Rysslands BNP?

Man ser ofta påståenden av typen ‘Rysslands ekonomi är på gränsen till sammanbrott’ och ‘Ryssland har mindre BNP än Italien’. Stämmer det? I en artikel som innehåller en mängd intressanta observationer får vi också veta följande:

… the head of the CIA has allowed the CIA Fact Book to be published publicly showing that China and Russia are much higher-ranked in GDP than most politicians and pundits in the US give them credit for. China is significantly out in front, and Russia is sixth and closing in on fifth place.

Det är ju ganska stort, alltså. Inte ett konkursbo som är på väg mot kollaps. En anledning kan ju vara att Ryssland lyckats motverka sanktionerna.

… to institute sanctions on Russia [is] an attempt to slow down or prevent future positive development in that country. Some current proposed sanctions include those on smartphones, machine tools, aircraft parts, and what ever else is traded with Russia. Many experts, however, feel that these sanctions are a lost cause because Russia has already decoupled from the West to a great degree. Previous sanctions on aircraft parts and composite materials led Russia to develop its domestic industry to produce engines and composite wings for the the MC-21 passenger aircraft. Both of these efforts have been successful and the plane is on schedule to be delivered to Russian airlines. The plane will compete with the Boeing 737MAX of recent fame, and the Airbus A320 family. The MC-21 has a more modern and advanced design than either of the Western models.

Alltså, ekonomin tuffar på bland annat genom att bygga egna industrier som ersätter det man tidigare importerat. Men just för flygplan bör det ha funnits en avancerad industri med rötter i sovjettiden att bygga på, så man kan knappt ha börjat från noll just där. Och USA köper väl fortfarande raketer för sitt rymdprogram från Ryssland? – Hursomhelst, sanktionsvapnet fungerar inte längre som tänkt. Det gör bara att de som utsätts för sanktionerna arbetar än hårdare för att undvika dem och vända dem till egen fördel. Om Tyskland krånglar i all evighet med gasen från Yamalhalvön så finns det ju gasledningar som går till intresserade kunde i Kina i stället, bara för att ta ett exempel. Moskva behöver inte vänta på Berlin.

***

Somliga ryssar är ju bra på datorer också. Men det betyder ju inte automatiskt att dagens kraftiga nätattacker i Ukraina just har ryskt ursprung. Visserligen har Moskva fällt dunkla uttalanden om att det kan komma tuffare påtryckningar om inte USA/NATO skärper sig och fattar att Ryssland menar allvar, men det finns ju andra som är aktiva vad det gäller Ukraina. Dels lokala fraktioner, dels USA, Israel och några stater i Europa. Och egentligen skräms väl inte USA av hackade datorer just i Ukraina (det är väl snarare något man kan använda i propagandakriget), men om ryska krigsmakten kommer in med flyg, raketvapen och båtar i Karibien ..? Ungefär som en ny version av Kubakrisen 1962, som slutade med att sovjetiska robotar lämnade Kuba och USA-robotar försvann från Turkiet och Italien. Men ryssarna skulle ju kunna utrusta sina vänner i Karibien med häftiga hypersoniska robotar som USA har väldigt svårt att försvara sig mot, och de behöver inte vara utrustade med kärnvapen. En rejäl konventionell laddning torde räcka långt. – Ryssarna har ju dock visat sig vara överraskningens mästare de senaste åren, så det kan ju hända något helt annat.

USA förargat – jaha?

Jo, så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar i en färsk bloggpost: ”CSTO in Kazakhstan annoys US”. Men, som han skriver:

The CSTO is recognised by the UN and has acted under international law. The US has no locus standii [har ingen talan] in the decisions of the CSTO.

Då är den diplomatiska juridiken avklarad. CSTO fattar egna beslut, oavsett vad USA tycker om det, och om internationella lagar. Vidare:

It stands to reason that [president] Tokayev has purged the pro-Western elements in the Kazakh ruling elite who would have acted as collaborators of the US in the current volatile situation. These comprador elements are highly susceptible to US blackmail, as  they keep their ill-begotten wealth in properties and bank accounts in the Western countries. 

Här verkar ”pro-västlig” vara liktydigt med tjuvar, förskingrare med utländska konton, och mutkolvar. En sorts människor som säkert är extra mottagliga för hot och mutor. Den person som uppges vara den kazakiska oppositionens ledare (ännu en värdelös ”oppositionsledare” som älskas av västmakterna!) verkar vara den typen. Fast nu bor han inte i hemlandet, och är efterlyst av myndigheterna i både Ryssland och Ukraina. Men vad det gäller sådana element som finns i Kazakstan torde nuvarande regering, med hjälp av CSTO, kunna rensa ut dem. En aspekt som kanske gör situationen mer knepig är att det, enligt somliga, är en konflikt mellan två klaner: den nya presidentens klan, och den gamles. Då blir det mer personligt, och egentligen om vem som skall ha första tjing på att plundra statskassan.

