Finland, ja – men vi då?

Den här kartan plockade jag upp på Pål Steigans blogg, i en artikel om Kinas enorma ”Belt and Road”-projekt, även känt som Den nya sidenvägen, eller OBOR (One Belt, One Road).

Det som fångade min uppmärksamhet här är att Helsingfors är en slutpunkt för en av rutterna. Att den förbindelsen skulle göra en stor sväng upp i Karelens ödemarker (är det öde där förresten?) tvivlar jag på. Det blir nog raka spåret från Moskva över Sankt Petersburg och längs Finska viken.  Men det är den mindre anmärkningen. Den stora anmärkningen är: var kommer Sverige och Norge in i det här? Nu skall tåg gå på 18 dagar från någonstans i Kina till England, alltså ungefär 2½ vecka. Hur blir det med uppkopplingen till Skandinavien? Sitter svenska och norska politiker bara och tjurar och vill inte ha något att göra med ett projekt där även Ryssland deltar? Har skandinaviska företagare inga varor som de vill skicka med snabbtåg till Kina?

I Steigans artikel finns också en tabell över utbyggnad av snabbtåg i världen. Sverige utmärker sig genom de långsammaste snabbtågen, men finns åtminstone med i tabellen. USA finns inte ens med, vilket säger en del om det landets utveckling. Kina leder naturligtvis, och den som läser nyhetsbyrån Nya Kinas twitterflöde får tågnyheter så gott som varenda dag.

Tills vidare återstår det väl bara att gratulera finnarna (samt fråga ansvariga personer i det här landet vad de håller/inte håller på med!).

Vid närmare eftertanke: någon kinesisk entusiast har talat om att fixa järnvägsförbindelser från Asien till Nordamerika genom en bro över Berings sund. Då kanske det går att fixa en bro över Ålands hav mellan Sverige och Finland också?

Snabbtåg

Det här inlägget anknyter faktiskt en del till vad jag skrev om igår: hur Tredje världen avancerar medan de gamla industriländerna sjunker tillbaka efter några hundra år av dominans. Man kan undra hur länge begreppet Tredje världen ens är relevant om det skall fortsätta så här? Svenskan skriver om kinesernas pigga satsningar på snabbtåg. På sina håll orsakar detta upprörda känslor när kineserna dessutom vill exportera, snabbtågstillverkare i andra länder känner sig blåsta och ropar om teknikstöld. Men skulle det ha blivit någon industriell revolution om patent och förbud låst in alla uppfinningar och förbättringar? Går vi tillbaka några årtionden var det väl japanerna som anklagades för att knycka idéer, men det verkar glömt idag.

På tal om teknikstöld: den första ångmaskinen i Sverige var i drift redan i slutet av 1720-talet i Dannemoragruvorna för att pumpa upp vatten. Den var en följd av industrispionage som en Mårten Triewald bedrev i England. Men maskinen gick inte så många år, svenskarna var inte kompetenta nog att ta hand om denna då färska teknik. Det dröjde bortåt hundra år innan ångmaskinen blev en stor artikel här.

En beskrivning över Triewalds Eld – och Luftmachin kan man hitta på nätet någonstans

Kineserna påstår sig dock ha inte bara övertagit, utan vidareutvecklat, snabbtågstekniken till nya höjder. Ett land som borde ha stora förutsättningar att bygga långa och snabba järnvägslinjer är USA, men enligt rapporter så möter Obamas planer på det mothugg. Kanske typiskt för ett land som nyss var på topp av vågen, som jag skrev om igår, men som nu med rasande fart rutschar utför och verkar sakna förmåga att ta beslut för att hejda fallet. Fast i Europa och Turkiet finns eller planeras en hel del snabb-banor, så man kanske inte skall ge upp hoppet helt om Den Gamla Världen.