Gemensamt välstånd

På sista tiden har det dykt upp artiklar om att Kina klämmer åt olämpliga aspekter av landets företagsamhet. Kapitalet sägs vara oroat. Men vad handlar det om? Är det bara partiets maktlystnad, eller finns det något annat? En artikel i Asia Times ger en annan infallsvinkel som kanske stämmer bättre med partiets målsättning att höja levnadsnivån för hela landet.

Kina kan snart minska gapet mellan rika och fattiga genom att lägga nya skatter på egendom och arv, sätta gränser för lönerna för direktörerna i de statsägda företagen, skärpa lagstiftningen mot monopolister samt främja välgörenhet.

Och hur formulerar man en sådan politik? President Xi har nyligen talat på ett partimöte och sade att landet skall arbeta för ”gemensamt välstånd” (common prosperity). Där finns det uppenbarligen en del att göra, trots att Kina tidigare i år kunde meddela att den värsta fattigdomen har städats bort. Om man uttrycker det i siffror så skulle Kinas disponibla inkomst per capita förra året vara 30.000 yuan. Men 600 miljoner människor tjänade mindre än 1.000 yuan per månad. (1 000 yuan motsvarar 1.355 kronor för närvarande.) 964 miljoner människor, 68 procent av hela befolkningen, tjänar mindre än 2000 yuan per månad.

Det här kan tyda på att ‘reformerna’ som startades i slutet av 1970-talet, börjar uttömma sina möjligheter. Det kinesiska storkapitalet blir mer inriktat på monopolisering och finansiering i stället för produktion – de ger ett fåtal större inkomster, men stora delar av folket hänger inte med. Då ingriper den del av partiet som inte är inriktat på att Kina skall bli ett kapitalistiskt land bland alla andra, utan att man fortsätter att jobba mot nästa jubileum: 2049, då Kina skall vara ett modernt och socialistiskt land. Den utvecklingen kan störas av missnöje med klyftorna i samhället mellan rika och fattiga, och förmodligen mellan rika kustprovinser och ett fattigare inland. Det stör ‘harmonin’ i landet, och det torde inte uppskattas av ledningen.

Det här är en utomordentligt intressant utveckling. Kan Xi Jinping och de ideologiskt inriktade partimedlemmarna rida den kapitalistiska tigern och tillsammans med de breda massorna styra den mot det socialistiska målet, eller kommer de att misslyckas någonstans längs vägen? Det lär bli anledning att återkomma till detta.

Hur många chanser?

Jag plåtade den har affischen nyligen. Det är reklam för Situation Stockholm, en gatutidning som säljs av folk med problem, problem nog ofta sammanhängande med olämpliga intag av vissa drycker och kemikalier. Det kan väl ge någon sorts stabilitet i tillvaron för hemlösa, uteliggare, missbrukare.

Det som jag noterade är frasen ”och en andra chans”. Andra? – Här klipper mitt gamla osorterade minne till igen: för rätt många år sedan läste jag en intervju med ett par socialarbetare som arbetade med klientelet som hänger utanför Systemet, i tunnelbanestationer etc etc. Och en av dem gjorde en kommentar som lät ungefär som: ”Dom har fått tusen chanser. Får dom en till så bränner dom den också.” – Svåra fall alltså.

Ett erbjudande du inte kan avvisa

Igår skrev jag ett rätt långt inlägg som handlade om basinkomst/medborgarlön/grundinkomst, och detta med utgångspunkt från vad man planerar i Finland. Inom samhällsvetenskap är det rätt svårt att i dagliga livet utföra experiment. Det kan ju finnas etiska problem om forskare börjar mixtra med mänskliga liv genom att ändra olika samhällsförhållanden. Men det finska försöket kanske kan ses som en variant där det negativa utfallet inte behöver bli så stort. Nu har det kommit mer upplysningar om det praktiska genomförandet.

Upplägget är att 2000 personer i åldern 25-58 år, mottagare av a-kassa eller socialbidrag, har utvalts slumpvis att vara med om försöket. De får 560 € i två år och kan inte tacka nej. Men de är åtminstone anonyma. Skulle de hitta ett arbete under denna tid får de ändå behålla basinkomsten. En intressant detalj är att mottagarna inte kommer att kontaktas under försöksperioden. Det skulle kunna påverka undersökningen.

