KKP – grattis till hundraåringen!

Om man är kvalificerad kan man få den här fina medaljen den 1 juli. Den dagen i år kan Kinas Kommunistiska Parti notera att det existerat i etthundra år. Det började i obetydlighet 1921, växte, blev illa åtgånget under de våldsamma inbördesstriderna i Kina under 1920- och 1930-talet, växte igen under kampen mot den japanska invasionen och de inhemska fienderna, upprättade Folkrepubliken Kina 1949, slog tillbaka USAmerikanerna i Korea. Sedan har kampen inom och utom partiet mest handlat om bästa sättet att bygga upp landet igen. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra, men riktningen har varit klar och omvärlden har noterat. Och nu är Kina tillbaka på toppen. Diskussionen om hur det fungerar, och vad Kina överhuvud taget är, fortsätter. Det är dock svårt att bortse från att hundratals miljoner människor har klivit ut ur fattigdomen på mycket kort tid. Och idag kom ytterligare en glad nyhet: malarian har utrotats i Kina.

En recension med lite kommentarer

Hos Pål Steigan hittade jag en intressant recension, en översättning av en artikel som ursprungligen publicerades i USA-tidskriften Monthly Review. Skribenten kan av namnet att döma, Tamara Prosic, ha ryskt ursprung men bor i Australien och forska på universitetsnivå i en kombination av teologi och marxism. Detta är intressant, för boken som recenseras är skriven av en australier som just publicerat mycket om teologi, bibelforskning – och marxism. Roland Boer heter han. Bokens titel är Socialism with Chinese Characteristics. Boers nuvarande nätsida hittar man här.

Här sitter Roland Boer själv och grunnar på något

Över till Tamara Prosic, och så slänger jag in några ytterligare reflexioner på slutet:

Socialism with Chinese Characteristics utmanar den förenklade ömsesidigt uteslutande dualistiska lins genom vilken socialismen i Kina ofta ses och bedöms. Sann mot sin titel är boken en guide till kinesisk socialism, både omfattande och skarp, men inte så mycket för utlänningar som för dem som förlorat den marxistiska dialektiken ur sikte som teori, analysmetod och viktigast av allt, som ram och guide för social praktik. För andra, som likt jag själv växte upp och bodde i ett socialistiskt land, är att läsa Socialism with Chinese Characteristics en resa som samtidigt är bekant och ny: bekant genom att känna igen språket för specifikt socialistisk marxism och nytt om hur det har tillämpats under kinesiska omständigheter.


Det är inte lätt att ge en kort översikt över Boers bok. Den har tio kapitel (var och en med många avsnitt och underavsnitt) som syftar till att ge omfattande svar och förklaringar på många olika frågor man kan ställa om det moderna Kina. Vissa är mer teoretiska, andra mer faktiska, men alla bygger på en rad olika delar som involverar historia, marxism, politik, lag, lingvistik, etc. Boken täcker vad vissa kan betrakta som ‘stora’ frågor som den marxistiska grunden för reformen och öppnandet, införandet av privat ägande och marknadsekonomi (kapitel 4 och 5), den teoretiska grunden och den praktiska funktionen av den kinesiska socialistiska demokratin (kapitel 8 och 9) och idéer om suveränitet och mänskliga rättigheter och deras praktiska tillämpningar (kapitel 7). Vid hanteringen av dessa ‘stora’ frågor klargörs dock också ett antal andra frågor, till exempel minoritetsnationaliteternas status och deras deltagande i den demokratiska processen (avsnitt 8.5), innebörden av ‘rättssystem’ och ‘styre genom lag’ (underavsnitt 8.6.1), partiets roll och regeringens roll (underavsnitt 9.6.2), syn på globaliseringen (underavsnitt 10.4.8), etc. Varje kapitel innehåller också citat och referenser från kinesiska källor, som inkluderar verk och tal av partiledare (Mao Zedong, Zhou Enlai, Deng Xiaoping, Xi Jinping), dokument från kongresser och konferenser och otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina. Boken innehåller också förklaringar av kinesiska ord, uttryck och tecken som ingår i den kinesiska marxistiska diskursen, såsom shishiqiushi (söka sanning från fakta) (32), datong (enhet, samhörighet, harmoni) och xiaokang (måttligt välmående, hälsosam, fredlig och säker) (kapitel 6), baquan (hegemoni) (256), etc.

Det sätt på vilket allt detta mångsidiga material vävs samman och presenteras är tydligt och tillgängligt, men boken är långt ifrån en enkel beskrivande resa som man kan förvänta sig av en ‘guide’. Det är också ett djupt analytiskt arbete som för att lyfta fram den kinesiska marxismens särskiljningsförmåga och komplexiteten i att bygga socialism innebär noggrann läsning av kinesiskt textmaterial (och hur de passar i förhållande till verklig praxis), ofta jämförelser med sovjetisk och västerländsk marxism och västerländsk liberalt tänkande, ständig rörelse mellan det förflutna och nuet, zooma in på detaljer och zooma ut till helheten och ofta redogöra för hur beskrivna praktiska aspekter passar in i den kinesiska marxistiska diskursen. I den meningen är det inte lätt att läsa igenom Socialism with Chinese Characteristics. Det finns bredd och djup i den som kräver konstant fokus och, viktigast av allt, också ett öppet sinne och beredskap till att acceptera omkonfigurerade, ibland på ett helt nytt sätt, välkända marxistiska idéer och begrepp.