Intressant att uttrycket ‘comprador’ förekommer. Det var ju kapitalister i Kina före revolutionen som arbetade för utlänningarna. Revolutionen gjorde slut på deras verksamhet.

Nå, att ”den parasitära eliten” vänt sig mot väst är inget som Ryssland uppskattar, så där kan det bli korrigeringar:

Kazakhstan had shown dangerous tendencies in the most recent years of gravitating toward the Western orbit, thanks to the shenanigans of the parasitic elite in the power structure. To be sure, Moscow will expect a course correction.

Några noteringar om vad USA har försökt organisera i Kazakstan:

Washington has been building pockets of influence especially among the youth and ethnic Kazakh nationalists, and fuelling latent tensions between the Kazakh and ethnic Russian population. Equally, the US diplomats worked hard to create negative perceptions regarding China in the Kazakh public opinion.

Att elda på underliggande etniska spänningar mellan ryssar och kazaker låter potentiellt väldigt oroande – eller skall vi säga ‘ondskefullt’? Är man beredd från USA:s sida att driva fram massakrer folkgrupperna emellan för att ställa till det för ryska regeringen? Det finns ju ett tryck på Moskva att ingripa för att skydda ryska före detta medborgare i grannländerna.

Angående Kina så är det ‘sidenvägarna’ mot Europa som det handlar om. Flera av de viktiga rutterna går över Kazakstan, och där vill nog USA gärna klippa av dem.

Avslutningsvis: Under gamle presidenten Nasarbajev lutade landet västerut, var medlem i Partnership for Peace, skickade trupper till Afghanistan, var på väg mot NATO-medlemskap. Detta torde vara definitivt bortspelat nu. Inte undra på att USA:s utrikesminister surar.

***

Tillägg: Bhadrakumar nämner att befälhavaren för CSTO-trupperna i Kazakstan, general Andrej Serdjukov, tidigare varit aktiv på ukrainska fronten, Krim, samt i Syrien. Intressant. Han har alltså haft befäl i heta områden samtidigt som Rysslands position mot omvärlden blivit allt mer uttalad: vi tar inte skit från er! Vi backar inte längre! – En man som tillhör den här epoken, när USA blir alltmer osäkert och får allt svårare att behärska världen, eller ens sig själv. Om upploppen i Kazakstan var menade att besvära Ryssland kanske det blir tvärtom. Landet kommer närmare Ryssland. USA får en lång näsa som tack för besväret. Och Serdjukov leder ‘stövlarna på marken’ som ser till att det genomförs. Vi får se.

Tillägg 2: Det var val i Kazakstan 2021. Det väckte inte något större intresse i vår del av världen, men en nordbo var där: Pål Steigan, Norge. Här är ett färskt inlägg på hans blogg som leder vidare till det han skrev om landet därborta 2021.

Tillägg 3: Mycket läsning hos Moon of Alabama om vem som kuppat vem (oklart) och om ”oppositionsledaren”.

Recension – Anders Perssons ‘Ryssland 1917’

Anders Persson Ryssland 1917, lindelöf.nu, Uppsala 2021, 340 sidor.

Anders Persson avled 2021. Han var meteorolog, men också utmärkt amatörhistoriker och skribent. En tidigare bok av honom som jag har i hyllan är 1808. Gerillakriget i Finland.

Bakgrunden till Ryssland 1917 är en lång serie artiklar som publicerades på bloggen lindelöf.nu och som avsåg att täcka utvecklingen i Ryssland från februarirevolutionen 1917 och fram till oktober/november samma år. Alltså ungefär från tsarens störtande till bolsjevikernas maktövertagande. Men Anders Persson hann inte längre fram än till juli, just när det nästan såg ut som bolsjevikerna var uträknade. Många spännande saker hann dock ändå hända i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) under detta halvår som boken behandlar. Den är en lätt modifierad version av artikelserien, utgiven till hans minne.

Allmänt om boken

Den är snyggt formgiven. Av korrekturfel kan man peka på några fotnoter som hamnat på fel sidor, och att kartor som skulle ha färgmarkeringar inte har det. Annars inte mycket att klaga på i texten. Har bara kollat några namn, men det verkar däremot som om registret (som annars är väldigt bra att ha i en bok som vimlar av namn) har en hel del fel. Tråkigt. Det är nog bokens största minus. Annars är själva läsningen inget problem, Anders Persson skriver medryckande och lättläst, utan att bli ytlig.

