Min adventskalender – tjugonde luckan

Partiet, säger Trotskij, gör inga misstag. Det är fel. Partiet gör inte sällan misstag. Iljitj [Lenin] lärde oss att undervisa partiet, på grunden av dess egna misstag, hur att utöva riktigt ledarskap. Om partiet inte gjorde några misstag skulle det inte finnas något att lära det ifrån. Det är vår uppgift att upptäcka dessa misstag, att klarlägga deras rötter, och visa partiet och arbetarklassen hur det hände att vi gjorde dem och hur vi bör undvika att upprepa dem i framtiden. Partiets utveckling skulle vara omöjligt utan detta.

(Stalin, 27/5 1924)

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av ”regimen”. Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

”Störst personlighet” behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte – men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad ”folkdjupet” tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till ”färgrevolutioner”.)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?

Pravda hade rätt – "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.

Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och ‘regimmotståndare’. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. …
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil – det  var vad ‘regimen’ körde ut till folket.


Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak ‘regimen’ och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till ”vänsterism” några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

”Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat” skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: ” ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel.”

”Formalism” nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: ”Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler.” (Not 2) – Det låter ju som den ‘normkritik’ som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:

Kaos istället för musik
Pravda, 29 januari 1936
Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.
Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.
Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna ”musik” är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.
Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos – ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan – samma grund som ”vänsteristisk” konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet – som leder in de mest negativa funktionerna av ”Meyerholdism” i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi ”vänsteristisk” förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, ”formalistiskt” försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.
Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga ”innovationer” leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.
Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge ”passion” till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags ‘offer’ för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.
Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och ”kärlek” är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla ”problem”. I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel – både praktiskt taget på scenen.
Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta ”formalisterna” som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.
Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?
Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna – beklagande.

Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.

Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp …

… för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

Jag blev överraskad

Jag blev överraskad vid läsning av en artikel i Svenskan idag. Det är en intervju med den 94-åriga krigsveteranen Maria Rochlina, och hon säger saker som man kanske inte ser så ofta i den här tidningen. Rubriken är ”94-årig krigsveteran: ”Vladimir Putin sviker oss””, och jag tänkte att här har man väl letat upp någon som kommer med sedvanligt liberalt gnäll. Men så icke. Läs här:

Maria talar med vördnad om diktatorn Josef Stalin, och säger att det saknas starka ledare i dag.
– Putin talar hela tiden om att man inte ska glömma kriget, men han får patriotism att framstå som en show, och försöker ta åt sig äran för segern. Men det var jag och Sovjet som vann kriget.
Likt många veteraner som hyllar kommunismen är hon kritisk mot Vladimir Putin, eftersom han inte vill återinföra det sovjetiska systemet.
– Putin har svikit veteranerna, han låter oligarker plundra Ryssland. Jag kommer att träffa honom 9 maj och berätta vad jag tycker. 

Hoppas att hon berättar och att Vladimir P. lyssnar ordentligt. En veteran från Stalingrad och Kursk kan man inte bara ignorera. Eller kan man det? Hur många av den här kalibern finns det kvar i Ryssland:

En Sovjetmänniska ända ut i fingerspetsarna som känner stark nostalgi för Sovjettiden, då sjukvård och skola var gratis.

En Josef från himlen?

För några dagar var det en vänlig läsare som skickade den här bilden. Den är tagen på Segerdagen 9 maj 2015. Intressant nog i Kiev, Ukraina. Undrar om detta vore möjligt idag?

Det är ju affischen som den medaljprydda damen håller upp som är det verkligt intressanta. En man i bländande vit jacka – Josef Stalin – verkar kliva ner från himlen. Himlen är ljusblå, men just därifrån Stalin verkar komma är den lika vit som jackan. Däruppe finns något som jag tolkar som en östkristen version av jungfru Maria och Jesus, omgiven av några andra figurer (helgon eller änglar?)

Runt Stalin står hans närmsta män. Jag känner inte igen så många, men andre man från höger i första raden på höger sida är den gamle ryttargeneralen Budjonny med sina stora mustascher. Närmast till höger som Stalin ser det ut som Vorosjilov, och jag undrar om inte mannen i mitten i första raden till vänster är Malenkov.

Det slog mig just att om vi har Maria och Jesus däruppe, och Josef S. därunder, så är det ju så att säga ”den heliga familjen” som samlats på en bild. Undrar vad den gamle prästseminaristen Iosif Vissarionovitj Djugashvili tänkt om detta? Symboliken bör han ha förstått i alla fall. En frälsare har stigit ner, nu står han här på jorden omgiven av en mängd apostlar (fler än tolv är de). Möjligen är skräpet på marken erövrade nazistfanor som nu de rättfärdiga trampar under sina fötter.

Dagsvers 1941-1945

Det var alltså idag för 75 år sedan som Tyskland med allierade angrep Sovjet, operation Barbarossa. Världskriget gick in i sin avgörande fas. Under sommaren och hösten 1941 var Tyskland ännu krigets segrare. När det drog mot vinter vid Leningrad och Moskva var det inte så säkert längre …

Stalingrad
Min dagsvers, 75 år senare:

Tyskland hade fått segerfrossa:
”Sovjet skall krossas med Barbarossa!”
Men Stalin styrde med bister min
och Röda Armén rensa’ upp i Berlin!

