Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fallVerbal 2020
Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!
Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.
Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?
Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.
Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.
Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.
Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:
Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?
Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? – Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?
Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.
Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.
 

Ödets ironi

En gång i tiden var det Storbritannien (även känt som ”det perfida Albion”) som angrep Kina och tvang kineserna att tillåta import av narkotika för massförbrukning. Första opiumkriget var början till den kinesiska nedgången, en mänsklig katastrof som varade i hundra år. Men efter hundra år hade kineserna börjat räta på ryggen, 1949 utropades den nya Folkrepubliken Kina, nu står kineserna raka och engelska politiker tvingas åka till Kina och skaka hand med nya självmedvetna ledare som talar vänligt om nya sidenvägar som skall vara en vinst för alla inblandade (men som förmodligen har en rejäl knölpåk gömd bakom ryggen ifall någon skulle få för sig att bråka). Säg inte att det inte finns ironi i historien!

”Golden era” förresten – kineserna (och ryssarna) lagrar mängder av guld. Är det för att stabilisera de egna valutorna när/om dollarn kraschar? Hur är det med vår egen guldreserv?

Två roliga tweetar med kinesisk vinkel

Det här är nästan komiskt. För 3-4 generationer sedan var Storbritannien ännu i färd med att invadera Kina. Nu sitter den brittiska premiärministern och ber om kinesiska investeringar:

Kinesen verkar vara på gott humör. Är förödmjukelserna från Opiumkrigen och Boxarupproret år 1900 glömda – eller smilar han nu åt den stora revanschen? Kina behöver inte skicka kanonbåtar till London, det räcker med några koffertar med pengar!

Här är en annan rolig tweet. Kinas premiärminister Li visar upp sitt oföränderliga leende som nu har setts på hundratals bilder där han skakar hand med dignitärer från olika länder. Här har vi Ukrainas president, som dock inte ser riktigt väl till mods ut:

Kan det vara så att ukrainaren har en känsla av att kinesen samarbetar väldigt nära med ryssen, och att det på sikt kan knäcka hans redan fallfärdiga republik?

Vad gick fel?

Ovanstående är saxat från Svenskan idag. ”Vinnare”, låter inte det konstigt? Skulle inte undergångens timme slå om britterna röstade för utträde från EU? Skulle inte hela det Förenade Kungariket sjunka i Atlantens vågor? Skulle inte alla aktiekurser sjunka till tröskelnivå (minst!)?

Nä, den här ugglan i mossen har en hund begraven någonstans. Om folkomröstningen ”gick fel”, ur vems synpunkt ”gick det fel”? Kan det vara så att stora delar av den brittiska bourgeoisien är rätt nöjda med att kunna operera friare från (de förmodligen rätt föraktade) byråkraterna och tjänstemännen och politiska föredettingarna i Brüssel?

Småplock om ‘Brexit’ och angränsande ämnen

När till och med regimmedia i Storbritannien erkänner att det är något skumt med den påstådda namninsamlingen som kräver nytt EU-val så kan vi lugnt utgå från att hela historien är en bluff. Vad är väl mer regim- än BBC, jag bara frågar! Detta, och annat som kan vara del av en kampanj à la ‘färgrevolution’ för att oskadliggöra folkomröstningen, beskrivs här.

Ett citat från Stefan Lindgren, som slut på en artikel som handlar om panikbluffen på börsen efter UK-EU-exit:

Vad får egentligen Sverige för sina 40 miljarder i medlemsavgift till EU mer än en tiggande rumän eller bulgar framför varje Lidl-butik?

Det sägs att vi får 10 miljarder tillbaka i olika bidrag, men varför dessa måste ta omvägen över Bryssel är svårt att förstå. Mellanskillnaden når uppenbarligen inte de länder som inte klarar försörjningen av sin egen befolkning. 

Som väl många inser är EU-elitens svar på folkliga protester mot superstaten att införa ännu mer superstat. Pål Steigans oundgängliga blogg berättar om att tyska och franska utrikesministrarna har lagt fram en plan som: 

… tar sikte på å ta fra medlemslanda retten til å ha egen hær, egen straffelov, eget skattesystem og sentralbank, og at de skal overføre kontrollen over alt dette til Brussel.

