Karta över strejker i Kina

Att det inte direkt är lugnt i det kinesiska arbetslivet alla dagar är känt. Här finns en sajt som levererar en massa uppgifter om strejker, ibland med upplopp, i Kina de senaste åren.

På tal om Kina, här finns en artikel som spolar den senaste mottagaren av Nobels fredspris. Killen verkar ha synpunkter som inte riktigt stämmer med vad man skulle förvänta sig av en fredspristagare. Det är väl därför som de inte rapporteras i våra västliga media – det får räcka med oklara etiketter som ”medborgarrättskämpe”, ”dissident” och liknande, eller kanske ”oliktänkande”. Kanske det hade varit smartare av de kinesiska myndigheterna att hänga ut den här mannen med åsikter och allt helt öppet och låtit folk ta ställning själva? ”Olik-tankar” behöver ju inte vara detsamma som ”för vanligt hyggligt folk acceptabla tankar” eller ”anständiga tankar”.

9 december 1969 …

… blev en märkesdag i den svenska efterkrigshistorien. Det som många inte trodde skulle kunna hända – en strejk, till och med en vild strejk, av arbetare i ett statligt företag – ruskade om nationen rejält. Den stora gruvstrejken i LKAB bröt ut.

Tidigare det året hade det varit en hamnstrejk i Göteborg, men den väckte inte så mycket uppmärksamhet. Den gamla socialdemokratiska ledningen in parti och fack trodde sig sitta säkert. Det var ju bara några långhåriga studenter som bråkade … trodde Gunnar Sträng och de andra gubbarna som lämnat den radikala ungdomstiden långt bakom sig. Det visade sig att de satt på en krutdurk men inte uppfattat den pyrande stubinen. De hade tappat kontakten med rörelsens bas, och det straffade sig. Det räckte inte med att vara kompis med direktörerna.

Demonstrerande arbetare på gatorna i malmfälten, stormöten, stödmöten och stödinsamlingar över hela Sverige, nya strejker på annat håll … något hände med samförståndets land. Men frågan är om det långsiktigt var vänstern eller högern som mest gynnades av att den socialdemokratiska ledningen och LO hängdes ut i sin ynklighet till allmänt beskådande?

Under några år var det ännu vänstern som hade initiativet, men redan i mitten på 70-talet började det svänga. Högern hade ännu inte lärt sig de nya greppen, det tog några årtionden, och nu har vi ju den berömda Alliansen. Det som strejkande arbetare och radikala ungdomar uppnådde omkring 1970 var att slå ett hål i den socialdemokratiska hegemonin, men det blev högern som på sikt kunde utnyttja detta genombrott.

Några viktiga strejk-år som slutar på nio:

Sundsvallsstrejken 1879, den första stora strejken i Sverige.

1909, storstrejken.

1969, den stora gruvstrejken.

Generellt kan man säga att de här striderna visade upp ett mer civiliserat beteende från arbetarna än deras motparter, vad man nu kan dra för slutsats av det.

Svaret, strejktidningen från 1909.

Ett definitivt sätt att bli av med chefen

I Europa är det strejker ibland. På senare tid har den gamla traditionen med fabriksockupationer återupptagits. De livliga fransoserna har gått några steg längre och låst in chefer och i något fall hotat med att spränga en fabrik i luften. Det är väl ungefär vad man kan tänka sig i de gamla industriländerna när efterkrigstidens klassamarbete mellan arbete och kapital är ett minne blott – om nu någon ens minns det längre! Men det kanske blir värre? Har det inte blivit vanligare under senare år att poliser dyker upp vid fackliga blockader även i Sverige?

Från IWW:s hemsida – dess mest kände medlem var Joe Hill (Joel Hägglund från Gävle). Har aldrig sett deras hemsida förut, men klickar du på bilden skall du hamna där.

I ”Mittens rike” är det härdare tag. Kinesiska arbetare slog ihjäl chef. Det har varit upplopp i samband med försök att privatisera ett stålverk:

Missnöje med löneklyftor och arbetslöshet har orsakat växande raseri bland arbetare i Kina. Upplopp har blivit vanligare.