En ansvarig på myndigheten som hanterar bidrag i Finland antar att en del av mottagarna kommer att sitta hemma i soffan och dricka vodka (vad är det för fel på Koskenkorva?), men förhoppningen att folk ändå försöker skaffa arbete eller startar företag finns ändå.

Det där med ”starta företag” gör mig lite fundersam. För personer med kunskaper, kontakter och en god affärsidé kan detta vara en utväg under arbetslöshetstider, men hur många har de förutsättningarna? Att lösa arbetslöshetskriser genom att få en massa människor att starta butiker som går i konkurs efter ett eller ett par år låter inte vettigt. Möjligen skulle en permanent basinkomst minska risken för att kraschade företag orsakar ännu värre personliga ekonomiska problem, men jag är ändå tveksam.

Basinkomst snart i skarpt läge, men hur är det med mottagarna?

Trycket för basinkomst (eller medborgarlön, eller grundinkomst) blir allt hårdare. Jag tror det är en logisk utveckling (därmed inte sagt att den är bra) med tanke på hur samhällets ekonomiska bas förändras. Den tekniska revolutionen sopar bort mängder av arbeten, såväl enkla som mer kvalificerade. I stället för att ha sex bemannade kassor i en butik jag går i ofta har man normalt en kassa bemannad (och en till om det är väldigt mycket folk), och i stället sex stationer där kunderna själva skannar sina varor och betalar. I rusningstid står det ofta någon från personalen vid självskanningen och hjälper kunder om något trasslar till sig. I stället för sex anställda i kassaområdet räcker det ofta med två eller en. Upprepa detta i mängder av butiker och notera att det blir en massa folk över. En del kommer att ha svårt att hitta nytt jobb. Upprepa den här typen av datastödd personalbesparing på alla möjliga sorters arbetsplatser …

2013 och 2014 skrev jag några inlägg i ämnet ‘basinkomst’. Verkar rätt bra tycker jag fortfarande, och bra kommentarer kom in också. Här, här, här och här.

Här en artikel från Svenskan förra året när frågan började bli het i Finland.  Man har hittat en kille som svarar vad han tror om basinkomstens verkningar:

En undersökning som Stiftelsen för kommunal utveckling, Kaks, publicerade i början av januari [2016] visar att 51 procent av de tillfrågade stöder en medborgarlön. Av Samlingspartiet och Sannfinländarnas väljare är nästan 7 av 10 oroliga för att det kan ”leda till lättja”.

– Jag tror tvärtom att det kan öka företagsamheten. I dag vågar inte arbetslösa starta företag, eftersom de riskerar att förlora allt om det inte bär sig, säger ingenjören Lauri Haavikko, som vi träffar på ett café i centrala Tammerfors. Han har själv letat efter arbete sedan han tog examen i höstas.

– Man hör ibland att en basinkomst skulle göra folk passiva. Men jag tror inte att man blir lat för att man får sina basbehov täckta. Tvärtom ger det en trygghet att ta sig ur en svår situation, säger Lauri Haavikko.

Det är vad förespråkare som Birger Schlaug säger: basinkomst/medborgarlön ger folk möjlighet att sätta igång med saker de inte skulle våga annars. Tänk om en massa folk vågade sig på att återbefolka landsbygden exempelvis!

Nu är ett konkret förslag på gång:

Förslaget, som ska presenteras för den finländska riksdagen i höst, innebär att en basinkomst utgår till 2 000 personer för att testa hur arbetslösa kan sporras att ta lågavlönade jobb eller korttidsanställningar.

Under två års tid utbetalas 560 euro i månaden, cirka 5 300 kronor, skattefritt. Inkomsten kvarstår även om den arbetslösa får ett jobb, vilket gör att modellen skiljer sig från tidigare försök.

Jag skrev ”rätt svar” ovan, men kan det finnas ”fel” typer också? Dels kan man ju tänka sig kriminella figurer som officiellt är arbetslösa men ändå pysslar med något inkomstbringande, samtidigt som de uppbär basinkomst och av någon anledning aldrig lyckas hitta ett ‘vitt’ jobb.