Bilden av ”socialism med kinesiska egenskaper” som framgår av denna intensiva resa är av ett levande, dynamiskt och komplext samhälle som är i ständig utveckling och i en kritisk dialektisk dialog med sig själv och med resten av världen. Om jag faktiskt skulle sammanfatta vad ”socialism med kinesiska egenskaper” innebär utan att göra allvarlig orättvisa mot dess komplexitet, skulle det vara att den exemplifierar marxistiska dialektik i verklig handling. Dialektik var kraften bakom reformen och öppningen (kapitel 2, 3, 4, avsnitt 5.3) och det är fortfarande den dominerande teorin och metoden som informerar och formar utvecklingen av kinesisk socialism (avsnitt 1.2 och kapitel 10). Det som emellertid skiljer kinesisk marxistisk dialektik från marxistisk dialektik i klassisk mening är att den refererar till kinesisk historia och förhållanden (underavsnitt 1.3) och att dess primära fokus inte längre är på motsättningar som härrör från kapitalismen, utan att lösa motsättningar som uppstår i socialism, det vill säga i en social verklighet efter revolutionen där, som Marx skulle säga, expropriatörerna redan har exproprierats (avsnitt 3.4 och underavsnitt 4.5.1). Med andra ord är detta en typ av socialistisk/socialistisk dialekt vars huvudsakliga intresse är utvecklingen av socialismen som konkret social, ekonomisk och politisk praxis.


Dialektik är det dominerande temat i boken, men nyckeln till att förstå specifikt kinesisk socialistisk dialektik och uppskatta den kinesiska socialismens komplicerade funktioner och dess funktion är de första fyra kapitlen, eftersom de flesta av de idéer de behandlar är med en evig växande komplexitet vidareutvecklade i resten av boken. I inledningen förklarar Boer den roll som marxismen spelar i Kina, vad som specifikt är kinesiskt om det och ett antal liberala och västerländska marxisters (fel)framställningar av kinesisk socialism, som kinesiska forskare och Boer anser vara otillräckliga och metodologiskt felaktiga eftersom de försöker att förstå Kina ur västerländsk historia, västerländska intellektuella traditioner och västerländsk marxism. Det andra kapitlet diskuterar Dengs två principer (befriandet av tänkandet från dogmatism i syfte att befria produktivkrafterna, och söka sanning från fakta, som grund för den marxistiska metoden) som var avgörande för övergången från strikt planerad till blandad planerad/marknadsekonomi. Det tredje kapitlet presenterar ”motsättningsanalys” eller dialektisk materialism som den utvecklades i Sovjetunionen, nämligen förståelsen att motsättningar fortsätter i socialismen om än i icke-antagonistisk form, och dess tillämpning under kinesiska förhållanden. Slutligen förklarar det fjärde kapitlet skälen till reformen och öppnandet via motsättningsanalys i en serie motsatser som kollektiv/individ, jämlikhet/skillnad, revolution/reform, självtillit/globalisering och deras omkalibrering inom det kinesiska socialistiska. ekonomiska och politiska sammanhanget. Härifrån vänder sig boken till en extremt detaljerad diskussion om mer konkreta aspekter av kinesisk socialism, såsom ekonomi, socialistisk modernisering, suveränitet, mänskliga rättigheter och demokrati, som slutar med en redogörelse för Xi Jinpings tankar. Vad alla dessa kapitel tydligt visar är den fasta grunden för Boers påstående från inledningen, nämligen att marxismen är kärnan i det kinesiska socialistiska projektet, även om det, som nämnts tidigare, är marxism som i första hand är hänvisande till och tillämplig på problem som inom socialismen.


Uppfyller Boers bok löftet att ”rätta till bristen på kunskap” om begreppet och utövandet av socialism med kinesiska egenskaper? Det gör det verkligen och mer så. För dem som undrar om Kina fortfarande är socialistiskt eller misstänker att det kinesiska kommunistpartiet övergav marxismen, ger boken mycket material att basera sina svar på. Den som vill engagera sig på allvar och omfattande med ”Socialism med kinesiska egenskaper” borde i själva verket läsa boken. När det gäller mig tvivlade jag aldrig på att Kina är socialistiskt. Vad Socialism with Chinese Characteristics gjorde för mig var att bekräfta att kommunismen verkligen är ”historiens gåta löst”, som jag började tvivla på efter den jugoslaviska och sovjetiska katastrofen, och att åter väcka hoppet att världen kommer att komma till den lösningen förr snarare än senare. Kina vill leda mot uppnåendet detta mål genom exempel och Boers bok sätter verkligen ett mycket starkt ljus på det yttre och inre av detta exempel.

