"Köbildning till onödigt högavlönade poster"

Visst finns partiet Socialdemokraterna. Men det är nu ett konstigt parti. … En köbildning till onödigt högavlönade poster mer än en folkrörelse av medlemmar.

Ovanstående citat kommer från en ganska kort artikel av Jan Myrdal. Den skulle ha publicerats i Aftonlövet, men av någon anledning (ha ha) togs den inte in. Men nu lever vi ju i nätets tidsålder och kan läsa texten här. Det där om köbildning har jag för mig Jan Wiklund tidigare nämnt i kommentarer här på bloggen, närmast i form av SSU som en köbildning till kanslihuset. Annars handlar artikeln i mycket om den socialdemokratiska behandlingen av den egna historien i form av Brantinghuset och Brunnsvik. Påminner inte den om de saudiska wahhabiternas behandling av islams tidiga kulturminnen? – Totalt förakt och förstörelse!

Att socialdemokraterna under en period av nittonhundratalet levererade en del nyttig reformpolitik har Myrdal skrivit om tidigare. Detta gjorde att partiet hade ett brett stöd. Och väl att en del pampfasoner också tolererades. Idag är läget annorlunda. Huruvida utrymmet för reformism finns eller inte är omtvistat. Själv är jag tveksam: reformism kräver en klasskompromiss, och nu vill överklassen inte längre ha några kompromisser. Skall underklassen acceptera och kapitulera eller slå tillbaka? Det låter som alternativen snarare är reaktion eller revolution än reaktion eller reformism. Det lär inte hjälpa med hjälplösa proklamationer och kompromissförsök från Löfven. Antingen gör han som kapitalisterna och partikarriäristerna vill eller också åker han ut i kloaken på samma sätt som Juholt.

Rent otroliga slynglar

Saxat från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev som nyss ljudlöst dunsade ner bland övrig korrespondens i epost-lådan:

Söndagen 26 augusti delade medlemmar i Afghanistansolidaritet ut flygblad mot kriget under Stefan Löfvéns möte i Vasaparken. Flygbladen fick ett positivt mottagande av de flesta även om några SSU:are argumenterade för fler svenska soldater till Afghanistan.

Var det äkta SSU-are? Och följdfråga: kan vad skit som helst vara med i den organisationen? (Om svaret på första frågan är ‘ja’ så är rimligen svaret detsamma även på den andra.) Häromdagen stod det i bladet att även de svenska soldaterna numera alltid går med en laddad pistol på sig ifall någon afghansk ‘bundsförvant’ skulle få för sig att vända sitt vapen mot dem. ‘Slynglar’ skrev jag i rubriken – det kanske går bra med ‘pellejönsar’ också?

Om du inte redan prenumererar på nyhetsbrevet så göra det genom att gå in på Afghanistansolidaritets hemsida och fylla i namn och epost-adress i högermarginalen!

SSU Front slår till

Här är en bild jag tog fredag morgon i hörnet Ringvägen-Hornsgatan. Självplågare som ofta läser min blogg kanske minns att jag för några dagar sedan hade en bild (och vidhängande skeptisk kommentar) som starkt påminner om vad vi ser här:

Nu är jag inte världens alertaste nätakrobat, men det slog mig att jag kunde ju söka på SSU Front och se om något fanns, och naturligtvis fanns det, nämligen en hemsida/blogg. Jag körde neråt på första sidan medan jag undrade om det möjligen skulle vara Röd före Front eller bara någon front i största allmänhet. Om SSU är känt för något så är det väl knappast att vara rött & radikalt. För väldigt många månader sedan fick jag för mig att skriva till SSU och fråga hur man såg på det där med banksocialiseringar numera. Det besvarades (naturligtvis?) inte. För 40-50 år sedan har jag för mig att förstatligande av bankerna var ett stående krav som kom vid varje SSU-kongress och som naturligtvis ignorerades av moderpartiet. Det hörde väl till att vara radikal ett tag innan man blev byråkrat eller arbetarrörelseidkare. Front för karriären snarare än front mot kapitalismen.

Men jag gjorde en intressant upptäckt på Front-bloggen, fast jag vet inte om den betyder någonting. Just nu i november skall man ha en studiecirkel där det ingår flera möten om Kommunistiska manifestet. För det tidiga 1900-talets socialdemokrater skulle det här inte ha varit så märkligt. Jag minns att en stor kanon inom rörelsen som Gustav Möller använde Manifestet i diskussioner med vänsteroppositionen. Det var inget konstigt då. Jag undrar hur läget är idag, finns det inte marknadsliberaler inom partiet som nära nog pinkar på sig i förskräckelse när en skrift med det namnet kommer upp på tapeten?