Men den aspekt jag funderar på mer är folk som garanterat är arbetslösa och utslagna, men som tänker fortsätta med det. Fast nu med statligt bidrag. Då är det inte vanliga kriminella, utan grupper där det blir någon sorts ‘kultur’ att leva på ett destruktivt sätt. I norra fastlandseuropa kanske inte den sorten är så vanlig, och jag undrar om det inte ibland rör sig om människor som kan betecknas som trasproletärer. Tänkte på det  när jag läste recension av två böcker, artikeln hade den lite märkliga rubriken ‘Alla vill tämja den vita arbetarklassen‘. (Tycker inte innehåll och rubrik riktig hänger ihop.) Nu handlar det om vit arbetarklass i England och USA, förlorare som röstade på Brexit och Trump, och hur man förklarar dem.

I USA beskriver en som själv kommer från den miljön ”en kultur präglad av heder, pessimism, oförmåga att hantera pengar, stolthet, lojalitet, missbruk, ”bisarr sexism” och patriotism” som leder till hjälplöshet när den lokal industrin läggs ned. En recension av den boken finns också hos den intressanta nätsajten The American Conservative. I England klagar en parlamentsledamot från Labour: ”Det är liksom kulturellt i och med att de är fast i ett beroende av Ford som arbetsgivare, av staten som bidragsgivare, och av kommunen för bostäder. Det finns inga ambitioner – eller aspirationer. Det finns ingen känsla av entreprenörskap.”

Hur man än uttrycker det, svikna av samhället eller ingen känsla av entreprenörskap, så uppstår frågan vad som händer om man försöker lösa misären här genom någon form av basinkomst. Kommer många människor, som den flitige finnen som citerades i början, våga att satsa på att göra något vettigt, eller blir det bara pengar som flyter vidare till den lokale knarkhandlaren? ”Oförmåga att hantera pengar …” Bör sådana människor ha annat stöd än pengar som de inte påstås klara av?

Det verkar alltså finnas två motsatta poler: den som tar chansen, respektive den som inte tar det. Kan man anta att den stora massan hamnar i mellanpositioner?

En annan aspekt är ju förhoppningarna om att kunna skära ner på arbetslöshetsstöd, socialbidrag och liknande, och därmed bli av med en massa tjänstemän som förvaltar detta. Och då kanske det blir ännu mer folk utan jobb, som måste underhållas med basinkomst? Hänger det ihop med samtida samhällen där ”besparingar” närmast är en religion bland de ledande politikerna och ekonomerna?

Basinkomsten tvingar sig på, kanske som en nödlösning för att hålla kapitalismen vid liv ett tag till. Är det en levande lösning därför att större delen av arbetarrörelsen i stort sett verkar död? Kan man använda den som ett bräckjärn för att gå vidare? – Jag vet inte, men en långsiktig lösning ser det knappast ut som. 

Saker att bita i

Det har debatterats om ‘vänstern’ i Aftonbladet. ”Upp med hakan vänstern” manade Göran Greider för någon dag sedan. Och så kom en kommentar, ”Ta ansvar vänstern”, av Malcom Kyeyune. Den senare skriver om uppkomsten av:

… ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ”handlar om” att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.
Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig, och implementering och budgetering (och andra tråkiga och jobbiga saker som slutar med -ing) kunde gott lämnas åt någon tråkig byråkrat någonstans.

Man kan ju säga att det var en sorts liberalism också, med idén att ‘det fixar sig’. Eller för att ta det gamla skämtet:

– Hur många liberaler behövs det för att skruva i en glödlampa?
– Ingen. För om ingen gör något kommer lampan att skruva i sig själv!

Kyeyune frågar också:

[N]är var det egentligen som vi började tro att folk som inte automatiskt höll med var dåliga eller värdelösa, människor som inte förtjänade bättre än förnedring och förakt? När gick vänstern från att vara en missionerande religion till en mysteriekult där enbart helgonen är goda nog att förtjäna frälsning?

Kan svaret vara: när det blev förmånligt för karriär och uppskattning i största allmänhet? Men då inte uppskattning från lantisar, fattiga eller åldringar (mer om den senare gruppen längre ner).

