Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Folkrepubliken Walmart – recension

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Den passar bra i den modell som Marx skissade upp i mitten av 1800-talet. Jag återkommer till detta efter att ha gjort några anmärkningar av kritisk natur.

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190 – tillgång på information möjliggör ju planering och beslut.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Men jag tror att det är en väldigt viktig fråga.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Nå, slut på klagomål och över till boken, som för övrigt också har fått en entusiastisk recension här).

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns idag i form av datakraft, program, streckkoder etc., men den finns i kapitalistiska och inte så snälla storföretag. Walmart, baserat i USA, beröms för dess ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med egna budgetar och det interndebiteras hej vilt, utan alla arbetar mot samma mål. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Författarna berättar också om ett annat storföretag som fick för sig att arbeta som om olika avdelningar var egna företag på en intern marknad, och det kraschade. Lite av den trenden såg jag i mitt gamla bolag, för övrigt.

Här har vi kärnpunkten: företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns inte för att ta hand om behov om dessa inte är lönsamma. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution med olika syften. När socialdemokrater i Sverige hävdade att ägandet inte spelar någon roll (när man just var i färd med att privatisera offentlig egendom) hade de fel. Frågan är om de begrep det själva?

När privata läkemedelsföretag inte vill ta fram vissa mediciner är det av ekonomiska skäl – efterfrågan saknas. En offentlig tillverkare skulle kunna se till behovet i stället. Planering för efterfrågan eller planering för behov: det är frågan. Grundforskning är inte något som vinstdrivna företag gärna ger sig på eftersom den kan kosta mycket och ge litet. Om däremot statlig finansiering träder in så träder också företagen in på ett senare stadium – om det finns givande forskningsresultat att göra pengar på.

En tanke angående planeringen av Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om vinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten? – Planeringsmetoderna må vara rätt neutrala sedda som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klassynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen alltid av kriser, mer eller mindre allvarliga. Det kan vara olika orsaker, och även kriserna kan se olika ut. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Men i det här fallet finns två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion (datorisering, AI) orsakar störning, skador, lidanden, även om somliga kan tjäna grovt på dem. (Hur kapitalets användning av modernaste tekniken drabbar de arbetande beskrivs i den här boken, men för svenska förhållanden kan man läsa Kapitalets automatik av Mikael Nyberg.)

Men dels också att störningarna kan förvandlas till något nyttigt, en möjlighet att göra något nytt. Och därmed kan elaka Walmart, med sina fantastiska system där man internt arbetar enhetligt och effektivt, visa vilka möjligheter som en planerad marknad ger. Det gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan elak stor firma, näthandlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata. Det är ju ganska enkelt när det handlar om kunder som gör sina sökningar och eventuella köp på nätet. Man noterar och sparar. Med sådana kunskaper kan man så småningom börja förutse kundernas beteenden och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, men ungefärliga, och det blir ändå prognoser (gissningar) som fungerar bra för planeringsändamål. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras. Det gick inte i de gamla handräknade sovjetiska ettårs- och femårsplanerna, trots att avancerade beräkningsmetoder (lineär programmering) hade tagits fram redan på 1930-talet. Med rejäl datorisering hade kanske även de sovjetiska planerna kunnat klara sig bättre, men så skedde inte.

En annan aspekt på att mängden personliga data samlas hos privatföretag (och hos andra organisationer) är dock hur det går med den personliga integriteten och tryggheten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Exemplen från Walmart och Amazon inriktas mest på ekonomins distributionssida. Tillverkade saker skall ut till konsumenterna så billigt som möjligt. Skulle resonemanget ändras om man tog tillverkande företag som bas? – Jag har inte funderat så djupt på den saken. Men det är ju ändå företags massproduktion som är basen för industrikapitalismen. Rollen för Walmart & Co. är ju mellanhandens: att få ut varorna till slutkunden så att kretsloppet fram och åter fungerar smidigt och så snabbt och billigt som möjligt. (Se för övrigt det här om snabba leveranser från kinesisk synvinkel.)