Några slutreflexioner

Dialektik handlar ju om motsättningar. Här har vi en intressant motsättning som jag upptäckte, den mellan att sprida viktig information och kostnaderna för att få tag på informationen. Den här boken är inte billig. Bokus vill ha 1338 kronor för den, vilket låter rätt mycket för en skrift på 316 sidor. Ingenting för den vanliga allmänheten med Kinaintresse alltså.

Det går ju alltid att slänga in frågetecken, och det kan röra exempelvis Boers inställning till den nuvarande kinesiska politiken. Av vad jag läst på hans blogg de senaste åren (han har haft en blogg med den lustiga titeln Stalin’s moustasche, men den är borta nu och ersatt av en ny sida enligt länken ovan) ser det ut som om han svalt allt från Deng och framåt med hull och hår.

Men det finns en djupare fråga att grunna över: är Boers och Prosics slutsatser att Kina är socialistiskt och har löst det grundläggande problemet om vägen mot kommunismen korrekta? Och om Kina har löst problemet, är det vägledande för oss i de gamla industriländerna? Ställer man den frågan är det svårt att undvika den ståndpunkt självaste Karl Marx publicerade flera gånger: man kan inte utan vidare hoppa från ett samhällssystem till ett annat, ett system måste så att säga köra slut på sina möjligheter innan utbyte till något nyare och bättre kan bli aktuellt och nödvändigt. (Här citerade jag 2011 en av de viktigaste texterna, utgiven 1859.)

När Kina, Ryssland och en del andra stater försökt kasta sig från feodalism och primitiv kapitalism över till socialism har man trots hård kamp glidit tillbaka, eller kanske över till, modernare former av kapitalism i stället för att direkt närma sig kommunismen. Det verkar som om någon sorts ekonomisk gravitation korrigerat de politiska ansträngningarna. Det kan ju tyda på att Marx hade rätt. Nivån på ekonomin (även om den utvecklades rasande fort från en låg nivå) styr vad som är möjligt, och i sin tur hur den politiska överbyggnaden och styrelsen ser ut.

Marx ansåg att de mer avancerade staterna visade vägen för dem som inte hunnit så långt (se hans förord 1867 till första bandet av Kapitalet). Möjligen är Kina i själva verket en sådan avancerad stat, där ledningen (förmodligen efter ordentliga studier av Sovjet) lyckats hitta en modell där man utnyttjar kapitalismen för att vid rätt tillfälle kunna omvandla den till socialism. Kanske till Folkrepubliken Kinas hundraårsjubileum år 2049?

Men är detta giltigt för oss i de gamla industristaterna? Är det kanske viktigare att vi studerar hur kapitalismen fungerar här, och hur mycket utvecklingskraft den har kvar? Måhända är det en annan tanke hos Marx vi bör fundera på, nämligen att den vinstdrivna kapitalismen som producerar varor får svårare att hitta de goda vinsterna – att vinsten i förhållande till befintligt produktionskapital krymper till icke hållbara nivåer. Kapitalismen fungerar ungefär som ett pyramidspel, och när tillflödet av vinster till pyramiden sinar riskerar den att falla. – Det vore intressant att lära sig mer av vad ”otroligt många kinesiska marxistiska filosofer, statsvetare, ekonomer, etc., varav de flesta tyvärr är okända utanför Kina” har för tankar om detta. Det befriar dock inte oss själva från att använda hjärnan.

Poetisk avslutning

För övrigt, vad det gäller sjukdomsbekämpning skrev gamle ordföranden Mao ett poem 1 juli 1958, där han yttrade sin glädje över att schistosomiasis, eller snäckfeber/bilharzia, hade utrotats i Yukiang län i Kina: Farväl till pestguden. Jag har inte sett någon svensk översättning, men här finns den på engelska, med Maos ingress.

When I read in the Renmin Ribao of June 30, 1958 that schistosomiasis had been wiped out in Yukiang County, thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

I

So many green streams and blue hills, but to what avail ?
This tiny creature left even Hua To powerless!
Hundreds of villages choked with weeds, men wasted away;
Thousands of homes deserted, ghosts chanted mournfully.
Motionless, by earth I travel eighty thousand li a day,
Surveying the sky I see a myriad Milky Ways from afar.
Should the Cowherd ask tidings of the God of Plague,
Say the same griefs flow down the stream of time.

II

The spring wind blows amid profuse willow wands,
Six hundred million in this land all equal Yao and Shun.
Crimson rain swirls in waves under our will,
Green mountains turn to bridges at our wish.
Gleaming mattocks fall on the Five Ridges heaven-high;
Mighty arms move to rock the earth round the Triple River.
We ask the God of Plague: ”Where are you bound ?”
Paper barges aflame and candle-light illuminate the sky.

Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Folkrepubliken Walmart – recension

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Den passar bra i den modell som Marx skissade upp i mitten av 1800-talet. Jag återkommer till detta efter att ha gjort några anmärkningar av kritisk natur.

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190 – tillgång på information möjliggör ju planering och beslut.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Men jag tror att det är en väldigt viktig fråga.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Nå, slut på klagomål och över till boken, som för övrigt också har fått en entusiastisk recension här).