Lite om innehållet

Var det så att Lenin knäppte med fingrarna och utropade: ”Varde revolution!”, och så blev det revolution? – Nej. Tvärtom så fick han kämpa hårt, inte bara mot andra partier och grupper som var starkare än bolsjevikerna, han måste kämpa mot partikamrater som inte var med om hans idéer. Bolsjevikerna kunde inte kontrollera utvecklingen, man fick följa med händelserna, försöka tolka dem och sedan slå fast vilken politik som var den bästa. Ibland hade även Lenin svårt att se vad som var lämpligast att göra när det var som mest förvirrat. Och ett tag verkade bolsjevikerna ha förlorat kampen, och han själv fick gömma sig på Karelska näset. Hade inte motståndarna hjälpt till genom upprepade felgrepp hade nog inte bolsjevikerna lyckats med den socialistiska revolutionen. I bästa fall hade de kanske blivit socialistisk opposition och pådrivare i en borgerlig revolution. Somliga bolsjeviker, och delar av den övriga vänstern, ansåg ju att Ryssland först måste avsluta den borgerliga revolutionen för att sedan gå mot socialism.

Hur följde Anders Persson utvecklingen då? – Han utnyttjade bland annat ett material som inte använts så mycket av proffshistorikerna, nämligen de samtida rapporterna i svensk, finsk (svensk- och finskspråkig), rysk och estnisk press. Många av dessa tidningar finns numera digitalt tillgängliga, och bör vara en guldgruva för historiker (som behärskar finska, svenska, ryska och estniska). De ger oss reportage av folk som var på plats när saker hände. Det gör att framställningen blir extra levande, och man kommer ner på ögonblicksnivån när det skjuts eller demonstreras på gatorna.

När man läser historiens utveckling i stora drag ramlar så mycket väsentligt bort, alla de små och kanske tillsynes oväsentliga händelserna som ändå kan ha oerhörd betydelse. Går man ner på nivån vecka för vecka, kanske dag för dag, eller till och med timmar eller minuter, kan bilden bli en helt annan än i de stora dragens historia. (Det är ju en lärdom vi kan dra idag, när media larmar om än det ena, än det andra en dag, men kommer med något annat nästa dag.)

Persson plockar i sammanhanget bort en del felaktiga uppgifter som cirkulerar, exempelvis att bröddemonstrationen i Petrograd i februari 1917, i revolutionens startskede, inträffade på Internationella kvinnodagen. Datum stämmer, men kvinnodagen var ännu inte instiftad! Men som meteorolog plockar han fram uppgifter som visar att varmare väder under dessa dagar i februari kunde ha bidragit till viljan för folk att gå ut och demonstrera.

En ny uppgift för mig var att Lenin hade försökt resa från Schweiz till Ryssland via Frankrike och Storbritannien, men nekats detta. Så via Tyskland fick det bli, varpå Lenin beskylldes för att vara tysk agent. Men Persson visar också på vilka bevekelsegrunder Tyskland hade för att släppa igenom honom, och vem som stod för argumentationen (en viss herr Parvus).

Nytt för mig var också förhållandet mellan bolsjeviker och anarkister. De senare verkar ha spelat en större roll än vad som senare varit känt. Det tycks som om den ideologiska gränsen mellan de två tendenserna inte var glasklar heller. Både ville ju störta den kapitalistiska staten, men hade skilda åsikter om hur det skulle bli sedan. När bolsjevikpartiet började snabbväxa så fick det förmodligen in en del element som var starkt influerade av anarkism snarare än marxism i partiet, eller helt enkelt var politiskt ganska oskolade.

För vem kan boken vara av intresse?

Bra läsning om du är intresserad av historia, 1900-talshistoria, Ryssland, revolutioner, socialism. Men också om intresset gäller historiegrafi (historia om hur historia skrivs under olika epoker och samhälleliga förhållanden), metod- och källhantering i historieforskning. (Hade det inte varit för problemet med registret hade jag hävdat att boken borde vara med i historiekurser på akademisk nivå.)

Om du är intresserad (och det är du väl?) så följ den här länken!

