”… ner som en pannkaka” för SAP

Hjalmar Branting hade ett snittresultat på 40 procent i sina val.

Per Albin Hansson 45.

Tage Erlander 47.

Olof Palme 44.

Ingvar Carlsson 42.

Göran Persson 37.

Mona Sahlin 31.

Och Stefan Löfven, han som ska avgå nu, han kommer att dokumenteras till 29,6 procent.

Skall man se på dessa siffror som ”upp som en sol, ner som en pannkaka” för socialdemokraterna? Ja, förmodligen. Sammanställningen finns i en artikel av Torbjörn Nilsson i Svenska Dagbladet idag 3/9. Det han resonerar om är hur partiet verkar ha vant sig vid en permanent utförsbacke. Man kan väl säga att stridsmoralen i partiet är någonstans vid fotknölarna numera.

Sedan kommer Nilsson in på en intressant företeelse som ofta noteras, men som inte verkar orsaka några rörelser inom ”rörelsen”. Nämligen att den politiska basen i Sverige, väljarna alltså, fortfarande år efter år stödjer det välfärdssamhälle som socialdemokraterna är med om att avveckla.

– Sjukvård, stöd till äldre, stöd till barnfamiljer, försörjningsstöd, skolan, sysselsättningspolitiska insatser. Alla siffrorna är stabila. Stödet för en stark och offentligt finansierad välfärdsstat har inte minskat, säger han.

”Han” är forskaren Ingemar Johansson Sevä, lektor vid Umeå universitet, som fortsätter:

Välfärdsstatsundersökningen startade 1986 och har vart åttonde år ungefär frågat ett slumpat urval svenskar. Senast mätte man 2018. I slutet av 1990-talet, när sociologen Stefan Svallfors ansvarade för undersökningen, omtalades den och diskuterades ofta i offentligheten. Så är det inte längre.Men resultaten är alltså de samma.

– Över tid har snarare viljan att betala skatt för välfärd ökat något. 1997 svarade 30 procent att de kunde tänka sig höjda skatter för att finansiera försörjningsstöd. 2018 var det 39 procent. Och det är lite förvånande om man tänker på vad som har hänt med de socialdemokratiska valresultaten under samma tid, säger Ingemar.

Eftersom socialdemokraternas ledare struntar i en stor del av vad väljarbasen tycker, så går det ju som det går (att folk struntar i att rösta, eller går till andra partier).. Inget konstigt med det. Särskilt om partimedlemmarna – de som finns kvar – i stort sett verkar acceptera att vara på väg nerför på det sluttande planet och låter gänget i ledningen härja bäst de vill. Möjligen kan detta hänga på att samhällsutvecklingen gjort att reformismen är död (vad än ”reformisterna” tror). Då får man överväga att gå över reformismens gränser, och det känns antagligen väldigt oroande. Det blir en politisk låsning. Men eftersom det inte finns något stillestånd i samhället i övrigt kommer låsningen att bli till politisk efterblivenhet och vilsenhet när man själv står stilla medan allt annat rör på sig. Och till slut är man helt irrelevant. Det är självförvållat.

Kina noterar något unikt

Twitter från Xinhua, Nyhetsbyrån Nya Kina. Svenska folkets upphetsning i regeringsfrågan kan väl mätas mot oron för hur det skall gå i kyrkovalet i höst. Jag skulle tro att ett extraval till riksdagen i sommar inte kommer att väcka någon större entusiasm heller. Och allt detta trams för att socialdemokraternas ledning vill (med centern som ursäkt) attackera sina egna gräsrötter. Vansinne! Är det möjligen trianguleringsidén som slagit slint i partistrategernas huvuden? (Alltså att ett parti kan vinna mer röster genom att lite till att de egna kärntrupperna inte sviker vid valurnorna, samtidigt som man slänger ut lockbeten till andra partiers väljare – lockbeten som de egna kärntrupperna inte gillar. Men det kan ju bli alltför grovt, även för inpyrda gråsossar.)