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns idag i form av datakraft, program, streckkoder etc., men den finns i kapitalistiska och inte så snälla storföretag. Walmart, baserat i USA, beröms för dess ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med egna budgetar och det interndebiteras hej vilt, utan alla arbetar mot samma mål. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Författarna berättar också om ett annat storföretag som fick för sig att arbeta som om olika avdelningar var egna företag på en intern marknad, och det kraschade. Lite av den trenden såg jag i mitt gamla bolag, för övrigt.

Här har vi kärnpunkten: företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns inte för att ta hand om behov om dessa inte är lönsamma. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution med olika syften. När socialdemokrater i Sverige hävdade att ägandet inte spelar någon roll (när man just var i färd med att privatisera offentlig egendom) hade de fel. Frågan är om de begrep det själva?

När privata läkemedelsföretag inte vill ta fram vissa mediciner är det av ekonomiska skäl – efterfrågan saknas. En offentlig tillverkare skulle kunna se till behovet i stället. Planering för efterfrågan eller planering för behov: det är frågan. Grundforskning är inte något som vinstdrivna företag gärna ger sig på eftersom den kan kosta mycket och ge litet. Om däremot statlig finansiering träder in så träder också företagen in på ett senare stadium – om det finns givande forskningsresultat att göra pengar på.

En tanke angående planeringen av Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om vinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten? – Planeringsmetoderna må vara rätt neutrala sedda som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klassynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen alltid av kriser, mer eller mindre allvarliga. Det kan vara olika orsaker, och även kriserna kan se olika ut. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Men i det här fallet finns två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion (datorisering, AI) orsakar störning, skador, lidanden, även om somliga kan tjäna grovt på dem. (Hur kapitalets användning av modernaste tekniken drabbar de arbetande beskrivs i den här boken, men för svenska förhållanden kan man läsa Kapitalets automatik av Mikael Nyberg.)

Men dels också att störningarna kan förvandlas till något nyttigt, en möjlighet att göra något nytt. Och därmed kan elaka Walmart, med sina fantastiska system där man internt arbetar enhetligt och effektivt, visa vilka möjligheter som en planerad marknad ger. Det gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan elak stor firma, näthandlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata. Det är ju ganska enkelt när det handlar om kunder som gör sina sökningar och eventuella köp på nätet. Man noterar och sparar. Med sådana kunskaper kan man så småningom börja förutse kundernas beteenden och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, men ungefärliga, och det blir ändå prognoser (gissningar) som fungerar bra för planeringsändamål. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras. Det gick inte i de gamla handräknade sovjetiska ettårs- och femårsplanerna, trots att avancerade beräkningsmetoder (lineär programmering) hade tagits fram redan på 1930-talet. Med rejäl datorisering hade kanske även de sovjetiska planerna kunnat klara sig bättre, men så skedde inte.

En annan aspekt på att mängden personliga data samlas hos privatföretag (och hos andra organisationer) är dock hur det går med den personliga integriteten och tryggheten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Exemplen från Walmart och Amazon inriktas mest på ekonomins distributionssida. Tillverkade saker skall ut till konsumenterna så billigt som möjligt. Skulle resonemanget ändras om man tog tillverkande företag som bas? – Jag har inte funderat så djupt på den saken. Men det är ju ändå företags massproduktion som är basen för industrikapitalismen. Rollen för Walmart & Co. är ju mellanhandens: att få ut varorna till slutkunden så att kretsloppet fram och åter fungerar smidigt och så snabbt och billigt som möjligt. (Se för övrigt det här om snabba leveranser från kinesisk synvinkel.)

Boken motiverar starkt för att argumentet mot planekonomin, att den är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter, inte stämmer. Bolag som Walmart och Amazon bevisar detta i praktiken. Något som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”med vilket mål skall vi göra detta?”. Den andra frågan kan, med hänsyn till det rådande klassamhället och dess härskande särintressen, kompletteras med ”får vi göra det?” Som Marx skriver (se nedan) ställer sig mänskligheten inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Affisch från Somalia för första maj 1977. Marx, Engels, Lenin samt dåvarande presidenten Siad Barre antar jag. Och en man i blåställ som i en väldigt ansträngande kroppsställning vinkar med Kommunistiska Manifestet. Dock knappast ett land som var redo för socialismen. Inte enligt gubbarna högst upp i alla fall.

Här är några utdrag om vad Marx tänkte om samhällelig utveckling. Jag hävdar, bör det kanske sägas, inte att Marx hade rätt i varje ord – ibland blev det fel. Men det viktiga är att han hade ungefär rätt. Klart bättre än att ha exakt fel.

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867:

I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid. …

Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren – och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.

Logistik och socialism

Den som har haft kontakt med marxismens källor (Marx & Engels, alltså) känner till följande grundläggande tankar om samhällenas utveckling: det viktigaste är människorna och deras kunskaper (produktivkrafterna) och användande av tillgängliga resurser. De utgör samhällets bas. När basen ändras kommer det övriga (ägandeförhållanden, kultur, politik, juridik etc.) också att ändras.