Boken motiverar starkt för att argumentet mot planekonomin, att den är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter, inte stämmer. Bolag som Walmart och Amazon bevisar detta i praktiken. Något som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”med vilket mål skall vi göra detta?”. Den andra frågan kan, med hänsyn till det rådande klassamhället och dess härskande särintressen, kompletteras med ”får vi göra det?” Som Marx skriver (se nedan) ställer sig mänskligheten inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Affisch från Somalia för första maj 1977. Marx, Engels, Lenin samt dåvarande presidenten Siad Barre antar jag. Och en man i blåställ som i en väldigt ansträngande kroppsställning vinkar med Kommunistiska Manifestet. Dock knappast ett land som var redo för socialismen. Inte enligt gubbarna högst upp i alla fall.

Här är några utdrag om vad Marx tänkte om samhällelig utveckling. Jag hävdar, bör det kanske sägas, inte att Marx hade rätt i varje ord – ibland blev det fel. Men det viktiga är att han hade ungefär rätt. Klart bättre än att ha exakt fel.

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867:

I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid. …

Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren – och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.

Läser Lange i sommar (kanske)

Det här är den polske ekonomen Oskar Lange (1904-1965):

Oskar Lange (från Wikipedia)

Lange var polsk marxistisk ekonom av förkrigsmodell som efter andra världskriget deltog i uppbygget av den polska folkdemokratiska staten. I hyllan har jag en tysk översättning av en av hans många böcker.  Originalet heter Ekonomia polityczna, tom 1, först utgiven 1959, och på tyska blir det Politische Ökonomie Band 1. Boken har stått där i många år, i stort sett oläst frånsett de första kapitlen. Nu är den spännande frågan: pallar jag för att läsa hela boken? Den är rätt tjock. Och så är det rätt trögt med tysk text på nära 400 sidor!

I svenska wiki-artikeln står det om den här boken: ”Bland annat med sitt stora verk Politisk samhällsekonomi (1959) gav han polsk ekonomisk forskning en speciell profil som förenade västerländska metoder med marxistiska premisser.” I den engelska längre artikeln påstås det att Stalin (Hitlertysklands besegrare) uppskattade Lange, och att denne var mellanhand mellan Stalin och Roosevelt. Samtidigt undrar jag om Stalin skulle ha gillat Langes ”marknadssocialistiska” idéer. Den typen av ekonomiskt tänkande hade ju börjat titta fram redan omkring 1950 i Sovjet och kritiserades i Stalins sista ekonomiska arbete, Socialismens ekonomiska problem i SSRU från 1951. Stalin tänkte nog ungefär åt rätt håll: marknadssocialismen blev inte bra, tillväxten avtog och till slut kraschade systemet. (Men detta var ju inte enda orsaken! Se det här gamla blogginlägget.)

Ytterligare en artikel ger lite mer upplysningar om hur Lange på trettiotalet tänkte sig socialistisk planering. Detta var alltså i fördatorisk tid, men redan på femtiotalet kunde han börja på att fundera på datamaskiner i planeringen. Vidare styrsystem: jag har svaga minnen av att ‘cybernetik’ var ett begrepp som var i svang i mitten av sextiotalet, och då kanske inspirationen kom från Polen. ‘Återkoppling’ var väl svenska benämningen. Jag använde inte just det uttrycket, men i ett par inlägg på Lindelöfs blogg nyligen beskrev jag faktiskt hur ett system med återkoppling kan fungera med den datoriserade teknik vi har idag (se här och här).

Att Lange såg kopplingar mellan marxistisk och neoklassisk ekonomi förstår jag eftersom de vilar på samma grund: den klassiska nationalekonomin. Men frågan är hur stor affär man skall göra av likheten. Hur som helst, hur lyder den grundläggande definition av ‘politisk ekonomi’ enligt Lange (min översättning):

Den politiska ekonomin eller samhällsekonomin är vetenskapen om de samhälleliga lagarna som reglerar produktion och distribution av materiella varor för att tillfredsställa människornas behov.