Chen Guojun, vd för Jianlong, blev misshandlad till döds av arbetare. De var rasande för att Chen fått tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) förra året medan Tonghuas pensionerade arbetare bara får 200 yuan per månad …

Jag har för mig att japanska företag någon gång i tiden hade dockor föreställande chefer nere i källaren, och dit kunde missnöjda anställda gå och avreagera sig med handgriplig kritik om de kände för det. (Sant eller bara en vandringssägen? – Jag vet inte!)

I Indien blev en företagsledare dödad av rasande arbetare nyligen. På många håll i Asien finns en industrialism som påminner om hur det såg ut i Europa under tidigt 1800-tal. Våldet finns ständigt närvarande som en hotande realitet från företag, myndigheter och arbetare. Och de är ju alla indragna i den globaliserade kapitalismen, i en utveckling som Marx och Engels beskrev redan på 1840-talet.

Det kinesiska ledarskapet bör vara bekymrat över utvecklingen. Det är oroligt bland arbetare, det är oroligt bland bönder, det är oroligt bland nationella minoriteter. Lägger man ihop de grupperna har man större delen av folket … emot sig om man inte sköter sig! Och tar man bara halva Kinas befolkning så är det fler människor än vad som finns i EU. Det är alltså inte oviktigt vad som händer därborta. Är kommunistpartiet helt borta i korruption och maktfullkomlighet, eller kan det hitta andra metoder än polisingripanden för att ta hand om den stora förtroendekrisen?

Möte mellan revolutionärer – Mao och Chè skakar tass 1960

Globaliserad kapitalism gör att en kris bryter ut nästan samtidigt över hela klotet. Det innebär att mer än någonsin tidigare ställs ett världsproletariat mot en världsbourgeoisie, vilket borde kunna utlösa vissa intressanta reflexioner. Lokala aktioner kan få större genomslag globalt just för att de slår mot ett globalt system. De vattentäta skott som tidigare fanns i kapitalismens skuta har tagits bort (de var ju ”handelshinder”) och det åligger vänstern att förstå och förklara den processen. Detta innefattar även att peta sönder försök från borgerligheten att avleda och splittra kampen efter nations-, ras-, religions- eller könsgränser.

På vilken sida kommer ledningen för Kinas Kommunistiska Parti att stå när kampen skärps? Gamle ordföranden Mao talade vid något tillfälle om storpampar ”som pissar och skiter på folket” (han hade ett rätt saftigt språk ibland). Finns det någon grupp inom partiet som är beredd att stiga fram och organisera den nu spridda och icke samordnade kampen mot de elaka bossar som förrättar sina naturbehov på det arbetande folket? Eller måste en sådan rörelse komma utifrån? Varifrån den än kommer måste den komma.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad

Konflikt pågår …väl?

Bild från Lagerarbetarnas blogg. Poliser vid en arbetskonflikt, vill vi se det i Sverige?

Jag har ännu mindre kontakt med media än vanligt, men nyss kollade jag Aftonbladets och DN:s nätsidor för att se vad de hade att skriva om Lagena-konflikten. Så pass har jag i alla fall uppfattat att det verkar ha blivit en otrevlig skärpning, med strejkbryteri och poliser. Men om jag nu inte missat något så skriver de här blaskorna ingenting! Är det bloggarna man måste vända sig till för att få reda på vad som händer? I så fall närmar vi oss ju den iranska situation som media härhemma klagar på. Makten censurerar bort vad som händer och alternativa kanaler för information (eller desinformation) skapas.

Och vad gör bonus-Wanja och hennes kompisar vid Norra Bantorget? Håller de på att packa in sig i ett pendeltåg för att åka ut till Jordbro och lyfta bort kravallstaket och strejkbrytare? Jag kollade för säkerhets skull LO:s hemsida – och där var det inget, vilket man knappast skulle ha väntat sig heller. Vem bryr sig om några sketna små lagerarbetare när man måste fylla en hel sida med försvar för pensioner, bonusar, semesteranläggningar och annat? Det gäller att prioritera!