Oftast är ändringar i basen inte systemhotande, utan befintlig samhällsmodell traskar på och överlever kriser efter smärre modifikationer. Men ibland kan ändringarna i basen vara så radikala att hela samhället måste göras om. Och den slutliga förändringen som M & E kunde spekulera om var kapitalismens sammanbrott och socialismens/kommunismens nya samhälle. (Vad som kan komma därbortom ville M & E inte spekulera om. Marx nöjde sig med att notera att kommunismens seger innebär att människans förhistoria tar slut och att den verkliga historien kan börja.)

Förarlöst fordon för varutransporter direkt från lager till konsumenter på en gata i Hangzhou i Kina. Killen till höger tittar på något som kanske kan konkurrera ut mänskligt skötta leveranser inom en snar framtid, leveransmodulen Xiao G.

När man talar om ”revolution” kan det tas i flera betydelser. Det kan vara så att förhållandena i samhället blir ohållbart för många, och till slut samlar sig massorna och kastar ut de gamla odugliga och snikna härskarna.

Men, givet vad jag skrev i början, kan drivkraften se annorlunda ut. Djupgående politiska och ekonomiska förändringar kan tvingas fram av formellt opolitiska nyheter i samhällets bas. Kanske detta är mer tvingande än arga folkmassor när det verkligen handlar om att förändra samhället. Utan att vara alltför tvärsäker gissar jag att Marx hade rätt vad det gällde den socialistiska revolutionens möjligheter: det måste finnas ett utvecklat samhälle som grund, det går inte att hoppa över mellanstadier i utvecklingen fram till socialism.

Men – och detta är viktigt i mitt resonemang – så kommer trycket till förändring att bli omöjligt att stå emot när den samhälleliga basen med sina allt mer avancerade produktivkrafter blir så ändrad att samhällets kultur, politik, juridik, ägandeförhållanden etc. inte längre hänger med. Exempel: Kampen om fildelning för något årtionde sedan kan tas som en förpostfäktning i en större kulturell och juridisk strid om vem som äger vad i ett datoriserat samhälle. Eller dagens bekymmer med sociala media (hur länge får jag skriva det här?).

För att uttrycka det annorlunda: när produktivkrafterna blir tillräckligt utvecklade blir invändningarna mot socialism som ”utopi” meningslösa. ”Ni påstår att planekonomi inte går att fixa organisatoriskt – men titta på de här systemen som i realtid täcker hela kedjan från produktion till konsumtion och tillbaka igen! Ni kan prata om Sovjet med handräknade femårsplaner, vi pratar om datoriserade system där händelserna uppdateras omedelbart!”

Nu kommer ju inte dagens superkapitalister och deras politiker att ge upp godvilligt och erkänna att det är dags att dra sig tillbaka (undantaget kan väl vara i Kina, där partiet har sista ordet), så det räcker nog ändå inte med att den tekniska grunden finns. Men det finns ju också kunniga människor på andra nivåer i samhället, och mängder av folk som råkar illa ut när tekniken används på ett sätt som är skadligt för dem. Eller som helt enkelt börjar tänka att det nuvarande systemet är omoraliskt. Alltså bör det finnas både teknisk grundval och folk som kan agera efter dessa förutsättningar.

Nu ett raskt hopp till praktiken! Jag råkade få syn på en artikel i Time om ny utveckling av logistik i Kina. Det handlar om leveransföretaget Cainiao som ägs av det enorma e-handelsföretaget Alibaba. Läsningen av denna artikel kan vara lite dyster för den som tänker sig att leveranser (om de ens kommer) under socialismen måste ta en evighet. För här går det undan i Kina, och kanske snart i hela världen. Det lilla fordonet på bilden ovan skickar en signal till kunden när den startar med sin last av paket, och en ny signal när den kommer fram till platsen där paketet skall hämtas. Ungefär utanför mottagarens dörr, antar jag.

Dock är Xiao G inte slutmålet, det är, skall vi säga liiite större:

The Xiao G is part of Cainiao’s plan to create a single ecosystem for all logistics firms across the world to plug into, allowing for the seamless transfer of goods between companies and jurisdictions. Just as myriad smartphone makers all operate on Google’s Android, Cainiao envisages thousands of independent logistics firms can operate within its system, sharing everything from labeling standards to customs information.

I dagens läge kan Cainiaos plattform för logistik, där man samarbetar med en mängd andra logistikfirmor och transportörer, frakta ett ettkilospaket över hela Kina inom ett dygn till en kostnad av ca. 2,56 i svenska kronor. Målet är att inom tre dagar kunna transportera var som helst över hela Jorden, till ett pris av ca. 25.50. (Jämförelse: idag tar det fem dagar att skicka ett halvkilos paket med DHL från Shanghai till London, och priset är ca. 850 kronor.) En sådan snabb leverans över gränser kräver rejält datastöd för att bl.a. få snabb tullklarering, och det finns redan. (Jag såg tidiga sådana system redan på 1990-talet, så kom inte och prata om ”utopi”. Att koppla ihop hela kedjan från konstruktion/produktion till kund, inklusive ekonomiska transaktioner, tullar, farligt gods etc. via datanät och sammankopplade datorer är inget konstigt idag. Här är ett av mina äldre inlägg i detta ämne.)

