Vad med pensionsåldern?

Bara en liten tanke: när det nu slår till med en rejäl ekonomisk kris som dessutom gissningsvis gör att mängder av människor permanent kommer att kastas ut från arbetsmarknaden … är det då vettigt att höja pensionsåldern!? – Jo, det är klart om man tycker att det är roligt med medelålders och äldre som skall söka arbeten som de aldrig kan få. Annars inte.

Vem betalar?

Jag pratade nyss med en släkting som var upprörd över kritiken mot invandrarna. Hen hävdade att åttio procent av de som arbetar med åldringar i det aktuella området kommer utifrån, och att många av dem är väldigt bra på att ta hand om äldre. De är vana vid det hemifrån. Och det har jag inget att invända emot – har någon det? Ju bättre mänsklig omvårdnad, desto bättre. Men nu glider utvecklingen åt ett annat håll.

Vad man kan fråga sig är varför det finns så negativa attityder mot äldre i Sverige och många andra av de gamla industriländerna. Medför kapitalismen att de äldre blir bokföringsposter som går minus hela tiden? ”Köttberg” som någon uttryckte det när han råkade prata om pensionärerna. Jan Myrdal har tagit upp det här och kallat det för hat mot de gamla. Detta jämfört med andra kulturer där man inte tänker så, utan tar hand om de gamla.

Annars kan man se det här som tregenerationsspelet: barnen kostar, sedan blir de arbetande vuxna som betalar till barn och gamla, och till slut blir de pensionärer som kostar. Men när mellangenerationen underhåller pensionärerna (sina föräldrar och andra som betalt deras barndom, i princip) betalar de ju tillbaka för vad de själva fått tidigare.

Det är få människor som ärligt kan säga att ”jag har minsann fått betala för allting hela mitt liv”. Kanske som vuxna, men knappast som barn. Men den lilla detaljen glöms lätt bort när det skall skäras ner på pensioner och vård. I valtider må politikerna tala vackert om ”våra gamla”, men det tycker jag låter som en antydan om att dessa ”gamla” står utanför, att de inte tillhör det riktiga samhället där politikerna och deras uppdragsgivare bland de verkliga makthavarna sitter och mår gott. … Mår gott på det samhälle som den nu grånande generationen, och dess föregångare, byggt upp.

Orimligt. Yrkesförbud? Pensionsstöld

Man bör vara försiktig med uppjagade rapporter i media. Det händer ofta att viktiga detaljer medvetet eller omedvetet faller bort. Skulle dessa detaljer också presenteras skulle bilden av händelsen kunna bli helt annorlunda. Jag minns när det för många år sedan pratades upprört om ”det meningslösa våldet” när en yngling blev ihjälslagen på Söder i Stockholm. Det verkade som en oskyldig kille som råkade illa ut – senare blev det en helgalen figur som försökte slåss med en planka men själv fick en definitiv smäll (om jag minns rätt). En del ‘underliga’ domar i brottmål kan också skrivas på detta konto. När domstolen tar hänsyn till alla fakta i målet så kan det komma fram saker som media inte rapporterat om, etc etc.

Nå, efter dessa till försiktighet manande inledande ord vill jag hänvisa till en artikel på den ständigt invandrings- och islamtjatande sajten Avpixlat. Den handlar om att en tillfälligt inhyrd gymnasielärare här på Söder förlorat jobbet på grund av att han är engagerad i sverigedemokraternas ungdomsförbund sdu. Ingen annan anledning har angivits än att vissa elever påstått sig vara oroade. Grabben har inte fått några anmärkningar vad det gäller utfört arbete, det har han utfört bra och inte agiterat under lektionerna eller uppträtt olämpligt mot någon.

Om detta stämmer är avsked orimligt och luktar yrkesförbud. Frågan är om det skadar sverigedemokraterna, eller om det snarare ökar partiets dragningskraft. Om man inte automatiskt ser alla sd-are som Fan själv kan det ju luta åt att man i stället får sympatier för den som uppenbart behandlas fel. Vill antirasisterna verkligen ge sd en offerroll?