Jaha, men tjänster då? – Det kanske kommer fram så småningom? Om jag kommer igenom boken.

Önskas: ordning och reda (?)

Nedanstående bild hittade jag på den här sidan, där det kortfattat berättas om datamaskiner i den sovjetiska planeringen hos GOSPLAN.  Den föreställer några damer som arbetar med maskinen ‘Kiev’. Det var på den gamla goda tiden när datorerna alltså hette datamaskiner och var stora som hus, men ändå prestationssvaga jämfört med en ordinär bordsdator idag!

 
Varför tar jag upp detta ämne? Datorer är bra hjälpmedel för planering, och jag har tidigare skrivit om problemet med att få in modern datakraft i den sovjetiska planeringen. Teknik och kunnigt folk fanns, svårigheten låg på det politiska planet. De höga cheferna i industrin ville inte gärna ge ut de exakta uppgifter som krävdes för att en maskinstyrd planering skulle fungera. De ville vara oberoende kungar i sina egna riken. Inte ens partiets högsta ledare kunde rå på dem. Så det blev inget med den goda idén.
Men det finns ju andra aspekter. Några opinionsundersökningar (vars pålitlighet jag inte går i god för) påstår att majoriteten av ryssar vill återgå till planekonomi
Most Russians favor a return to a Soviet-style planned economy, according to a recent poll by the independent Russian pollster Levada Center, published on its website on 17 February.
Asked whether they would prefer a planned or a free market economy, over half of those polled (52%) opted for the former. About a quarter (26%) preferred the latter, while 22% were not sure.
Det finns en tidigare undersökning också, och om man sammanfattar resultaten väldigt grovt så är minst hälften av ryssarna för planekonomi och en fjärdedel föredrar marknadsekonomi. Resten vet inte. Kan man gissa att det har med ”ordning och reda” att göra? Den planekonomi som de flesta minns av egna  erfarenheter är den stagnation som kännetecknade Bresjnev-epoken, och den är egentligen inte mycket att hurra för. Men jämfört med det kaos som bröt ut när Sovjet avvecklades kan den kanske av många ses som en guldålder. När marknadsekonomi skulle införas på 1990-talet skedde det på ett sätt och med resultat som bör ha vaccinerat många ryssar från att tro att det är ett system som gynnar den lilla människan. Uppskattningen av planekonomi kanske helt enkelt handlar om att man vill ha social rättvisa och ett anständigt samhälle att leva i?
Och det intressanta är ju att med dagens teknik så torde planekonomi inte vara omöjlig att upprätta igen i Ryssland. Det hänger på politisk vilja. Vad vill Putin egentligen? Och vad händer om den fjärdedel av befolkningen som inte kan besluta sig plötsligt ändrar uppfattning och ansluter sig till planeringslaget?

Vad vet man om framtiden egentligen?

DN publicerar ett debattinlägg om ‘Sakernas internet‘. Det gäller att hänga med tycker författarna, för nu rusar tåget med ny fantastisk teknik iväg, möjligheterna är enorma och konkurrensens vassa armbågar måste vässas! (Riktigt så uttrycker de sig inte, men det verkar åt det hållet i alla fall.) Nåväl, alla möjliga tekniska prylar kopplas upp och kopplas samman via finurlig elektronik, med eller utan människor inblandade, och då får vi ett internet för ‘sakerna’. (Har för mig att sådana idéer var i svang redan på nittiotalet när nätet knappt kommit igång, med tänkande kylskåp och liknande – då blev det ingen hit men man kanske var för tidigt ute?) (Och här en intressant bloggpost som kommenterar debattinlägget.)