Kan vi tippa att Löfven får driva en expeditionsministär ett tag, och sedan slingrar han sig tillbaka som statsminister på något sätt? Men vill han behålla väljarna är det nog klokast att släppa marknadshyrorna. Införs de i nyproduktion idag har vi dem överallt om några år. Hotet om marknadshyror borde vara ett laddat vapen att rikta mot de partier som driver frågan. (Tillsammans med diverse andra frågor som borgarna förespråkar, men som inte har något större stöd i folkdjupet.) Men, men … när smarta partistrateger på Sveavägen får tänka till så kanske man kör trianguleringen ett varv till i stället. Det kanske lyckas den här gången?

Lite dålig tajming

I går blev ett antal människor knivskurna i Vetlanda. I går 3/3 publicerade också SvD ett helt uppslag om Vänsterpartiet och hur den nya ordföranden försöker skapa om V till det nya socialdemokratiska partiet. Det senare har ju glidit så långt åt höger att det finns ett politiskt tomrum att ta över. Taktiskt smart, men finns det frågetecken?

Den ekonomiska politiken är nyckeln till partiets strategi mot valet 2022 – som går ut på att vinna stöd hos de arbetarväljare som de senaste åren gått från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. Istället för att försöka stoppa väljarflykten genom stramare migrationspolitik – vilket varit S-linjen – talar Nooshi Dadgostar om att det enda som kan göra konservativa LO-medlemmar röda igen är att skapa framtidstro i bruksorter och förorter som under lång tid varit ekonomiskt och politiskt övergivna.

Det kanske är lite dålig tajming att dra upp migrationspolitiken i ett läge där svenskar sprättas upp av en invandrare på gatorna, även om det samtidigt är bra att försöka få framtidstro på orter som ligger i bakvatten. Men vad är målet egentligen – är det bara att få en massa arbetare och glesbygdsfolk att sluta rösta på Sverigedemokraterna och gå till V i stället?

Är det viktiga för V att försöka ta över så många väljare från social- och sverigedemokraterna möjligt genom att locka med något som låter bra, eller finns det en rejäl ideologisk övertygelse i botten? Kommer motståndare mot migration glömma sitt motstånd om de får lite vänliga ord från den politiska eliten i Stockholm? – Jag är inte säker på det, man kan inte lura folk hur som helst. Inte alla i alla fall. Och inte när människor ligger blodiga på gatan.

Sedan kan man ju undra om det finns andra intressen inblandade. Någon som tycker att V kan användas som uppsamlingsplats för element som annars kunde bli radikala på riktigt, kanske. Det kanske inte är en tillfällighet att V:s nye chefsekonom är tidigare socialdemokrat. Det kunde ju garantera att den socialdemokratiska högerglidningen från 1980-1990-talen kunde konserveras i ett annat parti, medan det radikala 1970-talet definitivt kunde begravas. Skulle V få bra utdelning på det här i kommande val skulle partiledningen tjäna på det (löner, arvoden, pensioner, förmåner, partistöd …), och krafter utanför partiet skulle kunna vara lugna med att inga riktigt radikala utbrott kan förväntas. Att folk demonstrerar lite lagom står man ut med, det är som en säkerhetsventil.

Men då kan det ju bli en annan dålig tajming: V förvandlar sig definitivt till ett vänsterliberalt (och bombliberalt EU-) parti samtidigt som kapitalismen krisar ihop ohjälpligt och blir mogen att bytas ut. Till det krävs andra rörelser. Eller kan V stöpa om sig igen efter vad tiderna kräver? – Jag vill se det innan jag tror på det.

Illa tänkt

Häromdagen skrevs en ledare i Aftonlövet av Sven-Eric Liedman. Jag har några intressanta böcker av honom (Stenarna i själen, Motsatsernas spel, Det ekonomiska tänkandets historia och I skuggan av framtiden), och där är det inget fel på tänkandet. Men AB-ledaren slutar i en trist suck.