Några klipp om Kazakstan

Pål Steigan skriver att det som händer i Kazakstan nu inte påminner om det vanliga standardformuläret för ‘färgrevolutioner’:

Rapportene fra Kasakhstan, og særlig fra Almaty, tyder på at opprøret var velorganisert og at det må ha vært forberedt i god tid. Det er blitt kalt et forsøk på «fargerevolusjon», men det har ikke fulgt den vanlige dreieboka for en slik bevegelse. En «fargerevolusjon» tar også utgangspunkt i misnøye, men bygges alltid opp gjennom fredelige protester til å begynne med. Den første delen av en «fargerevolusjon», som gjerne er organisert av NGOer som får støtte av CIA og andre vestlige etterretningsorganisasjoner, samt av stiftelser som Open Society Foundation, bruker den første perioden på å bygge sin merkevare, Roserevolusjonen, Oransjerevolusjonen, og så videre, og til å vinne internasjonal mediesympati. Deretter pleier de å gjennomføre provokasjoner som har til hensikt å utløse en voldelig overreaksjon fra myndighetene, for så å kunne erklære statsministeren eller presidenten for «månedens Hitler» og kreve internasjonal intervensjon.

Men, det finns ett stort men:

Men i Kasakhstan hoppet man over hele forspillet og gikk rett på volden og provokasjonene.

Min tanke om detta är att tiden kanske börjar bli knapp, om det nu är anstiftan av en ‘färgrevolution’ som önskas av utländska makter. Ryssland visar inga tecken på att försvagas, och ur ‘makternas’ synpunkt vore det bra om ett nytt kaos av typen Ukraina kunde skapas i Centralasien så snabbt det bara går. Allt för att besvära Ryssland, och väl även Kina som är mycket intresserat av vad som händer i området väster om Xinkiang.

Startskottet för krisen var problem med kazakisk inrikespolitik. Vilka ‘makterna’ som eventuellt står för utländsk inblandning kan vara är ännu oklart, men USA, Ukraina och Turkiet finns på listan. Kanske också Storbritannien via MI-6, spionorganisationen. Andrej Martyanov (ryss boende i USA) skriver på sin blogg angående att Kazakstans president bett om fredsbevarande trupper:

Rumor has it that the forces will be from Belarus and Russia. If so, Russia has her fast reaction forces build around several paratroop brigades and divisions, and if I would have been an MI-6 agent I would try to get the hell out of there before those forces and intel and signint units attached to them get there, because after that that would be problematic because the whole organization and plot will be outed and many people will be interrogated not in Astana (or Nur-Sultan) but in Moscow and that will change the perspective completely. 

En allmän lärdom för alla regeringar som blir oense med USA-imperiet är hur som helst att man bör sköta inrikespolitiken ordentligt och inte bara låta missnöje med vanskötsel sprida sig utan åtgärder. Tar man hänsyn till folkets problem så dränerar man också marknaden för ‘färgrevolutioner’. – Och var det inte det som skedde i Vitryssland?

Är Luka populärare än den där damen (vad hon nu heter)? – Och hur är det med Ryssland?

Jag hittade nyss en artikel på Steigans blogg som förtjänar närmare studium. Inför en grundlagsändring i Vitryssland har det gjorts en omfattande opinionsundersökning som handlar om systemet, presidenten och relationerna till EU och Ryssland.

Jag hoppar över siffrorna för den nuvarande populäre presidenten (jodå, han klarar sig fint i opinionen, hur det går för ”oppositionsledaren” vars namn jag glömt är en annan historia), och skall bara nämna ett par andra punkter som faktiskt visar sig höra ihop. Dels:

67,8 prosent oppgir at de er tilhengere av å bevare grunnleggende sosiale rettigheter som helsevesen, pensjoner og offentlig utdanning.

Detta verkar ju vara ren inrikespolitik. (Jämför för övrigt med Sverige, där flertalet fortfarande, trots årtionden av nyliberal propaganda, också gillar välfärdspolitik.) Men nu var det det här med eventuellt samgående med Ryssland. Då har vi det här:

Når det gjelder forholdet til Russland, oppgir 40,8 prosent at de er for en union mellom Hviterussland og Russland basert på likeverdighet, mens 24,2 prosent oppgir at det ikke er nødvendig med en union, bare å ha et godt forhold til andre stater. Bare 6,4 prosent oppgir at de er for en full forening av Hviterussland og Russland i en felles stat, altså en likvidering av Hviterussland som stat.

