Recension – Anders Perssons ‘Ryssland 1917’

Anders Persson Ryssland 1917, lindelöf.nu, Uppsala 2021, 340 sidor.

Anders Persson avled 2021. Han var meteorolog, men också utmärkt amatörhistoriker och skribent. En tidigare bok av honom som jag har i hyllan är 1808. Gerillakriget i Finland.

Bakgrunden till Ryssland 1917 är en lång serie artiklar som publicerades på bloggen lindelöf.nu och som avsåg att täcka utvecklingen i Ryssland från februarirevolutionen 1917 och fram till oktober/november samma år. Alltså ungefär från tsarens störtande till bolsjevikernas maktövertagande. Men Anders Persson hann inte längre fram än till juli, just när det nästan såg ut som bolsjevikerna var uträknade. Många spännande saker hann dock ändå hända i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) under detta halvår som boken behandlar. Den är en lätt modifierad version av artikelserien, utgiven till hans minne.

Allmänt om boken

Den är snyggt formgiven. Av korrekturfel kan man peka på några fotnoter som hamnat på fel sidor, och att kartor som skulle ha färgmarkeringar inte har det. Annars inte mycket att klaga på i texten. Har bara kollat några namn, men det verkar däremot som om registret (som annars är väldigt bra att ha i en bok som vimlar av namn) har en hel del fel. Tråkigt. Det är nog bokens största minus. Annars är själva läsningen inget problem, Anders Persson skriver medryckande och lättläst, utan att bli ytlig.

Lite om innehållet

Var det så att Lenin knäppte med fingrarna och utropade: ”Varde revolution!”, och så blev det revolution? – Nej. Tvärtom så fick han kämpa hårt, inte bara mot andra partier och grupper som var starkare än bolsjevikerna, han måste kämpa mot partikamrater som inte var med om hans idéer. Bolsjevikerna kunde inte kontrollera utvecklingen, man fick följa med händelserna, försöka tolka dem och sedan slå fast vilken politik som var den bästa. Ibland hade även Lenin svårt att se vad som var lämpligast att göra när det var som mest förvirrat. Och ett tag verkade bolsjevikerna ha förlorat kampen, och han själv fick gömma sig på Karelska näset. Hade inte motståndarna hjälpt till genom upprepade felgrepp hade nog inte bolsjevikerna lyckats med den socialistiska revolutionen. I bästa fall hade de kanske blivit socialistisk opposition och pådrivare i en borgerlig revolution. Somliga bolsjeviker, och delar av den övriga vänstern, ansåg ju att Ryssland först måste avsluta den borgerliga revolutionen för att sedan gå mot socialism.

Hur följde Anders Persson utvecklingen då? – Han utnyttjade bland annat ett material som inte använts så mycket av proffshistorikerna, nämligen de samtida rapporterna i svensk, finsk (svensk- och finskspråkig), rysk och estnisk press. Många av dessa tidningar finns numera digitalt tillgängliga, och bör vara en guldgruva för historiker (som behärskar finska, svenska, ryska och estniska). De ger oss reportage av folk som var på plats när saker hände. Det gör att framställningen blir extra levande, och man kommer ner på ögonblicksnivån när det skjuts eller demonstreras på gatorna.

När man läser historiens utveckling i stora drag ramlar så mycket väsentligt bort, alla de små och kanske tillsynes oväsentliga händelserna som ändå kan ha oerhörd betydelse. Går man ner på nivån vecka för vecka, kanske dag för dag, eller till och med timmar eller minuter, kan bilden bli en helt annan än i de stora dragens historia. (Det är ju en lärdom vi kan dra idag, när media larmar om än det ena, än det andra en dag, men kommer med något annat nästa dag.)

Persson plockar i sammanhanget bort en del felaktiga uppgifter som cirkulerar, exempelvis att bröddemonstrationen i Petrograd i februari 1917, i revolutionens startskede, inträffade på Internationella kvinnodagen. Datum stämmer, men kvinnodagen var ännu inte instiftad! Men som meteorolog plockar han fram uppgifter som visar att varmare väder under dessa dagar i februari kunde ha bidragit till viljan för folk att gå ut och demonstrera.