Angående Greider pratar han för reformism, men det tvivlar jag på fungerar. Det kräver att det finns motståndare som det går att prata med, som är beredda att kompromissa i utbyte mot att de får sitta kvar i samhällstoppen och behåller den avgörande makten. Finns det sådana figurer idag? Varför skulle de kompromissa? De tror ju att de är oumbärliga och kan dribbla som de vill med världens befolkning. Det enda som kan hända (om vi ser till Kommunistiska Manifestet, som Greider hänvisar till) är att enskilda personer inom kapitalistklassen byter sida när den avgörande krisen kommer, men detta är verkligen inte något reformistiskt, utan en del av revolutionen.

Den gamla reformistiska parollen om att rörelsen är allt och målet ingenting håller inte i ett läge när tillgångarna i samhällets produktiva bas inte bara gör systembytet möjligt utan också nödvändigt. Motsättningar kommer alltid att finnas, men en ‘rörelse’ som är en evighetsmaskin för att försörja byråkrater och därmed faktiskt har intresse av att bevara det nuvarande systemet … vem behöver en sådan? Byråkraterna och deras ‘motståndare’, inga andra.

En artikel av Chris Forsne på Ledarsidorna för några dagar sedan visar att det finns saker att bita i.  Ta det där med äldreboenden:

Att inte få plats utan köa i åratal [till äldreboenden] är en vanlig situation. Till det ska läggas att många kommuner, nu i febril jakt på plats åt asylsökande, helt enkelt lägger ner äldreboenden för att istället omvandla dem till hem för unga ensamkommande.

När man googlar ”äldreboenden blir hem för ensamkommande” är det först svårt att tro att det kan vara så omfattande. Medan sjuka och ensamma mycket gamla människornas boende stängs, ofta med ursäkten renovering, så öppnas nu samma boenden, som det ofta heter, ”temporärt” för andra grupper. För kommunen blir kostnaden lägre då gamla får bo kvar hemma med minimal hemtjänst medan Migrationsverket ersätter kostnaden för det nya boendet som förr var en kommunal angelägenhet.

Grupper ska inte ställas mot grupper heter det. Men medan pensionerna för en kvarts miljon svenskar idag ligger under fattigdomsstrecket och många inte ens får ut 7-8 000kr i pension efter skatt så läggs det mellan 60 och 80 000kr i månaden bara för mat och uppehälle till unga asylsökande. Det är med andra ord regering och riksdag som ställer grupper mot grupper.

Ja, det där med ursäkten renovering … att man inte skäms! När gamla svenskar bodde där var det tydligen inte så jäkla viktigt att renovera!

Här är en episod i verkligheten: för en tid sedan föreslog en styrelsemedlem i en PRO-förening i Storstockholm att de skulle skriva till berörd stadsdelsnämnd. Brevet skulle kräva att  de äldreboenden som finns (och som i förvånande hög grad står tomma på grund av kommunal obstruktion) bara skall användas just som äldreboenden. Det skulle alltså inte vara acceptabelt att knycka dem för migranter eller helt enkelt sälja på den överhettade bostadsmarknaden. Dessa bostäder är anpassade för äldre människor som kan ha det jobbigt med trösklar och annat, inte för unga friska individer. Med tanke på hur bostadssituationen ser ut i landet numera kan man befara att ett äldreboende som ‘temporärt’ blir något annat i själva verket är förlorat för alltid.

I första omgången gick styrelsen med på denna skrivelse, enhälligt. Men brevet avsändes aldrig: i bakgrunden skedde något, förmodligen en socialdemokratisk avledningsmanöver av den socialdemokratiske ordföranden samt en (vid mötet frånvarande) socialdemokrat som anade att det här kunde störa den aktuella partilinjen. Det var ju vid den tiden gränserna var öppna, Sverige skulle vara en ‘humanitär stormakt’ och Sverige fikade efter en plats i FN:s säkerhetsråd. Förslagsställaren blev förbannad och lämnade styrelsen med omedelbar verkan. Varför anstränga sig i en förening där ledningen uppenbarligen struntar i de mest utsatta i den tilltänkta målgruppen? – Ja, sådana är reformisterna numera. Sparkar på dem som har svårast att försvara sig. Undrar vad gamle socialministern Möller  sagt om det?