Opinionen för ett fullständigt samgående med Ryssland är alltså väldigt liten, trots att man inte har något otalt med ryssarna och gärna samarbetar. Här kommer artikelförfattaren med en egen förklaring:

Hviterussernes syn på Russland er interessant. Nesten alle hviterussere er tilhengere av integrasjon og samarbeid mellom Hviterussland og Russland. Men nesten ingen – bare ca 5 prosent – er tilhengere av å innlemme Hviterussland i Russland. Grunnen til dette kan vanskelig være noen annen enn at de fleste hviterussere frykter at en innlemmelse i det hyperkapitalistiske Russland vil bety slutten på sosial- og likhetsstaten som har blitt bygd opp under Lukasjenko.

Det er ingen historiske, kulturelle eller språklige grunner til at Hviterussland skal være en egen stat atskilt fra Russland. Det eneste grunnlaget for en hviterussisk stat atskilt fra Russland er at Hviterussland har et annet økonomisk og sosialt system enn Russland.

Med andra ord: skulle ryssarna störta kapitalismen hemma hos sig vore en sammanslagning en realistiskt alternativ. Men annars är det kanske bara ytterligare omstörtningsförsök från väst som kan få vitryssarna att vilja gå ihop på allvar med Ryssland.

Trög i start, snabb ryttare

Den här killen gick jag förbi på förmiddagspromenaden. Snällt att ge honom en luva i gråvädret, men jag tror nog att han skulle ha nytta av rejält varma kalsingar också!

Det finns ett talesätt (möjligen från de ottomanska turkarna) som slutar med ”… men sedan rider han fort”. Början har jag sett i ett par varianter. Antingen ”Det tar tid för ryssen att kliva i sadeln …” eller ”Det tar tid för ryssen att sela hästen …”. Hur som helst är andemeningen klar: Även om ryssen sölar vad det gäller att sela eller ta sig upp på kusen så kommer han sedan att spränga iväg fort som f-n!

Eller för att uttrycka det mer generellt: den ryska björnen må verka trög och undfallande idag när du viftar med en käpp alldeles framför hans nos, men tycker han att käppen kommer alltför nära kan det, som man säger, ”ta hus i helsicke” så det dånar om det. Oväntat, snabbt, hårt.

***

För övrigt noterar jag att Svenska Dagbladet under en tid har publicerat hela uppslag med utdrag ur böcker som kritiserar det nuvarande svenska skolsystemet ur olika aspekter. Finns det möjligen folk även i högerns främsta tidning som börjar uppfatta att det finns rejäla problem idag och än värre i framtiden, om systemet med privatskolor får fortsätta? (‘Privat’ alltså, inte ‘friskolor’! Privatföretag som drivs för vinst, och vinsten plockas ur det offentligas kassor, och man kan undra hur utbildningsnivån i Sverige framöver blir under den förutsättningen.)

Kanske även de trögtänkta nu börjar inse att det svenska systemet är dåligt och bör snabbrenoveras? Upp i sadeln …

Ett ultimatum? Eller en möjlighet?

Jag har läst bland annat ett par långa artiklar på The Saker (en av gästskribenten Orlov, en av The Saker själv) om de dokument som Ryssland nyligen skickat över till ”väst” (USA) där man med ett betydligt högre röstläge än tidigare framför vissa krav. Den som vill få texterna direkt från ryska UD har den ena här, och den andra här. Läs och förfäras/förundras, eller hur det nu känns!

Saker-bloggen tvekar man inte att kalla detta för ett ultimatum, och det är ju allvarliga saker: sista varningen! Dessa artiklar i sig är informativa, och ännu mer synpunkter åt olika håll kommer i kommentarerna. Värda sin läsning alltså. Men kanske de ryska texterna bör läsas först.

Jag undrar vad detta betyder för Sverige och för den del av etablissemanget som försöker få in Sverige i NATO. Sett utifrån så verkar det som en kraftig varning. Det officiella Sverige verkar inte hänga med. Är det möjligen förnekelsens första stadium? Här har vi Sveriges (?) försvars(?)minister:

De ryska kraven riktas alltså i första hand mot NATO (läs: USA) och då bör väl inte en svensk minister gå ut och recensera dem som om han själv vore NATO-minister (vilket han i och för sig kanske tror att han är). Som neutral stat är inte Sverige direkt inblandad, men bör vara en intresserad iakttagare som undersöker om det går att göra några positiva bidrag. Man skulle ju kunna tänka sig att steg ett efter att det ryska förslaget offentliggjorts är att studera det noga och försöka förstå vad Ryssland menar med varje punkt. Steg två är att försöka fastställa vad det innebär för vår önskan att hålla Sverige utanför ett europeiskt storkrig, vilka diplomatiska möjligheter som finns. Eftersom delar av ‘den politiska klassen’ i Sverige vill få in oss i NATO kan det vara den här paragrafen som särskilt sticker dem i ögonen:

All member States of the North Atlantic Treaty Organization commit themselves to refrain from any further enlargement of NATO, including the accession of Ukraine as well as other States.