Några av länkarna nedan leder till vad jag hoppas är information. Sedan kan man hoppa in på Konfliktportalen och kolla i vänsterspalten på lista med inlägg om konflikten. Och så finns ju lagerarbetarnas egen blogg!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensa – en fara eller bara business?, aik-micke skriver Snuten visar färg i Lagenakonflikten, Anders_S skriver Vilka ligger bakom Koenigseggaffären?, andread0ria skriver Lagena dag tre: Landsomfattande aktionsdag, clausewitz skriver Strejkens tredje dag, jesper skriver Trafficing och polis – arbetsgivarens nya stridsåtgärd

Lagerarbetare i kamp – även på nätet

En sådan här bild vill nog borgerligheten inte se – arbetare som höjer en knuten näve! Bilden från Lagerarbetarnas blogg.

Med inhyrd personal ställs arbetare mot arbetare, de egna anställda fightas med bemanningsföretagen om jobben. De jobbar som skräckslagna små troll.

Så säger en facklig företrädare angående otyget att företagen mer och mer gör sig av med egen personal och i stället tar in ”konsulter” som spelas ut mot de fast anställda. Men folk kämpar emot. Och i dagens läge finns det ganska snabba sätt att gå förbi grindvakter i form av fackbyråkrater och nå ut med budskapet om att kamp pågår. (Det fanns det ju under strejkvågen på 70-talet också, men vi kan väl säga att hjälpmedlen är kraftfullare idag – inte undra på att överheten vill ha koll på vad som händer på nätet!)

Lagerarbetare och chaufförer demonstrar utanför LO-borgen. Undrar vad de tyckte om det därinne? Observera att mannen med plakatet står alldeles framför statyn av mannen som förde socialdemokratin till Sverige, mäster August Palm. Statyn vänder ryggen mot LO, av någon anledning.

Lagerarbetarnas blogg är alltså ett sådant kontaktmedel där lagerarbetare i Jordbro söder om Stockholm kan nå ut till andra klubbar inom det egna förbundet och till andra fackliga grupper och intresserade. Därmed kan de bidra till att få fart på den ännu så länge mest lamslagna opinionen på arbetsplatserna. Det kan behövas, krisen är långtifrån över ännu. Den kanske bara har börjat. Och att i det läget lita till att den risiga ledningen för fackförbunden och LO skulle göra något produktivt – som att stenhårt ställa upp för medlemmarna – kan vi nog betrakta som uteslutet.

Hittade en artikel om Jordbroarbetarna här.

Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om kamp mot bostadsrätter. Även där spelar hemsidan/bloggen en viktig roll för att få ut budskapet och mobilisera. Som sagt, det är inte underligt att överheten inte riktigt tycker om vad som händer på nätet.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Upphovsrätt – varken samhällsfara eller nödvändighet, Jinge skriver Mycket snack och liten verkstad?, cappuccinosocialist skriver Den andre Greider, acidtrunk skriver 20 års minnet av det kommunistiska upproret

Klasskamp i Frankrike och Göteborg

Franska däcksarbetare eldar på. Bränt gummi torde lukta pyton.

En häpnadsväckande stor del av den franska allmänheten tycks få något fuktigt i ögonvrån vid åsynen av en barrikad. Det var inte bara de arbetslösa och de socialt utsatta som gjorde tummen upp för chefsinlåsningar i [opinionsmätningsinstutet] BVA:s mätning. Entusiasmen var lika stor bland högre tjänstemän och and­ra högutbildade.

Totalt var det 55 procent som svarade ”ja” på frågan om de anser att ”radikala sociala aktioner” som blockader och chefsinlåsningar är ”helt eller delvis berättigade”, högerväljare likaväl som vänsterväljare.

Häpnadsväckande för en liberal bleknos på Dagens Nyheter kanske? Två tredjedelar av de tillfrågade tyckte att de som låser in cheferna inte bör få rättsliga efterräkningar. Kan det möjligen handla om att försvara en enkel mänsklig värdighet? Att den franska revolutionära traditionen lever kvar skall fransoserna vara stolta över och vi tacksamma för. Den behövs.