Från Eurostat: barn i riskzonen

Jag prenumererar på Eurostats twitterflöde. Där kan det komma intressanta saker.

Om man blandar rätt olika länder blir statistiken därefter. Sverige och Rumänien exempelvis som extrema motpoler. Men det är inte hela sanningen. Notera att ett land med hög risk för att barn drabbas av fattigdom eller ‘social uteslutning’ är väldigt hög i Storbritannien. Detta trots att landet borde vara modernt, välordnat och nordeuropeiskt. Men några årtionden av thatcherism och ”new labour” har väl gjort sitt. När (om?) landet försvinner ur EU ändras också statistiken.

Hur som helst: det här är inget gott betyg för eventuella EU-ansträngningar att bygga välordnade samhällen utan fattigdom. Men trodde någon att EU skulle göra det? Under folkomröstningen i Sverige handlade det väl mest om att kunna ta hem mer sprit från Tyskland, inte annat tjafs. Skulle tro att även Sveriges läge kommer att försämras framöver, när migrationen fyller på de så kallade utanförskapsområdena, och sådana områden också blir fler. Där är både barn och vuxna i riskzonen.

" … inte ställa grupper mot varandra"

Måne i nedan samt Venus där ovan

Ibland förmanas vi att ”inte ställa grupper mot varandra”. Det är ofta en bra uppmaning. Om det gäller människor som i grunden har gemensamma intressen bör de givetvis kämpa för dessa – förmodligen mot en fientlig tredje part som försöker splittra dem – i stället för att gräla inbördes. Exempelvis bör arbetare kämpa tillsammans oavsett nationalitet, religion, kön eller andra särskiljande uppfattningar, i stället för att slåss inbördes. Tänk på katolska och protestantiska arbetare på Nordirland exempelvis. Men ibland slår det fel. Innan jag övergår till det aktuella exempel jag vill dra så hänvisar jag till kön: det finns klasskämpar som tycker att klasskampen är så viktig att kvinnliga arbetare måste stå tillbaka med eventuella speciella krav. De där problemen kommer att lösas när klasskampen avslutats segerrikt för proletariatets räkning. Det är en tveksam slutsats. Man kan kalla den linjen för ”svek” också.

Men över till det aktuella jag tänkte på. Som jag uppfattat saken (har hört det många gånger det senaste året) finns det drygt sexhundra äldreboenden i Stockholm som står tomma. Det är inte brist på människor som vill dit. Äldre som börjar känna sig osäkra på tillvaron, ensamma, sjukliga, rädda att råka ut för olyckor i hemmet … många vill gärna in på ett äldreboende i stället för att hemtjänstpersonal skall springa som skållade råttor hos dem och ge snabbhjälp då och då. Går man hemma och är rädd för att falla torde risken öka att man verkligen faller. Men det tidigare styret i Stockholm har hållit emot. ”Folk vill vara hemma” har det predikats, och tjänstemännen har haft direktiv att i det längsta neka behövande att komma in på ett anpassat äldreboende. (Resultatet av detta är för övrigt att de som verkligen får en plats är i sådant skick att de i genomsnitt dör efter några månader. Borde inte det lära oss något om borgerlig människovänlighet?)

Nu har dock ett nytt styre tillträtt i Stockholm, och det har visat en del positiva sidor. Bort med skumma hemtjänstfirmor, bättre personaltäthet på äldreboende … och bättre möjligheter att verkligen få en plats på äldreboendet!

Fast nu inträder ett aber. Jag vet inte hur stort det är, men i och med att bostadsutrymmen står tomma så kommer åtminstone en del av dem att göras om till migrantboenden. (Obs: jag skriver inte ”flyktingar” när det ofta gäller människor vars rätta identitet är okänd.) Den som berättade detta för mig trodde att det var tillfälligt. Jag tvivlar starkt på det. För var skall de personer som ”tillfälligt” placeras på äldreboenden sedan ta vägen? Det står ju inte några mängder av lediga vanliga lägenheter och väntar!

