Jämförelse

Enligt SvD idag så säger chefen för FN:s Världsmatprogram, David Beasly, följande:

Mellan 17 000 och 18 000 människor dog av hunger i går. Samtidigt dog i USA en person av coronaviruset och 22 människor av vanliga influensan. … Hela världen är fixerad vid coronaviruset. Vi behöver mer balans i rapporteringen kring viruset.

Nationaldag

När nu USAmerikanerna firar sin nationaldag kan man hälla lite salt i de patriotiska såren genom att plocka fram några pinsamma siffror. Det här kommer från en presskommuniké från en organisation därborta som arbetar mot hunger bland barn. Värstingarna på listan är som förväntat mest sydstater, men notera District of Columbia: i huvudstaden i den kvarvarande supermakten har nästan en fjärdedel av barnen svårt att få mat för dagen.

State

Rate

Arkansas

24.4%

Texas

24.3%

Arizona

24.2%

District of Columbia

23.7%

Missouri

23.2%

Mississippi

22.7%

Georgia

22.5%

Maine

21.1%

South Carolina

21.1%

Florida

20.8%

Oregon

20.8%

Men även listan på de tio delstater med snabbast ökning av hunger bland barn är intressant:

State

Rate

Arkansas

+6.1%

Florida

+4.9%

Arizona

+4.0%

Montana

+3.9%

Hawaii

+3.7%

Georgia

+3.4%

Wisconsin

+3.4%

Missouri

+3.2%

Indiana

+3.1%

Connecticut

+2.9%

Av de tio värstingarna här ligger hälften utanför de traditionella sydstaterna. Tittar man på de mer detaljerade siffrorna finns det faktiskt några stater där läget förbättrats, men generellt ser det illa ut.

På tal om illa. Det tycks som om Kalifornien, detta IT-paradis, ger exempel på hur efterblivet detta land är. Delstaten Kalifornien är bankrutt. För att försöka rädda situationen tänker man sig att sänka de statsanställdas löner ner till den lagstadgade miniminivån (som förmodligen inte är så lätt att leva på). En hake har dock visat sig: lönerna sköts med ett datasystem från sextiotalet som inte uppdaterats sedan sjuttiotalet, och man klarar helt enkelt inte av att göra om lönerna på en gång. Bra för de statsanställda. Samtidigt kan man fundera hur deras databaser ser ut egentligen? Står det uråldriga datamaskiner stora som radhus och fullpackade med elektronrör i ett hus någonstans, betjänas de av män i vita rockar som bär omkring på stora rullar med magnetband som laddas i bandstationerna, behöver man leta rätt på några pensionerade programmerare som vet hur man ändrar i forntidens förmodligen rätt snåriga program? Kanske det tar veckor och månader att göra ens en enkel omprogrammering, och man kanske helst inte gör det alls för programmen är så röriga att man inte vet vad som händer i en ände om man petar i en annan?

Det kanske vore tid för USA-fantasterna härhemma att börja se på USA ungefär som englands- eller frankrikefantasterna ser på sina favoritländer: före detta stormakter som kan vara intressanta vad det gäller kultur och historia, men inget som man sätter upp som absolut riktmärke att följa. Vad sägs om ett födelsedagsrim:

USA
Ha-ha-ha

Matkris och spekulation

För stora för att få falla?

Är det någon som minns matkrisen för några år sedan? Det var upplopp och oroligheter i många länder, men vad var det för kris egentligen? Var det att det fanns för lite mat i förhållande till de munnar som skulle mättas? Var det för att kineser och indier sprang ut och köpte för mycket mat, för att vädret var dåligt eller så?

Här är två artiklar som pekar på andra sammanhang, och pekar på ansvariga som vi känner igen från andra sammanhang:

How Goldman Sachs Gambled On Starving The Poor – And Won

Food Crisis Preceded the Financial Crisis

Just det där att matkrisen föregick finanskrisen har betydelse. Samma ”aktörer” (jag tycker inte om uttrycket ”aktör”, det låter som om det är skådespelare i farten) finns med hela tiden.

Det tycks som om spekulanterna orienterade sig bort från bostadsbubblan år 2006 och gav sig på livsmedelsbranschen i stället och köpte upp kontrakt på framtida skördar. Någon började, och så blev det en kapplöpning där ”alla” ville vara med, vilket resulterade i att priserna brakade i höjden. Med den tolkningen, och en del uppgifter om den verkliga efterfrågan som ges i artiklarna, verkar det klart att det var spekulation och inte verklig brist som drev fram hungervågen. 2006 gick priserna i höjden, ett par år senare hade de sjunkit tillbaka, utan att något egentligen hade hänt i den ”verkliga” världen – förutom massvält och elände för folk som redan hade det illa ställt. Och redan svinrika finansgubbar kunde väl dela ut ännu mer bonus till sig själva.

