Barbarossa

Den 22 juni 1941 började andra världskriget på allvar. Tyskland angrep Sovjet. Tyskarna trodde att en blixtattack skulle sänka Sovjet. Det fungerade ju på västfronten. De räknade inte med att Sovjet var så redo man kunde vara 1941, och att tyskarna som det visade sig hade skrivit under sin egen dödsdom.

Ett sätt att studera historiska skeenden kan vara att läsa samtida tidningar. I efterhand kan en historisk händelse, som Tysklands Operation Barbarossa, vara lätt att förstå. Småplocket rensas bort i den historiska analysen, det väsentliga tas fram. Men när den dåtida pressen rapporterar om det som hände igår och idag blir det knepigare. Stort och smått blandas på nyhetssidorna, riktiga och felaktiga uppgifter, mer eller mindre insiktsfulla kommentarer, lögner och propaganda. Det är med andra ord som idag. Kan vi idag, med ledning av en morgontidning, radion och TV samt ”nätet” få en omedelbart korrekt och förståelig bild av vad som händer i världen? (”Nej”, säger jag.)

Jag kollade Svenska Dagbladets historiska arkiv för två dagar, 22 och 23 juni 1941 och plockade några rubriker och delar av artiklar. Vi är alltså dels i sista dagen innan krigsutbrottet i öst, och dels i första dagen av Barbarossa.

Stockholmare åker till skärgården med pick&pack, och tydligen med getter också. Ingen känsla för att nästa fas av det stora kriget är på gång.
Men moralfrågor är alltid intressanta, och dansbaneeländet är naturligtvis viktigt att angripa.
Dock: i öster händer något. Finland mobiliserar. Varför? Tyskarna säger sig inte lägga sig i vad finnarna gör.
Hur som helst: händer det något på slagfälten handlar det inte om Sovjet. Det skulle ju innebära ett tvåfrontskrig i Europa, och den faran är nu ”slutgiltigt undanröjd” säger Deutsches Nachrichtenbüro. Nej, det är England man riktar sig mot. – Nåväl, detta var på gamla midsommarafton, den 22 juni. Låt oss nu se hur sången går den 23 juni!
Jojo, ”bombregn över ryska armeerna”! Angrepp på Finland sägs det också, men jag har för mig att finnarna var i gång med att minera Finska viken redan innan krigsutbrottet.
Och att den tyska fronten gick från Norra ishavet till Medelhavet var klart redan dag ett.
Mitt i storpolitiken hittar vi ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti, Sven Linderoth. Tyskarna försökte få SKP förbjudet. Partiet arbetade under svåra omständigheter, men något partiförbud blev det aldrig.

En ljugande ambassadör

Är detta en lögn, är det sant, eller är det ett sätt att försöka slingra sig förbi en obehaglig sanning? Detta uttalande av Polens ambassadör i Sverige aktualiserar frågorna:

Polen samarbetade aldrig med tyskarna och förlorade 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Det här är två påståenden: dels att en mängd polska medborgare dog under kriget, men också att Polen aldrig samarbetade med tyskarna. Det första är sant, det andra är det inte. Tyskland var inte ensamt i att stycka Tjeckoslovakien 1938 – Ungern och Polen deltog i slakten. Och Polen spelade den avgörande rollen. Sovjet var berett att sända trupper till Tjeckoslovakiens försvar. För detta måste man passera polskt område. Polackerna sa nej. – De två orden ”under kriget” används för att dölja detta skurkstreck, för Tjeckoslovakien krossades ju ett år innan kriget bröt ut. Inte snyggt, vill jag hävda.

Varför inte säga så här i stället: Polen samarbetade med tyskarna 1938, och förlorade som resultat av detta 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Ambassadörens påstående är inte sant. Det är ett försök att smita undan obehagliga frågor från det förflutna, att ta på offerkoftan, att dölja den egna skulden.

Men historien försvinner inte bara för att man önskar bort den, förtiger, ljuger. Det är nog ingen tillfällighet att just Polen och Ungern har blivit favoritländer hos svensk höger av den ”sverigevänliga” modellen. De polska och ungerska politikerna av idag trampar fram i fotspår som skapats av tidigare generationer. (Kanske bör tilläggas att Ungern var på den förlorande sidan i andra världskriget, vilket kan dras fram om någon skulle klaga över att landet ockuperades av Sovjet mot slutet av kriget.)

Allt detta borde ambassadören vara väl medveten om, så jag lutar åt domen: en listigt hopkommen lögn.

Svart bälte i nationalism?

Är det bra eller dåligt med nationalism, och att olika grupper som kallas/kallar sig nationer skapar egna stater? På ett känslomässigt plan låter det rimligt: ”Det är klart att de stackars förtryckta människorna i X måste ha en egen stat!” Men om man är lite känslig för ohyggliga våldsdåd mellan och ibland inom olika grupper så är svaret på frågan inte alltid så klar. Nationsbildande kan släppa loss mycket obehagliga krafter, skapa mycket lidande.

