Det blev ingen "revolution"

Från SvD:

På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. …

Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.

700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj ”oppositionsledare” är rena skojet.  Det är ingen ”färgrevolution” på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt’en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer ”talande”: Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.

Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, ”Vlad the Hammer” är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

Vandaler med tendens

När islamistiska vandaler förstör mänsklighetens kulturarv i Palmyra, Syrien, kan det verka extremt över alla gränser. Men det är det inte. För inte så länge sedan var de i farten i världsarvet Timbuktu i Mali, och på många andra håll har de förstört kulturminnesmärken och gravar. Palmyra är inte en isolerad händelse, det finns ett mönster och en tendens med urskiljbart ursprung.

2012 hade jag en bloggpost som handlade om hur huvudinspiratörerna till extremislamismen uppträder på hemmaplan. Man skulle ju kunna tro att de som basar över islam i Saudiarabien skulle vara angelägna att byggnader och annat som finns kvar sedan Mohammeds tid skulle vårdas speciellt för att visa upp för alla religiösa turister. Så är inte fallet. Här rivs det utan hämningar om något står i vägen för landets pilgrimsindustri.

Jag såg en notis för några  dagar sedan om att tre moskéer skall byggas på Järvafältet i Stockholm. En av den finansieras från Saudiarabien. Vilka läror kommer att predikas där? Vilken betydelse kommer de att ha för att separata och isolerade grupper kommer att bli ännu mer isolerade men också kommer att upprätta territoriell kontroll och placera sig utanför Sverige vad det gäller lag och rättskipning? Kommer folk som inte delar den officiella saudiska versionen av islam ens att kunna bo kvar på Järvafältet?

Och så är det prat om en moské i Borlänge – Mohamed Omar tar itu med Göran Greider som hamnat på fel sida i den här frågan. Varför måste självdefinierad vänster och feminister uppträda som islamisternas ombud? Förväntar man sig ett ”tack”? – Då får man nog vänta.

Medeltiden är bättre än sitt rykte!

Ibland är förre utrikesexcellensen Bildt faktiskt rolig:

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden. 

Detta på tal om Saudiarabien. Det tråkiga är nog inte att Saudiarabien befinner sig i medeltiden utan i vår tid. Dessutom försett med moderna vapen som mal sönder grannlandet Jemen.

För övrigt finns det historiker som hävdar att medeltiden verkligen inte var så mörk (”the dark ages”) som det påstås. I mina hyllor står bland annat en bok som heter Den ljusa medeltiden. ”Mörkret” var förtal av folk som ville återgå till tiden före medeltiden, till den klassiska romerska epoken. Renässansfolket alltså, de som i stället hyllade det antika Rom, den epok som låg innan medeltiden. En rörelse som i sina mål var reaktionär. Det misslyckades naturligtvis. Återupplivandet av romerska ideal satte igång oväntade processer. Några hundra år senare var kapitalismen i färd med att bryta ner såväl renässansens som medeltidens kvarlevor i Europa.

OPEC blir ROPEC?

Enligt en nätsida som skriver om olja så händer det märkliga saker i råoljebranschen. Som bekant så står ju Ryssland och Saudiarabien på varsin sida i Syrienkonflikten. Skulle det går riktigt illa kunde det bli krig mellan de två, ifall Saudi skulle framhävda med att man vill invadera Syrien. Men trots detta hade Ryssland, Saudiarabien och ytterligare ett par oljeproducerande stater ett möte i februari, och en större version med fler deltagare förväntas inträffa i mars. Trots motsättningar finns det uppenbara fördelar för oljestaterna om de kan samordna sig vad det gäller produktionsnivåer och priser. Blir OPEC, de oljeproducerande staternas organisation, utvecklat till ROPEC där Ryssland är med? Om ett par år fyller för övrigt OPEC 60 år. Med Ryssland i samarbetet skulle det bli en stor grej: Will Russia End Up Controlling 73% of Global Oil Supply?