Det gäller att inte bara ta sd som invandrarfientliga tokar, även om de har en irriterande vana att försöka få det mesta att handla om invandring. Jag fick syn på den här Avpixlat-artikeln som handlar om plundringen av pensionsfonderna, skriven av en äldre statistiker med erfarenheter av området. Sådant är ju politisk dynamit. Själv tappade jag 3/4 av min intjänade ATP exempelvis, och jag är ju inte ensam om detta. Ilskan är stor över vad som hänt, och nyligen sänktes pensionerna igen.

Anledningen till att sd ändå kanske inte kan driva frågan hårt är att partiets ekonomiska filosofi är ganska primitiv. Förmodligen kommer man att stupa på frågan ”var skall pengarna tas ifrån?” om det blir tal om återbetalning av knyckta pensionspengar. Då blir det väl lite allmänt svammel om att invandrarna kostar för mycket, och så är den frågan död.

Jag antar att partiet fortfarande tror på ”finansiering” i varje läge … men om partiet inte gör det, utan tar till sig modernare penningteorier kan det bli en annan sak och ytterligare en röstmagnet. Men just det tycker jag vänstern (vad man nu menar med detta begrepp numera) skulle ta tag i i stället. Hur som helst: man skall inte underskatta det där gänget, även om de ibland kan lägga ganska tjocka lager av pixlar över saker som de inte vill att folk skall se.

Revolutionärer söker pensionärer

Det var ett tag sedan jag nämnde vad som sig förehaver i den lilla tidningen Arbetarkommunen, men de senaste numren har ägnats åt grundutbildning för Oktoberrörelsen. Det kan nog behövas för en rörelse som har större ambitioner än exempelvis nu kongressande vänsterpartiet.Vill man byta samhällssystem krävs det mer än om man bara vill byta regering (och eventuellt komma med i regeringen själv).

Nyårsnumret av Arbetarkommunen behandlar den spännande frågan om ”Revolutionen och dagskraven”. Kan man inte säga som en allmän tumregel att partier som börjar som revolutionärer men sedan backar till att bli dagskravsreformister kommer att sluta som tomma skal som inte ens klarar av dagskraven? – Hur som helst, diskussionen i det lilla utrymmet i tidningen kan ju inte bli så djupgående, och jag hakar på sista delen som bland annat innehåller en kortfattad klass- och gruppanalys. Man pekar på inte bara arbetarklassen utan även grupper som kan vara arbetare men också vara något annat. Ibland både/och. Funktion i samhället, ålder, intressen och liknande gör att vi får en besvärlig sortering av folk. Men sist och slutligen blir det ändå individens inställning till att bevara eller förändra samhället som är det avgörande, oavsett hur många andra etiketter man kan klistra på personen i övrigt.

‘Pensionärer’ är en grupp som finns på listan i artikeln, men bara i en kort lista över ”andra grupper som har krav som måste finnas med i våra beräkningar”. ‘Pensionärer’ är en grupp lika diffus som ‘ungdomar’ eller ‘kvinnor’, men kanske mycket viktig framöver. Jag skrev om hotet mot pensionärerna/pensionerna för ett tag sedan. I ett Europa med ganska hög medelålder är det en fråga som är laddad med mycket dynamit när de nyliberala regeringarna försöker pressa pensionsåldern uppåt samtidigt som man är ute efter att konfiskera pensionsbesparingar.

Några funderingar: Om vi bara ser till OR så är tendensen ganska ungdomlig och verkar passa dåligt för äldre människor som kanske inte ens tycker att förortsrappare, ibland med gangsterprofil, är kulturens främsta vinning … utan att de mest är tjatiga yngre manspersoner. Dragning åt slagsmåls(o)kultur kan också verka skrämmande. Ur den synpunkten kan det vara bra att ha en särskild organisation där man kan få knyta näven utan att bli stressad av adrenalinfulla ynglingar.

Att OR delvis beror av en splittring av KP är ju negativ med tanke på att KP förefaller ha en ganska hög medelålder. Annars skulle ju kombinationen vara bra av unga arga och äldre nästan lika arga. Men det kanske inte är KP-åldringar som är kärnan i framtidens revolutionära pensionärsrörelse utan en bredare krets? – Och vad kan den kretsen bidra med? Ta enorma livserfarenheter och kunskaper från alla möjliga områden. Erfarenheter från olika näringar och organisationer som är nyttiga för att skapa en övergripande politik för livets olika områden.