En ny uppgift för mig var att Lenin hade försökt resa från Schweiz till Ryssland via Frankrike och Storbritannien, men nekats detta. Så via Tyskland fick det bli, varpå Lenin beskylldes för att vara tysk agent. Men Persson visar också på vilka bevekelsegrunder Tyskland hade för att släppa igenom honom, och vem som stod för argumentationen (en viss herr Parvus).

Nytt för mig var också förhållandet mellan bolsjeviker och anarkister. De senare verkar ha spelat en större roll än vad som senare varit känt. Det tycks som om den ideologiska gränsen mellan de två tendenserna inte var glasklar heller. Både ville ju störta den kapitalistiska staten, men hade skilda åsikter om hur det skulle bli sedan. När bolsjevikpartiet började snabbväxa så fick det förmodligen in en del element som var starkt influerade av anarkism snarare än marxism i partiet, eller helt enkelt var politiskt ganska oskolade.

För vem kan boken vara av intresse?

Bra läsning om du är intresserad av historia, 1900-talshistoria, Ryssland, revolutioner, socialism. Men också om intresset gäller historiegrafi (historia om hur historia skrivs under olika epoker och samhälleliga förhållanden), metod- och källhantering i historieforskning. (Hade det inte varit för problemet med registret hade jag hävdat att boken borde vara med i historiekurser på akademisk nivå.)

Om du är intresserad (och det är du väl?) så följ den här länken!

Ny revolutionär front i Turkiet/Kurdistan

Ett antal grupper har bildat Folkets Förenade Revolutionära Rörelse i Turkiet. Här är hela listan: TKP/ML, PKK, THKP-C/MLSPB, MKP, TKEP-LENINIST, TEKP, DKP, DEVRÎMCÎ KARARGAH and MLKP.

Kändisen i sammanhanget är PKK, den gamla kurdiska gerillan. I övrigt är det inga jag vet så mycket om, men några namn pekar på marxist-leninister och/eller maoister som tidigare försökt sig på väpnad kamp. Hur som helst, läget i Turkiet verkar inte stabilt. Erdogans krigsmakt manglar sönder städer i de kurdiska områdena och slår ner oppositionsmedia, samtidigt som turkarna intrigerar i Syrien och nästan höll på att starta krig med Ryssland. Det blev inte krig med skjutvapen, utan ekonomiskt krig, och det har drabbat Turkiet hårt. För inte så länge sedan kunde Erdogan vinna val med bra siffror, men finns de väljarna kvar idag? I det sammanhanget skulle eventuellt en revolutionär enhetsfront kunna göra en insats. Frågan är om det blir en i stort sett kurdisk front, eller om det går att bygga enhet mellan kurdiska och turkiska grupper.

Oredan i Turkiet, vem tjänar på den egentligen? Kan det vara så att denna NATO-medlem har blivit så krånglig att NATO (= USA) helst vill bli av med Erdogan och hans gäng? Det har ju varit militärkupper i Turkiet tidigare, och en ny kanske kan ordnas? Det kan knappast vara i USA:s intresse att enskilda NATO-medlemmar för sin egen privata krigspolitik och sedan försöker dra in hela alliansen i sina äventyr. Men det är ju detta som är problemet med allianser: den som leder alliansen kan inte alltid vara säker på att de olika lokala underhuggarna inte hittar på egna dagordningar som går på tvärs mot vad ledaren vill.

Lästips om fejkrevolutioner

Lästips, artikel av den USAmerikanske vänstermannen James Petras som (med början i antikens Rom) behandlar mer eller mindre fejkade revolutionära massrörelser under tidernas gång, fram till vad som händer i Ukraina idag. Ett citat bara:

Ett citat:

Throughout the ages, the choreographed “mass revolt” played many roles: (1) It served to destabilize an electoral regime; (2) it provided a platform for its oligarch funders to depose an incumbent regime; (3) it disguised the fact that the oligarchic opposition had lost democratic elections; (4) it provided a political minority with a ‘fig-leaf of legitimacy’ when it was otherwise incapable of acting within a constitutional framework and (5) it allowed for the illegitimate seizure of power in the name of a pseudo ‘majority’, namely the “crowds in the central plaza”.