Kanske man här kan se ett nytt exempel på den smidiga ryska diplomatin. Saudihärskarnas förbindelser med USA försämras, och samma är det med landets ekonomi och utrikespolitik. Då kan de nappa på ryska förslag om gemensam oljepolitik trots att det finns stora motsättningar inom andra områden. Ryssen tar det hela lugnt och metodiskt, överilar sig inte, gör inga hotfulla utspel, blundar när det passar för vissa saker och låter diplomatin och ekonomin ta ledningen. Och så kan man (tillsammans med kineserna) bygga inflytande i de västasiatiska oljestaterna och trycka ut USA och dess allierade.

Med Ryssland i oljesamarbetet, dessutom i en ledande roll på grund av sin stormaktsposition, anar artikelförfattaren stora geopolitiska förändringar framöver. – Man får anta att USA försöker lägga ut så många krokben som möjligt för den här processen, men förmodligen kan man som bäst fördröja.

Här var det tomt (men gott om sand)

Mystisk ‘abstrakt konst’? – Nej, jag gillar att titta på kartor med satellitbilder, och det här är en sådan som jag klippt ut.

Det här är ett ställe där inte ens beduinerna går in. Rub al-Khali (الربع الخالي, ar-Rubʿ al-Khālī), ”det tomma området”, på Arabiska halvön. En riktig värsting till öken, och jag antar att det är sanddyner vi ser, dyner som drivits upp av ökenvinden.

I detta sammanhang minns jag en klurig vers av framlidne Robban Broberg (fast här handlar det om Sinai-öknen):

Timglasen i Sinai
kommer sanden ej att sina i.

Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av ”den arabiska våren” och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. ”Man har närt en orm vid sin barm.”

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Undvik tigerslagsmål

Roligt att titta på, men man kanske bör hålla sig på lämpligt avstånd!

Det finns ett kinesiskt uttryck som gamle ordföranden Mao använde vid något tillfälle: Att sitta på berget och se tigrarna slåss. Det torde innebära att man själv håller sig undan och låter några andra, som man inte gillar riktigt, slåss bäst de vill. Sedan kan man väl träda fram och sopa upp resterna när tigrarna slagit ihjäl varandra.

Man kan tänka på det talesättet i samband med vad som händer omkring Syrien nu, och Sveriges roll i det hela. Notera att en märklig ‘opposition’ härjar i landet – den ödelägger infrastruktur och eldar upp eller stjäl kulturarv – och att den har stöd av diverse skumma makter. (Det finns värre saker än censurerade IKEA-kataloger man kan kritisera Saudiarabien för.) Nu kanske ‘oppositionens’ desperata offensiv omkring Aleppo håller på att bryta samman och då blir läget för alla de makter som försöker krossa arabvärldens sista sekulära stat svårt. Då får man fixa ‘gränsintermezzon’ och försöka dra in hela NATO-gänget i aggressionen. Det stinker desperation och provokation om den där granaten vid turkisk-syriska gränsen!

Men Syrien är ju inte ensamt, det finns stödjande makter. En av dem är granne till oss. Det finns en risk, kanske inte överhängande just nu, men den kan bli överhängande väldigt snart, att den syriska krisen utvecklas till en direkt konfrontation mellan NATO och i främsta hand Ryssland. Man får förutsätta att det redan pågår in indirekt konfrontation, exempelvis genom att Ryssland hjälper Syrien med underrättelsearbete och signalspaning. En sådan här kris (liksom det tidigare kriget i Georgien) är ett utmärkt tillfälle för de olika makterna att testa sin förmåga på det elektroniska slagfältet. Med tanke på hur den här krisen kan utvecklas finns det anledning att åter ställa frågan hur smart det är att dra Sverige längre och längre in i NATO-samarbetet! Idag smäller det i Syrien, kommer det att handla om Östersjöområdet om ett tag? Ryssland har slutat backa, rätt vad det är kan läget bli väldigt allvarligt. Vi talar faktiskt om ett antal stater med kärnvapen som är inblandade!

