Dags att välja sida?

Från Sveriges Radio idag:

EU uttrycker stark oro över utvecklingen i Kina och Hongkong. Men några direkta åtgärder, som sanktioner, är inte aktuella, enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell.

– Jag tror inte sanktioner kommer lösa de problem vi har med Kina, sa utrikeschefen Josep Borrell efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

Huvudpunkten på agendan var Kina, och beslutet att införa säkerhetslagar i Hongkong. Detta innebär, enligt kritiker, slutet för stadens självstyre.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var den enda som väckte frågan om sanktioner.

– Det var på EU-nämndens anmodan som jag tog upp sanktioner som en åtgärd, säger hon.

Det skedde alltså motvilligt efter att en majoritet i Riksdagens EU-nämnd begärt att Sverige skulle driva på för sanktioner, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstade emot.

Den officiella svenska utrikespolitiken verkar vara att skälla som f-n åt vissa håll, och gnälla fogligt åt andra. Duktig vovve! Hur som helst kommer kineserna inte att ge efter för krav på att de skall backa när det gäller nationella säkerhetsfrågor. Hongkong är en del av Kina – om än med speciell status – och opiumkriget tog slut för länge sedan.

Resten av det här inlägget innehåller delar av en text som kopierats från Pål Steigans blogg.

EUs utenrikssjef Josep Borrell sa på en konferanse med tyske ambassadører at det USA-ledede verdenssystemet blir erstattet med det asiatiske århundret og at dette skjer mens vi ser på.
Borrell sa:

«Vi lever i en lederløs verden der Asia vil bli stadig viktigere – økonomisk, sikkerhetsmessig og teknologisk. Analytikere har lenge snakket om slutten på et USA-ledet system og framveksten av et asiatisk århundre. Dette skjer nå foran øynene våre.«

Borrell mente at koronakrisa kan vise seg å være vendepunktet som inroduserer det asiatiske århundret.

Forut for dette hadde Borrell klaget over EUs kritiske situasjon. Han nevnte finanskrisa, eurokrisa og migrasjonskrisa. Men nå står vi overfor ei enda større krisa, sa EUs utenrikssjef: EUs eksistensielle krise.

Borrell mener at det ikke rekker med en fransk-tysk avtale, og samtisdig er unionen så splittet i mange spørsmål at man ikke lykkes med å finne felles løsninger.

Han sa at det haster med å skape en felles EU-strategi i en verden som ikke lenegr er dominert av USA. Det krever nye løsninger i forholdet til Russland. Dette handler ikke minst om EUs og Tysklands behov for å kjøpe russisk gass.

Men først og fremst handlet det om forholdet til Kina. Rivaliseringa mellom USA og Kina øker, sa Borrell, og EU kan bli presset til å velge side. Han oppfordrer derfor til en mer «robust strategi» overfor Kina der EU opptrer som en blokk og handler samlet.

Talen til Borrell avslører EUs svakheter i dag. Han har rett i at EU er i ei eksistensiell krise. Unionen er alt annet enn forent, og den har lenge latt seg overkjøre av USA, ikke minst når det gjelder forholdet til Russland og Kina. Det blir enda mer kritisk i en verden der USAs økonomiske posisjon er vesentlig svekket, og tegner til å bli enda svakere bare i 2020, samtidig som Kina og resten av Asia forsterker sine posisjoner.

Det økonomiske tyngdepunktet i verden er ikke lenger i Vesten. Det har flyttet til Asia, og der kommer det til å forbli. Det kan være tungt å svelge i Washington, Paris og Berlin, men dette er den nye virkeligheten.

Och hur tungt/lätt är det att svälja denna geopolitiska tyngdpunktsförskjutning i Stockholm? Att i stället för att gnälla & skälla fråga sig hur Sverige bäst manövrerar på den nya världsscenen, utan vare sig krypa för eller vara aggressiv mot andra stater?

Ryssland rullar på

Vad politiker och ämbetsmän säger är en sak, likaså vad opinionsbildare tycker – och det kan skilja sig rätt mycket från vad investerare tänker och gör. Vad är den kapitalistiske investeraren intresserad av? – Vinst. Det är ju jakten på vinster som håller hela systemet igång. ”Pengar luktar inte” påpekade en romersk kejsare. Så vad investeraren gör, är att försöka beräkna var insatta medel ger bästa avkastningen, givet vilka risker man är villig att ta.

