En Josef från himlen?

För några dagar var det en vänlig läsare som skickade den här bilden. Den är tagen på Segerdagen 9 maj 2015. Intressant nog i Kiev, Ukraina. Undrar om detta vore möjligt idag?

Det är ju affischen som den medaljprydda damen håller upp som är det verkligt intressanta. En man i bländande vit jacka – Josef Stalin – verkar kliva ner från himlen. Himlen är ljusblå, men just därifrån Stalin verkar komma är den lika vit som jackan. Däruppe finns något som jag tolkar som en östkristen version av jungfru Maria och Jesus, omgiven av några andra figurer (helgon eller änglar?)

Runt Stalin står hans närmsta män. Jag känner inte igen så många, men andre man från höger i första raden på höger sida är den gamle ryttargeneralen Budjonny med sina stora mustascher. Närmast till höger som Stalin ser det ut som Vorosjilov, och jag undrar om inte mannen i mitten i första raden till vänster är Malenkov.

Det slog mig just att om vi har Maria och Jesus däruppe, och Josef S. därunder, så är det ju så att säga ”den heliga familjen” som samlats på en bild. Undrar vad den gamle prästseminaristen Iosif Vissarionovitj Djugashvili tänkt om detta? Symboliken bör han ha förstått i alla fall. En frälsare har stigit ner, nu står han här på jorden omgiven av en mängd apostlar (fler än tolv är de). Möjligen är skräpet på marken erövrade nazistfanor som nu de rättfärdiga trampar under sina fötter.

Lästips: Jesus and Mo

Ett lästips: den religionskritiska fyrarutors-serien ”Jesus and Mo(hammed)”. Tecknaren är anonym, av förståeliga skäl. Det är ju inte alla som gillar kombinationen av humor och religion, särskilt inte om ens egen trosriktning råkar bli utpekad som knasig, löjlig, hycklande, ologisk …

Alla rutorna finns på den här sajten. Man kan alltså följa utvecklingen från början, med ganska primitivt tecknade figurer, och fram mot den färdiga formen.

Påven läser av läget. Jesus av … vadå?

We are far from the so-called “end of history”, since the conditions for a sustainable and peaceful development have not yet been adequately articulated and realized.

Eftersom det här inlägget är inom den religiösa sfären så förevisas här Högalidskyrkans dubbeltorn på Söder, Stockholm, uppbackade av några praktfulla kvällsmoln

Det är ingen nyhet att även katolska kyrkan har ‘sociala’ sidor. Jo, för en del har det nog varit nytt, som när svenska marknadsliberalmoderater till sin förvåning upptäckte att de kristligt-demokratiska (= katolska) partierna de skulle samarbeta med i EU gillar fackföreningar och driver sociala frågor. Nu bör väl svenne-bananerna ha lärt sig det.

Om vi ser till den religiösa basen, själva den kristna religionen, så har den olika aspekter. Det finns såväl undergivenhet för överheten som argumentation för småfolket i urkunderna. Över- och underklassens intressen kan vara svåra att förena i ett stort samfund, men det finns också fördelar att ha flera ben att stå på. Den intelligente ledaren lyssnar, läser av det allmänna läget, och utformar sin politik inom trons ramar men på ett sätt som passar dagens situation. Man kan vara inom ramarna och prata såväl för överhetens makt som underklassens värdighet och rättigheter, eller till och med koncentrera sig på de nedtryckta och exkluderade, och på hela samhällets förfall men ändå kunna hävda att man är inom trons gränser. Och det är väl det som nuvarande påven gjort med sin ”apostoliska förmaning”. Hela texten hittar man här. Egentligen är det ett missionsdokument, men går man ner till punkt 52 och läser vidare till punkt 75 blir det en formidabel nedsabling av det nyliberala samhället.

Varför är det här intressant även för en som finns inom den marxistiska traditionen? – Därför att även marxisten avläser läget. Den här påven har (liksom en del av sina företrädare ända bak till 1800-talet) noterat hur den kapitalistiska ekonomin slår mot underklassen, hur många människor lever i desperation, hur avskyvärt och omänskligt systemet är. Den ökända ‘nedsippringsteorin’ (‘trickle down’) angrips med namns nämnande som grundlös. Tilltron till det nuvarande systemet pekas ut som närmast religiöst. Undrar om påven hört att ‘neoklassisk’ av somliga kritiker skälls som ‘teoklassisk’, och de liberala ekonomerna som närmast en religiös sekt? – Verkar nästan så.

… some people continue to defend trickle-down theories which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and inclusiveness in the world. This opinion, which has never been confirmed by the facts, expresses a crude and naïve trust in the goodness of those wielding economic power and in the sacralized workings of the prevailing economic system.

