Chomsky och modelltänkandet – del 2

Det här är fortsättning på den här bloggposten om lingvisten Noam Chomsky och vetenskapliga modeller.

***

Här är en intressant notering om modelltänkande som jag hittade i en kommentar till en bloggpost hos Lars P Syll.

The act of modeling and trying to make predictions based on maths and statistics is as far as I can see, the small childs wish that everything stays the same.

You are modelling current and historic data, in a model which you claim, can predict the future. If your model is used to control policy or control decision making, you are actually perpetuating the behavior that you modeled, steering behavior towards your model. A childish idea of propelling what was and the now into the future. But the future is full of other people, entities and ideas, which means that a certain action don’t have to give the same result. The childs mother will eventually die, no matter how careful he was to always do the same thing, no matter how carefully he tried to keep things the same.

Behavior models is much more useful for understanding economists than economy.

Ta det sista en gång till, men gör det mer generellt. Modeller är mer användbara för att förstå modellmakaren än det som denne vill beskriva.  (Kommentaren är skriven av signaturen Martin, och han har mer skrivet i detta ämne – återkommer med detta i en ny bloggpost inom kort!)

När vi nu återgår till Chomsky som modellsnickare kan detta vara intressant att tänka på. Kan hans modellerande säga något om vad som pågår i hans skalle? Vi får återgå till en av de Chomsky-kritiska artiklarna på CPGB:s hemsida, nämligen denna, Anti-Marxist myth of our time. Artikeln räknar upp en del ”fabler” som Chomsky uppfunnit för att förklara hur språk uppkommit och lärs in. Fablerna låter ganska konstiga och verkar svåra att testa vetenskapligt …:

  • A child acquires language not incrementally, but in an instant.
  • Language was bestowed on the human species by a cosmic ray shower.
  • The new biological capacity was perfect, as if installed by a divine architect.
  • All word meanings (past, present and future) were fixed in the genome at this time.
  • The first human to speak, being alone in the universe, communicated only with herself.

… men det gör inget, säger den gode Noam C. Så skall det vara:

Now, these statements cannot possibly be true. Taken literally, they are absurd. But, according to Chomsky, that is not a problem: all scientific models, he says, are contradicted by the evidence. Science is not supposed to be true in the way that political journalism, a good novel or a detailed empirical description might be true. “Science is a very strange activity,” as he puts it. “It only works for simple problems.” First, you produce a model, a fairy tale. Then you explore its explanatory power, following it wherever it might lead. You may encounter pressure to add qualifications and complications to accommodate various facts – details quite irrelevant to your abstract model. To do science you must resist such pressure. Where the evidence obstructs logic and simplicity, just stick to the fairy tale.

OK, strunta i verkligheten, hitta på en ”fabel” och modellera sedan efter den oavsett om folk klagar. Det låter ganska skumt, men jag har hört om en annan figur som uppges ha propagerat för liknande tankar, nämligen nationalekonomen Milton Friedman. Jag vet inte hur han resonerade, men det måste ha funnits några åtminstone skenbart intelligenta tankar i bakgrunden. Jag skulle kunna tänka mig något i den här stilen: även om indata är dåliga så kommer en väl utformad modell att ge ”rätt” resultat. Datafolket på mitt gamla jobb brukade hävda tesen ”skit in, skit ut”, men det skulle inte gälla i de avancerade vetenskapliga modellernas värld. I alla fall inte om det är Chomsky, Friedman eller likasinnade som är i farten.

Nu börjar ju inget vetenskapligt arbete ur ingenting. Det finns förmodligen föreställningar i forskarens huvud om hur saker och ting kan förhålla sig redan på ett tidigt stadium. Forskaren har en mer eller mindre utvecklad hypotes om ämnet som studeras och kan samla data och göra provisoriska modeller. Men om nu föreställningarna skulle visa sig vara ”fabler” bör hypotesen göras om för att passa bättre till fakta. Att anpassa fakta till fabler låter som rätt dålig vetenskap, och antagligen är det bara ett fåtal superkändisar – som Chomsky – som kan klara sig undan sådana tilltag. Åtminstone för en tid.  Friedmans stjärna dalade rejält i samband med att senaste stora finanskrisen bröt ut. Vilken status Chomsky har som lingvist idag vet jag inte, det är ju som kritiker av imperialism som han är mest känd.

Chomsky och modelltänkandet

Språkvetenskap, lingvistik, ligger utanför mitt kompetensområde. Därför kan jag inte säga mycket om Noam Chomsky och hans språkteorier. Och vanligen är det ju inte som forskare, men som flitig motståndare mot USA- och annan imperialism som han är känd.