Då kommer vi in på det här att ”ställa människor mot varandra”. Eftersom de äldre ofta är tysta, försynta och tåliga kommer de inte själva att ge hals, utan andra får hjälpa dem att höras. Jag misstänker att anklagelsen om att ”ställa människor mot varandra” kommer att dras fram om någon påpekar det orimliga i att äldre svenskar med omsorgsbehov får stå tillbaka för unga pigga personer som tagit sig genom hela Europa. De som vågar kritisera skall slås ned, tystas, förnedras, hånas! Och sedan kan man leka ”humanitär stormakt” och glömma de där löjliga gamlingarna som ändå snart skall dö!

Slutdialog:

”Hur kan du ställa människor mot varandra på det sättet?”

”Jo, bland annat för att vi å ena sidan har vårdbehövande äldre som byggt upp det här landet och nu förtjänar en trygg ålderdom – så trygg man nu kan vara på ålderns höst – och å andra sidan okända människor med tvivelaktig bakgrund och avsikter och som knappast kommer att gå med i någon kamp mot svensk överklass.”

”Och varför skulle de inte gå med i någon kamp då? Är dom inte arbetare [tror det där med ”arbetare” kan vara populärt i vissa vänsterkretsar] som vi ska förena oss med?”

”Varför skulle migranter förena sig med svenska arbetare i kamp mot den svenska överklass som låter dem komma in i landet? De kan ju kasta sten på ambulanser och brandkår, men då är det ju en annan klass som drabbas. Och nu gäller ju kampen att varenda plats på äldreboenden i Stockholm används för det som de är avsedda för. Om man i det här läget tjoar om att ”ställa människor mot varandra” betyder det ett konkret: ”håll käft, stick och brinn” till en massa äldre människor som väl inte har gjort dej något ont (snarare tvärtom) men som du rent ut sagt skiter i. Du har själv ställt två grupper mot varandra och talat om vilken det är som gäller.”

Fy fan

Sina sista dagar, det var för snart tolv år sedan och på Södersjukhuset, fick min mor ligga i ett eget rum och vi de närmaste kunde sitta där med henne hela tiden. Tiderna förändras.

Det kanske finns något stallbås ledigt för eventuella förlossningsfall (se Den heliga skrift, även känd som Bibeln, för detaljer)? Ända sedan jag såg bilder av Filippa Reinfeldt första gången har jag undrat: ”Vad är det med de där ögonen, är hon riktigt klok, är hon drogad?” – Kan det vara så att manisk nyliberalism leder till sänkt intellektuell nivå, eller är det klent intellekt som leder till nyliberalism? Eller ondska? Det här är väl inte första gången det är kris på BB, och något bör man väl ha lärt sig att tidigare problem? Eller är det så att det ingår i den nyliberala uppfattningen att problem bara är till för att pratas bort, medan man själv går vidare mot nya friska arvoden?

Försvara välfärden – avvisa tiggeriet!

För en tid sedan gick jag förbi en tiggerska som satt på golvet i en tunnelbanestation. Bredvid henne stod en grupp som jag antar var dagbarn utan att ta någon särskild notis om henne. Jag tänkte, att om inget görs kommer tiggare som sitter överallt att bli lika naturligt för de här barnen som mobiltelefoner.

Försvara välfärden – avvisa tiggeriet!

Det är slutklämmen på ett inlägg av vänsterveteranen Stefan Lindgren, som i sin tur försvarar vad Bo Rothstein tidigare skrivit och fått en massa skäll för. Men accepterande av tiggeri i stor skala blir ytterligare ett moment och argument i nedmonterandet av välfärdssamhället. Tiggeri blir välgörenhet, och ju mer välgörenheten breder ut sig desto starkare blir argumenten för ytterligare nedskärningar i välfärdssystemen. Varför ha generell välfärd om folk själva kan tigga ihop till vad de behöver? Vill vi ha det så? Man skulle nästan kunna tro att en del som kallar sig vänster tycker så. Eller att de tänker jäkligt kortsiktigt och vägrar se konsekvenser på längre sikt.