Så här ser artikelförfattaren i Time på den längre utvecklingen:

In the near-term, having a state-of-the-art logistics system gives Chinese manufacturers a competitive edge to offset rising wages in a rapidly developing society.
But it’s also a strategic advantage that chimes with Beijing’s China Standards 2035 plan to set global benchmarks for next-generation technologies like 5G, Artificial Intelligence (AI) and the Internet of Things (IoT). Although China has been making steady gains in this regard—contributing a significant number of protocol standards for 5G wireless networks, for example—Cainiao’s logistics endeavors may be the first time the world’s most populous nation writes truly global rules.

I dag är det kapitalistiska vinstkrav, inte människovänlighet, som driver på för omvandling i logistiksektorn. Dels höjs produktiviteten i transporterna och tas bort dödtid i distributionskedjorna: mer varor skickas på kortare tid till lägre kostnader. Dels kan producenten ta betalt snabbare av kunden. Och leverantören kan minska sina lager och vara mer ”just in time” när efterfrågan kommer. (För någon vecka sedan råkade jag få syn på en annons från ett svenskt företag, Slimstock, som arbetar just med logistik. På deras hemsida kan man se vilka vinster de hävdar företag kan göra genom att använda deras tjänster.)

Kina må vara hur kapitalistiskt som helst för närvarande, men dessa påhittiga kineser bygger för framtiden. Man kan gissa att partiet har folk som håller ett vakande öga på utvecklingen. För de tekniska genombrotten kommer att få allt fler människor att fråga sig för vem/vad det nuvarande systemet är bra, och hur det kan behövas stuvas om. Alternativet, att det bara rullar på, kan bli väldigt otrevligt.

Kinesisk syn på demokratisk socialism

Mot bakgrund av Sanders framgångar i USA:s politik har frågan om ‘demokratisk socialism’ kommit upp på dagordningen. Ur svensk synpunkt är det lustigt, i och med att socialdemokraterna som en gång just slog sig för bröstet som ‘demokratiska socialister’, inte känns vid beteckningen längre. Särskilt inte det där med ‘socialister’. Hu!

Här är en kinesisk uppfattning om vad demokratisk socialism är. Den är från 2009, och det framgår ganska klart att det var en trend som var på gång i Kina vid den tiden, och som kändes viktig för partiet att slå tillbaka. Följande kommer från Roland Boers blogg, där han citerar en kinesisk akademisk publikation.

Under de senaste åren, och särskilt inför KKP:s [Kinas kommunistiska parti] 17:e nationella kongressen, har trenden med demokratiskt socialistiskt tänkande ökat.

För att hjälpa människor att förstå essensen av demokratisk socialism publicerade en grupp marxistiska forskare och experter, inklusive Xu Chongwen, Zhou Xincheng, Zhang Quanling och Zheng Keyang, artiklar om denna fråga. De enades om att demokratisk socialism är en reformistisk trend av kapitalismen som gynnar mångfalden som dess vägledande ideologi, förnekar marxismens ledande ställning, kräver privatiseringar i det ekonomiska systemet och förnekar det offentliga ägandets dominerande ställning.

När det gäller det politiska systemet förespråkar demokratisk socialism ett flerpartisystem och parlamentarisk demokrati och förnekar kommunistpartiets ledning och proletär diktatur. Som det ultimata målet gynnar demokratisk socialism kapitalistisk reformism, förnekar kapitalismens historiska icke-varaktighet och det historiskt oundvikliga att det mänskliga samhället så småningom kommer att utvecklas till socialism och kommunism. Forskarnas artiklar betonade det faktum att socialism med kinesiska egenskaper kombinerar Kinas nationella förhållanden med tiden och en ny form av vetenskaplig socialism. Varje felaktig tolkning av den socialistiska vägen med kinesiska egenskaper som en demokratisk socialistisk väg är grundlös och i grunden fel.

Just den svenska socialdemokratin var väl lite ‘egen’, med en rätt kraftig vänsterliberal profil under en period. Men sedan några årtionden kan väl partiet gott sägas motsvara kinesernas beskrivning av ett demokratiskt-socialistiskt parti.

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är ”US should drop concerns around state planning”. USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: ”The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear.” Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och ”nedsippringsekonomi”. Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll – det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. ”The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one” säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, ”arbetarledd” kan handla om att försöka återskapa den välbetalda ”medelklassen”. ”Konsumentledd” kan ha något att göra med ”nedsippringsekonomi” eller ”utbudsekonomi” där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher – som finans- och krigsindustrin – som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

Blir AI slutet för kapitalismen?

Feng Xiang, juridikprofessor vid Tsinghua-universitetet i Kina, har skrivit en artikel som hävdar att artificiell intelligens, AI, betyder slutet för kapitalismen. För den som funderat över hur teknologi kan förändra samhället är detta ingen överraskning (Marx skulle inte bli överraskad). Om detta är en verklig fingervisning om vart Kina är på väg så är det mycket intressant. Inte bara teori, utan handfasta verkliga åtgärder också!
Nedan följer en sammanfattning av professor Fengs artikel, och så har jag lagt in en del kommentarer. 