Nu har jag läst några artiklar på brittiska CPGB:s hemsida. CPGB är ett dimunitivt brittisk kommunistparti och jag vet inte om jag uppmärksammat det om inte bloggarbroder Hannu tipsat om dess existens. Det som ser intressant ut för mig är att man har en underavdelning om antropologi.

Och vad är antropologi? – ”Människokunskap” ungefär, läran om oss själva. Och därmed blir det en lärogren med ett antal underavdelningar. Vilka dessa är beror på vem man frågar. Men människan som biologisk varelse, arkeologi, språk och historia brukar räknas dit. Jag tycker att sociologi börde höra hemma under antropologin också, eftersom sociologier studerar relationer mellan människor. Och därmed skulle vi kunna ha ekonomi med också, som en underavdelning till sociologin.

På CPGB:s antropologisida finns tre rätt gamla artiklar som handlar om Noam Chomsky. Här är den första (varifrån citaten nedan kommer), här är tvåan och här trean. Frågan som ställs i artiklarna är hur radikalen Chomsky kunnat verka i projekt som finansieras av USA-militären utan att någon av dem fått nog. Jag går förbi den saken eftersom jag noterade något annat intressant:

On the eve of the computer age, Chomsky’s Syntactic structures excited and inspired a new generation of linguists because it chimed in with the spirit of the times. Younger scholars were becoming impatient with linguistics conceived as the accumulation of empirical facts about linguistic forms and traditions. Chomsky promised simplification by reducing language to a mechanical ‘device’ whose design could be precisely specified. Linguistics was no longer to be tarnished by association with ‘unscientific’ disciplines such as anthropology or sociology. Instead, it would be redefined as the study of a ‘natural object’ – the specialised module of the brain which (according to Chomsky) was responsible for linguistic computation. Excluding social factors and thereby transcending mere politics and ideology, the reconstructed discipline would at last qualify as a science akin to mathematics and physics.

Här kommer mer. Chomsky kritiserades för att använda förenklade modeller, som framgår ovan.

In replying to such critics, Chomsky accuses them of not understanding science. To do science, he explains, “you must abstract some object of study, you must eliminate those factors which are not pertinent …  The linguist – according to Chomsky – cannot study humans articulating their thoughts under concrete social or historical conditions. Instead, you must replace reality with an abstract model. “Linguistic theory,” Chomsky declared in 1965, “is concerned primarily with an ideal speaker-listener, in a completely homogeneous speech-community, who knows its language perfectly and is unaffected by such grammatically irrelevant conditions as memory limitations, distractions, shifts of attention and interest, and errors (random or characteristic) in applying his knowledge of the language in actual performance.”

Chomsky’s decision, then, is to work with a deliberately simplified model. In applying this, he envisages children acquiring language not through successive stages, but in an instant. The evolutionary emergence of language is also conceptualised as an instantaneous event.

För att sammanfatta kritiken mot Chomsky: i stället för omfattande undersökningar av språkmiljön förespråkar han studier av ett begränsat område (hjärnan) som utförs med hjälp av (över)förenklade modeller.

Känner vi möjligen igen detta? – Jo, det där låter ju som vad de neoklassiska ekonomerna sysslat med under de senaste årtiondena! När Chomsky hävdar att människan inte föds som ett oskrivet blad, utan det finns vissa egenskaper hårdkodade i hjärnan (exempelvis språkförmåga) är det inte så kontroversiellt längre. Han har poänger, liksom nekoklassikerna har poänger. Men att slänga hela forskningen av omständigheterna runt språket överbord är extremt och skadligt. Språk och kulturuppfattning är oerhört mycket mer än hjärnfunktioner. På samma sätt blir det när de neoklassiska modellmakarna abstraherar bort stora och viktiga delar av hur individer i samhället fungerar, och därmed inte begriper hur exempelvis en kris kan bryta ut.

De neoklassiska nationalekonomerna bröt sig loss från den trista och röriga verkligheten och byggde i stället modeller som var matematiskt fantastiska, och det låter som Chomsky var inne på samma väg. Genom obegriplighet i modellerna kan man som vetenskapsman åtminstone under en tid väcka vördnad hos okunniga betraktare och underordnade påhejare inom det egna facket. Tokigheterna försvinner för en tid bakom en ridå av knepiga ekvationer … tills någon börjar anmärka på att kejsaren verkar ganska oklädd!