Redan i dag har vi kopplat upp många miljarder enheter. Alla våra mobiler är uppkopplade. Snart kommer våra bilar att vara uppkopplade. Elmätarna i våra hus är uppkopplade. Alla våra spelkonsoler är uppkopplade. Alla enheter i en fabrik, inklusive verktyg, kommer att vara uppkopplade så att vi alltid vet var och i vilket tillstånd saker befinner sig. Posten följer alla paket genom transportsystemet. Sensorer läser av vattenkvaliteten på våra badplatser. Alla parkeringsplatser i en stad är uppkopplade. Bullernivån på de stora gatorna i Stockholm mäts. Vi vet till och med hur mycket choklad, läsk och chips som finns i automaten på pendeltågs­stationen och kan fylla på när det behövs.

Kan det tänkas att människor med medicinska problem kommer att bära en elektronisk manick (kanske liknande ett armbandsur) som dessutom skickar ut en blockeringssignal ifall de försöker köpa hälsofarliga produkter ur den där automaten? Uppkopplingen gäller ju även mätning av medicinska data, vilket kan vara intressant exempelvis för folk diabetes. Annars är ju det där med uppkopplade fabriksenheter intressant när man diskuterar planekonomi och översikt över vad som produceras hur och när och i vilka kvantiteter. Det blir CAD/CAM drivet till max. (Computer Aided Design/Computer Aided Manufacturing).

För några dagar sedan fick jag syn på en annan artikel som också behandlade framtiden. Hade man satt normalsvensk kvällstidningsrubrik på den kunde det ha varit i stil med ‘Svenske Nick varnar för mänsklighetens undergång’. Där är tonen alltså mindre positiv än i den först nämnda artikeln. Det finns rejäla hot,en del av dem är inbyggda i nya tekniker som används mer och mer.- ‘Svenske Nick’ heter för övrigt Bostrom (Boström) och är direktör för Future of Humanity Institute i Oxford.

Vad Nick B. och forskarna i Oxford är oroliga för är att ny teknologi blir ‘som ett dödligt vapen i händerna på ett barn’. Av intresse för just den här bloggposten är varningarna för oavsedda följder av alltmer utvecklad maskinintelligens. Hur kommer ‘artificiell intelligens’ att samverka med yttervärlden? Kommer den att fatta om den uppträder skadligt? Det får man väga mot att denna konstgjorda intelligens blir (eller kanske i viss mån redan är) ett kraftfullt redskap inom industri, medicin, jordbruk eller hantering av ekonomin.

I debattartikeln i DN ser man problem men inriktar sig på möjligheterna. Hos oxfordgänget är det andra sidan som dominerar. Vem har rätt, vem har den bästa kristallkulan? – Eller om man nöjer sig med att i Keynes’ anda säga att det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (var det inte så han uttryckte sig?). En som kanske får ‘ungefär rätt’ är Marshall McLuhan som skrev om elektronikens inverkan på människan redan i början av sextiotalet, när datamaskinerna ännu var stora som hus. Han förutsåg att när människorna alltmer knyts samman i globala elektroniska nätverk betyder det att delar av vårt centrala nervsystem kommer att hamna utanför oss själva. Det kan bli en mycket krisartad upplevelse för individer och samhällen. Kanske vi ser det redan idag om vi betraktar världen? Alla som går omkring med en liten låda i handflatan och tittar på den stup i kvarten …?

Och bakom McLuhan finns ju Marx som pekade på hur människorna skapar sitt liv på olika tekniska nivåer, och hur det skapandet slår igenom hur hela samhällsstrukturen ser ut. Gubbarna hade ‘ungefär rätt’, men hur framtiden verkligen kommer att se ut … tja, vi får väl vänta och se. Tekniskt paradis, totalkrasch, eller något annat?