Först skriver han lite om nationalismen som breder ut sig i världen, och kommer sedan in på förhållandet att det tenderar att skapas allianser mellan nationalisterna och nyliberalerna. Den senare grupper står ju för en del saker som nationalisterna kanske inte borde gilla, som i ekonomisk politik och sociala frågor. Men Åkesson kunde ju göra en helomvändning vad det gällde vinster i välfärden, trots att detta är en sak som nationalister med en folklig inriktning inte borde kompromissa om.

Generellt, vare sig det är SD i Sverige eller BJP i Indien så har enligt Liedman politiken utvecklats så att ”…man är strikt nationalist på alla områden utom ekonomin där man är gränslös.” Nu är väl SD inte ens strikt nationalist vad det gäller EU, kanske inte vad det gäller NATO heller om man tror att det gynnar partiet på något sätt, men i alla fall …

Vad  gör man åt detta? SD har ju en stor skara följare numera, och partiledningen hittar på saker som inte är till fördel för många av dess väljare. Här är Liedmans rekommendation:

Många nynationalister tillhör de skikt som hamnat på undantag genom den ekonomiska utveckling som kallas nyliberal. Det finns en tragedi i detta. Med mer högerpolitik hamnar de ännu mer utanför.
Hur motverkar man deras självskadebeteende? Det känns futtigt att säga: genom upplysning! Men också genom att skapa platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna och förstå att det är samma krafter som hotar dem alla. Vi har långt dit.
Nu har ju andra partier under långa tider kunnat behålla stora väljarskaror trots att ledningen ger blanka f-n i dem (socialdemokraterna är väl det största men inte enda exemplet) och något liknande kan ju gälla för SD. Väljarna hoppas, hoppas, hoppas, att det skall hända något positivt någon gång … medan toppledarna bakom skål och vägg kallar dem efterblivna lantisar.
Och då fungerar ”upplysning” förmodligen rätt dåligt. Att bara snacka hjälper inte. Särskilt inte om det låter som en förnäm överhet tillrättavisar enkla torpare som antas vara lite bakom flötet. Lite snack och mycket verkstad måste till, men vem fixar det? Särskilt inte om det börjar lukta klasskamp. Klasskampen finns hela tiden, nu är det kapitalisterna som har överhanden (med nyliberalerna och deras nationalist-allierade som politiska ombud) – det behövs ett trovärdigt motstånd! Men varken S eller V verkar vara inställda på sådant numera.
Min reflexion angående ”platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna” är egentligen en motfråga: tänk om de faktiskt stött på ”främlingar”, och det varit en betydligt tråkigare erfarenhet än ett festligt mångkulturellt möte? Om det faktiskt varit oroande, kanske skrämmande? Det förhållandet att svenskar flyttar bort från områden där ”främlingar” börjar bli bortåt 4-5% av befolkningen kanske säger något?

Tidsdokument – moderater i LO protesterar!

När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:

Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också – trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.

Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: ”Jag vill inte vara med.” Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. – Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? – Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.

Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till ”facklig-politisk samverkan” – men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna ”röstade med fötterna”.

Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara ”facklig-politisk samverkan” utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.

Clarté åker ut

ABF-socialdemokraterna (jag antar att det rör sig om soc.demoner) har gett Clarté en snyting och blockerat ett möte. Att kalla detta för  ”förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF” känns något naivt. Det är väl snarast något man kan vänta av dagens marknadsliberalt ryggmjuka socialdemoner. Eller? – Här är i alla fall vad Clarté själva skriver:

Karl Marx. Porträtt av Heinrich Zille
Karl Marx. Porträtt av Heinrich Zille

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag. ABF tillåter alltså inte diskussioner om arvet efter Marx, om de förenas med ett revolutionärt perspektiv – något som otvivelaktigt är en central del av Marx idéer. Det är förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF, mot marxism och mot yttrandefrihet. Protestera gärna hos ABF-husets ledning!
Clarté undersöker möjligheten till en annan möteslokal och återkommer med besked senast på torsdag.