Nu är ju Manifestet en produkt av sin tid (årsskiftet 1847-48) och samtidigt både genialiskt enkel och ganska krånglig. Man får väl hoppas att ungdomarna får något utbyte av Marx’ (och Engels’) arbete i alla fall. Och kan det vara så att glirningarna om ”karriär” håller på att bli gammalmodiga och orättvisa, kan det vara så att en socialdemokrati i nära nog fritt fall inte har de möjligheterna längre, utan att det kommer att krävas klasskamp i stället för karriärkamp av dagens ungdomar, att de faktiskt kommer att tvingas att slåss eller att slås ut av borgerligheten?

Socialismens budskap har blivit otydligt genom ovarsamhet och förslitning – kanske kravet på förändring ändå kommer att bryta igenom och bli glasklart igen? 

Om svar anhålles …

Om tre dagar är det faktiskt en månad sedan jag skickade detta meddelande:

Hej,
för 40-50 år sedan brukade SSU regelmässigt kräva banksocialiseringar. Kravet verkar vara ännu mer angeläget idag, med ”för-stor-för-att-få-konkursa”banker som potentiella minor i ekonomin. Har ni den punkten kvar? Eller andra övertagande av samhällsviktiga branscher?

Mottagare var info@ssu.se vilket alltså verkar vara någon sorts informationsdisk. Och sedan har jag inte hört något. Undrar om de springer runt och ropar till varandra ”finns det någon som känner någon gamling som vet nåt om det här, det verkar ju rena stenåldern?”. Eller kanske de darrande har gömt sig i en garderob och gråtande undrar hur det kan komma sig att det funnits så hemska kommunistiska tankar i SSU, och att någon ännu minns dem?

På tal om banker – kollade just listan, och hittills är det 25 banker som stängts i år av USA:s finansinspektion.  Det verkar ha lugnat ned sig, bara två banker igenslagna hittills under mars.

"Partiet har enorma möjligheter"

Det finns folk som ojar sig för att det blir omval i Västra Götalandsregionen. Lågt valdeltagande, och Alliansen tar väl över också där … som om det gjorde någon skillnad, vilket det knappast lär göra. Inte med den blixlåstaktik som socialdemokrater och moderater verkar köra med. Först tar ena partiet ett steg ut i det nyliberala träsket, sedan går det andra förbi med två steg, varpå det andra också tar två steg framåt, längre och längre ut i träsket. Man växlar om i den marschen och gör skäl för namnet socialmoderater. Vem är egentligen intresserad av det? – i alla fall inte stora delar av väljarkåren som vill ha social rättvisa och ett land som fungerar effektivt utan en massa konstigheter.

En yngling som nominerats till ordförandeposten i SSU skriver vad han tycker, men det verkar inte handla så mycket om att städa upp ordentligt i den rådande politiken. Han anser attr:

Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer.

Nu behöver man ju inte vara något politiskt geni för att kunna peka på mängder av sakfrågor, fel kommunikation, konstiga företrädare och dåliga idéer, som avgörande för att partiet håller på att göra sig obehövligt. Att fatta mod och gaska upp sig verkar ganska meningslöst om man inte tar itu med de verkliga problemen, det blir någon sorts självhypnos.

Nu finns det ju en del inom SAP som sprattlar emot.

En artikel i Svenskan har denna ingress:

Socialdemokratin har köpt hela den borgerliga världsbilden. Men en annan värld är möjlig, anser förra miljöministern Lena Sommestad, som nominerats till partiledare efter Mona Sahlin av studentförbundet. -Jag vill delta i utformningen av den socialdemokratiska politiken, säger Sommestad som dock ser exempelvis riksdagsledamoten Tomas Eneroth som en bättre förankrad ledarkandidat.

Och här är artikeln:

– Partiet har enorma möjligheter, säger hon.

Just det, längre var den inte. Vilka möjligheterna är redogörs inte för där. Lite mer kommer här, men utan fördjupningar. (Senare har en vänlig läsare upplyst mig om att en rejält komplettare version av artikeln finns här,) Det bästa är att gå in på Lenas blogg där hon själv kan berätta och diskutera.