Tankar från en eko-socialist

Det gamla systemet rostar ihjälpligt sönder …
Här är några citat ur Clarté nr 4/2013, ur en eko-socialistisk artikel som heter 6 teser för mänskligheten av Richard Smith. Den finns ännu inte på nätet.
Men som journalisten Vance Packard (1914-1996) så skarpsinnigt noterade för ett halvt århundrade sedan är det mesta av vad storföretagen producerar inte nödvändiga för människorna utan för storföretagens behov att sälja till människorna …
(Naturligtvis, det är den privata vinsten, inte samhällets behov, som styr företagens agerande.)
Och samtidigt som storföretagen utplundrar planeten för att överproducera grejer som vi inte behöver är det väldiga sociala, ekonomiska och ekologiska behov som inte tillfredsställs – bostäder, skolor, infrastruktur, sjukvård, miljöreparationer – till och med i den industrialiserade världen. …
Med sju miljarder av oss människor hopträngda på en liten planet som håller på att få ont om resurser, med städer som försvinner under väldiga moln av föroreningar, med smältande glaciärer och istäcken och arter som dör ut varenda timme behöver vi förtvivlat en plan för att undgår ekologiskt sammanbrott. Vi behöver en allomfattande global plan, ett antal nationella planer och regionala planer och en mångfald lokala planer – och de behöver alla samordnas. …
Under kapitalismen är är varor och tjänster ransonerade genom marknaden. Men det är inte hållbart eftersom marknaden inte kan hålla tillbaka konsumtionen, marknaden kan bara driva på konsumtionen. …
(Om man inte anser att prisnivåerna kan betyda ransonering, men det betyder också att det är efterfrågan och inte behov som styr. De många och fattiga trycks bort från marknaden genom att helt enkelt inte ha pengar nog att förvandla sina behov till efterfrågan.)
Googles Larry Page förutspår att så gott som alla i världen kommer att ha tillgång till internet 2020. Att beräkna mänskliga behov, globala resurser och globala kapaciteter i jordbruk och industri är, tror jag, en ganska alldaglig uppgift för dagens datorer och alla dess algoritmer. …

(Har behandlat planekonomi ett flertal gånger på denna blogg. Här är ett exempel från 2008, och så vill jag återigen hänvisa till klassikern ”morotspåsen”. Jag försökte prata med en vänsterpartist om det en gång. Hen satt bara och gapade, och klämde till slut ur sig ”ja men jag är ju humanist”.)

Vi bärs idag fram på en svallande våg av nästan samtidigt demokratiskt ”uppvaknande” över hela världen, ett nästan globalt massuppror. Denna globala revolution befinner sig fortfarande i sin linda, har fortfarande en osäker framtid, men jag tror att dess radikala demokratiska instinkter är människans sista hopp. Låt oss skapa historia!
”Make history, or be history” – det var väl Malcolm X som sade det. Faran kan ju vara att om vi inte själva ser till att ‘göra historia’ kommer det inte att finnas någon kvar som kan skriva historien. Motståndet mot förändringar kan bli extremt våldsamt. Hur möter man det?
… men månne vi ser hoppets stjärna därborta i dunklet?

Myrdal, personkemi och planer

Här är ett twittrat citat från Jan Myrdal:

Om Marx bara läst sina vänner och meningsfränder hade han inte förmått uträtta mycket.

För övrigt fyllde Jan 86 år i går, och jag levererar därmed en något försenad hyllning. Hoppas att han kan fortsätta som förargelseklippa ytterligare några år! Det är bara rätt åt alla självgoda liberal-muppar!

Kolla in det här fotot med vidhängande datum: Den då 82-årige Jan Myrdal ute i den indiska djungeln hos upprorsmän- och kvinnor! Hans reportage därifrån, Röd stjärna över Indien, har kommit ut på flera språk i Indien: engelska, punjabi, hindi, bengali, telugu och tamil. Hur många andra svenska författare kan slå det? Och här är ett tal om Indien som han nyligen höll i England.

Det här med ”vänner och meningsfränder” är inte så enkelt. Man kan vara ovän med folk som har samma åsikter som en själv (taskig personkemi), eller stå på god fot med personer som har avvikande meningar (kanske på grund av god personkemi). Och detta ger mig möjlighet att göra en övergång till lite överblivet när jag skrev en sorts recension av Thomas Nydahls senaste bok. Han är ju också en sorts förargelseklippa, senast har han trots anti-islamistisk inställning lyckats stöta sig med diverse anti-islamisttyper som har personligheter som jag själv inte skulle stå ut med många sekunder. Vi är oense om rätt mycket, men från min synpunkt så höjer han sig en bra bit över de billiga ‘islam-kritikerna’.