Den rimliga politiken är att ‘sitta på berget och se tigrarna slåss’, ta hem vår ynkliga styrka från Afghanistan omedelbart och efter bästa förmåga höja försvarsberedskapen.

***

För att ta en grej jag skrev ovan ett varv till, men exemplifierat på annat sätt: Jag tycker illa om Reinfeldt-regimen. Många gör det. Men skulle jag stödja en ‘motståndsrörelse’ som består av horder av helgalna utländska mormoner som kastar bomber i Gamla stan och bränner ner kulturarvet vid Drottningholm, och som verkar vilja ersätta Reinfeldt med några tomtar som är ännu värre! Jag misstänker starkt att flertalet syrier har en liknande uppfattning beträffande det egna landet. Men deras röst verkar inte vara särskilt intressant att lyssna till …

Syriska perspektiv

Den här bilden har jag med friskt mod ‘lånat’ från Syrienbloggen, dock med ett eget tillägg: det är de mysande farbröderna Kildén och Åsman som liksom någon sorts påhejande skyddsänglar får sväva över Onkel Sams färd mot Syrien. K & Å tillhör ju den grupp som numera med berättigande skälls som ‘bombvänstern’.  Andra delar av den rörelse de tillhör bombvänstrar inte, så man får vara försiktig med att göra generella fördömanden. Den tjocke kusken påminner om kungen av Qatar, en av finansiärerna av syrienkriget. Bloggaren SyrPer brukar beskylla Qatars härskare för att vara pedofil också (samt vara nära nog apa).

Jag nämnde Syrian Perspective i bildtexten ovan. Kanske SyrPer kan spela en roll när syrienkrigets historia, och särskilt mediakrigets historia, skrivs någon gång. Man vet ju inte vem som är vem på nätet, men låt oss säga att Ziad Faled existerar och är en advokat av syriskt(-kristet?) ursprung som finns i Dearborn, Michigan, och som driver en blogg som hejar på den syriska regeringen.

Det intressanta kanske inte är personfrågan, utan de påståenden som skickas ut på nätet, och varifrån de kommer. En historiker skulle här öppna sin verktygslåda och plocka fram några verktyg som heter äkthet, närhet, tendens, rimlighet och beroende, och med hjälp av dessa försöka bedöma materialet. Det tänker inte jag göra i någon större utsträckning. Att tendensen är för Syriens regering är klar. Men hur är det med rimligheten i påståendena, och varifrån kommer de? Bloggaren uppger sig ha en massa kontakter i Syrien, men hur är det med kontakternas kontakter? Är de pålitliga och de som de påstår sig vara?

Jag tar bara ett inlägg till nämare granskning, det här där den kurdiska gerillan PKK uppges behärska hela sydöstra Turkiet. Låter det rimligt? – Jag har tidigare sett uppgifter om att kurder i Turkiet tagit kontroll över mindre områden, vilket i sig kan vara riktigt och är viktigt i den här krisen, men hela …? Nja, det behövs nog mer fakta från olika håll och jag tycker det låter tveksamt.

Det kanske är några andra påståenden i artikeln som är de verkligt viktiga, nämligen att Syrien ger PKK vapen som tagits från infiltratörer:

It is noteworthy, that the Syrian army now regularly transfers weapons and ammunitions determined to be of Turkish origin to the PKK, just to remind Erdoghan of the vapidity of his policies.  SyrPer has learned from Wael that a cache of weapons seized yesterday in Hama was put on trucks and sent straight to Qamishli for distribution to our Kurdish allies. 

On top of all this is a deal in the making to begin supplying the PKK with captured ”Doschka” anti-aircraft and anti personnel machine guns….the same being bought by Saudi Arabia for the ”freedom fighting” terrorists of the FSA.  …  The only objection is from Iraqi president, Nouri Al-Maliki, who fears an exponential growth in Kurdish power will hobble him in negotiations with Talibani and Barazani concerning oil contracts in Kirkuk, in the North.  Syria and Iraq are working very tightly these days, a relationship almost as important as that which Syria enjoys with Iran.

