Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är ‘Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017’.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande – där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen … om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande ‘fred’ kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas ‘fredsframtvingande’. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara ‘fredsframtvingande’? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av ‘fredsframtvingande’ är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att ”nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen”? – Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är ‘fred’ och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells ‘nyspråk’. Man säger ‘fred’ men menar ‘krig’.

Språk och kultur – ett nytt fynd

Forskare har hittat ett tidigare icke beskrivet språk. Det talas av några hundra jägare/samlare i Malaysia. Artikeln påpekar att:

… the new language is reflective of the culture of the society which uses it. There are no words for ownership like stealing, buying or selling but there is a complex vocabulary about sharing and exchanging. That’s because there is very little violence in the village, competition between children is discouraged and there are no laws, courts or professions. Instead, all people are expected to have the same skills needed for hunter-gatherers.

Den svenske (och skånske) patrioten kan notera att det var forskare från Lund som hittade detta ”nya” språk. Deras version finns här, inklusive länk till en YouTube-video där man kan höra lite av språket och se dess människor och omgivningar. De må sakna ord för en hel del saker, men de lär inte bekymra sig för om börsen skulle krascha …

Gallimatias?

Ibland kommer det textsnuttar på främmande språk i twitterflödet, och då kan man se en liten blå text som säger ”Översätt från [det främmande språket]”. Ibland är det väldigt konstigt, som när en svensk text följs av förslaget ”Översätt från danska”. Är det någon av dessa berömda algoritmer som inte riktigt hänger med? – Extra förvånad blev jag idag när en text på blandad svenska och engelska följdes av ”Översätt från indonesiska”. Hur sjutton kan man fatta något som indonesiska här? Hur som helst, jag lät datorn översätta, och resultatet blev … tja, vad skall vi kalla det? Gallimatias kanske? Datoröversättning av språk kanske har en bit kvar innan datorn pratar som en infödd gallimatier!

Bara en tillfällighet?

Det finns människor som anser att det är en slump var ”vi” föds. Men kan ”jag” vara född var som helst? Här är ett försök till kortfattat resonemang:

”Jaget” skapas under en lång process. Ibland kan den vara livslång, men de grundläggande processerna sker under barndomen. Det verkligt grundläggande, förutom vår anatomi, finns redan när vi föds: sinnen, språkförmåga, förmåga till social kompetens/att fungera i grupp. Men generella egenskaper och möjligheter är inte det verkliga ”jaget”. Det byggs upp efter födseln, när aktiviteter och erfarenheter gör att språkförmågan gör att vi talar specifika språk, att vi verkligen lär oss fungera med andra människor och får någon slags kulturell bas för vårt tänkande. Det är där det verkliga ”jaget” skapas, och det är ingen slump. Det är en följd av den konkreta miljö vi vistas i.

”Jaget” är i själva verket till stor del ett ”vi”, just bestående av språk och kulturella/sociala normer. Jag undrar om den konstiga idén om att det är en slump var ”vi” föds kan vara en version av den lika konstiga neoklassiska lågbudgetvarianten av nationalekonomi där människor kan bytas hur som helst mot varandra, därför att alla i grunden antas vara lika? Likheten uppnås när utbuds- och efterfrågekurvorna korsar varandra. (Undrar om man kunde dra resonemanget vidare här genom att peka på tesen om ”människors lika värde”, men jag avstår.)

Nyttig länk för glömda ord

En del tycker Twitter bara är skrutt, men understundom kan man upptäcka nyttigheter via denna mikroblogg, vilket jag gör ibland. Ta exempelvis bloggen Glömda ord, som presenteras sålunda:

Om Glömda ord

Det här är en blogg som vill värna och uppmuntra användandet av gamla ord så de inte glöms bort. Varje dag publicerar vi ett nästan bortglömt ord och din utmaning är att använda det ordet på ett naturligt sätt under dagen.

Dagens ord är karbas. Hoppas att ingen berättar om erfarenheter av att använda eller bli utsatt för karbasen själv under dagen!

Karbas

Dagens ord är:
Karbas – flätad läder- eller rottingpiska att aga med.
Berätta gärna hur du använt ordet under dagen.