Rubrik i Svenska Dagbladet idag 24/2 2020:

Trots hårda sanktioner går Rysslands ekonomi allt bättre – och stärker Putins ställning.

Det går ju naturligtvis inte att skriva om Ryssland utan att dra fram Putin. Den karln verkar finnas överallt. Men det finns andra saker som torde vara intressantare för investerare än vad den ryske presidenten har för sig idag. SvD citerar en analytiker:

Idag när global ekonomisk osäkerhet är det största hotet betraktas Ryssland, tack vare sin starka makroekonomi, av ett ökande antal investerare som en säker fristad.

”Stark makroekonomi” betyder att den ryska staten har gott om pengar. ”Säker fristad” påminner väl om den gamla klyschan att ”marknaden gillar inte osäkerhet”. (Inte för sig själv alltså, alla andra kan gott få vara hur osäkra som helst, bara det inte stör vinstjakten.) Extrema marknadsliberaler hävdar också att ”marknaden har alltid rätt”, så ur den synpunkten kan väl marknadsliberalen inte kritisera att investerare placerar sina pengar i Ryssland. Detta även om politikerliberalen fäktar med armarna, hoppar upp och ner, och skriker ”Puuuuutin, Puuuuuuuuutin …!).

En avslutande fundering: om det är så att Ryssland klarar sig bra trots den ekonomiska krigföringen, vad kommer att hända om det är sanktionspolitiken i stället för Ryssland som på något sätt kraschar? Handel handlar om åtminstone två parter. Kommer tyskarna, och andra i EU som anser sig ha direkt ont av sanktionerna, kunna återvinna vilande marknader i Ryssland om handeln släpps fri igen, eller är dessa marknader intagna av andra leverantörer (ryska eller från vänskapligt sinnade länder)? Ryssland kan ju komma så lång i importsubstitution att man strunta i att ta tillbaka de gamla opålitliga leverantörerna.

Sanktionerna har gjort att Ryssland fått dels starta egen produktion av vad som tidigare importerats, dels börjat handla med andra som inte är med i sanktionskriget. En tanke är att efterverkningarna av sanktionerna kommer att leva kvar i vissa stater – men inte i Ryssland som från ett hyfsat gott läge kan gå till ett rejält ekonomiskt uppsving. Detta medan det arma Västeuropa gnällande släpar efter.

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för ‘den ironiska generationen’? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med ‘färgrevolutioner’ i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

Sanktioner hjälper ekonomiskt samarbete i Korea?

Handelskrig och  sanktioner är ju populära numera. Mest är det USA som är i farten, men av någon anledning så har nu Japan gett sig på Sydkorea. Om de officiella motiveringarna för japanska exportbegränsningar mot Korea är de riktiga, eller om det handlar om något annat, är svårt att avgöra för en fjärran betraktare. Handlar det om att känsliga komponenter som Korea köper för sin elektronikindustri vandrar vidare till norra Korea? Är det i själva verket den starka sydkoreanska industrin som skrämmer japanerna, och som de försöker få stopp på? – Det kan ju vara både-och.

Men sanktioner och handelsbegränsningar kan få andra verkningar än vad som avsetts. Om land A försöker skada land B genom att stoppa vissa leveranser kan B möta det genom att skapa sin egen tillverkning, och/eller skaffa andra leverantörer. Högsta ledningen i södra Korea verkar tänka i ytterligare en riktning: närmare samarbete på hela koreanska halvön. Det framgår av intressanta yttranden från Sydkoreas president Moon Jae-in när han nyligen talade med sina närmsta medarbetare. Enligt AP sade han bland annat:

“The advantage Japan’s economy has over us is the size of its (overall) economy and domestic market. If the South and North could create a peace economy through economic cooperation, we can catch up with Japan’s superiority in one burst,” Moon said during the meeting at Seoul’s presidential Blue House.
“Japan absolutely cannot prevent our economy from taking a leap. Rather, (Japan) will serve as a stimulant that strengthens our determination to become an economic power,” he said.

Möjligen kan den här processen underlättas av att storskurken (USA) för närvarande är ganska upptagen med röran i Persiska viken och därmed inte hinner titta så mycket på vad koreanerna håller på med. Och den koreanska nationalismen skall nog inte underskattas. I det här läget kan ordförande Kim i norr antagligen luta sig lugnt tillbaka, skjuta av någon raket då och då, men i övrigt låta det märkliga utlandet röra till det så att den koreanska återföreningen blir ett alltmer trovärdigt alternativ – och med den födelsen av en ny stormakt i östra Asien. Moskva och Beijing torde hålla Korea under nära observation också.