Berlin, slutet

Man kanske bör notera den lömska historierevisionism som konsekvent försöker förneka Sovjets avgörande roll i segern över Tyskland. Förspelet till Andra världskriget utsätts också för förfalskningar och förvrängningar, detta till den grad att det blir obegripligt hur Sovjet kunde slå ut dåtidens starkaste militärmakt. (Notera hur tyskarna på bara några veckor tvingade Frankrike att kapitulera och jagade engelsmännen över Engelska kanalen!) Detta fifflande med historien har föranlett en debatt i Historisk Tidskrift, med artiklar som jag läst där tidigare i år. Nu finns ett par av inläggen publicerade på Nyhetsbanken. Finns också på Anders Romelsjös blogg, med första delen här.

Lästips: Stalins roll

Bloggaren The Saker som behandlar Ryssland ur olika aspekter har skrivit en lång artikel med funderingar om Stalins roll i historien: The controversy about Stalin – a “basket” of preliminary considerations. För den som är intresserad av sovjethistoria är det intressant läsning. Sedan behöver man inte hålla med om allt, kanske säga emot, och man kan sätta dit frågetecken ibland, men så är det ju med historiediskussioner. Dessutom är ju Sakers diskussion på inget sätt heltäckande. Det är nog knappast möjligt med ett ämne av den här storleken – det handlar ju om flera årtionden av oerhörda omvälvningar i världens största land. En del kommentarer till artikeln är också tankeväckande (och somliga ointressanta).

Det finns tydligen någon udda sekt som betraktar Stalin som kristet helgon också. Det är väl att ta i, även om en annan bloggare, religionsforskaren Roland Boer, ibland skriver om religiösa vändningar i Stalins verk.

Nu handlar mycket om de stora utrensningarna när Stalin diskuteras, och här är en intressant anmärkning bara som exempel:

There is a general consensus amongst pro and anti Soviet historians that some of the most vicious and horrible political repressions in the Soviet Union took place between 1934 and 1937 when the secret (political) police was headed by two truly demonic figures, Genrikh Yagoda and Nikolai Ezhov.  And yet, the so-called “Great Purges” (1936-1938) also cover the time when the famous Lavrentii Beria became the head of secret (political) police.  But ask yourself, if these are “purges” then was exactly was “purged”?  The peasants?  The clergy?  The petty bourgeois or maybe the nobility?  Not at all, it was the Party and, first and foremost, the secret (political) police, i.e. exactly the people who were guilty of the atrocities committed between 1934 and 1937.  In fact – a lot of them were specifically executed for treason, abuse of power, illegal executions, etc.  So how can the figures of those who were executed by the Soviet state be during the 1934-1937 years be lumped together with the figures of those who were, in turn, executed precisely for having committed these atrocities?!  This would be as illogical as counting the hangings of the Nuremberg trials as “Nazi atrocities”!

Att utrensningarna i hög grad riktades inåt i partiet har varit känt länge. Jag tror det var den svenske veterankommunisten Nils Holmberg som pekade på att ett sätt att undgå utrensningar var att ta arbete på fabrik – utrensningarna riktades inte mot sovjetarbetarna. Den saken gör att borgerlig kritik mot Stalins kamp mot ”Lenins gamla garde” verkar något egendomlig.  Fast logik (och korrekta siffror) kanske man inte bör vänta sig av borgerliga kritiker utanför historikerfacket men snarare tillhörande rännstensfacket.

Och när man diskuterar Stalins roll så handlar det om mer än utrensningar: segern i världskriget och den enorma samhällsutvecklingen i Sovjet från slutet av 1920-talet och trettio år framåt. Samt att se genom såväl stalinisters som anti-stalinisters propagandaridåer.

Hur kineser respekterar de äldre?

Hur ser man som kines på äldre gaggiga akademiker som pratar osammanhängande smörja? Kanske så här, och kanske det gäller även andra åldringar:

We deeply respect old people, especially the very old. We show them the utmost respect. But we don’t listen to a word they say.

Detta enligt vad den holländsk-australiensiske forskaren Roland Boer fick veta när han frågade om saken under en vetenskaplig konferens i Kina.

Boer bloggar under den märkliga rubriken Stalin’s moustasche och har skrivit en del om just Stalin. Det kan förefalla dubbelmärkligt att denne forskare sysslar med teologi, men det innebär att han har lätt att spåra teologiska influenser i exempelvis Stalins tal och skrifter. Inte så underligt faktiskt, för innan Stalin blev Stalin tillbringade han fem år i ett prästseminarium hemma i Kaukasus. 

Trottarnas fel?