Alliansens syndalista är väl känd. Oppositionen skulle ha kunnat ta regionvalet som en gyllene chans att ge regeringen en smocka så det dånade över hela Sverige. Västra Götaland har ju var sjätte väljare i det här landet. Rätt många torde ha tråkiga erfarenheter av den rådande politiken. Men oppositionen vill inte vara opposition. Den vill bara fortsätta blixtlåstaktiken, att tillsammans med moderaterna traska allt längre ut i träsket. Jag tvivlar på att folk som Lena Sommestad kan rätta till det. ”Partiet har enorma möjligheter” – javisst, teoretiskt är det så men i praktiken kan man verkligen undra.

Här är länk till en film från LO (23 år gammal) som visar vad som händer om man tror på den borgerliga sirénsången. Tack för länken, läsare Lars U (U som i bland annat Uppsala, tror jag).

Snällism

Socialdemokraternas (sub)primeskandal rullar vidare. Kanske det går så att syndarna lyckas slingra sig ur det hela, isolera kritikerna och fortsätta ruljangsen ett tag till. Men det är en partiintern fråga, jag betraktar den bara utifrån som en undrande medborgare. Jag har sett en del vänsterbloggare som frågat om inte de där ”konsulterna” borde uteslutas ur partiet, men jag undrar om det inte krävs större brott (som en stark socialistisk övertygelse som man vägrar att kompromissa med) för att bli utkickad.

Förfallet i partiet och dess kringorganisationer är ju inget nytt. Jag kan dock inte påminna mig att fackfunktionärer som rumlat runt i baltiska porrträsk (var det inte en kille från Byggnads som till och med blev mördad i ett sådant sammanhang i Estland?) eller kommunalråd som gripits av kejsarvansinne, har åkt ut ur partiet. Så det händer nog inte nu heller. Inte kickar man ut gamla pålitliga betonghäckar! Skall man kalla det ‘snällism’, ‘slapphet’, eller vad?

En nykläckt radikal som ropar slagord mot borgarna? Eller SSU-are på väg mot nya djärva konsultuppdrag?

På tal om ‘snällism’ så tar jag upp en bloggpost av just den snälle och sympatiske Erik Berg, som ofta skriver intressant och skarpt. Men i det här sammanhanget råkar han visa varför Vänsterpartiet har följt efter ned i den socialdemokratiska gropen. Det handlar om Eriks politiska ungdom på nittiotalet, kursiveringarna är mina:

När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. … .

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Det är något som inte stämmer här. Om vi går tillbaka ytterligare trettio år, till sextiotalet, hade SSU fortfarande en viss radikal profil. Inte superradikal, men ibland försökte man i alla fall hosta upp sig. Vad fanns av det på nittiotalet? SSU hördes vad jag vet aldrig av, så hur kunde det vara ett alternativ?  – Jo, vi har svaret: det var alternativet för personer som mycket väl kunde ha blivit socialdemokrater, men som i stället gick med i Ung Vänster och vänsterpartiet … för att förverkliga en del socialdemokratiska ideer! Detta är så snällt så det är löjligt! Man skulle driva socialdemokratisk politik medan socialdemokraterna höll på med något annat! Inte undra på att det gick som det gick. Ibland hävdar jag att vänsterpartisterna lika gärna kunde gå in i socialdemokraterna som en mild vänsterfraktion, och det här verkar ge mig vatten på min kvarn. Nu har man ändå inget annat att ta sig för än att följa socialdemokraterna och deras konsulter i marschen högerut, allt medan Ohly tydligen tänker klamra sig kvar tills partiet åker ur Riksdagen vid nästa val. Sicket alternativ!

Om man inte är snäll, men kanske uppriktig och sanningsenlig, skulle man kunna kalla den här inställningen för politisk konkurs. En spade är faktiskt en spade!

Stora och små samhällsfaror

Bloggkollega Teckentydaren har flera gånger nämnt det här med att folk även i Sverige använder sina bostäder som sedelautomater. Nu kommer mer uppgifter som borde ge honom nya vedpinnar på brasan.

Man lånar inte bara för att köpa hus eller bostadsrätt och för dess underhåll, man lånar också för saker som inte har något alls med bostaden att göra. Detta framgår av en artikel i Svenskan. En del människor lånar för att hålla på med en livsstil som inte går att betala med ordinarie inkomster.