En generell slutsats kan vara att spekulanterna kan spekulera sönder vad som helst, inklusive tiotals eller hundratals miljoner människoliv, bara de ökar sina vinster. Vill vi ha det så?

För liten för att räddas? (Bild från FN:s nyhetsbyrå IRIN.)

Barn eller banker går (under) först?

Viktigast …?

Jag har för mig att bara för några år sedan utvecklade nyliberalerna den mest fantastiska sifferexercis för att bevisa att allt i världen blir bättre, att fattigdomen minskar etc. Här är andra melodier, från Joachim von Braun, chef för livsmedelsinstitutet IFPRI i Washington:

Världsmatkrisen håller i sig, fler människor går hungriga i dag än de senaste 15 åren och det är en anledning till oro, säger Joachim von Braun.

Hungriga och fattiga har ingen röst, säger Joachim von Braun, det är en av förklaringarna till varför ett av de stora ämnena för ett år sedan, matkrisen, nu har kommit i skymundan trots att antalet hungriga människor ökar, enligt FN:s senaste siffror.

Och så kommer han med en avslutning som är intressant med tanke på det ekonomiska toppmötet i Davos, där man numera igen vänder sig mot staterna för räddning:

Ett krispaket med finansiering för världens småbrukare skulle behövas, vi kan inte bara bry oss om att rädda världens storbanker

… eller viktigast?

Intressant nog är Carl Bildt inne på samma tema idag:

Var femte sekund dör ett barn någonstans i världen av hunger.

I kväll diskuterade vi speciellt betydelsen av att ge barn den mat som gör att de orkar gå till skolan och orkar lära sig. Inte minst gäller det unga flickor i många länder.

För dem innebär en kopp välling om dagen en revolution som ger dem hopp om en möjlighet till en framtid.

Det är inte de humanitära utmaningarna som får de största rubrikerna från Davos. Uppmärksamheten ligger mer på att rädda banker än på att rädda barn.

Vi borde inte behöva leva i en värld där det dör ett barn var femte sekund av brist på en kopp välling.

Och vem kan protestera mot det? Hunger och utveckling går dåligt ihop. Folk som svälter har svårt att göra så mycket annat.

Vad det gäller massorna av fattiga bönder i Tredje världen har ekonomen Samir Amin för åratal sedan uttalat sin oro vad som händer om de trängs ut av ”agro-business”. (Nämns i förbigående i hans bok om ”det liberala viruset” som jag skrivit om här – ganska läsvärt tycker jag själv.) Miljarder människor kommer att bli ”obehövliga”. Kommer de att acceptera detta? Det finns misstankar (från bland annat mig) om att det israeliska angreppet mot Gaza även handlar om att testa nya vapen att användas i framtidens megastäder när de här människorna reser sig mot misären.

Behandling av undernäring i Etiopien (foto från IRIN)

von Braun tog upp de många upploppen mot höga matpriser förra året som exempel på att regeringarna måste ta hänsyn till folks svårigheter och agera. Någonstans läste jag en skiljande åsikt, nämligen att kravallerna avtog när folk förstod att regeringarna inte längre som tidigare har kontroll över vad maten kostar i afrikanska stater.

Tidigare har ju afrikanska regeringar kunnat gynna stadsborna (men skada det egna jordbruket) genom att med konstgjorda medel hålla priserna nere. När ”globaliseringen” tagit kommando har regimerna inte det medlet längre. Inhemskt jordbruk är utslaget, man är beroende av import och därmed av världsmarknadspriser som bestäms långt borta. I den västra hemisfären är väl Haiti det värsta exemplet på hur en sådan kris fungerar.

Jag vet inte vilken synpunkt som ligger närmast verkligheten. Men det är uppenbart att det sprider sig en insikt över hela det politiska fältet att enbart räddningsaktioner för svinrika bankirer inte är medicinen som botar all världens krämpor. Rätt inriktad protektionism kommer att göra en hel del för att lätta upp situationen också. En hotfull attityd från de som svälter eller hotas av svält kan också skynda på lämpliga reformer. Annars kanske både barn och banker kommer att gå under – frågan är vem som går först!