Just det: ”as well as other States”. Det finns ju några neutrala kvar i Europa – låt dem förbli det.

Eftersom Hultknäppen ju tillhör SAP kunde man ju också ta fram framlidne statsminister Palmes tankar om gemensam europeisk säkerhet (som alltså är något annat än att makterna hotar och trakasserar varandra). Låter inte exempelvis detta som väldigt mycket ”gemensam säkerhet”:

The Parties shall guide in their relations by the principles of cooperation, equal and indivisible security. They shall not strengthen their security individually, within international organizations, military alliances or coalitions at the expense of the security of other Parties.

Här har vi en farbror som skriver ledare på Svenska Dagbladet. Som den här, där han verkar jobba sig upp mot något som verkar rena dåndimpen.

Budskapet från väst till ledarna i Kreml bör kort och gott vara: Vi kan inte hindra er från att parkera er i historiens skamvrå. Men det kommer att kosta, det blir ändå aldrig som ni vill och ni som är ansvariga får sitta där för evigt. I de utskämda förlorarnas sällskap.

(Bland andra ”förlorare” av typen Folkrepubliken Kina då? En punkt verkar faktiskt beröra Kina särskilt, den om förbud mot att överföra kunskap om kärnvapen till icke-kärnvapenstater. Australien skulle inte kunna operera kärnvapenbestyckade ubåtar, vilket verkar vara möjligt enligt AUKUS-avtalet:)

The Parties shall not train military and civilian personnel from non-nuclear countries to use nuclear weapons.

Hör också på den här utgjutelsen från den rättfärdige ledarskribenten:

Ända sedan Rysslands dåvarande president Medvedev presenterade de ryska anspråken 2008 har tonläget successivt höjts. Länderna i Nato och EU har dock konsekvent och tålmodigt förklarat för Kreml att det inte är aktuellt att dela upp Europa i intressesfärer.

Nja, det var väl 2007 som Putin började höja rösten på en konferens i München – men då ännu väldigt lågmält – och någon i ”väst” borde ha förstått att något höll på att hända. Inte många lyssnade. Men det gick inte att sparka omkring Ryssland hur som helst längre. Notera förresten att den här Ehrenkrona fortfarande tutar ut att Georgiens angrepp på Sydossetien och därvarande ryska fredsbevarare var ett ryskt angrepp på Georgien. Och det är klart att USA inte vill dela Europa i intressesfärer – man vill ha alltihop. Utan några ”tålmodiga” förklaringar.

Från Rysslands sida sägs klart ifrån att man inte vill ha NATO-styrkor tassande omkring i gränsområdena, man vill inte ha militärmanövrer i den omedelbara närheten och att inga fler stater infogas i NATO – särskilt inte före detta sovjetrepubliker med gräns mot Ryssland. Om det nu är så att USA inte vill ha hotfulla manövrar nära sina kuster heller så vore det kanske inget problem att utvidga fördragstexten till att USA och Ryssland avstår från provokativa rörelser i varandras omedelbara närhet. Men om målet med ständigt flygande eller åkande med krigsfartyg över eller i Östersjön eller Svarta havet väldigt nära ryskt territorium just är att irritera … då kommer saken i ett annat ljus. Då kan ju ryska och kinesiska militära flygplan och fartyg mer eller mindre parkera sig utanför USA:s territorialvatten och säga ”bu” till lättskrämda USAmerikaner. Är det så kul då, när provokationer kan misslyckas och plötsligt skjuter folk på varandra med skarp ammunition och kanske atombomber?

Man kan utan vidare avvisa det ryska förslaget med hänvisning till att ryssarna är dumma och stygga och paranoida (”jösses, hur kan dom få för sig att USA skulle överfalla någon!”). Eller man kan se det som en möjlig diplomatisk öppning för att slippa uppleva mänsklighetens värsta terror i form av ett kärnvapenkrig.

Intressanta citat

Här kommer några intressanta citat från SvD idag. Det handlar återigen om Ryssland. Det som skribenten Jan Blomgren framför borde vara avkylande för personer som förväntar sig Rysslands kapitulation inför NATO:s enorma tryck, och att Sverige borde stå långt fram i mobbarkören:

Samtidigt som konflikten runt Ukraina svingat sig upp på en ny toppmötesnivå med presidenterna Bidens och Putins videokonferens i tisdags, så står det klart att det är den ryske presidenten som har initiativet.
Putin vet att USA och Nato absolut inte vill gå in militärt för att försvara Ukraina. Han vet att Rysslands ekonomiska situation är bättre än någonsin sedan självständigheten 1991. Han vet också att han har sitt folk bakom sig när det gäller att försvara Rysslands buffertzon mot väst. Och Putin är ganska säker på att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i Kiev är medveten om att han har en mycket lång väg till ett medlemskap i Nato.
Med andra ord – Putin har råd att spela högt. Han kan gå på offensiven mot USA:s och Natos militära stöd till Ukraina.