Notera att de som är på väg in i pensionärslivet nu ändå är tillräckligt unga för att ha några årtiondens liv i datorsamhället i bagaget, och datorisering är en förutsättning för välorganiserad socialism framöver. Samtidigt är ju många äldre tillräckligt coola för att inte hoppa på varje nyhet direkt, utan ser nyheterna i ett historiskt perspektiv (‘jaha, nu tänker dom köra det där igen …’). Med perspektiv kan det vara lättare att se vad som fungerar, och vilka möjliga alternativ som finns utifrån en given situation.

Det bör finnas några tusen personer i Sverige som var med i det förra vänsteruppsvinget omkring 1970 och kanske gärna svingar sig en gång till på livets höst – där finns en tänkbar rekryteringsbas. (Här menar jag inte mediakändisar och liknande, utan okända människor som lugnt och stilla arbetat under alla år.) Med en bra politik kanske till och med en del borgerliga individer skulle kunna tänkas vilja samarbeta när de ser hur samhället knakar i sina fogar – ungefär som Marx förutsåg i Manifestet.

Är det möjligen upprorets flammor vi ser därborta?

Annars finns det ju en del sociologisk forskning från senare delen av 1900-talet som borde vara användbar om man vill veta hur det verkligen ser ut i klassamhället. Det förs en massa propaganda  för att dölja arbetarklassens existens och i stället föra fram någon sorts ‘medelklass’ som mönster för hur större delen av svenska folket bör placeras i samhället. 1972 kom några häften från dåvarande KFML som behandlade det svenska klassamhället. Senare har forskare som Göran Therborn och Göran Ahrne (samt USAmerikanen Eric Olin Wright och grek-fransosen Nicos Poulantzas) bidragit till att plocka fram nya data. Ibland har man lyckats visa att Marx’ klassanalys från Manifestet fortfarande stämmer rätt bra!

I artikeln i Arbetarkommunen pekas ‘tjänstemän’ ut som en separat grupp. Frågan är vad som avses här, ingen förklaring ges, och etiketten tjänsteman kan ju betyda väldigt olika positioner i samhället. Jag behandlade en del av det problemet i en uppsats i historia som man kan hitta här. Tycker själv att den blev rätt bra.

"finansiell repression"?

Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff …:

…  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.

Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den ‘teoklassiska’ nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare – de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offenliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron

Men så var det det där med ”finansiell repression” som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.

Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra ”bundna inhemska åskådare” kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar ‘egentligen’ är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker ”alla pengar är skuld”, eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller …?)

Europa mot pension

Som den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar ser det betyder det färska avtalet om ekonomiskt stöd från Ryssland till Ukraina att Europas drift in i pensionärstillståndet fortsätter, och USA står förvirrat kvar utan allierade. Tidigare har M K B kallat demonstrationerna i Kiev en CIA-operation. (Här också.) Kanske den har misslyckats, beroende av en långsiktig och säker rysk diplomati. Samt att ryssarna känner medvind och har medel att hålla ukrainarna under armarna. I bakgrunden torde kineserna heja på. De har ju också ekonomiska intressen i Ukraina numera, har jag för mig. ‘Den svarta jorden’ lockar utländska investerare/profitörer. Och Ryssland idkar ‘brutala påtryckningar’ mot Ukraina genom jättelån och lägre energipriser. 

Bildt får väl svälja den bittra kalken och gå vidare. EU får nöja sig med att Serbien nu är klart för medlemsförhandlingar om den tänkta inkorporeringen av Ukraina misslyckas. Måste väl svida hos gamla ‘drang nach Osten’-tyskar, och i USA som vill flytta sin styrkor in i det gamla Rysslands hjärta – men kanske det är bättre att ägna sig åt ålderskrämporna i stället för att försöka spela unga virila stormakter?