Den 24/10 var ordet lurk. Jag tycker det är användbart på många skumma figurer:

Lurk

Dagens ord är:
Lurk – tölp, slyngel, usling

Undrar hur länge det dröjer tills ‘blogg’ och ‘mikroblogg’ blir totalt mossiga och bortglömda och måste räddas?

(Glömda ord finns alltså även twittrade.)

Deutschophont

Sabaton. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Power-Metal-Gruppe Sabaton wurde als Headliner in Wolgograd wieder ausgeladen

Vi kör lite deutschophona läsövningar! Ett svenskt buller-band har uteslutits från en spelning i Volgograd (före detta Stalingrad) som skulle vara till 70-årsminnet just av slaget där. En lokalpolitiker har fått för sig att deras texter skulle vara nazi-anstrukna.

Die Konzertveranstalter haben die bereits gebuchte Band wieder ausgeladen, nachdem ein russischer Lokalpolitiker die Gruppe angeklagt hatte, in ihren Texten nazistische Botschaften zu verbreiten.

Med tanke på ljudnivån hos band av den här typen måste det väl vara en prestation att uppfatta någon text över huvud taget. Och Stalin själv kanske hade haft synpunkter – han uppskattade ju klassisk melodisk musik vad jag förstår, inte buller och katzenjammer.

På sveriges radios tyskspråkiga sida får man också detta sorgesamma budskap:

Deutsch auf Lehramt gehört in Schweden mit zu den unbeliebtesten Studiengängen in der Lehrerausbildung.
Für das kommende Semester haben im gesamten Land lediglich 17 Studenten Deutsch als erste Studienwahl für ihre Ausbildung angegeben …

Synd att jag var så dålig på tyska i skolan. Kan hanka mig fram i skriven tyska men talar språket mycket dåligt. Och om bara 17 söker till lärarutbildning i tyska medan 1000 till motsvarande i engelska så är läget ganska dåligt. Nja, de få tysklärarna kanske kan se fram mot en relativt säker framtid i yrket. Och det är inte bara tyskan som hotas: Manche moderne Sprachen, aber auch Fächer wie Biologie, Chemie, Physik und Technik seien von dieser Entwicklung betroffen. Och det ser ju tråkigt ut för landets framtid. Vore det annorlunda så skulle vi ha naturvetenskapligt utbildat folk som också behärskade tyska och franska och kanske ytterligare några språk förutom den uttjatade engelskan.

Språk åter från de döda samt oanständiga

Lingvistbloggen är ofta läsvärd. I ett färskt inlägg får vi veta att tre språk har uppväckts från de döda – alltså att tre språk som betraktats som utdöda åter fått liv. Manx (Isle of Man), korniska (Cornwall), samt liviska. Det sistnämnda verkar i och för sig hänga på gärsgår’n men lärs i alla fall ut som andraspråk i Lettland. Ett grannspråk, med andra ord. Eftersom det hör hemma norr om Riga har det en gång legat inom det svenska östersjöimperiets gränser.

Manx och korniska tillhör den keltiska gruppen. På en av den bretagnske folkrockaren och harpisten Alan Stivells plattor finns en dryckesvisa på korniska om jag minns rätt. Enda sättet att hålla liv i ett språk är att det finns några människor som talar det, och ser till att det skrivs och kommer ut på nätet dessutom. Och att kämpa från underläge kan ibland vara en fördel – den lille kämpen väcker sympatier och intresse! Du kommer säkert att väcka mycket mer intresse i omgivningen om du talar om att du kan korniska, jämfört med om du kommer dragande med den uttjatade engelskan!

För att få veta mer om språk så kan man titta på UNESCO:s språkatlas. Där anges status för mer eller mindre hotade språk jorden runt. Kamerun i Afrika är mångspråkigt, och där finns detta rent oanständiga språk som hotas av utdöende.

Name of the language Kuk (en), kuk (fr), kuk (es)
Vitality Definitely endangered
Number of speakers 3000
In 2001
Country or area Cameroon
Coordinates lat : 6.4326; long : 10.2365

För Sveriges del kan man konstatera att gutamål och älvdalska finns med på listan som ”definitivt hotade”. Att de olika samiska språken är med är inte så konstigt, men ‘skånska’ är svårare att förstå. Ett alternativt namn är ‘bornholmska’, och då blir det ännu konstigare. En dansk dialekt som antas förekomma i Skåne, Blekinge och Halland?