Här vill jag anmärka att Ryssland ”går på offensiven” genom att inte gå på offensiven, inte låta sig skrämmas, utan genom att göra ”västs” offensiver så besvärliga och misslyckade som möjligt.

Här citerar Blomgren en annan analytiker, Ben Aris, som säger:

Den ryska arméns modernisering som startade 2012 innebär att den kan besegra alla EU:s arméer, vilka inte skulle kunna klara sig utan hjälp av USA. Valutareserven gör också landet skyddat från sanktioner.

Mycket viktigt att ta till sig: Ryssland har en ekonomi som klarar av attacker från utlandet, och ett stort folkligt stöd för Putins politik. En del, rätt många av dem, som inte stödjer Putins utrikespolitik vill väl för övrigt ha hårdare tag, till skillnad mot den lilla liberala oppositionen. Man kan nog lägga till det ovärderliga samarbetet med Kina.

Att någon EU-armé ens skulle våga tänka på att gå i krig mot Ryssland är otroligt, och hur mycket hjälp skulle USA i verkligheten kunna ge? Det finns politiker därborta (någon toppfigur inom republikanerna) som fantiserar om ett förstaslag med kärnvapen, men inte ens EU vill väl utplåna mänskligheten för att vara USA till lags? I den ryska krigsmaktens modernisering ingår ju också supersoniska raketvapen, och de kan nog vid behov slå ut både EU-högkvarteret och Pentagon med konventionella laddningar utan att något luftvärn hinner ingripa. Ännu ett skäl för Europa att ligga lågt och för Sverige att hålla sig borta.

En mycket spännande utveckling att följa.

Bättre karta – forts. från igår

I föregående inlägg klagade jag bland annat över en karta som inte visade hela det tänkta slagfältet i Ukraina. Men idag kom en inför mina ögon, nämligen den här:

Den kommer ursprungligen från tyska tidningen Bild men jag fann den hos ett nytt fynd på bloggfronten, nämligen Reminiscence of the Future… som skrivs av någon som jag antar är rysk militärexpert, Andrei Martyonov. Se här. Kartan antas visa hur ryska och vitryska trupper intar östra, södra och centrala Ukraina. Även operationerna i söder finns med, till skillnad mot gårdagens karta. Skribenten på Reminiscence … ser den som ren galenskap. – Nå, Poltava skall bli inringat, så det är väl tur att Kalle dussin har hunnit dra därifrån!

Men den källkritiskt intresserade kan ju fråga hur det tyska bladet kommit över ”Putins inmarschplan i Ukraina”. Någon knyckte den från hans skrivbord i Kreml, eller vad? Eller något geni i NATO som fått en snilleblixt och gjort en karta? Det mest realistiska med kartan är väl att ryssarna definitivt inte är intresserade av att ge sig in i västra Ukraina med dess våldsamma grupper av gammalt fascistiskt snitt. Den biten kan ju polacker och ungrare få ta hand om, om de törs.

Hur som helst: givetvis har ryska generalstaben en hel laddning planer för krig av olika storlek i Ukraina. Stabsofficerarna måste ju ha något att pyssla med. Men jag tvivlar på att en verklig plan ser ut så här, som ett gammaldags erövringskrig. (Fråga mig inte om hur den i verkligheten ser ut, jag är inte på generalstaben, men jag undrar om ryssarna ens behöver gå över gränsen för att kunna eliminera fientlig militär på ukrainsk mark.)

Kievs lust att föra krig verkar ha fått sig en knäck (samtidigt som man kan undra om Ukrainas ambassadör i Sverige är till hundra procent synkroniserad med den politiska ledningen hemma – vem är det egentligen som bestämmer i Kiev?). Enligt Sveriges Radio idag:

Om Kiev inte bara slutar fundera på en omöjlig militär lösning, utan också slutar med beskjutning av östra Ukraina, är det ändå ett steg framåt. Det finns ett avtal (Minsk II) som skulle göra slut på kriget, men det är inte förmånligt för NATO, så Kiev har uppmuntrats att inte följa det. Samtidigt lär Ukraina ligga i botten vad det gäller välstånd i Europa, så folket där behöver definitivt fred och civil uppbyggnad. Men nu spelas människoliv bort för att en supermakt på dekis hela tiden vill gå på randen till krig – ‘brinkmanship’. Det kan fungera, men det kan också utlösa en kris som är värre än allt annat mänskligheten upplevt.