Allt som ser ut som guld är inte guld, och samma gäller revolutioner! Petras kritiserar med rätta de vänsterpersoner som inte förstår detta. Det gäller att se vilka krafter som är igång, både framför och bakom kulisserna.

-krafter och -förhållanden

Fin bild som jag hittade på den kanadensiska bloggposten som det refereras till nedan. Kosmisk arbetare med resolut men något frånvarande blick räddar två stackars rymd-hundar från att i all evighet åka runt vår planet. Av perspektivet att döma så befinner sig mannen långt ute i rymden, men tycks inte besväras av syrebrist eller kyla nära den absoluta nollpunkten.

Föregående bloggpost hade en ganska praktisk inriktning. Vad göra? Den här börjar mer teoretisk och handlar snarare om ‘varför’ i den grundläggande frågan om varför samhällen förändras och ibland går över systemgränser. Sedan drar det åt det praktiska igen.

Inom traditionen från Marx och Engels ser man samhällets ekonomiska bas som svaret på ‘varför’. Basen består av dels produktivkrafter (teknik, kunskaper, människor som använder kunskaperna) samt produktionsförhållanden (vilka som kontrollerar produktionen och fördelar dess resultat). Här finns finns en -kraft och ett -förhållande  men vilken av dem (om någon) är viktigast? (Jag har flera gånger publicerat ‘supercitatet’ från Karl Marx som är grunden till det här sättet att se på historisk utveckling. Som extra läsarservice lägger jag till citatet på slutet av den här bloggposten.)

Den kanadensiske bloggaren och doktorn i filosofi, Josh Moufawad-Paul, har beskrivit en del av den här problematiken. Diskussionen är efter nordamerikanska förhållanden och dessutom tycker jag en del fattas, men just det senare kan vara en bra avstamp för att föra resonemanget vidare.

För att kort sammanfatta det viktigaste hos doktor Josh: om man anser att produktivkrafterna är det viktigaste för att driva fram systemskiftet så letar man efter bra tekniska lösningar för dagens problem men är mindre intresserad (eller ointresserad) av politisk mobilisering. Om systemet i grunden är självförstörande är massaktioner inte nödvändiga. Anser man däremot att produktionsförhållandena är viktigast är politisk mobilisering för att ändra dem ett måste, alltså vill man att produktionsmedlen byter ägare oavsett vilken nivå de befinner sig på.

En sak som Josh inte skriver om är samhällets överbyggnad, trots att väldigt mycket som  påverkar   den ekonomiska basen ändå finns i överbyggnaden. Han ser de två delarna av basen som dialektiskt förenade, de påverkar varandra och man kan inte lämna någon därhän när man planerar sin politik. Men det borde inte gälla överbyggnaden heller. Där finns ju bland annat lagar och statsapparat som ju betyder en hel del.

Att det finns en tendens att föråldrade produktionsförhållanden håller tillbaka produktivkrafternas utveckling vet doktor Josh och (förhoppningsvis) alla andra marxister. Men det beror av att ägandet av samhällets produktiva bas till stora delar lyder under en lagstiftning som skyddar dagens ägare mot grundläggande förändringar som skulle kunna lyfta bort dem och göra nya radikala språng inom vetenskap och teknik möjliga. Man kan inte ändra produktionsförhållandena (ägandeformerna) utan att också ändra överbyggnaden. Men det är vad som finns i samhällets bottenvåning, dess produktiva resurser, som bestämmer vad som praktiskt kan göras.

Här är några reflexioner som har med mitt föregående inlägg att göra: visserligen finns marginaliserade och missnöjda grupper på platser som Rinkeby och Hjulsta. Och som Foto-Lasse påpekade i en kommentar finns andra marginaliserade och missnöjda grupper på landsbygden. Men om man vill se dem som utförare i en samhällsomvandling så är problemet att de som marginella personer inte kan göra så mycket åt hur samhället fungerar. De sitter inte på avgörande resurser (gjorde de det skulle de inte vara marginaliserade). Det går att bygga politiska basområden där, men de kommer likförbaskat att vara isolerade. Detta även om man lyckas bygga Hip-hopparnas och Dansbandsfolkets Förenade Revolutionära Front.

