre stridsvagnar och stridsfordon, och kanske skrotning av u-båtarna.

Skeptisk som alltid undrar jag varför exempelvis u-båtarna, med välkänd förmåga att hålla sig osynliga för fienden, skall skrotas? Är detta verkligen förslag som förslagsställarna tror på, eller ett försök att skrämma fram nya anslag till krigsmakten?

Krigsmakten ser lite underlig ut i stort. Det finns en förskräcklig massa befäl så den verkar övertung. Man har dock inte kommit till det läge som Kongo var i 1960 – då befordrades alla i armén en grad med följd att den nya kongolesiska armén blev den första i världen utan meniga!

Frågan blir alltmer akut: vad skall vi ha försvaret till? Har vi över huvud taget något försvar? Skall vi ha något försvar? I Aftonbladet tar Gunnar Ohrlander (”doktor Gormander”) ett välkänt ämne igen, nämligen den svenska truppen i Afghanistan.

Man kan se till det större mönstret. När England och Ryssland tävlade om makten i centrala Asien före Första världskriget kallades det The Great Game. Nu har vi The New Great Game, med USA, Kina och Ryssland som viktiga intressenter och konkurrenter om makten över dessa länder som här och där flödar av olja. Ohrlander tycker att Sverige inte borde vara med i den sörjan. Vad är det för idé med en krigsmakt som inte försvarar Sverige utan finns i utlandet och deltar i kolonialkrig? Jag håller med – de flotta paroller som ledsagade invasionerna i Afghanistan och Irak har fallit platt till marken. Det är inte befrielse, det är kolonialkrig. Och när det gäller specifikt Afghanistan och kampen mot talibanerna går det inte att bortse från ett internt spel där borta där delar av regimen i Kabul och krigsherrar i norr söker uppgörelser med talibanerna (och därmed har en annan dagordning än USA).

Sverige är på ett obehagligt sätt indraget i The New Great Game om oljan, med vapen i hand och dessutom på den sida som kan misstänkas förlora hela kampen.

Dagens Nyheter recenserar en bok av den kanadensiske historikern Gwynne Dyers After Iraq. (Fanns inte i nätupplagan tidigare i dag.) Dyer hävdar att USA och väst inte har något egentligt skäl att hänga sig fast i Mellanöstern. Visserligen finns 70 procent av världens oljetillgångar där, men alla de olika regimerna som sitter där är bara intresserade av att sälja, oberoende av vem köparen är. Det är inte regimerna, utan USA:s och västvärldens våld i regionen som har skurit ner oljeexporten från Irak och Iran.

Dyer ser två andra skäl till varför det spruckit för USA i Mellanöstern. Dels storhetsvansinne när USA blev enda kvarvarande supermakten som nu skulle se till att ingen annan utmanare någonsin skulle kunna sticka upp. Därav den våldsamma militära upprustningen. Dels 11 september 2001 som fick USA:s ledning att tappa huvudet fullständigt.

De här skälen skulle vara delar av en förklaring som inte är historiematerialistisk. Den förda politiken leder ju knappast till någon profitmaximering. Utan att ha sett boken har jag svårt att avge några kritiska synpunkter, men det finns uppenbarligen grupper som tjänar bra på krigspolitiken – tänk på Eisenhowers kända ”militär-industriella komplex”! Försvarskontrakt har en tendens att vara guldkantade, särskilt om man kan jaga fram en stämning av att det skulle vara opatriotiskt att kräva grundliga revisioner.

Sedan finns det ju alltid missbedömningar hos de som fattar besluten. Även om man kan visa att det är en ekonomisk jubelidioti att börja krig i Asien för att ta över dess oljefält, att det i själva verket vore mer ekonomiskt att inhandla oljan på världsmarknaden, så är det väsentliga att bossarna i USA tror att det är en rimlig och lönsam linje. Bara för att en stat eller ett företag tror sig arbeta för vinstmaximering behöver det inte betyda att varje beslut som staten eller företaget tar bidrar till detta. Beslutsunderlagen kan vara fel, de som tar besluten kan vara korkade. Långsiktigt misstänker jag att ekonomin kommer att tvinga USA att ställa in sitt irakiska och afghanska blodbad, men det är alltså långsiktigt. Och det är inte säkert att USA:s ledare ändå drar de rätta slutsatserna av det hela.

Sedan är ju USA inte den ende aktören. Flera arabstater vid Persiska viken som har sina valutor knutna till dollarn har problem med inflation och funderar på att släppa knytningen. Frågan är om de skall hänga sig på några andra existerande valutor, eller möjligen gå över till guldmyntfot och göra sig av med papperspengar? Att sitta på en hög allt mindre värda dollar är knappast ett alternativ för dem. En annan artikel i Asia Times on Line säger rent ut att USA är en före detta supermakt nu och gör intressanta noteringar om landets relationer såväl till Mellanösterns oljeproducenter som Ryssland – ett land som inte har brist på olja! Ett USA som byggt sin makt på billig inhemsk olja förlorar nu makten till utlandet när man blivit beroende av oljeimport. Och för oljedollar kan statliga fonder i arabvärlden köpa in sig i USA, vilket orsakar oro. (Ja, det är möjligt att USA håller på att bli en papperstiger, men ännu har tigern makt att bita ihjäl folk Jorden runt,)

Nå, för att dra ihop trådarna: Sprickorna i ”den enda supermakten” blir allt tydligare i och med att dess ekonomi eroderar och vi kan väl kanske utnämna USA till ”den före detta enda supermakten”? USA för ett antal misslyckade krig, varav ett innefattar en liten hjälptrupp från Sverige. En svensk opinion säger: Ta hem trupperna. Samtidigt leder en ekonomisk kris till allt större nedskärningar i den väpnade styrka som antas bevaka vårt lands gränser mot aggressiva utlänningar. Russophober, det är dags att hetsa upp er – för första gången sedan 1990 finns militär utrustning med på segerparaden efter Andra världskriget på Röda torget i Moskva. Själv tror jag inte att det spelar så stor roll nu, men man vet ju inte vad som händer om några år. Särskilt inte om NATO-fantasterna lyckas med någon kupp och definitivt knäcka neutraliteten även formellt.

En framåtblickande svensk utrikes- och säkerhetspolitik borde se förbi USA och dess sönderfallande intressesfär och i stället inrikta sig på det här århundradets uppåtgående stater. Den bör också avvisa förvandlandet av EU till en krigförande organisation (minns hur gråtmilda personer för inte så länge sedan pratade om ”fredsprojektet” EU, men det var ett tag sedan de hördes av). Främst bör utvecklingen av politiken ske i form av en demokratisk debatt där inte smågrupper med egna dagordningar tillåts operera och bestämma.

De som fattar illa …

… verkar vara i flertal enligt den här läsarundersökningen hos Aftonbladet. Såvida det inte finns en smart baktanke: ”Om vi utvinner så mycket olja som det går och eldar upp den fort som phan kommer vi snabbare bort från oljeberoendet (och från det mesta andra också, för övrigt)”. Mänsklighetens fortlevnad är inte garanterad. En del kanske tycker att det är skönt. Finns det ingen morgondag behöver man inte oroa sig för framtiden.

———————————————————————————–

Är det bra att man letar efter olja i Östersjön?
Ställningen just nu:
Ja (65.9 %)
Nej (34.1 %)


Totalt har 18417 personer röstat.
Omröstningen startade 2008-04-28 07:09