Nå, här är ett stycke där jag satt ett frågetecken i kanten (på sidan 120 av Medborgaren, makten och moskén):

… man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. … Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Nja, som jag förstår det skapades planekonomi på statlig nivå under Första världskriget i de krigförande länderna. (Möjligen kan man ha byggt på erfarenheter från de stora bolagen och kartellerna som redan fanns, men jag har inte sett något om det så det är bara en gissning från min sida.) Planekonomin blev en borgerlig överlevnadshistoria alltså, inklusive i Ryssland. När de sovjetiska femårsplanerna startade i slutet av 1920-talet fanns redan en grund av ideer och personal att bygga på. Eric Hobsbawm skrev någonstans att planekonomin under kriget fick folk att inse att staten kunde göra mycket mer än vad man trott tidigare.

Det förefaller som om åtminstone en dåtida samhällsgrupp hade väldigt klart för sig att det var skillnad på Sovjet och Italien: bourgeoisin. Kapitalisterna även i demokratierna kunde göra affärer med Sovjet när det knep under depressionen och inga andra kunder fanns, men det var fascistiska stater de gillade bäst. Mussolini var länge favoriten som dikade ut träsk, fick tågen att gå i tid, och burade in maffian. Under svartskjortorna släpptes inga kommunistiska utopister fram! Ordning rådde – en ordning som borgarna tjänade på även om det kunde kosta en del. Under sovjetsystemet hade de fått ställa in betalningarna helt. Om diktatur X och Y hade varit utbytbara hade det väl varit mer jämnt fördelat med sympatierna, men av någon anledning visste kapitalisterna vem de gillade bäst.

USA – på väg mot planekonomi?

Eftersom alla ekonomier på något sätt är planerade är rubriken fel – finns det ingen eftertanke och framförhållning finns heller ingen ekonomi. Men planering kan ske på olika sätt, med olika syften och verkningar för olika samhällsgrupper. Den moderna planekonomin kom i samband med Första världskriget. När Sovjet planmässigt skulle bygga socialismen fanns redan en del experter tillgängliga, folk som hade arbetat med det tsaristiska Rysslands ekonomiska planering under kriget. Efterklanger av den västeuropeiska krigsplaneringen fanns förmodligen såväl i de tyska nazisternas ekonomiska politik som i den engelska keynesianismen. Jag tror det var den gamle historikern Eric Hobsbawm som skrev att erfarenheterna från Första världskriget hade lärt folk att staten kunde göra lite mer än vad man trodde tidigare.

När Per-Albin Hansson 1939 uttalade att ”Sveriges beredskap är god” handlade det faktiskt om planer, nämligen att man hade förberett sig så att livsmedelskrisen från Första världskriget (som höll på att utlösa revolution i Sverige) inte skulle upprepa sig. Hansson hade rätt, det blev ingen livsmedelskris.

Men nu över till rubrikens ämne, förorsakat av en artikel om en ‘exekutiv order’ från Vita Huset, avseende ‘Beredskap för nationella försvarsresurser’. Den utfärdades 16 mars i år. Ur en synvinkel är den inte så konstig, det finns ju hela tiden övergripande planer för hur staterna skall agera om det utbryter svåra kriser som kan påverka folkförsörjningen. Naturligtvis måste de uppdateras då och då, oavsett om kriget står för dörren eller inte, eftersom ekonomin förändras. Å andra sidan kan man undra om denna ‘exekutiva order’ har något med krigsmullret i Västasien att göra, och då är ju saken betydligt allvarligare på flera sätt. ‘Allvarligare’ dels för att USA tidigare kunnat driva ett antal krig utan att det orsakat ransoneringar och stora offentliga ingrepp, och dels för att det kan vara förebud om ett verkligt krigsutbrott. Jag utgår också från att konspirationsglada personer ser detta som förberedelser för en kupp och definitivt skrotande av den USAmerikanska demokratin. De kan ju gnola på Frank Zappas gamla text om ”concentration moon, over the camp in the valley …”

