al-Qusair – Stalingrad, Aleppo – Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker ”Allah är större” hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. ”Rebellernas” tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, ”regimen vacklar”, folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har ”rebellerna” inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. – Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är ”rebellerna” som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort ”rebellerna” från det ena området efter det andra. (Ja, ”motståndare av den här typen” – jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För ”rebellerna” och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. – Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade ”rebellerna”. Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa – och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår ”Operation nordlig storm” omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När ”rebellerna” slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte ”rebellerna” ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk …

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? – Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja ”rebellerna” i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så …

Det är ju lätt att ta till termer som ”epokgörande” eller ”historisk”. Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? – Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Tre frimärken – tre olika historier

Det här är tre frimärken ur min gamla samling som jag passade på att scanna när jag ändå hade scannern igång nyligen. Numera är jag inte aktiv samlare men märkena har jag kvar. Dessutom tror jag att jag lärde mig mycket om världen på den tiden jag höll på. Inte bara vad ursprungsländerna hette och var de låg, utan om politik, vetenskap, natur, kultur etc. Varje frimärke har en historia att berätta (fast ibland var den rätt sjaskig, nämligen att klå frimärkssamlare på pengar). Men här är de tre:


Rachel Carson, vetenskapskvinna och författare från USA, som kom med den epokgörande boken Silent Spring (Tyst vår) 1962 och satte ljuset på giftanvändningen i det moderna jordbruket. Gifterna hade ju en otrevlig tendens att ta kål på mer än bara de skadeinsekter och växtsjukdomar som de skulle skydda emot. Här är lite mer data i svenska Wikipedia. Hon är väl värd att få pryda ett frimärke. Jag har inte läst Carsons bok, däremot en svensk motsvarighet av Hans Palmstiernas Plundring, svält förgiftning. Carsons bok ogillades av industrins bättrevetare i USA, och jag tror inte Palmstierna blev så mycket bättre bemött i Sverige. Naturskydd var inte något som stod högt på betongpartiernas dagordningar under sextiotalet.


Här måste jag göra en gissning, för jag vet faktiskt inte vad detta skall vara så att säga officiellt. Men frimärket är från Chad (stavas Tchad på franska), en av jättestaterna i centrala Afrika vid sydkanten av Sahara som nu är utsatt för inbördesstrider. Uppe i norra delarna finns klippområden, och bland klipporna i Sahara finns målningar kvar från en lyckligare tid för flera tusen år sedan när det var en bördig savann där i stället för öken. Min gissning är att det här är en klippmålning som föreställer en struts. Eller något annat … .


Det sista exemplet här kommer från inte ett, utan två imperier. Själva frimärket är från det enorma Ottomanska imperiet som bröt samman efter Första världskriget. Kvar blev det som idag är Turkiet, resten förvandlades till områden som mer eller mindre kontrollerades av engelska och franska kolonialister.

Här har engelsmännen tagit ottomanska frimärken och tryckt på en text som talar om att märken gäller i Irak och att området ockuperas av England. Engelsmännen som erövrade Bagdad 1917 trodde väl att de skulle kunna spela befriare och lura skjortan av de dumma infödingarna. I själva verket fick de aldrig riktig kontroll över landet, trots att de till och med använde giftgasbomber. Historien går igen.