Detta är inte Noam Chomsky. Det är Nim Chimpsky som var försökskanin … förlåt, försökschimpans! … i en undersökning om man kunde lära ut språk till just chimpanser! Att diska kan tydligen klaras av, men arbetsställningen ser väldigt olämplig ut. Men det var väl inte därför som han dog av hjärtattack vid 26 års ålder. Och forskarna grälar väl ännu om Chimpsky lyckades lära sig användbart teckenspråk på en användbar nivå.

Puh, det här blev långt och ganska segt. Tror jag återkommer med en del två snart. Det finns fler Chomsky-kritiska artiklar i CPGB:s antropologihörna. Dessutom andra artiklar som inte alls handlar om Chomsky, men som verkar intressanta! Stay tune to this station!

Björntjänst – liten språkpredikan

Idag kan man väl nästan skriva vad som helst utan att någon reagerar. Verkar som aktiviteten på nätet av någon anledning är på nedgående för närvarande. Då kör jag en liten språkpredikan.

För en stund sedan fick jag anledning att fundera över ordet ”björntjänst”. Det användes i ett sammanhang där det var klart att den som skrev ordet inte förstod dess riktiga betydelse. Jämför ordet ”syndabock” som också ofta används felaktigt och blandas ihop med ”skyldig” eller ”ansvarig”. Det speciella med syndabocken är ju att denne straffas utan att var skyldig till något ont, men för att andra skall komma undan med sina otäcka synder!

Nå åter till björntjänsten. Den är avsedd till hjälp, men skadar den som skall hjälpas. Enligt Östergrens ‘Nusvensk ordbok’ handlar det om:

… fabeln om björnen som kastade en sten i famnen på den sovande mannen för att driva bort en fluga o. så dödade mannen …”

Bakgrunden är att en kommentator till detta inlägg hos Lindelöf använde ordet ”björntjänst” på ett sätt som fick mig att harmset rynka pannan. Om Aftonbladet gör sverigedemokraterna en ”björntjänst” genom sin granskning av näthatet skulle det ju betyda att tidningen vill hjälpa sd men oavsiktligt slår ihjäl partiet – och så tror jag nog inte tidningen har tänkt sig det hela!

Från Svenska Akademins Ordbok på nätet har vi detta:

– BJÖRN-TJÄNST ~².[BJÖRN-TJÄNST.ssg 1]
1)[jfr d. bjørnetjeneste; syftar på La Fontaines fabel om björnen som för att drifva bort en fluga från en sofvande mans panna kastade en sten på flugan o. därmed dödade mannen på samma gång som flugan]
tjänst l. hjälp som blir till skada för den som den var afsedd för; otjänst. ARLBERG Tonbildn. 119 (1891). GHT 1894nr 60 s. 2.Det förefaller, som om hr H:s vänner i stället för att gagna honom, göra honom en björntjänst med denna agitation. VL 1906nr 35 s. 3.

Jag lovar försöka att inte göra några björntjänster!

Till språkets försvar

Återigen slår jag till och gör bloggpost av ett tips som en läsare stoppat in i en kommentar, nämligen i detta fall Susanne som påtalat existensen av Språkförsvaret.  Jag kollade Språkförsvarets hemsida, och där finns det mycket intressant, bland annat en massa nyttiga länkar.

Jag tog mig frihet att klippa ut en halv ‘berglinare’ därifrån, där ser man ju vad mycket av dagens språkförsvar handlar om. Nämligen att motverka personer med knaper kunskap i engelska som ändå skall vara någon sorts språkprofeter för engelskan.

När jag arbetade på det stora industriföretaget i slutet av förra årtusendet bestämdes av engelska skulle införas som ‘koncernspråk’. Följden blev en massa papper skrivna på taskig engelska, förutom av den minoritet som hade engelska som modersmål och som kunde sin sak. Om man i övrigt vann något på det vet jag inte. Jag pratade med en direktör som hävdade att folk trodde att han var engelsman, men det vete fasen … . Hade jag varit engelsman/amerikan hade jag nog snarare uppfattat det här som en komisk krumbukt av rövslickande svenska småskuttar.

Frågan är om ens engelsktalande är så bra på engelska alla dagar. Jag pratade vid ett tillfälle med en bildad gentleman från Pakistans Northwestern Frontier Province, och han hade en del att invända mot engelsmännens kunskaper i engelska … ‘especially the working class’. (Vad säger det oss om engelskt klassamhälle och engelska skolor?) Vill man läsa engelska på riktigt hög nivå kanske den skrivs av en indier, men då kan det vara så avancerat att det är fråga om hur mycket man förstår av det! Att engelsmannen idag skulle prata som Shakespeare kan vi glömma! Vad jag hört så förstår engelsmannen av idag knappt vad Shakespeare skrev om det framförs i originalversion!