Om påven uppfattar att den globala kapitalismen är inne i en dödsspiral och han vill rädda kyrkan ur kraschen så är det logiskt att kritisera åtminstone de mest frånstötande aspekterna av hur det ser ut idag. En sådan kritik verkar i sig systemnedbrytande och åtminstone progressiva ledare som Fidel Castro har länge varit positiv till de socialt inriktade katolska prästerna. Det kan bli intressant att se hur den påvliga kritiken utvecklas. Den kapitalistiska krisen är långt ifrån över, våldet och orättvisorna och övervakningsstaten finns kvar, och kyrkan lär fortsätta reagera på det. (Samtidigt har jag sett att inom Svenska kyrkan vissa personer finner det mer intressant att diskutera jungfrufödsel än social rättvisa och miljöproblem – det är nog en lägre intellektuell nivå här.)

***

När vi är inne på kapitlet religion kan jag hänvisa till en artikel i nättidningen Kulturen som diskuterar det eviga trätoämnet om Jesus. En del känner jag igen sedan tidigare, som att Jesus-figurens förebild kan ha varit en tidigare Jesus ben Pandira, som omnämns i de berömda Dödahavs-rullarna. Denne skulle vara Bergspredikans upphovsman.

Det fanns en mängd jesusar noterade av samtida författare. Bibelns Jesus finns däremot inte oberoende dokumenterad någonstans. Bland de märkligare uppgifterna i denna artikel är att det finns babyloniska dokument om att Saulus/Paulus kickats ut från synagogan på grund av spridande av virrläror om en falsk messias, samt att Nasareth inte fanns förrän på 200-talet. Kan det verkligen stämma? – Tja, vad kan en enkel syndare veta om det? Skulle Jesus av Nasaret ha uppfunnits av evangelieförfattarna flera hundra år efter att den verklige hebreiske Jesus levde, en figur som dessutom inte hade mycket med Nya testamentet att göra?

Den här bilden togs en minut och några sekunder efter den första, men under den tiden hann en del färger ändras på himlen

Överraskande valspråk

För den intresserade kan meddelas att den blivande ärkebiskopen har ett vapen som ser ut som nedan (upphämtat på den här sidan där man får mer beskrivningar av detaljerna i vapnet). Det är hoptotat av den kände och meriterade heraldikern Raneke.

Det jag fäste mig vid var att valspråket översatt till arabiska torde bli ”allahu akbar”. Det är vad jihadistterroristerna i Syrien skriker dygnet runt. ”Gud är större” alltså, i såväl mot- som medgång. Det var en överraskning för mig att uttrycket finns i svensk kyrklighet också, men det avslöjar bara att jag inte är så bevandrad i Skriften. Se biskopens förklaring här. Logiskt hänger den väl ihop, men en sur filosof skulle kunna påpeka att såväl religiösa utsagor som de neo-klassiska (somliga kallar dem ‘teo-klassiska’!) nationalekonomernas modeller kan vara formellt logiskt perfekta men ändå i praktiken ge fullständigt vansinniga resultat.

Hör upp syndare!

Hör upp syndare, episcopum habemus: 

Tweets

Stort tack för alla glada tillrop! Jag är omtumlad, glad och tacksam för det stora stödet!

Förr kunde biskoparna heta sådant som Kol eller Jarler (plockat ur minnet, rätt mig om jag har fel) så det kanske fungerar med Antje också. Ölandsprästen Dag Sanddahl är rolig att läsa ibland men nu tycks han ha ramlat över stupet i ren upprördhet. Den här tyska damen vann ärkebiskopsvalet redan i första omgången. Och jag tvivlar på att hon är hemlig (öst)tysk agent. Möjligen (väst)tysk då, men vilka hemligheter förväntas hittas i den svenska kyrkan? Biskop Antje åtminstone kan se till att in- och uttågen ur kyrkorna i fortsättningen sker i god preussisk marschordning!

De gammelkristna har det jobbigt nu kan man säga. Å andra sidan kanske de nykristna inte heller har det så lätt. Det kan ju inte vara lätt när stora delar av det budskap man antas tro på inte fungerar, inte talar till folk längre, inte är troligt. Bibeln kan i princip slängas bort, det räcker med att behålla ett par rader (från Bergspredikan) som säger att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad. Och den principen har ju uttalats i andra religioner och filosofiska system och kan därmed misstänkas vara allmänmänsklig och grundad i människans för-mänskliga gener. Därmed kan den knappast kallas religiös utan just grundläggande mänsklig. Profeter kan tala för den, men korsfästelser, folk som går på vattnet eller sticker rumpan i vädret fem gånger om dan för att be till en obefintlig gud behövs inte.

Ju färre fantatiker i en organisation, desto svårare får den att hålla ut när tiderna ändras. Och jag tror inte att mängden fanatiker är så stor i Svenska kyrkan, vilket betyder att dess framtidsutsikter inte är så lysande.