Idélöshet och förflackning

Citat från Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2, Tiden 1973, sid. 213. Han gör en utvärdering av det eventuella utopiska tänkandet i Sverige:

Skälet till det bristande intresset för svensk utopism – och för utopisterna över huvud taget – ligger väl delvis däri att den svenska arbetarrörelsen i allt högre grad fått en helt praktisk och dagspolitisk inriktning – vilket visserligen kan vara en styrka, men också innebär en fara för idélöshet och förflackning. Detta i synnerhet som tiden väl nu är inne för en omvärdering av det utopiska tänkandet.

”Idélöshet och förflackning” är väl nästan milt uttryckt när de som ägnade sig åt ”en helt praktisk och dagspolitisk inriktning” gjorde detta som förvaltare av den kapitalistiska staten. Visserligen fanns det väl ännu 1973 en och annan socialdemokrat som ansåg sig gå i Marx fotspår, och forna tiders utopism var något som Marx själv avvisade, men alltmer har själva tänkandet att man kan gå utanför kapitalismens ramar kommit att stämplas som ”utopism”. Detta även om föreslagna åtgärder såväl är praktiska som möjliga att åtminstone påbörja dagspolitiskt.

Idélösheten och förflackningen har lett till den urartade socialdemokrati vi ser idag, en rörelse som tidigare åtminstone var socialliberal och med massanslutning, men som nu är en liten toppstyrd grupp liberaler utan någon större dragningskraft. Ibland har någon avslöjats som ”pamp” med tvivelaktigt leverne också. Vi får se hur stor uppslutning det blir i deras tåg i morgon, och om några nya djärva visioner kommer att ropas ut från talarstolarna!

Annars vore ju en diskussion om för- och nackdelar med medborgarlön respektive arbetsgaranti och MMT väldigt intressant – har de statsbärande socialdemokraterna (de ser väl sig fortfarande som det) något att komma med här? (Själv tycker jag att argumenten för arbetsgaranti och MMT känns starkare, men andra kanske tycker annorlunda.)

”Från mörket …

… stiga vi mot ljuset …”

… från intet allt vi vilja bli!”

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.

Modeller för offentligt ägande

Jag har just deltagit ien specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.

Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet ‘offentlig’ märkligt nog utelämnat).

Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en ‘bekännande’ marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownitgav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.

På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].

McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade ‘naturliga monopolen’.

Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.

De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.

Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).

Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).

Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade ‘Morrison-modellen’, uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.

Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).

Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar ‘publika varor’.

För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde ‘Corbynomics’ när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins ‘kommandohöjder’) kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.

Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar(och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: ” … bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte”. Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som ”Marknaden”, som ensam måste tillbedjas (”du skall inga gudar hava jämte mig”) och bringas allt större offer. I den låt oss säga ‘snälla versionen’ är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa ”Molok, Molok!”  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone ‘litegrann’ nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men ‘litegrann’ duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? – Det vill jag se innan jag tror.

Historisk krigspropaganda upprepas?

Det pågår en otrevlig och farlig kampanj för att i praktiken göra Sverige till NATO-land, med syftet att NATO (läs USA) skall kunna angripa Ryssland från svenskt territorium. I gårdagens tal på segerdagen i andra världskriget kom Jan Myrdal in på det, och passade samtidigt på att kritisera historieskrivning på vänsterkanten angående hur de tyska socialdemokraterna uppträdde inför första världskriget. Det handlade inte bara om en räddhågad ledning, rädd att förlora sina privilegier om den röstat mot kriget …:

Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.

Vad säger vi om den svenska socialdemokratiska ledningen idag? Och så kallade gammelmedia?

PS. En film från firandet av segerdagen, inklusive Myrdals tal. kan man se här.