Vilken dj-a "närvaro"? Språkförstöring!

Tysk ”närvaro” i Polen 1939

USA:s militära närvaro i Irak trappas gradvis ner. Påstår inledningen till en filmrecension i Aftonlövet i alla fall. ”Närvaro?” Det har blivit mycket ”närvaro” på senaste tiden. Man för inte krig längre, man ägnar sig åt ”närvaro”. ”Närvaro” i Afghanistan, i Irak. Går vi tillbaka i historien så var tyska armén ”närvarande” i Polen från september 1939 och drygt ett halvår senare var man också ”närvarande” i bland annat Danmark och Norge. Godkännes den historieskrivningen?

Skall vi kalla det här för språkförstöring? Det sitter propagandacentraler och förvrider ordens innebörd. För ord har betydelse, och man kan ändra på människors uppfattning av verkligheten genom att mixtra med ord. Det var många år sedan det påpekades att man började kalla fattigstugorna för ålderdomshem, fattighjälpen blev socialvård, städare blev lokalvårdare etc etc. Ibland är det en uppsnyggning av språket – renhållningstekniker låter väl bättre än ”sopgubbe” även om de gör samma jobb – men ofta nog handlar det om att dölja någonting. Blodiga anfallskrig exempelvis, eller klassförtryck och nedrigheter.

I samband med en diskussion om utrotningshotade djur och växter läste jag att det kan vara viktigt vilka namn man ger dem. Latinska vetenskapliga namn förstår ju inte så många, men om man sätter ett svenskt namn som låter obehagligt på något litet kryp kan det kanske bli svårare att skydda än om man ger det ett trevligt namn. Jag tror inga exempel gavs, men tänk om man går ut och ber om skydd för ”grönslemmig äckelpadda” respektive ”kramgoa paddan”!

Israelerna har ju varit specialister på det här med att förvrida språket. I stället för ”etnisk rensning” pratar man om ”transferering” av folk, och en flera meter hög mur förvandlas till ett ”stängsel”. Övergrepp får heta ”säkerhet”. USAmerikanernas ”collateral damages” låter inte lika ruskigt som om man talar om vad som verkligen händer (masslakt av civilister).

Att spara är fint, men uttrycket ”besparingar” kom snart att bli samma sak som ”nedskärningar” i samband med nittiotalskrisen. Och så lyckades de politiska pladdermakarna förstöra det fina ordet ”spara” eftersom knepet genomskådades.

På bloggen Politik och poesi refereras till nya språkdirektiv inom Moderaterna (ni vet, ”det nya arbetarpartiet”):

– Säg förbättra, inte förändra. Säg mångfald, inte privatisering.

– Säg utanförskap, inte segregation.

– Säg människor, inte individer eller medborgare

Man kan ju säga ”dra åt h-e” åt språkförstörarna också. Tänker de inte bli ”det nya miljöpartiet” också, och ”nya kvinnopartiet” … trodde de att de skulle tjäna på saken skulle de väl lansera sig som ”det nya kommunistpartiet” också.

Hur vore det med lite proletär ”närvaro” i borgerlighetens fina salonger?

Hur långt kan ett språk gå till fots?

Till höger finns något som kallas Pumpkinseed Sunfish, och därmed har vi diskuterat färdigt om den i detta inlägg. Det som i stället fångade min uppmärksamhet med dessa frimärken var gentlemannen till vänster. En femtiocentare från USA med texten ”De första amerikanerna gick över från Asien”. Borde det inte vara något i stil med ”De första asiaterna (eller människorna) kommer över till den obefolkade kontinenten”? Men man kanske inte skall förvänta sig av amerikaner att de inte skall vara anakronistiska?

Där står de i alla fall och blickar ut över Beringia, antar jag. Beringia var den landbrygga som fanns mellan Sibirien och Alaska under senaste istiden när havsnivån var lägre än nu. Nu ligger det under vatten – Berings sund. Vad jag förstår var det ett utmärkt område för nomadiserande grupper av jägare och samlare. Det var en arktisk savann full av villebråd.

Och så pratade de med varandra. Men vilket språk?