AI är den största utmaningen för dagens socio-ekonomiska system. Om AI kontrolleras av marknadskrafterna resulterar det oundvikligen i en superrik oligarki av datamiljardärer. Den skördar rikedomen som skapas av robotar som driver bort mänskligt arbete och skapar stor arbetslöshet.

[Min anm: För att komma undan problemet med massarbetslöshet förespråkar somliga medborgarlön, andra arbetsgaranti. Jag föredrar det senare alternativet.

Om massarbetslöshet sänker inkomstnivån i samhället bör det påverka de vinster som oligarkerna kan ta ut genom försäljning av varor och tjänster. I marxistisk ekonomi antas dessutom att det endast är levande arbete som kan skapa nya värden, och med mindre levande arbete i förhållande till hela det använda kapitalet kan vinstnivåerna därmed falla.]

Skatteflykt och trixande med användardata är exempel på dessa företags asociala metoder. De slipper undan eftersom det västliga juridiska systemet skyddar privata intressen över allt annat. I Kina finns det stora privatägda internetbolag som Alibaba och Tencent. Men till skillnad från i väst är de övervakade av staten och står inte över social kontroll.

[Min anm: I en artikel i Svenska Dagbladet 20180526 beskrivs den kinesiska modellen så här:  ”Det som sedan har växt fram i Kina under de senaste 30 åren kan tyckas vara en ohämmad kapitalism i en diktatur som bara till namnet är kommunistisk. Men det är inte riktigt sant. Oavsett om vi talar med politiska experter, ekonomer eller företag så blir det uppenbart att kommunistpartiet också styr näringslivet, vid behov in i minsta detalj. På sätt och vis kan man säga att kommunism med kinesiska förtecken helt enkelt är socialism där det styrande partiet har  outsourcat driften av företagen på privata entreprenörer.” 

Jag har sett olika redogörelser för det här, positiva och negativa. När partiet har celler i alla företag, och den centrala partiledningen styr med fast hand och slår hårt mot korruption och oönskade investeringar, verkar det dock som om staten har god kontroll över vad privatföretagen har för sig.]

Ju mer AI tränger in överallt, ju mindre förnuftigt är det att det förblir i privata händer och tjänar de få i stället för de många. Massarbetslösheten och kraven på allmän välfärd kommer att driva på för att socialisera AI. Marknaden fungerar någorlunda om arbete skapas för de flesta människor. Men när industrin bara skapar arbetslöshet genom att robotar tar över mer och mer finns det inget annat alternativ för staten än att gå in. När AI invaderar ekonomiskt och socialt liv kommer alla privata lagrelaterade frågor att bli offentliga. Det blir  nödvändigt att reglera privatföretag för att upprätthålla någon stabilitet i samhällen som skakas av oavbruten förändring. Denna historiska process är ett steg närmare en planerad marknadsekonomi.
[Min anm: Detta ligger nära Marx uppfattning om hur tekniska förändringar i samhällets bas driver på hur hela samhället utvecklas. De tekniska möjligheterna, i kombination med de problem de kan orsaka, kommer att driva fram nya sätt att organisera samhället. Det gamla sättet kommer att uppfattas som oförnuftigt, och då kommer det att ”dåna i förnuftets krater” om inte ansvariga politiker reagerar och agerar.

Den nuvarande ledningen i Kina verkar vara inställd på att agera. Man får anta att professor Feng anser att att det här övertagandet, som alltså i praktiken redan har skett genom att staten kontrollerar privatföretagen, skall ske lugnt och städat. Ingen ny kulturrevolution alltså. Men hur blir det i länder där det snarare är privatföretagen som äger staten?]
Av samhälleliga välfärds- och säkerhetsskäl bör inte individer och privata bolag tillåtas att ha exklusiv tillgång till avancerad AI-teknologi.Om vi inte nationaliserar AI skulle vi kunna sjunka ner i en dystopi påminnande om den tidiga industrialismens misär.

[Min anm. Det finns alltså alternativa vägar som inte är så trevliga, kanske också i Kina som professorn måste varna för? ”Socialism eller barbari!”]
Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.
[Min anm: med ”marknadssignaler” avses att de priser som konsumenterna är beredda att betala också bestämmer vad som kommer att produceras och säljas. Efterfrågan, inte behov, bestämmer. Någon gör ett köp, och det sänder marknadssignalen till producenten. Ett behov som inte kan betala för sig finns inte på den ordinarie marknaden i den liberala ekonomin. Möjligen finns det som välgörenhet vid sidan av.

”Looparna” som Feng skriver om är antagligen samma sak som beskrevs i termen av cybernetik, alltså styrteori, i mitten av 1900-talet när datorer var ganska nya. Ju bättre informationsbehandling, och naturligtvis ju bättre indata till datorerna, desto snabbare kommer det att gå att kunna reagera på förändringar i flödet mellan produktion och konsument och göra lämpliga justeringar.
Tillåt mig i detta sammanhang att påminna om min gamla klassiker om morotspåsen och streckkoden!]
 