Vad säger planen? Bland annat att staten i ett krisläge kan ta kontroll över alla energikällor och kommunikationsmedel, samt återinföra värnplikt för att möta landets civila och militära behov. (Undrar om inte det sista låter som tyska lagar under Första världskriget, med total mobilisering – kanske kan jämföras med svensk civilförsvarsplikt också, men mer utvidgad?)

Det bästa sättet att se till att den här planen inte förverkligas är väl att se till att det inte blir krig eller förvärrad kris runt Hormuz-sundet. Världsekonomin drivs till stor del ännu med olja – det är märkligt att ett litet gäng israeler och amerikaner tillåts hålla på som de gör och provocera bråk. Det räcker nog med att något enstaka fartyg skadas i Persiska viken för att det skall bli panik Jorden runt. – Men åter till den ‘exekutiva ordern’, för där står några andra intressanta saker.

Man får en bild av en enorm organisation, från presidenten och diverse nationella råd i toppen, ned till olika departement med ansvar för olika sektorer av samhället. Man kan anta att här kommer man inte att snåla med maktutövandet i ett krisläge. Jag undrar hur en jämförelse med den tidiga planering som gjordes under ryska inbördeskriget 1918-21 skulle utfalla, om man ser den ryska organisationen jämsides med den amerikanska? Eller för all del sovjetiska Gosplan som kom i slutet av 1920-talet.

En märklig detalj är att man i ett krisläge snabbt skall se till att teknologier som för närvarande hålls borta från marknaden snabbt utvecklas. Det verkar vara energikällor i första hand. Det vore ju smartare om detta gjordes innan det blev kris, men just krisen gör ju att eventuellt motstånd kan bankas ner i skoskaften och det är väl det som är meningen. – I övrigt ser det ut som stora delar av affärslivet på olika sätt kan dras in under offentlig kontroll, så fort det rör sig om angelägenheter av ‘offentligt intresse’. Och det lär vara väldigt mycket.

I denna ‘exekutiva order’ är syftena skumma, blir det krig är det USA och dess kompisar som drivit fram det (fast jag tvivlar på att Obama verkligen vill ha krig, och det är vettigt folk såväl i USA som Israel som försöker lugna ner situationen). Men om man ändrar på några parametrar skulle det hela kunna förvandlas till en demokratiskt kontrollerad planekonomi med Humes gamla paroll om ”största möjliga lycka till största antalet människor” som ledstjärna. Den teknologi som kommer att användas i planeringen är ju rätt neutral, den kan användas både till kapitalistisk och socialistisk planering. Undrar om exempelvis Occupy-folket kan ta upp den tråden – helst innan USA förvandlas till en regelrätt polisstat!

Fortsatt boktema – nu om Sovjet och planekonomi

I föregående inlägg skrev jag om en bok som inte kommit ut ännu, men som verkar intressant. Här är en bok som jag inte läst, bara läst om, men som existerar och också verkar intressant. I Clarté 1/2011 finns en artikel av Anders Axelsson om romanen Red Plenty av Francis Spufford. (Artikeln kommer nog på Clartés hemsida så småningom, om du inte kan få tag på papperstidningen nu.)

Artikeln heter ”Cybernetiska drömmar i sovjetekonomin” och handlar om en tid som jag kommer ihåg. Det var när Sovjet fortfarande gick framåt och det teoretiserades om någon slags sammansmältande av de kapitalistiska och socialistiska ekonomierna i någon sorts välfärdsstat av god efterkrigsmodell (om inte ett tredje världskrig skulle råka komma emellan, naturligtvis!). Om nu inte Sovjet skulle kunna ta jättesprånget från socialism till kommunism, för då skulle ju deras modell vinna. Men så gick det inte, och frågan är varför? Sovjet hade lysande matematiska begåvningar som arbetade på planekonomiska lösningar, och man var tidigt ute med datamaskiner, samt hade en politisk ledning som verkade veta vad den ville. Bbra underlag för att bygga ett modernt samhälle, alltså.