Det verkar som forskarna har kommit på vissa sammanhang. I mellersta Sibirien talades jeniseiska språk, nu utdöda. I nordamerika finns/fanns en grupp som kallas Na-Dene och som talas från Alaska ner till mexicanska gränsen. Det mest kända av dessa språk är nog navaho där nere i söder, och Tlingit i norr. Tlingiterna tillhör den grupp som är känd för de stora totempålarna. Jag undrar om inte dessa har motsvarigheter i Kina och Korea förresten? – Hursomhelst, nu har språkforskare tyckt sig kunna visa på klara släktskaper mellan de gamla språken vid Jenisejfloden och Na-Dene i Nordamerika.

Svaret på frågan ”hur långt kan ett språk vandra när det måste ta sig fram till fots och utan några andra hjälpmedel?” tycks alltså vara ”från mellersta Sibirien till gränsen mellan USA och Mexico”. Och det är ju en rejäl sträcka! Här är en ruta saxad från Wikipedia. Det röda är områden där det invandrade språket fick fotfäste. Verkar som den sydligaste utposten ligger i Texas (eller låg, det finns väl inte mycket indianer kvar där). Sedan kan man ju undra vad det där tomrummet mellan de nordliga och sydliga grupperna beror av.

Skoad? Kan man säga så?

Jag har tidigare nämnt den nya företeelsen shoe-in . Inspirerad av den irakiske journalist som langade sina pjuck i riktning mot USA:s före detta überführer Bush har skokastandet spritt sig över världen.

Ett färskt exempel var när Israels ambassadör skulle tala vid Stockholms universitet. Även där flög skodon genom luften. Hårdare grejor än när ägg kastades på USA:s ambassadör under vietnamkriget, för övrigt.

Vi lever i en tid av blixtsnabb internationell informationsspridning. Händelsen filmades och finns uppe på engelsmannen Richard Seymours blogg under rubriken Israeli ambassador shoed.

Shoed – finns ordet verkligen? Uppenbarligen, men har Seymour själv hittat på det? Hur som helst, det här visar på en skillnad mellan engelska och svenska: på engelska är det lättare att mixtra till substantiv så att de blir verb. Shoe – shoed. Det låter hanterligt. På svenska skulle det bli sko – skoad, och det låter åtminstone för mitt öra lite knepigare. Om vi tar fallet med USA:s ambassadör och äggen: ägg – äggad. Nja, låter inte bra. Möjligen kan man säga att personer blev eggade av USA:s brutalitet i Indokina och därför kastade några ägg.

Man får inse att engelska och svenska är språk med delvis olika struktur.

—–

Ett tillägg: jag såg filmen från Stockholm igår på någon svensk blogg, sedan hos engländaren Seymour. Idag såg jag den igen på en uppsalablogg, och där fanns dessutom en film som visar när Israels ambassadör besöker Livets Ord i Uppsala och möter protester. Livets Ord är väl en av de religiösa grupper i Sverige som mest påminner om ”tok-kristna” i USA som hejar på Israel därför att de tror att … ja, vad tror de? Att judarna skall omvända sig till kristendomen och Domedagen inträffa så de får komma till himlen? Ur israelisk synpunkt är tokerierna nyttiga för att sekter av den här sorten levererar politiskt stöd och pengar. Församlingsmedlemmarna är väl i hög grad en fårskock (”guds lamm”) som gör som pastorn säger åt dem utan att tänka så mycket själv. Israelerna skrattar väl bara åt tokarna när de är utom hörhåll.

Fornetiopiska är skoj

Fornetiopiska är skoj – bara det att de semitiska ”emfatiska” konsonanterna där uttalas som glottala ejektiver är nog för att göra det intressant för mig.

Saxat från Ola Wikanders blogg Ur språkens tunnlar (läsvärd!) om gamla döda språk som jag aldrig kommer att lära mig. Inte ens vet jag vad glottala ejektiver är, men vad gör det? Och döda förresten – det visar sig ju att rester av dessa gamla dödingar kan titta fram även i dagens levande språk, så nog är det intressant även för oss mindre språkbegåvade. Ta det här om ädelstenen ametist:

Dagens etymologi är stenen ”ametist”. Engelskan har här en äldre form av ordet, amethyst, som tydligt visar arvet från grekiskans a- (”inte, o-”) och verbet methyein (”vara berusad”). Alltså betyder det ”ickeberusa”, och mycket riktigt användes stenen i antiken i tron att den förhindrade alkoholberusning. Verbet methyein kommer i sig från det gamla indoeuropeiska *medhu– (”honung, sötad alkoholhaltig dryck”), som vi har i ”mjöd” (sanskrit madhu, litauiska medus, forniriska mid etc.)