Hur blir det nu med kriget?

En dos panikspridande per dag kan väl aldrig vara fel, eller ..? Att rita pilar på en karta är ju heller inte så svårt, men var finns pilar som visar hur Kievs trupper försöker, återigen, gå in i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i öst?

Man får lätt intrycket av att ‘gammelmedia’ har väldigt svårt att rapportera att det finns människor även i östra Ukraina och på Krim, och att även dessa människor kan ha synpunkter på livet. Man får ibland intrycket av att de kanske inte borde få ha något liv överhuvudtaget, att de bara skall försvinna. – Jo, nu försvinner ju en massa folk från hela Ukraina i alla fall, utvandringen har varit stor. Den lär inte minska om fullskaligt krig bryter ut igen och Kiev försöker inkalla ovilliga soldater.

En intressant detalj med skrämselkartan som jag klippte från Aftonbladet är att södra och sydöstra Ukraina inte syns. Krim och och folkrepublikerna får inga pilar, trots att de kan komma rejält i skottlinjen. Det kan helt enkelt, som jag antytt ovan, bero av att om det sker angrepp där så utförs de av Kievs trupper. Och det stämmer ju inte med bilden av ”det allt aggressivare Ryssland”. (Minns också att Aftonlövet ägs av norska Schipstedts, och därmed bör misstänkas vara en NATO-blaska.)

En nyhet med den här kartan är att även de stygga vitryssarna skall skicka sitt pansar över ukrainska gränsen och tydligen slå direkt mot Kiev. Mot den övermakten är väl bara för Kiev att ge upp direkt!

Nu ägnar jag mig inte åt spel, men gjorde jag det skulle jag nog satsa på följande: Kiev ökar bombardemanget av folkrepublikerna och eventuellt försöker med ett nytt storangrepp – och får minst lika mycket storstryk som förra gången man försökte det. Varpå ”väst” och dess media kommer att skylla att på elake Putin, och drar på med ännu mer sanktioner (bland annat så att Tyskland inte får den efterlängtade ryska gasen som ju annars kunde vara bra att elda med i kalla vintern).

Eventuellt sker något under vinterolympiaden i Beijing i februari 2022. 2008 var det också olympiad, sommar-sådan, i Kina, och då gjorde Georgien ett misslyckat angrepp mot ett par områden som inte ville vara med i Georgien längre. Av någon anledning angrep georgierna även fredsbevarande ryska trupper som led förluster, och ryssarna slog tillbaka av bara h-e. Hade de önskat så hade nog Georgien ha försvunnit som självständig stat. Men det gjorde de inte.

Möjligen kan det bero av att Putin ser det negativa i att ockupera områden där man kan räkna med omfattande motstånd och som inte har någon egentlig betydelse för Ryssland annat än att det kommer att kosta onödiga resurser. Och därav kommer slutledningen (som analytikern The Saker brukar framhålla) att ur Rysslands synpunkt är det inte matnyttigt att ta över hela Ukraina. Krim är viktigt, bland annat för Sevastopolbasen. Östra Ukraina (Donbass) har visst intresse med en del gruvor och industrier, men frågan är om inte en rysktalande befolkning med god utbildningsnivå är viktigare. Och sådana människor kan ju ta med sig sina kunskaper och emigrera till Ryssland, och slippa Kievs bomber. Många lär ha skaffat sig ryska pass redan. I västra Ukraina finns det däremot otrevligt folk som Ryssland inte vill ha inom egna gränsen, individer med sina rötter i 1930-1940-talens fascism av det mordiska slaget. Att ”väst” accepterar dessa extremt våldsamma grupper säger väl egentligen mest om ”väst” moraliska standard (på samma sätt som ”västs” stöd för extremt våldsamma islamister i Syrien eller Libyen är en mätare på ”västs” moraliska standard).

Nå, för att avsluta: pilarna ut från Ryssland och Vitryssland har jag inte mycket tilltro till. Möjligen sätter Kiev igång någonting, går på pumpen och upptäcker att stödet från NATO mest är tomma löften. Och Aftonlövet fortsätter publicera smörja. – Eller det kan ju hända något helt oväntat. I värsta fall något väldigt otrevligt. Eller inte.