Till sist: låt oss minnas Falstaffs, fakir, uttalande om att de döda språken kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas!

Kant om språkets natur

Det har ju förekommit några blogginlägg om Chomsky och hans modell för språkinlärning (det senaste här). Den senaste veckan har jag bläddrat i gamle Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet igen. Den grundläggande egenskapen för ”det rena förnuftet” i vår hjärna är att det vet att det finns tid och rum utan att behöva lära sig att tid och rum existerar.Det handlar om att vi har några förmodligen medfödda egenskaper för att veta detta. Därmed kan vi uppfatta att det händer saker omkring oss men inte vad som händer. Sedan ingriper en annan del av vårt tänkande, förståndet, och förvandlar observationerna till något begripligt. Förståndet skapar sammanhang, kanske till och med lagar.

Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):

Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.

Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om ”strukturer som alla språk måste rätta sig efter” pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under ”förnuft” och det praktiska språket under ”förstånd”?

Språkligt knyckande

14 ord som engelskan vill ”stjäla” från oss

Jaja, de har ju redan knyckt ‘ombudsman’. Som det så sant är sagt: det börjar med en synål och slutar med en silverskål. Har man börjat nalla är det svårt att sluta! Kan de inte lägga av med sin tjatiga engelska och gå över till svenska helt och hållet? – Svenska, det nya världsspråket!

Att skriva fonetiskt

” …. vi kan knappast förvänta oss att folk skriver i IPAstod det i en bloggpostLingvistbloggen. En blogg som jag håller koll på trots att jag inte är något vidare vare sig på språk eller grammatik (är väl rätt bra på svenska, i och för sig …).

Vad är IPA undrade jag, och följde länken. Den ledde till engelska Wikipedia, men en svensk version hittar man här. IPA är Internationella fonetiska alfabetet, International Phonetic Alphabet. Som alla vet kan språk skrivas på olika sätt, en del språk är inte skrivna alls, och i normala alfabet saknas ofta möjligheter att uttrycka speciella detaljer i det talade språket. IPA är ett försök att komma tillrätta med dessa problem. Vare sig det gäller svenska, eller ett litet språk som talas av några hundra analfabeter i en avlägsen dal på Nya Guinéa, skall man åtminstone teoretiskt kunna skriva ned dem så att en läsare förstår hur de låter. Detta är alltså en teknik som kom till långt innan någon teknisk inspelningsapparatur uppfanns. Forskarna fick rycka ut med papper och penna, lyssna, och skriva ner vad de trodde sig höra.

Sammanhållande för det hela verkar vara The International Phonetic Association, med hemsida här. Så här heter sällskapet, först på engelska och sedan enligt IPA.

Man lägger direkt märke till vissa saker, nämligen att ”här är det en jädrans skillnad”. Första bokstaven på nedre raden känner man igen från isländska, ð. Den ingår i ett gäng som kallas Pulmonisk-egressiva konsonanter, och just ð är en tonande dentala frikativ. Bäst att vi drar reglerna så ingen gör fel på frikativen:

  • Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.
  • Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton.
  • Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder.
  • Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.

Så mycket jobb bara för ett litet ljud! Om man tar hänsyn till dessa regler vid uttalandet av ð blir det något som på engelska skrivs ”th”. Eftersom de konstiga engelsmännen uttalar ”e” som ”i” så blir den fonetiska skrivningen ”ði”.

En annan egenhet som kan noteras, och som visar hur knepig rättskrivning kan vara, är det uppochnedvända e-et. ə kan motsvara flera olika bokstäver enligt det skrivna språket, i detta fall både ”e” och ”o”. Man märker också att bokstäver som finns med i övre raden försvinner i den nedre, och tvärtom.

Jag pratade en gång med en bildad pakistanier som hade kritiska synpunkter på den språkliga bildningsnivån i England, ”especially among the working class”. Kanske vi har en del av förklaringen här? Det är en våldsam skillnad mellan skriven och talad engelska, och det kan sannerligen inte underlätta inlärning! Samma problem finns väl i franskan, där man inte haft någon ordentlig skriftreform på ett par hundra år tror jag. Och hur är det med svenskan egentligen, och skillnaderna mellan tal- och skriftspråk? Kanske ett fall för Språkförsvaret att grunna på?