Jisses Amalia! En före detta självständig europeisk stat, medlem i EU, skulle enligt det här infallet inte ha mycket mer att säga till om än ett svenskt län! Eller som Steigan skriver:

Man må jo lure på hva de er lagd av ledere som kan skrive sånt etter det folkeopprøret som nettopp fant sted i Storbritannia. Motstanden mot sentralismen i EU vokser i hele unionen. EU-kommisjonen er upopulær, og er det noe stadig flere EU-borgere vil ha, så er det mindre EU og mer nasjonal kontroll.

Kanske dags att ‘EU-positiva’ till slut inser att det är sådan politik de röstar för, och sedan funderar på hur ‘positiva’ de egentligen är till den här processen.

Steigan har dessutom ett längre gästinlägg i två delar (del ett, del två) om ”systemförståelse”. Det handlar inte om England, utan om Norge, men ändå finns mycket intressant som är användbart utanför Norge. Ta den här reflexionen:

Målstyrte systemer sentraliserer makt og kontroll, og desentraliserer plikt og ansvar i en klassisk føydal struktur. En deregulert finanskapitalisme projiserer automatisk tilsvarende parasittiske  pyramidale strukturer. Begge tolker virkeligheten med sekundære måltall, og begge forsøker å kontrollere virkeligheten med det nedarvede imperialistiske motivet om overordnet, sentralisert og standardisert system.

Målstyrte systemer er over hele verden notoriske for sin fryktkultur og tilsvarende manglende evne til å lære av erfaringen og tilpasse seg endrede betingelser og ny kunnskap. Ideen er at frykt og usikkerhet skal skremme medarbeiderne til å yte mer og kritisere mindre. Dette samsvarer perfekt med nyliberalistisk ideologi og menneskesyn. Den heterodokse økonomifaglige kritikken av finanskapitalismen og frihandelsekstremismen  forklarer altså også den snikende fryktkulturen som gjennomsyrer Stoltenberg og Støres målstyrte og markedsorienterte «modernisering av offentlig sektor» – og hvorfor alle som inngår politiske allianser med Stoltenberg og Støre blir demoralisert.

Till sist (ämnet ‘Brexit’ börjar redan nästan kännas uttjatat) har allas vår Slavoj Zizek funderat över saken. Det blir ganska negativt, men på slutet ser han dock i alla fall några möjligheter i den rådande oordningen:

Recall Mao Ze Dong’s old motto: “Everything under heaven is in utter chaos; the situation is excellent.” A crisis is to be taken seriously, without illusions, but also as a chance to be fully exploited. Although crises are painful and dangerous, they are the terrain on which battles have to be waged and won. Is there not a struggle also in heaven, is the heaven also not divided – and does the ongoing confusion not offer a unique chance to react to the need for a radical change in a more appropriate way, with a project that will break the vicious cycle of EU technocracy and nationalist populism? The true division of our heaven is not between anemic technocracy and nationalist passions, but between their vicious cycle and a new pan-European project which will addresses the true challenges that humanity confronts today.

Tysk poetisk läsövning och lite samtida själskval

Den här dikten hittade jag på den ofta intressanta sajten The American Conservative, bland kommentarerna till detta inlägg:

Nach dem Aufstand des 23. Juni
Ließ ein Denkstückschriftsteller des Neu-York Zeitung
Im Internet Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

Bakgrunden är att någon upprörd engländare skrivit en knasig artikel i New York Times angående EU-omröstningen 23 juni i Storbritannien, och öst galla över sin lilla hemstad på landet där folk är otrevliga och röstar fel (på utträde alltså).

Ovanstående tyskövning är en omarbetning av detta, som Berthold Brecht skrev 1953 i samband med arbetarprotester i Östberlin:

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
Zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

– Varför är det så fel och krångligt med allting!?

Nå, det skall bli intressant att se hur saker och ting utvecklas framöver. Antar att man i det liberala idealsamhället inte kommer att tillåta några folkomröstningar. Och tänk efter: om man anser att EU-frågan är för svår för vanliga töntar att förstå och rösta rätt om, då lär väl de vanliga töntarna inte förstå hur de skall rösta i vanliga nationella val heller! Så rösträtten kan hänga rätt löst framöver! Folk kan väl få rösta på Eurovisionsschlagern (under förutsättning att de inte röstar på länder som USA har sanktioner emot)!

Det kan ju verka obehagligt när en del människor plötsligt öser ur sig hat mot tidigare erkända principer för demokrati, eller förakt mot hela folkgrupper som inte förstår sitt eget bästa (… eller kanske rättare: inte förstår elitens bästa) men det är ju faktiskt bra att man får veta var de står. Eliten och dess underhuggare i ‘medelklassen’ är knappast demokratins ståndaktigaste stöttepelare, och det är bara bra att de visar det så ingen behöver vara osäker om den saken.