För en som inte är med i lånebranschen är detta konstigt – om man lånar är det ju någon annan som äger en del av ens liv. Är det så roligt? Fastighetskrisen i USA har dessutom gett vissa indikationer om att lån utan rejäl täckning kan vara farliga såväl för den enskilde som för hela landets ekonomi. Och vi hade ju en fastighetsbubbla i Sverige som byggde på lånade pengar, ända tills någon kom i svårigheter och det hela sprack.

När penningflödet blir trögare går det illa för vilket pyramidspel som helst, och vi lever i en ekonomi som fungerar ungefär som ett pyramidspel. Nya resurser måste hela tiden ösas in för att Grottekvarnen skall kunna snurra, och snurra fortare dessutom. Men … rätt vad det är får folk svårare att betala sina skulder, de måste dra ner på all möjlig konsumtion för att hålla näsan ovanför vattenytan, rädslan sprider sig – och vips så har vi en lågkonjunktur. Just nu verkar det vara klang och jubel på bostadsrättsmarknaden i Stockholm, men bara för några år sedan var det dystra miner, och vem kan garantera att det inte upprepas och kanske blir ännu värre? Om det bara varit onödig lyxkonsumtion som betalas av lån men som försvinner hade det väl spelat mindre roll om några slösare fick näsan omvriden, men sådana här saker slår rakt igenom hela ekonomin i alla led.

Bengt Hansson på BKN är bekymrad över lånebeteendet och menar att med detta har vi fått en uppåtgående pris- och lånespiral. Han är övertygad om att situationen inte är hållbar i längden. Priserna kan inte gå upp för all framtid och någon gång tar det stopp för utökade lån.

–Folk tror att priserna har stigit varaktigt och känner sig rika. Man lånar och betalar bara räntor. Man betalar inte av sina lån, utan utökar dem i stället. Det är ett spekulativt beteende, säger han. 

Det är klart att om bankerna kan få folk att betala räntor till dem i evigheters evighet är det kul för bankerna i alla fall. Banken skapar ett konto som inte är mycket mer än några ettor och nollor i en databas, men låntagaren måste betala in riktiga pengar hela tiden. Det verkar som den verkliga penningmaskinen är när banker plockar låntagare på pengar. Hur vore det om SSU grävde upp sitt gamla förslag om förstatligande av bankerna? Deras verksamhet kan kallas samhällsnyttig och samhällsviktig, men i vissa lägen blir det kanske så att den är samhällsfarlig också? (Äh, SSU, de är väl inte mycket till radikaler numera, SSU-radikalerna är väl pensionerade vid det här laget.)

En stor bank kan åstadkomma betydligt värre saker än vad många lånare gör, även om de så att säga förenar sina krafter och gör privatkonkurs samtidigt. Och så kan man ju tänka på att folket i bankdirektionerna och ute i bostadskvarteren faktiskt inte gör något annat än att utnyttja de möjligheter som ges dem inom systemets ramar – med andra ord finns det månne ett politiskt samhällsbevarande intresse av att revidera en och annan möjlighet att dribbla hur som helst bland annat med bostadslån?

Det skall förresten bli intressant om WikiLeaks kommer med sina förebådade avslöjanden om banker i USA. Det skulle kunna bli en ny snyting åt en bransch som redan är rejält och berättigat avskydd – bonusgubbarna som blev rikare trots krisen.

Oskarshamn mot rasism och främlingsfientlighet 30 november

De här bilderna fick jag nyss från SSU i Oskarshamn. Varför? – Jo, för de skrev till mig och frågade om det var OK att använda ett foto som jag tagit och publicerat här på bloggen. Och det var det, och nu har de kopierat in bilden som bakgrund till uppropet om möte och fackeltåg. Kul, tycker jag. Om andra vill använda bilder så skriv en rad (det har hänt flera gånger) – det är troligt att jag säger att det går bra om  inte syftet verkar rent åt helsicke.

30 november, är det Karl XII:s dödsdag eller min födelsedag som avses …? – Hur som helst, man ur huse i Oskarshamn 30 november!

Service-tankar

Läs den här bloggposten från ”vår bloggare på Spetsbergen” (Sic itur as astra – fint med latinskt namn!). Inlägget handlar om service på hotell och är tänkvärd. Jag skrev en tänkvärd kommentar till den också. Men jag kör en utvidgad repris:

En väl fungerande organisation hänger på:
1, rätt personal (på alla nivåer)
2. rätt resurser, samt
3. rätt instruktioner.