Det som fattas här (artikeln är ju inte så lång och täcker egentligen bara problemet när datoriseringen slår ut folk) är lite mer tankar om hur systemet skall styras. Här får vi de tekniska möjligheterna, men hur skall behov definieras och värdesättas – och av vem? I ett kinesiskt sammanhang torde det ännu så länge vara Kinas Kommunistiska Parti, men då är frågan vilka som kontrollerar partiet idag och framöver. Det finns ju en del rikt affärsfolk även i partiet. Hur mycket inflytande kommer de att ha? Med en proletär klasståndpunkt skulle ju arbetarnas och de fattigare böndernas intressen alltid sättas först, men jag är inte säker på att den kinesiska ledningen har just den ståndpunkten alla dagar.

Generellt om det sorgliga ämnet ”dagens vänster och tekniken” så avslutar jag med ett citat från min blogg, daterat 29 juli 2007:

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från ”nödvändighetens till frihetens rike”. Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

Jag minns med visst vemod den gång jag försökte prata med en ganska uppsatt dam i Vänsterpartiet om datorernas möjligheter. Hon stirrade på mig och utbrast: ”Men jag är ju humanist!” – Tja, det var väl Marx också?

Tur att kineserna kanske gör något praktiskt i alla fall.

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati

Jag har tidigare publicerat inlägg av Ulf Modin, som numera är utlokaliserad till Finland. Här kommer ytterligare ett, som också har publicerats i den finska tidningen Nya Argus. När nu Karl Marx passat på att fylla tvåhundra år, och samtidigt det kapitalistiska systemet gnisslar ganska illa, kan det vara idé att skärpa debatten om hur vi skall gå vidare mot något hållbarare. Är det möjligt att byta system, hur skall det då se ut för att åtminstone göra gnisslandet mindre påfrestande, etc? Marx gillade inte ”utopier”, men är det ändå inte dags att diskutera lite närmre hur socialismen kan organiseras? – Ordet till Ulf:

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati
Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produkion och robotar. Alternativet är barbariet.
Kapitalismen kan ej längre utvecklas, därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens och den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet.
Kapitalets centralisering och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Det senare är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Konkurrens är bra, men allt som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. En av de konkurrerande får monopol. Moral och anständighet utplånas. Alla klasser och skikt hade tidigare moral. Normal fosterlandskärlek stämplas som fascism.
Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.
I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU- staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EU:s centralbank. En hänsynslös vålds- och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.
Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900- talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.
Kapitalets kvarn maler vår jord till pengar

Efter revolutionen
Överallt i de länder där revolutionen segrar ställs de strategiskt viktiga industrierna under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.
Man sörjer för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den förhoppningsvis lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.
Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och samhället, i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet.
I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.
Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en människa från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan lyda under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa människor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen.
I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.
Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region- och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.
Kan den här mannen tänkas ha några synpunkter?
Modell Brus
En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960 -talet av den polske ekonomen Włodzimierz Brus. Hans decentraliserade modell har flera beslutsnivåer. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten.
För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som människan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att Wahrheit der Notwendigkeit ist die Freiheit. Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet mot plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät- och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.
Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen.
Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man inom dagens kapitalism ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.
Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo, och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor, är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett meccano.
En fungerande demokrati i både statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande människor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.
Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny människa skapas knappat, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning av de flesta utförs lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människorna beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som människorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills människan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Vissa alternativ är nog inte så aktuella längre
Språngvis utveckling
Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Människan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av människor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.
Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.
Ulf Modin
Nya Argus 2–3 / 2018

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.

Modeller för offentligt ägande

Jag har just deltagit ien specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.

Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet ‘offentlig’ märkligt nog utelämnat).

Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en ‘bekännande’ marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownitgav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.

På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].

McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade ‘naturliga monopolen’.

Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.

De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.

Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).

Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).

Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade ‘Morrison-modellen’, uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.

Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).

Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar ‘publika varor’.

För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde ‘Corbynomics’ när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins ‘kommandohöjder’) kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.

Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar(och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: ” … bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte”. Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som ”Marknaden”, som ensam måste tillbedjas (”du skall inga gudar hava jämte mig”) och bringas allt större offer. I den låt oss säga ‘snälla versionen’ är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa ”Molok, Molok!”  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone ‘litegrann’ nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men ‘litegrann’ duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? – Det vill jag se innan jag tror.

Lästips: "Kan sparsamhet rädda proletariatet?"

En och annan gamling bland mina läsare kanske minns en låt som ‘Blå Tåget’ spelade in på 1970-talet: ”Kan sparsamhet rädda proletariatet?”

Detta var i själva verket undertiteln till en broschyr från 1886, författad av en man med det märkliga namnet Atterdag Wermelin. Jag har först nu läst den, den finns på nätet (tidningen Arbetaren, samt Projekt Runeberg). Den är riktigt bra i sin behandling av det ekonomiska kretsloppet och att ”åtstramning” (sänkande av massornas konsumtion) inte fungerar bra annat än för de redan rika.

Och ‘Blå Tågets’ låt finns på Spotify.