Man kan ta till hårdare metoder än att bara låsa in en chef (eller kasta några välriktade ägg som jag såg i någon film) vilket framgår i Kildéns & Åsmans blogg (varifrån jag lånat ovanstående bild). Uppretade däcksarbetare slår sönder en domstol och företagslokaler, och vägrar dessutom att skämmas för det. Man kanske kan säga att den grupp i samhället som skapar dess välstånd vägrar att skämmas när den slår tillbaka mot den grupp som försöker ta det skapade välståndet för egen del och ställa välståndsskaparna på gata. Kan också kallas klasskamp, säkerligen till stor förvåning för de som inbillar sig att ”det där med klasser, det var förr i tiden”.

”Enighet ger seger” – är de inte riktigt kloka de där hamnsjåarna? Heter det inte ”satsa på dig själv!”

Nu är det hamnstrejk i Göteborg. De flesta hamnarbetarna i Sverige slog vakt om sitt eget fack på 1970-talet och vägrade att sugas upp i jätten Gluff-gluff i form av Transport. Minns jag rätt eller fel, men var det inte så att den stora strejkvågen i Sverige från 1970 och några år framåt föregicks av en föga bemärkt hamnstrejk i Göteborg? Det verkar som om hamnarbetare (”hamnbusar” som de fick heta förr) är en självständig och rakryggad grupp som inte tar vilken skit som helst, och det är naturligtvis en nagel i ögat på pampar och överklassfjäskare av alla de slag. Läs det här och fundera på hur en storpamp uppfattar dessa ord:

Svenska Hamnarbetarförbundet är det fristående fackförbundet för hamnarbetare och arbetare med närliggande arbetsuppgifter.

Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.

Förbundets avdelningar är självständiga enheter i vilka medlemmarna bestämmer över sina egna angelägenheter.

”Fristående … medlemmarnas bestämmanderätt … begränsade mandatperioder …” – illa, illa, hur skulle det gå, om alla tänkte så!

Hamn-fyran i Göteborg har en snygg hemsida. Där kan man se bilder från strejken, där det hittills inte har gåtts handgripligt till väga. En incident med ett par förvirrade strejkbrytare som möjligen inte kunde utföra något arbete är den enda incidenten hittills. Bilden nedan och ovan kommer från hemsidan. Det är bara att önska lycka till i den här kampen, den är viktig för arbetare i hela landet. Passiviteten måste brytas. Folk måste räta på ryggarna och säga ifrån.

Från Konfliktportalen.se: Haninge skriver Hamnstrejk och krispaket, martin skriver Första maj är viktigare än Wanja, totalavloning skriver Total Avlöning 22/4/09 Uje ber om ursäkt., Björn Nilsson skriver Mer om Indien – nya notiser, Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, Krastavac skriver You have to study and get organized…or you could steal stuff

god save the queen vs anarchy in the uk

http://youtube.com/v/vSiCtcjeFs4

Brittiska polisen varnar för en ”vredens sommar” (är det bra översättning av ”summer of rage”?). Folk som är förbannade över sakernas tillstånd kan förväntas gå ut på gatorna senare i år. Polisen minns de våldsamma upploppen i början av 1980-talet. Jag tror jag minns dem också. Det var inte bara i UK man slogs på gatorna då, det var på flera håll i Europa.

Men nu ändras bilden en del: Inte bara ungdomar och arbetare, utan också personer ur ”medelklassen” som är missnöjda med hur de finansiella institutionerna har skött sig kan förväntas gå ut. Nu gäller ilskan också bankchefer och andra som trots att de misskött företagen och räddats med miljarder av statliga medel fortsätter bonusfesten. Kommer sådana protester att väga tyngre än när kolgruvearbetarna strejkade och den brittiska arbetarrörelsen tappade så mycket av sin styrka under Thatchers tid?

Ekonomisk kris, miljöfrågor, internationell solidaritet, etc etc – det finns många orsaker för folk att gå ut på gatorna och protestera. Det har varit vilda strejker i England mot lönedumpning av utländska arbetare – Vaxholmsfallet i internationell upplaga.