Trumps krig mot Europa, enligt Bildt

Trump förklarar krig – mot Europa, skriver Carl Bildt angående USA:s brytning med flerpartsavtalet om Iran. Hårt omdöme, men han har argument för det:

Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.

Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.

Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.

Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.

Detta låter ju rätt likt det som hävdats bland annat från ryskt håll ganska länge: sanktionerna mot Ryssland är mest skadliga för EU-staterna. Nu får vi veta att även sanktionerna mot Iran är skadliga för EU men berör USA rätt lite.

Om man nu ändå vill se något positivt här så kan det vara att Trump utan omsvep visar USA som det är: brutalt, skrytsamt, självupptaget, opålitligt, tjuvaktigt. Obama kunde dölja det genom att lägga ut dimridåer med sin väloljade trut. Ur Trumps trut trumpetas det mest tarvligheter. Till slut tvingas även de underdåniga europeiska politikerna att förhålla sig till det. Antingen ta förödmjukelsen, eller säga ifrån på allvar. Bildt skriver om Macrons försök att övertala Trump att stå fast vid avtalet om Iran:

Men för all sitt smickrande fick han [Macron] absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.

Kanske tid för fransoserna att gräva upp l’esprit de de Gaulle och be jänkarna dra till ett varmare ställe?

Bara för någon dag sedan fick vi veta att Hultqvist (uppges vara Sveriges försvarsminister) skrivit på ännu mer militära avtal med USA. Hur försvarar försvarsministern det, i ett läge där de styrande i USA börjar verka bindgalna och mest applåderas av Israel och Saudiarabien? Kanske faktiskt styrs av Israel och Saudiarabien?

Det är klart att en del nog fortfarande tror att Trump har en plan. En jättesmart plan, vad den nu skulle handla om. Att göra bort USA överallt i utlandet så att man lika gärna kan åka hem och i stället ”göra Amerika stort igen”? Jag tvivlar. USA behöver för övrigt knappast någon plan för att göra bort sig.

*************

PS: Segerdagen firas i Moskva. Det är nog läge att åter understryka vilka som vann andra världskriget i Europa!

Har USA gjort bort sig (igen)?

Det här är ett referat av en del intressanta punkter i en artikel från bloggaren The Saker.

Men först en sidoanmärkning: både hos The Saker och Russian Insider tycker jag det verkar ha blivit fler artiklar som kritiserar ”judarna” eller till och med ”juden” på senaste tiden. Det låter otrevligt och skadar den allmänna trovärdigheten.

Nu över till referatet. Artikeln bygger på följande: USA:s finansdepartement har lagt upp en lista på företag och personer i Ryssland som möjligenskulle kunna utsättas för sanktioner. Ett hot alltså.  Saker spinner vidare på det.

Den verkligt farliga oppositionen mot Putin kommer inte från folket. Folkets stöd ligger mellan 60 och drygt 80 procent. Även oppositionen i Duman (riksdagen) är försiktig med att kritisera Putin för att inte tappa stöd från folket. Den verkliga oppositionen mot Putin finns inom eliten (inklusive presidentens administration och regeringen) och inom storfinansen. Saker kallar dem ”Atlantiska integrationister”, alltså personer som vill se Ryssland som en jämlik och helt integrerad partner i de USA-kontrollerade internationella finans- och säkerhetsorganisationerna.

De som stödjer Putin kallar SakerEurasiska suveränister”. Dessa ser Rysslands framtid i syd, öst och nord. De vill dra bort Ryssland från de ”anglozionistiska” [jag gillar inte uttrycket] strukturerna inom säkerhet och finans men i stället bidra till en multipolär värld, i samarbete med länder som Kina och övriga BRICS.

Listan över möjliga sanktionshotade personer och företag gör ingen skillnad mellan dessa två grupper vilket är en rejäl blunder. Suveränisterna har inte bankkonton i väst (det är opatriotiskt), till skillnad från integrationisterna som ju inte är beroende av folkligt stöd. Men i och med att USA:s finansdepartement hotar med sanktioner mot alla (inklusive familjer, släktingar eller anknutna företag) är det just integrationisterna som riskerar att drabbas hårdast av ett genomförande. Det kommer också att störa samarbete mellan ryska företag och EU. Resultat: motsättningarna mellan EU och USA ökar. Kort sagt: en dum och självdestruktiv politik från USA:s sida.