Albanien vill också in i unionen men har stött på patrull hos några EU-medlemmar. Vore det inte bättre om Georgi Dimitrovs gamla idé om en Balkanfederation grävdes upp, så att det blev ett samarbete mellan relativt jämlika parter? Gamla Jugoslavien, Bulgarien, Rumänien och Albanien vore partners på ungefär samma nivå. Om de skall samsas med exportmonster som Tyskland och Sverige blir de bara illa tilltygade och krossade av ‘besparingar’.

***

Världen ändras, men hur mycket intresse finns det för det i Sverige? En del inom affärsvärld och kultur noterar nya marknader och möjligheter, men bland politikerna? Hos dem känns det inte som framtiden finns, annat än som ett plötsligt uppflammande och lika snabbt döende jippo då och då. ‘Matlandet Sverige’ känns verkligen inte lika tungt politiskt som en genomgripande plan för landsbygdsutveckling. Medan den planen inte finns köper svenska imperialister jord i Ukraina. Politikerna funderar väl på sin pension. Alla antas fundera på pensionen. Det är visserligen ett framtidsprojekt, men är detta det framtidsprojekt vi behöver?

Pensioner snart och i en fjärran framtid

Observera den lätt förvånade minen hos denna mus! Hen undrar förmodligen hur man idag kan ha den minsta aning om hur den svenska ekonomin ser ut 2022 eller – ännu konstigare – 2034!

Nu börjar det komma konkreta förslag om pensionerna, och ganska fånigt ser det ut. Man skulle ju kunna tro att icke helt obetydliga saker, som verkan av ett alltmer datoriserat och robotiserat samhälle, skulle slå igenom på tänkandet, men så verkar inte fallet.  Att det skett oerhörda produktivitetsstegringar medan befolkningen ökat mycket långsammare tar man inte hänsyn till. Den så kallade försörjningsbördan (läskig term) torde inte vara så tung som påstås från somliga håll. Jag har skrivit om det tidigare. Vi kan köra en repris på ett av diagrammen från det inlägget. De tre övre färglada kurvorna är olika mått på produktivitetens tillväxt i Sverige 1950-2010, den lågt liggande gröna kurvan är befolkningsutvecklingen under samma tid.

Medan produktiviteten ökat ungefär 10 gånger 1950-2010 så har befolkningen ökat ungefär 1,3 gånger. Det är en rejäl skillnad.

Politikerna förefaller i hög grad ännu leva kvar i industrisamhällets epok i stället för att försöka se framtidens möjligheter. Kanske det också går att se bakåt och lära sig en del av hur mer traditionella samhällen fungerade. I en del av dem tog man hand om sina gamla, betraktade dem inte som belastning (vilket man kan misstänka att delar av dagens politikeradel gör). Dessutom torde politikerna leva i ”pengarna-är-slut”världen, vilket krånglar till deras tänkande ytterligare.

Och så borde ju frågan omedelbart ställas: hur mycket vet vi om hur ekonomin i landet och samhällets organisering i stort ser ut om tio år? Att spå om hur det blir framåt 2030 tror jag är väldigt svårt – åtminstone om man skall spå rätt. Och därmed blir det väldigt svårt att tala om hur pensionssystemet skall se ut. Det kanske inte finns kvar ens då. Ett positivt alternativ kunde vara att pensioner och en del andra system bytts ut mot medborgarlön. Folk som sköter sig kan få arbeta lite då och då, dessutom.

Nu skall man inte stirra bara på åldersgränser för de närmsta åren, det kan vara missvisande. Titta också på de faktiska ersättningsnivåerna. Om åldrarna inte ändras så mycket, eller kanske inte alls, medan ersättningsnivåerna sänks, blir det ju ändå som en faktiskt höjning av pensionsåldern. Och det torde drabba dem som är mest betjänta av att få gå tidigt och få lite ro för sina slitna kroppar.

På sätt och vis gör det inget om förslag är dåliga – de kan ju ge upphov till bra diskussioner och kanske leda fram till bra förslag!

15-30 procent fattigpensionärer framöver?