Jaha, så blev det! Men hur blir det sedan?

Jag tar mig ett bad på midsommardagens morgon. (Du har väl hört skämtet: ”Jag tvättar mig till jul och midsommar, vare sig det behövs eller inte!”) Ja, nu är det alltså midsommaraftonsmorgon (vilket ord!) fastän den riktiga midsommaren redan passerat. Hur som helst, ett uppfriskande bad, och sedan på med morgonfikat. Läget: oklart. Jag slår mig ner vid datorn, jag slår på datorn … kommer in på Twitter och ser något konstigt om brittiska EU-omröstningen … vad har hänt!? Har det verkligen … JO! Åh, vad skönt med en god nyhet, samtidigt som sommaren är som vackrast.

Klippet överst kommer från BBC. Det visar sig att valdeltagandet har varit högt, och att ‘lämna-sidan’ har vunnit med en marginal på 3,8 procentenheter. Grovt räknat har landsbygden slagit eliten i London. Kollar Sveriges radios hemsida. Diverse personer yttrar sig. EU-slavarna fortsätter predika Jordens undergång. Nja, det är väl snarare EU som hänger på gärsgårn!

Vad sker framåt? Dels försöker säkert den sårade, i eget tycke oumbärliga eliten att hämnas på engelsmännen. Dels försöker den säkert att manövrera så att det inte blir något utträde. Skurkar får man inte underskatta, det finns inget fult som de inte kan hitta på. Men det bör kunna motverkas om anti-EU-rörelserna i andra länder samlar kraft och inspiration. Frankrike och Italien kanske ligger långt framme i det avseendet, men andra kan ju följa efter.

Och så får jag väl sluta snacka skit om engelsmän åtminstone några dagar!

Glad Midsommar!

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen ”men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också …”. Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se ”anmärkning” nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. – Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det – försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? – Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen ‘nationellt försvar’ och ‘kapitalistiska vinstkrav’ dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller – samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Sen ursäkt – bättre än att aldrig be om ursäkt?

Enligt iranska nyhetsbyrån Fars föreslår en kommitté i det brittiska parlamentet att en ursäkt skall framföras från brittisk sida för att man 1953 tillsammans med USA störtade den dåvarande regeringen i Iran. Vad skall nu en ursäkt över sextio år efter detta övergrepp ha för betydelse? Om det nu kommer någon. Britterna har ju kämpat hårt för att slippa ta ansvar för sina övergrepp i Kenya och Malaja på 1940-1950-talen. – Annars kan man ju säga att det är bättre att inte fara fram som en buse än att göra det, och sedan låta de efterkommande eventuellt be om ursäkt.

På tal om iranska nyhetsbyrån (startsida här) kan det vara värt att kasta en blick på den då och då. Det gäller även avdelningen för vetenskap och teknik. Snart är Iran redo att skicka upp tre nya satelliter. För man tillhör ju redan den växande skaran av stater som klarar att skicka upp rymdfarkoster. De som larmar om Iran som ‘medeltida gubbar’ bör ha klart för sig att landet står på en teknisk nivå som inte är medeltida. Detta utesluter inte att det finns efterblivna områden, och ledarfigurer som uppträder skumt (kom ihåg den pinsamma Rushdie-affären) – men tänk på Storbritannien som figurerade här ovan? Medan Iran är en lokal och på sin höjd regional makt har Storbritannien utövat sina skurkstreck över hela världen, och har inte slutat med det ännu. Det är skillnad det. Kan engelsmännen ta sig in någonstans och får trixa ohejdat får man en kris som aldrig tar slut. Kan någon beskylla iranierna för att uppträda på samma sätt?

Iran Building Spacecraft for Sub-orbital Spaceflight

al-Qusair – Stalingrad, Aleppo – Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker ”Allah är större” hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. ”Rebellernas” tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, ”regimen vacklar”, folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har ”rebellerna” inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. – Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är ”rebellerna” som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort ”rebellerna” från det ena området efter det andra. (Ja, ”motståndare av den här typen” – jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För ”rebellerna” och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. – Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade ”rebellerna”. Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa – och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår ”Operation nordlig storm” omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När ”rebellerna” slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte ”rebellerna” ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk …

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? – Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja ”rebellerna” i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så …

Det är ju lätt att ta till termer som ”epokgörande” eller ”historisk”. Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? – Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.