De ryska socialdemokraterna/bolsjevikerna såg tsarens Ryssland som ”folkens fängelse”. Lösningen på det kom efter revolutionen. De tog över ett land som inte hade några delstater. Nu släpptes några väl utvecklade områden (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen) iväg att bilda egna stater utanför Ryssland. Efter några år ersattes Ryssland av Sovjetunionen, innehållande ett antal delstater på nationell grund och med formell rätt att utträda ur unionen. Där underlaget var för svagt för att bilda en delstat skapades enheter med självstyre på lägre nivå.

Så länge Sovjet existerade verkar det här upplägget ha fungerat. När unionen upplöstes framträdde svagheterna. Före revolutionen kunde Stalin i Kaukasus uppleva hur olika nationaliteter flög på varandras strupar. När Sovjet upplöstes kom motsättningarna åter i dagen, och det blev bland annat våldsamheter inom och mellan Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Moldavien splittrades i praktiken mellan en rysk och en moldavisk del. Och så var det Ukraina. Befolkningen består av ett flertal grupper som kan kallas ”folk”: ukrainare, ryssar, rumäner, rutener, polacker, vitryssar, med flera. Nu är det en sorts nationalism med rötterna i det tidiga 1900-talets ukrainska extremnationalism som kontrollerar Kiev, och resultatet kan vi se i det eviga kriget i östra Ukraina. Kan man lösa detta genom att stycka Ukraina efter nationalitetsgränser, eller sluta att stötta Kievgruppen så att den förhoppningsvis faller och ersätts av vettigare människor? Att dela marken efter nationaliteter kommer förmodligen att innebära ännu mer våld, ännu mer flyktingströmmar eftersom olika grupper har en tendens att vara boende nära varandra och gräla om samma markplättar.

Varför skriver jag detta? Vad avses med rubriken? – Jag hittade ett par affischer på nätet, de är från USA och något presidentval på 1930-talet. Och här har vi ett par kartor som visar utsträckningen av ”Black Belt” i USA.

Här talas inte om en svart stat, men om ”självbestämmande” för områden med stor svart befolkning (”negroes” sade man utan att rodna på den tiden, även bland de progressiva). Alltså där slavbefolkningen varit som störst fram till inbördeskriget. Anledningen till att jag började fundera på det här var att jag någonstans (glömt var) läste att frågan kommit upp igen i nutiden. Jag gissar att det inte leder någonstans, men själva principen låter som går tillbaka till Sovjets bildande och hur det inspirerade partier som ingick i Kommunistiska Internationalen. Den som kan hitta den afroamerikanske kommunisten Harry Haywoods läsvärda memoarer, Black Bolshevik, kommer att få mer till livs om hur USA:s kommunistparti drev bland annat den här frågan.

Men jag är, vilket redan framgår, tveksam till bildande av nya stater bildade på nationell grund. Nationsstaten hänger ju mycket ihop med kapitalismens uppgång, dess gränser kan bli dödsfällor om man tänker sig ett socialistisk broder&systerskap oavsett skillnader mellan folken. Just den aspekten gör att man bör fundera några gånger innan stöd uttalas för människor som vill bilda nya stater. Det kan sitta väldigt skumma krafter i bakgrunden som drar i tåtarna, och som inte väjer för att utlösa nya katastrofer.

Till världskulturens topp


Det här är en affisch från Sovjet 1937. Texten uppmanar till att nå toppen av världskulturen. En bister Beethoven tycks betrakta en fiolspelande flicka. Av dräkten att döma kanske hon kommer från Centralasien.

Vad är intressant här? – Kanske att den sovjetiska kulturpolitiken inte var rädd för att ta fram äldre borgerlig kultur av god klass och ge till folket, medan mer experimentell ”modern” konst inte uppmuntrades. Kan det bero av att folket inte uppskattade experimentella konstigheter så mycket?

Fortsätt läsa ”Till världskulturens topp”

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fallVerbal 2020
Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!
Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.
Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?
Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.
Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.
Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.
Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:
Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?
Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? – Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?
Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.
Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.
 

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av ”regimen”. Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

”Störst personlighet” behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte – men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad ”folkdjupet” tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till ”färgrevolutioner”.)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?

Pravda hade rätt – "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.

Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och ‘regimmotståndare’. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. …
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil – det  var vad ‘regimen’ körde ut till folket.


Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak ‘regimen’ och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till ”vänsterism” några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

”Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat” skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: ” ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel.”