Men det fanns brister. Vad jag haft uppe förut (här och här) är aspekter på hur systemet hängde respektive inte hängde ihop, och samma saker tycks komma i Red Plenty. Kanske det viktigaste är att det nödvändiga skikt av självstyrande företagsledare som byggdes upp under Stalins tid (”kadrer avgör allt”) gled iväg från att tjäna statens och folkets intressen till att bli förkämpar för sig själva. De ville inte avslöja för centralplaneringen vad de höll på med i sina egna små riken. Och när Sovjet avvecklades kunde de helt enkelt knycka de ekonomiska tillgångarna och förvandla dem från inofficiell till officiell privategendom.

Inte bara företagsledarna och övrig partielit, utan också de snillen som utarbetade modellerna för planeringen, var skiljda från folket. De hade dåliga begrepp om (eller brydde sig kanske inte så mycket om) hur vanligt folk utanför nomenklaturans led levde, och därför kunde de fatta beslut som skadade folk och orsakade protester utan att kanske riktigt förstå vad de höll på med. Lärdomen man kan dra av det är att matematik och politik måste dra åt samma håll, annars går det illa. I Kina satt Mao och iakttog det där, i Sovjet och på hemmaplan, och drog sina slutsatser. Mao nådde inte heller fram, men om man i stället tänker på länder som har tekniknivå 2011 på väg mot 2012 …?

Peak oil och dess verkningar enligt några tyska tänkare

På olika håll i världen funderas det över vad som händer när oljeutvinningen når sin topp och börjar gå utför igen – peak oil, med andra ord. Tyska Der Spiegel citerar vad som verkar vara utkastet till en utredning som gjorts av en grupp knuten till den tyska militären.

Egentligen är det inga konstigheter som tyskarna lägger fram, snarare självklarheter. Att styrkeförhållandena i världen kommer att förskjutas till vissa länders fördel är klart, alldeles som rapporten uppges förklara. Men det förutsätter ju att dessa länder kan försvara sig mot angrepp från konsumenterna. USA:s politik i västra Asien, med ockupationen av Irak som höjdpunkt, visar att en producent av en åtråvärd vara kan vara i en utsatt position. Om inte ”den fria världen” kan garantera sitt inflytande över oljefälten via korrupta lokala bossar kan alternativet vara direkta rånförsök. Det hjälper inte om producenten ens har demokratiska val: Venezuela bör se upp!

Det oljedrivna samhället borde vara lika antikverat som den här gamla bensinpumpen som står utanför Konsumbutiken i Skansens stadskvarter. Moget för avskrivning och ersättning av bättre alternativ alltså.

Hur som helst: tyskarna tror att ”peak oil” passeras omkring år 2010, och att de verkligt svåra konsekvenserna kommer att visa sig om 15-30 år. Att konsekvenserna kan bli svåra är klart eftersom de flesta varor och tjänster vi konsumerar har lite olja i sig på något sätt. Följden av det tror man kan bli att ”marknaden” trycks åt sidan till förmån för planerad ekonomi, och/eller att demokratin som sådan faller ihop på grund av påfrestningarna. Skulle man inte kunna tänka sig en alternativ väg, nämligen att planekonomi och demokrati följs åt? Med andra ord att planeringen ställs under demokratisk kontroll och att makten för de små och destruktiva kapitalistiska härskargrupperna elimineras? Med tanke på att de tekniska förutsättningarna för omfattande planering blir allt bättre borde inte en koppling till brett folkligt inflytande vara omöjlig att upprätta – såvida inte institutioner som tyska krigsmakten ställer sig i den härskande klassens tjänst och slår ner strävandena efter demokrati!