Röstberättigad!

Hurra, röstkortet till kyrkovalet har kommit. Nu gäller det bara att hitta någon häftig lista att rösta på! Respektive se vilka man inte skall rösta på om man inte vill hamna på ett hett ställe!

Men det är inte helt lätt. Om vi tar en församling i centrala Stockholm så verkar det inte finnas några politiska eller religiösa extremister som ställer upp. I alla fall inte vad det gäller lokala valet till kyrkofullmäktige:

Enda frågan är väl varför centern och kristdemokraterna inte är med i det borgerliga alternativet? Är de alternativ till det borgerliga alternativet kanske? Och är ‘borgerligt alternativ’ i själva verket ett täcknamn för det nya arbetarpartiet som är ett alternativ till ‘arbetarepartiet – socialdemokraterna’? Vilket i sin tur verkligen inte är någon vänster i svenska kyrkan eller någon annan stans heller!

Till stiftet blir det lite mer liv. Men man har, till skillnad mot Luleå stift, ingen lista som speciellt vänder sig till samer. Och ändå lär det bo en massa samer i Stockholm (”Sveriges största lappläger”).

Är det hudfärgen som gör att man kan skilja mellan ‘gröna kristna’ och miljöpartisterna? Annars så kommer här de mer eller mindre uttalade reformgrupperna fram. Sverigedemokrater, liberaler, flera grupper som är unika just för kyrkan. Undrar varför två grupper skrivs med VERSALER?

Och så har vi det man kan kalla ”parlamentet” för svenska kyrkan:

Gu’ vet vem som är värd ens röst!

Dumma religiösa?

Skulle ateister vara intelligentare än religiösa? – Ja, det är klart att om man ogenomtänkt tror på tomtar och troll och annat oknytt, inklusive allsmäktiga gudar som vet och kan allt men ändå inte ‘lyckas få till det’, verkar det inte så smart. Men vi kan ju dra en lista på smartskallar som varit både-och. Såväl hyperintelligenta som religiösa:

Linné, Swedenborg, för att ta ett par framträdande svenskar inom vetenskapen. Strindberg var intelligent och på äldre dagar religiös i samma grälsjuka anda som Linné. Engelsmannen Newton gav oss en ny världsbild (och pysslade samtidigt med alkemi). Spinoza och Kant, två grabbar som drog upp den religiösa analysen på nivåer dit inte många orkade hänga med … och därför utmålades speciellt Spinoza som ateist av de verkligen korkade svartrockarna.

Emanuel Swedenborg. Först vetenskapsman, sedan andeskådare – men dum i huvve’ ??? Knappast.

Man kan säga att vetenskapernas frammarsch de senaste 200-300 åren har krympt utrymmet för religiösa tolkningar av världen. Ett intressant fenomen jag hört om vid några tillfällen är människor som är kvalificerade inom någon naturvetenskap men samtidigt varit skapelsetroende – och på något sätt lyckats hålla dessa två motsatta tankevärldar förenade i samma skalle utan att konflikt uppstår. Det låter nästan som en sorts personlighetsklyvning som jag undrar om vanliga dumskallar skulle klara av.

Ett antagande inom vetenskapen bör vara: ”Det finns alltid något mer bortom det vi kan se.” (En cyniker kan invända att detta mest syftar till att få nya forskningsanslag, med motivering att ”ytterligare forskning behövs”. Men låt oss glömma den aspekten för ögonblicket.) Frågan blir då om detta vi inte kan se i ‘bortom-världen’ skall tolkas i religiösa termer? En del hävdar att ‘vetenskap och tro’ kan förenas. Jag är inte villig till det medgivandet. Däremot kan dimmiga och förvirrade tankar om vad som finns ‘bortom’ ge uppslag till verklig forskning som ökar det handfasta vetandet ytterligare. Och resultatet av det blir väl att renodlad religion trycks tillbaka ytterligare en bit.

"Som att tala med en vägg"

Den här historien kommer ur en bok (i övrigt inte så humoristisk) som jag skrev om på annan plats för inte så länge sedan:

En japansk turist går fram till en bedjande jude vid Klagomuren i Jerusalem och frågar: ”Ber ni här varje dag?” ”Ja, tre gånger om dagen precis som min far och min farfar”, svarar juden. ”Får ni någon kontakt med Gud?” frågar den japanska turisten. ”Nej”, suckar juden, ”det är som att tala med en vägg”.

Jag antar att denna midsommarkväll är det många som, i stället för att försöka prata med väggar, söker Anden i Flaskan, om du förstår vad jag menar!

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen ”Tant Svart” i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: ‘ressentiment’ är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer ”Tant Svart”:

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.

Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon ”Bildunggsbürgerlichkeit” värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)