Nyckeln finns hos de som inte är marginaliserade, de som är huvuddelen av befolkningen och som i kraft av sin mängd och positioner kan stänga av samhället om så krävs. Det är de som måste vara övertygade om att produktivkrafterna är så utvecklade att det inte bara är möjligt utan också tvingande att ändra produktionsförhållandena. (Skrev ett i mitt tycke rätt bra inlägg om det för 2½ år sedan.)

Problemet för radikala samhällsomdanare blir då att likt Fridolin i Karlfeldts diktning kunna ”tala med bönder på böndernas språk, och med lärda män på latin”. Eller för att ta till modernare vulgärpropaganda: ”Alla (nästan) måste med”. Vad som behövs är verklighetsbeskrivningar som dels kan förstås av olika grupper, dels att få dem att inse att de har gemensamma grundläggande intressen och att de inte skall trampa ner eller ringakta varandra. Och det är inte lätt att utforma en sådan politik. Men samling bör nog ske runt mer produktiva handlingar än att bränna bilar.

Sammanhållning ger styrka!

Och så här ser alltså sagda super-citat ut. Vi ger ordet till doktor Karl Marx 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om ”mindre stat”. De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara ‘kommunistiskt’.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med ”långsiktigt hållbara lösningar”. Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare – här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? – För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet – de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)

Nöd och kris befaras i Europa – Röda korset förbereder sig

”Är detta vår framtid i staden?” frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil – de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig … Jag antar att regeringarnas ”åtstramningar” fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda ”medelklassen” och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern – vilken etikett man än uppträder under – ge blanka fan i!

Onager som lämpligt motmedel mot regeringen?

Senaste inlägg som mer eller mindre löst baseras på nedanstående broschyr …

hittar du här.

Det finns några problem i broschyren som rör hur man samlar ihop en revolutionär armé och utrustar den innan revolutionen utbrutit (jag tror att åtalspunkten för detta kallas ‘olaglig kårverksamhet’). Vi kan också lägga till en fundering som författaren har om olika typer av anslutning till rörelsen. Det finns pigga ungdomar och mindre pigga äldre personer. Hur kombinerar man det?

Men kanske vi kan se en lösning ändå. Jag föreställer mig denna scen:

Plats: regeringskansliet Rosenbad i Stockholm. Ondskefullt flinande regeringsledamöter skall till att ta beslut om nya attacker mot folket. Då slås dörren upp och en vakt sticker in huvudet.

– Öh, uschäkta, men det är bråk på gatan. En massa arga pensionärer, det är Kampgruppen Röda Rullatorn …

– Äh, det skiter vi i, snäser den skallige statsministern. Pensionärer gullar man med när det är val, annars kan dom hålla käften.

– Å så kommer Proletära Elopeder i mängder längs Drottninggatan, å dom har en onager med sej också, på släp efter elopederna!

– Va, va e de?

– Hm, jo, enligt vad underrättelsetjänsten utrönt så har ett antal panchonärsgubbar gått på ABF-kurs i hur man bygger antika vapen, och där har man byggt en onager, det är en jäkligt farlig romersk kastmaskin som …

Krasch!

… som just skickade in en sten genom det där pansarglaset. Vad var det mera … jo, några tusen från Socialistiska Stavgångare är på väg över Riksbron, och så är det en jävla massa panchonärer som kan gå alldeles själva och som verkar helförbannade …

Arga pensionärer förbereder ett skott med onagern

– Fan också, det är ju inte illegalt att bygga kastmaskiner, fräser justitieministern. Det har vi missat. Vi skulle ha förbjudit allt!

Krasch igen!

Nu visar statsministern sin välkända blixtsnabba beslutsförmåga:

– Lystring, alla ner i garaget omedelbart. Det här klarar vi inte av. Samling igen på Arlanda om 45 minuter och så snabbt som fan ur landet! – Nej Göran, du hinner inte hämta din bibel, nu brinner det i knutarna!

– Bokstavligen, muttrar vakten. Dom har börjat skjuta eldpilar också…

När normaliteten spricker

Det är ytterst, ytterst sällan som jag beklagar att TV:n åkte ut för ett antal år sedan (det före detta TV-bordet är nu plats för ett antal boktravar, böcker är trevliga, läs mer böcker!). Men det här skulle vara intressant att se: Birger Schlaug skall intervjua författaren och forskaren Björn Forsberg. Denne har kommit med en bok, Omställningens tid.  OK, ingen TV, men boken kanske jag kan få tag på.