Ryska analytiker har olika tankar om vad detta betyder. Saker grupperar:

1. ”En örfil för Ryssland”

Enda avsikten är att förolämpa och förödmjuka Ryssland genom att hävda att alla ledande ryssar är gangsters.

2. ”Det är bara inrikespolitik i USA”

Sanktionshotet har inget med Ryssland att göra, det är ett påhitt från USA-demokraterna. Trump svarar med medvetet ineffektiva aktioner som verkar anti-ryska men som saboterar demokraternas försök att verkligen förstöra förbindelserna med Ryssland.

3. ”Trump är vår man”

Inte så att Trump är rysk agent, men i grunden är han vän till Ryssland och hjälper i själva verket Ryssland och Putin medan USA skadas. Åtgärderna hjälper Ryssland exempelvis genom att skrämma ryska oligarker att föra tillbaka sina tillgångar till Ryssland.

4. ”Vårt folk angrips”

Denna grupp bryr sig inte så mycket om vad USA gör, bara att ryssar är angripna och Kreml bör vedergälla.

5. ”Klåpardokument gjort av rådlösa idioter”

Trumpadministrationen och kongressen består av idioter som inte har en aning om vad de gör men som bara vill ta politiska beslut för att försöka bevisa att de ännu räknas. Putin själv kanske tillhör denna grupp, han kallade detta senaste dokument ”komplett dumhet”.

Saker själv tror på en kombination av dessa grupper, men att den sista har mycket som talar för sig. Imperiet styrs av dumma, okunniga ideologer som lever i en värld fullständigt avskiljd från verkligheten.

Men hotet kan vara till stor hjälp för Putin inför kommande presidentval. Hans ställning stärks i och med känslan av att Ryssland är under attack. Oligarkerna i utlandet måste ta sig till det enda ställe där deras tillgångar är säkra – i Ryssland.

En slutsats som Saker drar är att USA:s åtgärder för att isolera Ryssland visserligen kortsiktigt var skadliga, men långsiktigt har gett Putin stort stöd och gjort att Ryssland kunnat omorientera handel och intern ekonomi. Genom den nya listan på möjliga sanktioner har USA skadat integrationisterna – och därmed sina bästa vänner i Ryssland! Suveränisterna är de som vinner kampen mot integrationisterna. Saker väntar sig inga grandiosa motåtgärder från Ryssland, utan ett tålmodigt långsiktigt tänkande i asiatisk stil. Utan stöd från Ryssland kommer USA ändå inte att kunna göra något viktigt på den här planeten, Ryssland är villigt att samarbeta, men vägrar motparten blir det värst för USA. En märklig företeelse är att ett antal höga representanter för ryska underrättelsetjänster nyligen har besökt USA!

Sakers slutsats är att Imperiets viktigaste exportvara är munväder. Vad man har att komma med är tomt prat och tomma hot. Den härskande eliten är splittrad, och när en djupgående kris inträffar kommer de olika grupperna att vända sig mot varandra. En ny grupp tar så småningom över, eller också kollapsar hela systemet. Det första hände när Putin, stödd av säkerhetstjänsten, tog över efter Jeltsin. Detta kan också hända i USA. Sakertycker att man skall hålla ögonen på vad militären gör.

Saker tror att det vi nu bevittnar är ett ”anglozionistiskt” Stalingrad som sker inför vår åsyn. Det skulle vara ett steg mot Imperiets sammanbrott – och det kan gå fort.

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen ”men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också …”. Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se ”anmärkning” nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. – Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det – försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? – Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen ‘nationellt försvar’ och ‘kapitalistiska vinstkrav’ dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller – samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Vem tjänar på att South Stream åker i papperskorgen?

Somliga tänker långsiktigt, andra knappt längre än vad näsan räcker.

By redirecting gas away from Europe, Russia by contrast leaves behind a market for its gas which is economically stagnant and which (as the events of this year have shown) is irremediably hostile. No one should be surprised that Russia has given up on a relationship from which it gets from its erstwhile partner an endless stream of threats and abuse, combined with moralising lectures, political meddling and now sanctions. No relationship, business or otherwise, can work that way and the one between Russia and Europe is no exception.