Frågan är, om det blir våldsamt, vem som är ansvarig. AFA-liknande typer och fascister kommer säkert att försöka förstöra demonstrationerna. Dessutom finns det nog element inom statsapparaten, förmodligen med uppbackning från hög nivå som kan tänkas försöka ta till fula knep. Det bästa är om enorma fredliga massrörelser helt enkelt kan trycka bort existerande värdelösa regimer från makten, men jag misstänker att regimerna (där finns i praktiken bonusgubbarna med) inte kommer att ge upp så lätt. Det kommer säkert nya konstiga terrorlarm, och kanske det smäller några bomber för att understryka regeringens krav på att eliminera så många medborgerliga fri- och rättigheter som möjligt!

Generalrepetition inför ”vredens sommar”?

Men rörelsen är internationell, det har varit stora demonstrationer på flera håll i Europa, några regeringar har redan fallit, och man kan fråga sig hur framtidsprognoserna för alla dessa borgerliga regimer ser ut. Det som hjälper dem mest just nu är väl att vänstern på de flesta håll är i stort sett oduglig. Men det kanske går att ändra på?

Vilda strejker – rasism?


Någon kanske minns Vaxholmsmålet, eller andra fall där utländska arbetare kommit hit och förväntas utföra arbeten till betydligt lägre löner och sämre villkor än vad svenska arbetare skulle få? Känslorna var upprörda, och en del ville sätta stämpeln ”främlingsfientlighet” på Byggnads aktioner i Vaxholm. Men hela strategin från det liberala etablissemanget är ju genomskinlig: genom att plocka bort olika typer av skydd på den svenska arbetsmarknaden fås normal marknadsekonomi att slå igenom. Med fri konkurrens om lönejobben kommer naturligtvis svenska löner att falla. Det är lagen om utbud och efterfrågan, helt enkelt. Man får anta att en del svenska företag går under också, de klarar inte konkurrensen.

Det är inte bara i Sverige sådant händer. I England har det utbrutit en rad vilda strejker som riktas mot utländska entreprenörer som kommer med utländska arbetare. Även där har det viftats med rasistflaggan mot de inhemska arbetarna (vilket är lite egendomligt eftersom engelsmännen och de inresta italienarna och portugiserna torde vara vitingar nästan allihop).

Det som gör situationen i England lite annorlunda mot den svenska är att premiärminister Gordon Brown gått ut och pratat om ”British jobs for British workers”, vilket naturligtvis arbetarna tagit fasta på. Många som förväntat sig anläggningsjobb har fått se sig förbigångna av utlänningar, och då har situationen naturligtvis blivit spänd.

Skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt skulle gå ut och kräva ”svenska jobb till svenska arbetare”? Eller att Sahlin skulle göra’t? Och faktiskt göra det med en rasistisk underton? – Knappast. Undrar om inte andra partier däremot skulle vara mer villiga att ta upp den parollen. Gissa vem!

Om det är riktigt att arbetare som går över gränserna skall ha de lokala villkoren vore det väl rimligt att svenskar som jobbade i något låglöneland fick låg lön också, men det tror jag ingen som skall leva på lönen har lust med. För att ta upp ett uttryck som många tror är urmodigt och helt ute: det här handlar om klasskamp. De som för fram den typen av krav räknar inte med att själva drabbas av följderna, däremot att profitera på dem. Naturligtvis under parollen: alla kommer att tjäna på detta eftersom någon teoretisk nationalekonomisk modell säger så.

—–

Tillägg: det finns ett par inlägg på Richard Seymours hårdvänsterblogg om de brittiska strejkerna. Det första tillbakavisade rasism-argumentet, men sedan kom han tillbaka och ändrade sig efter att mer hade hänt. Här och här. Frågan är om de brittiska arbetarna glömmer bort vilka deras verkliga motståndare är när de kräver ”brittiska jobb åt brittiska arbetare” och vänder detta mot de utländska arbetarna.

"Oro för social explosion" i Frankrike


Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.

President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om ”oron för en social explosion”.

Den ”officiella” vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. ”Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program” som Marx skrev. Att vara ”anti” är lätt, att vara ”för” i praktisk mening verkar vara svårare.

Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.

Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike – vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?