Björn Forsberg ger i sin bok ett framtidsscenario: ”Folket reser sig men det är inte anarkister och vänsteraktivister som fyller gatorna, utan medelklassen, en medelklass som ser sina besparingar och sin välfärd ödeläggas, som yrvaket inser att femtio år med välfärd som normalitet var allt annat än normalt”.

Detta är synnerligen intressant och påminner om funderingar som jag bloggat om för åratal sedan, och som i sin tur bygger på oroliga signaler som läckt ut från de härskande eliterna. I februari 2009 ställde jag frågan om det är medelklassen som skall göra’t (revolution alltså). I och för sig brukar jag yttra ogillande över etiketten ‘medelklass’ eftersom det ofta(st) handlar om bättre betalda knegare, men det är i alla fall grupper av människor som inte ser ut som traditionella industriarbetare. Eller ens som den billiga arbetskraft som skall få ‘medelklassens’ livspussel att gå ihop.

Jag antar att en härdad vänsteraktivist skulle peka på att det inte blir någon riktig omvälvning om inte det renodlade proletariatet också går in i kampen, samt att det kommer att krävas ordentlig organisering i form av ett ledande parti. Må så vara, jag protesterar inte mot det, men just det där att rörelsen kommer igång, var den än startar, torde vara ett krav för att proletariat och parti skall kunna verka fullt ut. När ‘medelklassen’ ser att dess drömmar spricker, och till och med dess omedelbara verklighet går i bitar, kan resultatet bli vad som helst. Det är där som en övertygande och civiliserande rörelse med röda förtecken kommer in: socialism eller barbari! För att lyckas med det måste partiet ha en bra skiss på hur det nuvarande systemet skall avvecklas och ersättas av en rimligare och hållbarare konstruktion. Och det är nog på den sista punkten som det ännu är fruktansvärda brister.

KP – blygsam medlemsförlust

Jag fortsätter att spinna lite resonemangstrådar med utgångspunkt från broshyren med titel enligt bilden nedan. Tidigare inlägg här, här och här.

Jag har hört siffran 1500 medlemmar vad det gäller KP. Vet inte om det stämmer. Det kom nyligen uppgifter från en kamrat Anonym om hur stort tappet av medlemmar på grund av inre polemik varit.

På grund av kritik mot KP/RKUs nästintill totala avsaknad av demokrati, revisionism (legalism, 100% vänster etc. samt förlegade arbetsformer har ett antal partirättegångar hållts med följande som resultat:

10 RKUare i Uppsala har uteslutits på grund av kritiken. 2 KPare i Uppsala har uteslutits pga ”fraktionism” 

6 KPare i Uppsala har hoppat av i protest 

3 RKUare har hoppat av i Umeå (och därmed finns ingen RKUavdelning kvar norr om Stockholm)

1 medlem har tvingats lämna in partiboken.

Runt om i Sverige har ett antal personer hoppat/av kommer hoppa av.

Av ovan nämnda personer är ca 10% ”akademiker” eller ”studenter”.

Jag undrar vad det är för skillnad mellan att bli utesluten och få sin partibok beslagtagen, men det kan finnas någon organisationsteknisk finess. Det här är ingen massutströmning från partiet, i alla fall inte ännu så länge (däremot förmodligen en rätt kraftig uttunning av medlemmar och ungdomsförbundare i Uppsala). Och det är frågan om det blir stora avhopp framöver. Det kan ha att göra med en rätt hög medelålder i partiet, vilket för med sig vissa säregenheter.

Man kan ju uttrycka det så (om man är lagd åt det brutala hållet) att äldre människor ofta har större motvilja mot att bli ihjälslagna än yngre. Och i broschyren om KP finns det uppmaningar till att skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti som påminner om KP:s tidiga dagar som militanta ‘r-are’ på 1970-talet. Ett parti som vill stå i spetsen för ett revolutionärt folkkrig för att störta kapitalismen. Jag utgår från att äldre partikadrer satte kaffet i vrångstrupen när de fick läsa om krav på att till och med offra sitt liv för saken. Kanske en obehaglig känsla av att den egna ungdomen vissnat bort för länge sedan, och här kommer nya spolingar och … och vad de säger är rent förskräckligt! Väpnat uppror! Nä, det får vara för mej!