I samband med den nu pågående krisen mellan Ryssland och NATO  verkar det som om ryssarna åter minns sin historia och uppvärderar den. Detta innefattar såväl tsar- som stalintiden. Stalin har aldrig varit ute, men nu åker opinionssiffrorna uppåt igen (fast han har en bit kvar till Putins toppnoteringar).

En sak som verkat märklig, och som jag sett omnämnd ibland, är Stalins popularitet även bland lägerfångar. Men i den här artikeln hos Fort Russ kommer en möjlig förklaring.  Det är ingenting jag går i god för – som det brukar sägas: ”mer forskning behövs” – men det här kan vara en användbar pusselbit.

Förklaringen skulle vara att på 1930-talet kontrollerades ännu de ledande positionerna öster om Ural av trotskister. (Jag utgår från att dessa ledare inte officiellt framträdde som trotskister men kan ha tillhört den grupperingen i början av 1920-talet.) Väster om Ural var Stalin och bolsjevikerna  i ledningen. När motsättningarna skärptes och utrensningarna började på 1930-talet var det trotskister som drabbades väster om Ural, och stalinister öster därom. Och de stalinister öst om Ural som fängslades fortsatte givetvis att hylla Stalin. En sorts fortsättning på inbördeskriget som varade ända fram till Andra världskriget hävdas det i artikeln.

En reflexion: det här kan vara en användbar pusselbit i flera historiska studier även om jag har en del frågetecken. Användbar dels om vad som verkligen så att säga hände på marken: såväl riktiga skurkar som oskyldiga människor åkte fast i utrensningarna när angiveriet florerade och folk tog hämnd på varandra. Men dels också i diskussionen om den totalitära staten och dess ledare. Om man struntar i propagandan såväl för som emot Stalin, där denne antogs vara allsmäktig vilket ståndpunkt man än intog, så verkar bilden av en ganska kringskuren ledare vara mer rimlig. Han kunde inte ensidigt köra över sina närmsta medarbetare, människor som han var beroende av och som kunde ha åsikter och åtgärder som han egentligen inte gillade. Att underhuggarna ägnades sig åt personkult och hysteriska hyllningar till ”kamrat Stalin” ändrar i grunden ingenting: de hade sina egna dagordningar och använde personkulten för att främja sina egna positioner. (Undrar om man inte kan använda hov-scenen i Strindbergs ‘Lycko-Pers resa’ som en sorts illustration av sådan kringskurenhet – Per trodde sig bli allsmäktig kalif men fanns sig bunden av ‘konvenansen’ och andra tilltag.)

I Sovjet försökte man lösa problemet med pampar på mellannivå genom utrensningar, i Kina genom Kulturrevolutionen och andra kampanjer. Inget av detta fungerade på lång sikt. De smarta pamparna duckade och levde vidare, förskansade i partiet. Till slut kunde den sortens folk öppet ta makten. Skillnaden mellan Sovjet/Ryssland och Kina är att i det senare landet finns partiet kvar som den viktigaste maktfaktorn. Men vilken klass tjänar KKP?

På tal om Trotskij och trotskister: det var idag, fast 1940, som T. själv fick en ishacka i skallen i Ciudad de México och avlägsnades ur historien. 

Vad handlar nya kalla kriget om? – Tomtar.

Att hävda att den nya upplagan av kalla kriget handlar om Ukraina, eller ens om Krim, är ungefär som att påstå att första världskriget handlade om den tyska ockupationen av Belgien.

Nu som då: de stora imperialistmakterna leder varsitt anhang i kampen om världsherravälde. Vad betyder Belgien, Ukraina eller Krim i det sammanhanget? – Ingenting, annat än som symboler som i propagandakriget skall väcka människornas harm.

Det är dystert, men kanske lite sovjetisk julstämning kan hjälpa? Hittade bilderna hos Democracy and Class Struggle

Här är en intressant variant med omaskerad, civilklädd tomte som dessutom inte har stort vitt utan litet brunt skägg.

Här sitter skägget på plats, och med rätt färg. Är det Sankt Nikolaus eller Fader Frost som är i farten? Röd dräkt på tomten (eller vad han nu är) följer standard, men axelklaffar är väl inte så vanligt? Av någon anledning tycker jag att tomtens(?) ansikte påminner om skomakarens son – Josif Vissarionovitj. Men det kan vara en tillfällighet. Hoppas det lilla barnet med vidhängande blommor får komma in i stugvärmen snart. Eller det kanske är en härdig liten sibirier som ledigt knallar runt i kortbyxor i fyrtio graders kyla?

Här kan det vara värt att påminna om att tomten i Sverige är något annat än utlänningarnas grekiska biskop Sankt Nikolaus. Det var en sur liten gråklädd gubbe som höll ordning på gården och inte hade något med julklappsutdelning att göra. Det fick en elak julbock göra i stället. Med landsbygdens avfolkning bör framtiden för gårdstomtarna redan vara passerad.

Sankt Nikolaus var en diskret utdelare av gåvor, och har därmed inte så mycket med den skräniga anglosaxiska varianten att göra. Men så var ju ‘marknadens’ inflytande inte så bedövande på ‘urtomtens’ tid heller.