Om det brister med 2 och 3 kanske ändå bra personal kan parera en del så att kunderna eller brukarna inte behöver märka så mycket. Det är nog ett vanligt fall. En sopig ledning kan ju ändå luta sig tillbaka och lita på att personalen, som är rädd om sina jobb, gör sitt bästa för att bristerna inte skall bli alltför tydliga utåt. Eller det kan ju vara en ledning av proffschefer som inte förstår vad personalen gör i sitt yrke.

Men tag det omvända fallet: jag kommer in på ett ställe där personalen står i ett hörn och pratar och inte är det minsta intresserad av min närvaro … . Eller om man i en offentlig förvaltning blir bemött på ett snävt sätt. Jag hittade en refens till detta:

I dagens Aftonblad finns en artikel av Anna Sjödin, känd från SSU tidigare, där hon hävdar att ”Sverige är en bananrepublik”. Nu undrar jag om Sjödin överhuvud taget menar något annat än att det finns en del problem i Sverige och att ”bananrepublik” är ett lagom skällsord att gripa till för att få uppmärksamhet för synpunkterna om att skattemyndigheterna ibland är orimligt dumma mot småföretagare? För där har vi min lista igen: när en del småföretagare behandlas olämpligt kan man gissa att personalen inte formellt gör fel men att de instruktioner de har att hålla sig till kan behöva ses över. Och de här människorna har inte råd att hyra in horder av advokater och revisorer att försvara sin sak. Lösningen för en del småföretagarproblem skulle faktiskt kunna vara att de låter bli att göra vissa saker ( = bokföring) och överlämnar det till någon offentlig funktion som ser till att allt blir rätt. (Och man kan ju inte komma ifrån att det finns skumrask även bland småföretagare vilket inte Sjödin nämner – en del av detta kunde kanske elimineras med den här modellen.)

Skattemyndigheterna är ju en funktion som knappast kan vara annat än offentlig (se not nedan), men det finns en hel del verksamheter som kan skötas i såväl offentlig som privat regi. Hur kan man göra för att få stöd för att privatisera en offentlig verksamhet då? – Man kan missköta punkter 1, 2 och 3 ovan helt enkelt. In med usla chefer, acceptera slafsigt fotfolk ut mot kunderna/brukarna/patienterna/eleverna, stryp nödvändiga resurser, ha instruktioner som inte verkar vara gjorda på den här planeten – och efter det lär det vara lätt att argumentera för att en privat firma sköter det hela bättre!

Jag vill göra ett tillägg om ”instruktioner” i offentlig drift. Det handlar ytterst om demokrati, för i den gemensamma sektorn är det väljarna som utser sina företrädare som sedan har att utforma reglerna/instruktionerna för sjukvård, skolor, kommunikationer och annat. Det privata företaget är inte demokratiskt, inte utåt eller inåt. Ägarna bestämmer, och medborgaren har andra rättigheter än kunden.

En not om skattemyndigheter: sådant har verkligen ibland skötts i privat regi, som åtminstone bibelläsare bör känna till. När Jesus Josefsson uppträdde i olämpligt sällskap – med publikaner och syndare – var det med privata skattmasar och syndare han umgicks! Publikanerna hade skatteindrivning på entreprenad, och de var inte omtyckta. De privata skattmasarna sågs som odågor av samma sort som andra odågor/syndare.

Klättergroda

Nils Ferlin skrev dikten ”Klättergroda” (finns i samlingen Från mitt ekorrhjul, 1957):

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du klättrat upp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Varför inte ta detta som en näsknäpp för alla små-Jyttar som klättrar i SSU och andra ungdomsförbund med sikte på de verkligt fina platserna vid politikens köttgrytor? Jag undrar vad de ungsocialistiska kämparna från början av 1900-talet hade sagt om de sett och hört mesarna i dagens SSU?

(Jo, som jag skrivit tidigare är det personligen inget fel på Jytte vad jag vet, och hon skrev en intressant och lite skrämmande uppsats i nationalekonomi som berörde majskonsumtion i Sydafrika om jag minns rätt. Vad jag fattade, men tydligen inte examinatorn, var att om majstillgången slog fel skulle en massa folk komma att ligga väldigt illa till. Men någon samhällsförändrare i Sverige – nä, det tror jag knappt på. Då hade hon varit med i andra sammanhang där man visserligen kämpar för förändring men knappast för karriär.)