Det finns en mening i texten som kan vara väldigt insiktsfull:

Faktiskt saknar folkhemmet och den historiska socialdemokratin i stora drag betydelse för identiteten och den politiska uppfattningen hos de som växt upp i en tid då socialdemokratin aldrig gjort annat än att bedriva högerpolitik och riva ned välfärd och allmännytta.

De äldre KP-arna sitter mentalt fast i det gamla folkhemmet med socialdemokrater som kunde vara hyggliga ibland. De senare generationerna har inte sett detta. De behöver inte förvillas och tro att figurer som Löfven har något att komma med. Det är inte reaktionära paroller om tillbakagång till folkhemmet som fångar deras intresse, det är revolutionära paroller om att göra slut på dagens vanstyre!
***

Jag har själv fått skäll för att jag funderat på hur det kan fungera med så kallade folkkrig numera. Se här exempelvis för skället och här för min ursprungliga fundering. Det resonemanget handlade i och för sig om de stora folkkrigen i Tredje världen, men med lite ansträngning kan man nog överföra tänkandet till Europa också. Det finns något tidigare tillfälle när jag blev rejält osams med en stenhård militant som ville starta krig i Sverige, så det här är ingen tillfällig tankenyck hos mig. Tändstickor och våld skall man inte leka med. Med tanke på att statsapparaten, även om den på sina håll är i risigt skick, ändå har våldsutövande som bästa gren är våld något att vara försiktigt med.

Utan förklarande etikett kan de här vara vilka tomtar som helst. Tomtar med automatvapen.

En sak som är lite speciell för den maoistiska strömning som broschyren förespråkar är, (tror jag, fast det står just ingenting om den säken där) en egendomlig uppskattning av diverse väpnade grupper i Europa som tar till våld. Jag har inte förstått sammanhanget. Väpnade nationalistiska gäng i Nordirland, Frankrike/Bretagne/Korsika, Spanien/Baskien etc. kan knappast vara föregångare för en proletär revolution. Det blir lite för mycket av pajsare som poserar i skidmasker, gärna med häftiga automatvapen i nävarna. Ibland ställer de till det så att oskyldiga människor skjuts eller sprängs i bitar också. En sak som gör detta mer komplicerat är att bilderna kan föreställa vad som helst eftersom de är anonyma: de kan vara din lokale befrielsekämpe, din lokale bankrånare, eller din lokale speciella-insatser-polis. Och det undrar jag om det är så bra. Unga grabbar med vapen och tveksamt omdöme ger mig ganska dåliga vibbar helt enkelt.

Därmed inte sagt att läget kan förändras på ett katastrofalt sätt som kräver extrema åtgärder, men det vet vi ju ingenting om. Och framtidens resningar behöver inte se ut som upproren i det förgångna.

Fortsättning följer (kanske).

Historiens slut?

Ibland stöter man på det konstiga påståendet att Marx och Engels (eller marxismen) skulle ha någon slags apokalyptisk inställning: i och med den segerrika revolutionen mot kapitalismen skulle historien ta slut. Revolutionen är slutmålet, efter det finns ingenting. Det är precis tvärtom. Nedanstående citat kommer från en längre text som jag publicerat tidigare, och den är i sin tur ett citat härifrån. Sålunda skrev Marx 1859:

De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Vad är det som tar slut? Historien? – Nej, det är förhistorien som tar slut, historien kan börja och den bygger på vetenskap och teknik som växer fram inom det kapitalistiska samhället. Men för den parasitära klass som går under kan det ju se ut som om historien tagit slut – vilket är riktigt just för den eftersom den inte behövs längre. Men för mänskligheten i stort börjar ett nytt stort äventyr.

(Man får väl göra tillägget: framtiden är ljus under förutsättning att inte en desperat kämpande kapitalistklass slår undan benen för oss alla. Framtiden är inte garanterad.)