”Formalism” nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: ”Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler.” (Not 2) – Det låter ju som den ‘normkritik’ som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:

Kaos istället för musik
Pravda, 29 januari 1936
Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.
Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.
Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna ”musik” är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.
Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos – ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan – samma grund som ”vänsteristisk” konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet – som leder in de mest negativa funktionerna av ”Meyerholdism” i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi ”vänsteristisk” förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.
Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga ”innovationer” leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.
Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge ”passion” till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags ‘offer’ för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.
Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och ”kärlek” är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla ”problem”. I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel – både praktiskt taget på scenen.
Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta ”formalisterna” som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.
Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?
Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna – beklagande.

Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.

Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp …

… för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

Nytt publicerat på annat håll

Jobbiga typer – storskarvar – men i alla fall inte imperialister!

En ny översättning av mig finns på Global Politics, denna gång av en artikel som vill besvara frågan om Ryssland är imperialistiskt. Författaren utgår från Lenins definitioner på imperialism och finner att Ryssland svarar rätt dåligt mot dessa.

Lenin skrev under första världskriget boken Imperialismen. Kapitalismens högsta stadium. Notera det där med högsta. Inte sista, fast jag har sett uppgifter om att han först tänkte använda det ordet. Om detta stämmer, så måste han ha tänkt till. Kanske något i stil med att ”efter att uppgången slutat så högt som det går att komma, måste det sedan gå utför, med en alltmer sönderfallande kapitalism. Därför kan inte min tids imperialism var kapitalismens sista suck – tyvärr”.

Vad vi kan se idag är i alla fall en permanent kris i den västliga kapitalismen, medan Kina kommer med styrka och självförtroende, och en modell för samhället som inte liknar den västliga. Ryssland är väl någonstans mitt emellan. Företräder de någonting som kommer efter den imperialism som Lenin undersökte? Och hur skall progressiva människor i Sverige hantera en kapitalism på nedåtgående?

En annan aspekt: om man tänker tillbaka till 1960-talets senare år och ungefär 20 år framåt så var tanken om ‘sovjetisk socialimperialism’ populär bland marxist-leninister som inspirerades av Kina. Somliga försökte också bevisa att Sovjet redan då var kapitalistiskt – det torde finnas en hel del litteratur om ‘sovjetkapitalismen’. Jag kände redan då att den förklaringen till Sovjets agerande internt och externt var ganska tunn. Och man kan ju fråga om ett samhälle drabbat av stagnation kommer att falla framåt – in i ett nytt system, kapitalism – eller bakåt, därifrån man kom. Sovjet växte ju fram ur ett feodalt system, och de tendenserna kan ha varit rätt starka under ytan trots kommunistiskt parti och röda fanor.

Jag blev överraskad

Jag blev överraskad vid läsning av en artikel i Svenskan idag. Det är en intervju med den 94-åriga krigsveteranen Maria Rochlina, och hon säger saker som man kanske inte ser så ofta i den här tidningen. Rubriken är ”94-årig krigsveteran: ”Vladimir Putin sviker oss””, och jag tänkte att här har man väl letat upp någon som kommer med sedvanligt liberalt gnäll. Men så icke. Läs här:

Maria talar med vördnad om diktatorn Josef Stalin, och säger att det saknas starka ledare i dag.
– Putin talar hela tiden om att man inte ska glömma kriget, men han får patriotism att framstå som en show, och försöker ta åt sig äran för segern. Men det var jag och Sovjet som vann kriget.
Likt många veteraner som hyllar kommunismen är hon kritisk mot Vladimir Putin, eftersom han inte vill återinföra det sovjetiska systemet.
– Putin har svikit veteranerna, han låter oligarker plundra Ryssland. Jag kommer att träffa honom 9 maj och berätta vad jag tycker. 

Hoppas att hon berättar och att Vladimir P. lyssnar ordentligt. En veteran från Stalingrad och Kursk kan man inte bara ignorera. Eller kan man det? Hur många av den här kalibern finns det kvar i Ryssland:

En Sovjetmänniska ända ut i fingerspetsarna som känner stark nostalgi för Sovjettiden, då sjukvård och skola var gratis.

Lite om sovjetisk sci-fi

En gång i min ungdom läste jag rätt mycket science fiction. Mycket kom från den anglo-saxiska världen, men det finns ju andra ursprungsområden. Polen hade sin gigant Stanislaw Lem som bör ha räknats till det yttersta toppskiktet globalt av sf-författare (behöver man påminna om romanen och senare filmen Solaris?).

Men lite längre österut fanns Sovjet, och där hittar man en rad goda författare. Just vid den tiden när jag läste en massa sf publicerades också en del sovjetisk sf i svenska översättningar, exempelvis av bröderna A & B Strugatskij. Vad jag minns höll de god nivå. Bröderna A & B skrev en roman som i svensk översättning fick heta Frukost vid vägkanten, senare filmad som Stalker (den har jag inte sett, till skillnad mot gamla Solaris).

För några dagar sedan kom ämnet med sovjetisk sf upp på twitterflödet från Soviet Visuals. Där hänvisas också till en engelsk översikt.