Det går att vara professor i allt möjligt, exempelvis i Äldre och åldrande. En sådan finns vid Linköpings universitet och har skrivit en bok om pensionssystemets förväntade praktiska resultat framöver. Det kan ju passa bra som uppföljning till vad jag skrev om igår. Professorn säger bland annat följande:

– Vi har ett pensionssystem med inbyggda orättvisor, och om det får fortsätta verka lär vi få vänja oss vid att allt fler äldre blir fattiga, är slutsatsen. Inom en inte alltför avlägsen framtid beräknas 15-30 procent av pensionärerna vara fattiga.

Vi får en skiktning som vi inte sett sedan början av 1900-talet.

Hur löser man den här frågan då? För ett riktig oppositionsparti vore pensionerna en riktigt hård käpp att smälla i skallen på regeringen. Men var hittar vi ett sådant riktigt parti? Socialdemokraterna är ju djupt insyltade i de här försämringarna. Som systemet är upplagt nu är det ganska få yngre och medelålders som kan vara säkra på att inte utsättas för stora försämringar vid pensionen, och detta på grund av omständigheter som individen inte själv kan påverka. Ett sådant instabilt och farligt system är mycket svårt att försvara, men var finns angriparna?

Pensionsfunderingar

Det där med pensioner kan vara ett hett diskussionsämne. Här är två motsatta ståndpunkter:

  • Du måste spara som en galning när du är ung så att det finns några pensionspengar när du blir gammal.
  • Eftersom pensionerna betalas ur vad samhället producerar när du blir pensionär så kan du inte inte kräva mer än så (högst) oavsett hur mycket du sparat tidigare.

Slutsatsen av det här kan ju bli att det är meningslöst, och faktiskt på gränsen till bedrägligt, att tubba ungt folk att pensionsspara i kanske fyrtio år. De pengar som du inte använde själv utan satte in på pensionskonton riskerar att försvinna helt enkelt. Risken är stor att de försvinner i spekulationskapitalets stora svarta hål och därmed bidrar till att underminera den produktion, forskning och utveckling som skulle kunna betala framtidens pensioner.

Det är bra om generationerna håller sams

Det finns några andra underligheter som man stöter på ibland, och som verkar bygga på följande resonemang: det finns två grupper (generationer brukar man tala om), nämligen arbetande och pensionärer. Den arbetande generationen börjar från noll och bygger upp någonting, och ur detta någonting betalas även pensionerna. Och det skall pensionärerna vara förbannat tacksamma för, och inte gnälla.

Jag tror att det ser ut så här:

Det finns årsklasser som vi alla glider in och ut från. Från noll och en massa år framåt. En lång och tidig period är barn- och ungdomen, när vi inte producerar så mycket utan mest konsumerar. Dessutom på andras bekostnad. Numera är ju den perioden rätt lång eftersom de flesta tröskar genom en lång rad av skolår. Tiden från noll till säg arton är några år längre än vad man kan förvänta sig att leva om man går i pension vid sextiofem. Och då kan vi ändra på resonemanget och förslagsvis hävda att när dessa barn och ungdomar förhoppningsvis växt upp och gör något arbete och betalar till pensionärerna så betalar de tillbaka vad de tidigare fått. Jag misstänker att en del bortskämda ungdj-r inte fattar detta, men moraliskt låter det rimligt.

Låt oss nu titta på de som arbetar och inte är pensionerade. Har de börjat från noll? Eller är det i själva verket så att de kliver in i en befintlig produktionsapparat som byggts upp under lång tid, och sedan bara knåpar vidare med den? – Stora delar av kunskaperna och de materiella tillgångarna idag har skapats av de nu arbetandes föräldrar, av deras föräldrar, och så vidare. Även här kan vi tala om att betala tillbaka med tacksamhet för vad våra föregångare gjort.

Och till slut: med en vid definition av arbete, som inte bara innehåller lönearbete utan alla möjliga nyttiga saker som folk gör, så borde en stor del av pensionärerna också ses som arbetande. De jobbar i föreningar och klubbar, går kurser, umgås, passar barnbarn, pysslar i koloniträdgården etc etc.

Det behövs ett vettigt system för arbete och pension där man slipper de konstigheter som råder nu, och som inte bygger på ett industrisamhälle som fanns för femtio år sedan.