Jag vet för lite för att se vem som tjänar mest på/drabbas hårdast när gasprojektet South Stream åker i papperskorgen. Men det ser inte bra ut för Europa. En lång artikel hos The Saker tar upp problematiken. Enligt författaren finns mycket av europeiskt högmod med i den här affären. Man har oavbrutet trampat ryssarna på tårna, förväntat att de skall göra som de blir tillsagda och sedan blivit väldigt förvånade och upprörda när Ryssland tar sig samman och säger ‘njet’.

Två vinnare verkar finnas just nu: Dels Ryssland och dess samarbetspartners. Ryssarna säkrar nya marknader på uppåtgående, dessa kan köpa till lägre pris samtidigt som energisamarbete i stor skala förmodligen drar med sig en massa annat samarbete. Att gasledningen nu förväntas dras till Turkiet i stället för Balkan gör att man kan undra om det händer andra saker i bakgrunden, kanske att en förhandlingslösning i Syrien närmar sig?  – Och så dels USA som med sina påtryckningar lyckas störa ekonomin i EU ännu mer. Man kan ju nästan tro att USA vill skada EU-ländernas ekonomi för att göra dem mer underdåniga just USA. Flera länder i södra Europa kan nu känna sig blåsta på gasleveranser, inkomster för gasleveranser över deras territorium, samt arbetstillfällen. Knappast en drömsituation när ekonomin i EU generellt går illa, och särskilt illa i länder som skulle ha stor nytta av South Stream. Särskilt de bulgariska politikerna har skött sig illa i det här läget. Som skribenten hos The Saker påpekar så hamnar nu gasen hos bulgarernas traditionella fiende Turkiet.

EU:s sanktioner biter!

Man kan återigen fråga varför Sverige skall delta i tokerier som sanktionspolitik och allmänt skäll mot Ryssland ( personifierat av den stygge Putin) när det mest skadar oss själva. Den flitige läsaren av denna blogg, Martin, har några gånger skrivit om ‘nordkoreansk isolering’. Frågan är om inte Sverige riskerar just en sådan isolering om vi klänger oss fast vid fiaskoartisterna USA och EU?

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen ‘nederlag’ rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare – och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att ”man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

… make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp ‘obstreperous’ i mitt gamla lexikon. ”larmande, bullersam; oregerlig”. Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

Verkningar av krig och sanktioner

Nu är sanktionskriget igång (man får hoppas att det inte utvecklas till något ännu värre, det som sker i östra Ukraina är illa nog). Att sanktioner skall skrämma, och/eller långsiktigt skada Ryssland är tveksamt. Det kan bli tvärtom på sikt, genom att Ryssland lägger om delar av sin utrikeshandel och utvecklar den inhemska ekonomin. Ryssland kan inte isoleras. Putins popularitet blir bara starkare på hemmaplan. Därmed kommer USA och dess tokar till EU-lakejer att bli de som skadas mest. Ryssland, och de stater som fortsätter att handla med Ryssland, blir vinnarna. Och därmed fortsätter marschen bort från dollarhegemonin.

Varför inte ta en historisk jämförelse från en tid med riktigt krig och oerhörd förstörelse? Här är ett stycke från Jan Myrdals roman Karriär:

Då läser jag om Stalins möte med den finländska delegationen.
De hade frågat honom om inte kriget trots allt haft något gott med
sig för Sovjetunionen. Och det var ju en omöjlig fråga och en
otänkbar fråga och det var obegripligt hur just denna delegation
från ett land som nyss deltagit i det förhärjande kriget mot
Sovjetunionen kunde ställa en sådan fråga. Men Stalin blev inte upprörd,
han svarade: ”Kluge Frage! Richtige Frage” och så sade han att
kriget faktiskt också haft positiva följder för Sovjetunionen. Det hade
möjliggjort en snabbare industrialisering av Sibirien än vad som
annars kunnat genomföras och därmed bidragit till en mer
balanserad ekonomisk utveckling. Inte ens när det gällde Sovjetunionens
inre förhållanden finge kriget enbart ses som något negativt. 

Jag har sett nedanstående bild några gånger och undrat om den verkligen är äkta eller ett montage. Hur det än förhåller sig med den saken så kanske den visar på ett tänkande som säger ”gör vad ni vill, på slutet är det ändå ni som får stå med lång näsa”.

Stalin joke 01
– Ja, som jag brukar säga: ”Så förhåller det sig med den saken, kamrater!”