Skall den ynklige, kanske vanföre (såg en sådan utanför NK på Hamngatan för någon vecka sedan) tiggaren bli ett naturligt inslag på gatorna i framtidens Sverige? Var det så EU-entusiasterna tänkte sig framtiden i ‘det gränslösa Europa’? Kan vi se fram mot slagsmål mellan svenska och utländska tiggare om de bästa platserna?

Diverse lästips samt funderingar

Förhoppningarna om att det skall finnas en ”sekulär”, eller åtminstone anständigt religiös, väpnad upprorsrörelse i Syrien verkar komma alltmer på skam. FSA-grupperna orienterar sig alltmer mot de hårdföra islamisterna. Tidigare har USA-professorn Juan Cole varit för kriget mot Syrien (liksom tidigare mot Libyen), men nu verkar han backa.  Han hänvisar också till den här länken där svensken Aron Lund skriver. Läget är flytande, men det ser inte bra ut för de som tror att det går att snickra ihop en trovärdig opposition byggd på FSA och exilpolitikerna. 

Mer på humoravdelningen kanske det är när komikerparet ‘Killen och Åsnan’ får ett utbrott när den gamle trotskisten Tariq Ali kommer med kritik av de så kallade revolutionerna i Libyen och Syrien.

Angående tillståndet i USA-media, se den här intervjun med journalistveteranen Seymour Hersh. Verkar vara svårt att tala om några fria media av betydelse när de stora medierna springer regeringens ärenden utan kritiska frågor.

Det känns sömnigt när det drar mot vinter och dagarna blir kortare och nätterna längre. Dessutom blir man trött av diverse knasiga debatter.

Ja, det finns mycket att skriva om. Exempelvis en artikel om växters ‘långtidsminne’ (med viss koppling till minne hos däggdjur inklusive människor). Växter har ju ingen hjärna som minns åt dem, men det finns andra funktioner som kan hjälpa dem att göra rätt saker vid rätt tid och omständigheter. Jag har haft ämnet ‘växters minne’ uppe på bloggen tidigare. Det är intressant i sig, men också när man funderar över livets utveckling och möjligheter över huvud taget – här på Jorden och annorstädes.

Eller sug på det här, från en forskningsrapport som sägs vara:

den första heltäckande dokumentationen av marknadiseringsprocesserna inom äldreomsorgen i Danmark, Finland, Norge och Sverige, och innehåller också bidrag från forskare i Kanada och USA, två länder med betydligt längre erfarenhet av vinstsyftande äldreomsorg.

Vilket hemskt ord: Marknadiseringsprocess! Notera det följande, med tanke på att det ju skulle bli förbättringar:

Det finns fortfarande begränsad kunskaps om konkurrensens konsekvenser i de nordiska länderna, men det finns inga belägg för att konkurrensutsättning har lett till bättre kvalitet. I Kanada och USA har den vinstsyftande äldreomsorgen betydligt lägre kvalitet än den icke-vinstsyftande, och i rapporten beskrivs de negativa konsekvenser av den omfattande kontrollapparat som vuxit i takt med framväxten av vinstsyftande aktörer i dessa länder.

Driver man ett företag där vinst är målet så ÄR vinst målet. Allt annat är medel, även om medlen råkar vara gamla människor. Svårare än så är det inte!

Men nu har skrivlusten avtagit. Har rätt mycket med den där zigenar-grejen att göra. Det är naturligtvis inte så att en del av mina läsare tycker att det är OK med exempelvis åldringsbrott om de utförs av en viss kategori människor, men de glömde att påpeka detta i sina kommentarer till tidigare inlägg. I ivern att vara anti-rasistiska har många trampat fel och verkar ursäkta de kriminella ligor som utgörs av personer med urskiljbar etnisk bakgrund. (Gäller det för en liga av helsvenska tjuvjägare, smugglare och hembrännare i  någon svensk avkrok också, med en kärntrupp av aktiva och resten av bygden som vet vad de håller på med men inte meddelar myndigheterna?) Är det en vänsterståndpunkt föredrar jag att hålla vänstern på minst armlängds avstånd.

Nej, det där gjorde mig på mindre gott humör, och nu funderar jag på att ta bloggpaus ett tag medan jag funderar på framtiden och kanske inriktar mig mer på mina andra nät-plattformar. Vi får se hur det blir framöver. Trevlig helg!