Är det här bara privata åsikter och skvaller, eller en kanal för den syriska regeringen att sända ut vissa budskap som man kanske inte vill läsa upp officellt i damaskus-radion? Man skickar vapen ”till våra kurdiska allierade” – det är ett ganska starkt uttryck när PKK är ”allierad”. Dessutom en rejäl spark i baken på den turkiska regim som låter vapen strömma över gränsen: ”Här får ni tillbaka era vapen, men kanske inte på det sättet som ni tänkt er, haha!” Här får man också veta att det finns plan att utrusta PKK med tunga kulsprutor som monteras på bilar, vapen som kan användas exempelvis mot turkiska helikoptrar. Förutom mot marktrupper, naturligtvis. Kan PKK få tillgång till, och effektivt använda dessa vapen, får man en rejält större eldkraft än tidigare och störa det turkiska luftherraväldet. Och det är väl inte vad Erdogans regering hade tänkt sig.

Slutet på citatet är motsägelsefullt. Å ena sidan anges att Iraks shiamuslimske president känner sig besvärad av ökad kurdisk makt när han skall förhandla med sina egna kurder. Å andra sidan sägs att samarbetet mellan Irak och Syrien är nästan lika tätt som samarbetet mellan Iran och Syrien. Det kan ju bekräfta påståendet att den makt som tjänade mest på USA:s invasion av Irak faktiskt var Iran. Det långsiktiga resultatet av Saddams fall blev ju att iran-vänliga shiiter tog över i Irak.

Lästips: Saudi

Saudiarabien har ju varit på tapeten senaste dygnet medan en minister i svenska regeringen funderar på om landet är en diktatur eller skall kallas något annat (som är synonymt med ‘diktatur’ men låter mindre illa – exempelvis ‘auktoritär’).

Här kan man hitta en artikel där Per Björklund, som tidigare rapporterat mycket från upproret i Egypten, skriver kort och översiktligt om oroligheterna i Saudi. Särskilt berörs de östra delarna, där såväl oljan som den shiitiska minoriteten finns, men tydligen jäser det i hela landet. Oppositionen verkar ännu så länge vara splittrad och inte ha formulerat några program, i alla fall säger inte artikeln något om det.

Jag såg någonstans en förmodan att USA skulle kunna tänkas vilja dela Saudiarabien. Tanken är inte orimlig. Dels är delning/splittring ett knep som USA tillgripit på andra håll tidigare och som nu kan tänkas ingå i planerna för Syrien. Men det finns en annan aspekt gissar jag: den terrorism som finansieras från Arabiska halvön får sina penning-anslag från de reaktionära wahhabiterna som ju inte är shiiter. Den stora saudiska kungafamiljen får väl betraktas som stats-wahhabiter och synnerligen misstänkt vad det gäller att främja såväl terrorism som aggressivt missionerande.

Antag nu att USA:s strateger börjar bli skrämda över det monster de själva bidragit till att skapa, nämligen den islamistiska terrorismen. Om man kunde klippa Saudiarabien i mindre delar skulle wahhabiterna hamna i den fattigare delen, utan olja, och då skulle penningkranen för terrorfinansiering kunna stängas av. Samtidigt kanske shiiterna på Arabiska halvön skulle bli mer förmånligt stämda gentemot USA och väst om de blev av med de förtryckande wahhabitiska extremisterna. – Men detta är bara spekulationer. Och förmodligen finns det en stark falang inom USA:s ledning som fortfarande ser islamistiska gudskrigare som en tillgång, trots att dessa redan tidigare visat sig vara synnerligen tveksamma allierade.

Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än ”main-stream-media” för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? – Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser – vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? – Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.