… hur det var för några år sedan, när vi skulle tycka synd om islamister av våldsammaste slag? De hade ockuperat ett mindre område i syriska Aleppos gamla stad under flera år, och därifrån bombarderade de resten av staden. Till slut kördes de ut och bussades till Idlibprovinsen i norra Syrien (alternativet var att bli utplånade av effektiva ryska trupper). Vilket liv det blev i ‘den civiliserade (?) världen’! ‘Aleppo har fallit!’ ‘Befriats från ohyra’ vore väl rimligare att säga, men ‘Aleppos fall’ skreks det om, medan aleppobornas absoluta majoritet inte fick säga något om hur skönt det var att slippa islamistbomberna. Mindre roligt är det nog för hyggligt folk i Idlib, eftersom provinsen har blivit ett samlingsställe för extremislamister som jagats bort från andra områden i Syrien.
Nu har vi Ukraina, och faktiskt finns det både likheter och olikheter. Extremnationalister och mer eller mindre fascistiska element i Ukraina motsvarar islamisterna i Syrien. Och de har faktiskt en relativt trygg zon att dra sig undan till, nämligen de västliga områdena mot den polska gränsen, och där vi kan tycka synd om dem om vi känner för det. Östra och södra Ukraina är inte tryggt för dem, och där kommer inte ryska armén att tillåta några sådana figurer att smita iväg till tryggheten om det går att stoppa. Det finns listor på sådan våldsmän (‘nazister’ enligt rysk terminologi) som ryssarna vill ha tag på. En del av problemen med korridorer för evakuering av folk från orter där strider pågår kan man gissa beror av att ryssarna vill ha kontroll på vilka som tar sig ut, speciellt om där påträffas någon som finns på listan över extremt våldsamma extremnationalister. Och nej, vad än media påstår om sådana människor är det inte synd om dem. – För övrigt undrar jag om svenska myndigheter har kontroll på vilka som kommer hit, eller om det är fritt fram för politiska gangsters och vanliga gangsters att ta sig in i Sverige.
Hur är nu läget i Ukraina allmänt? Ryssland vann kriget dag ett genom att plocka bort Ukrainas flyg, flotta, luftvärn och en del kommandoanläggningar. Resultatet är att den ukrainska armén inte fungerar som en landsomfattande organisation, utan är mindre grupper utspridda över territoriet. Återstår en långsam upprensning av kvarvarande väpnade grupper. En tung del av armén är dessutom innesluten i öster och kan inte retirera västerut. De militära förråden elimineras systematiskt med ryska bombningar, så om det är någon som får problem med försörjningen bör det vara Ukrainas väpnade styrkor.
Nu säger ryssarna att man går över till nästa fas i det man inte kallar krig. Det finns ett långt inlägg hos The Saker som behandlar bland annat detta. Bland annat skall tydligen mer vikt läggas vid att stanna kvar och rensa på orter som erövrats/befriats. Genom att rensa bort hotfulla och våldsamma extremnationalister (‘avnazifiering’ enligt rysk uppfattning) bör vanliga hyggliga medborgare kunna träda fram och bilda nya civila administrationer lokalt utan att riskera livet på grund av kvarvarande extremister. Jag undrar om det betyder bildandet av fler ‘folkrepubliker’ på områden som rensats – kan man tänka sig en federation av sådana som täcker östra och södra Ukraina, medan kvarvarande extremister får samlas i det ukrainska ‘Idlib’ i väster? Det har funnits uttalanden från ryskt officiellt håll som ställer den ukrainska statens rena existens i fråga. Kan det handla om att det nuvarande området styckas i mer eller mindre rensade områden, och i de mer rensade (med stor andel rysk befolkning) kan vi få se en ny statsbildning? Och att Polen passar på att norpa åt sig västra Ukraina?
Som vanligt kan en artikel av vår indiske veterandiplomat Bhadrakumar rekommenderas. Han kommenterar bland annat Bidens besök nu i Europa, och problemet att ersätta energileveranser från Ryssland. En del europeiska ledare verkar inte fatta någonting, andra är snarast vettskrämda verkar det. Europa får leveranser från annat håll i otillräckliga kvantiteter och till sämre priser. Å andra sidan åker rysk gas och olja till låga priser till Kina. Där hamnar den som beståndsdelar i varuproduktion som konkurrerar med Europa, och billiga kinesiska varor konkurrerar elegant med dyra europeiska. – Listigt uttänkt av någon.
Det finns mer små saker att tänka på. Ukraina kör ju ut propaganda om att ryssarna kört fast och håller på att förlora kriget (stora förluster, dålig moral, slut på ammunition etc.) Då vore det väl ingen idé att försöka ta in en internationell brigad som hjälptrupper, om kriget går så bra. Det tyckte ju inte ryssarna heller, så några hypersoniska missiler på rätt ställe gjorde att de nyss inkomna internationella krigarna tycks finna det lämpligast att försöka ta sig hemåt igen – i den mån de överlevde raketregnet.
Men det finns mer med det hypersoniska. Redan för flera år sedan, i Syrien, gjorde ryssarna väldigt klart att ‘skjuter ni kryssningsrobotar mot oss kommer vi inte bara att skjuta ner robotarna, vi kommer att beskjuta plattformarna de kommer ifrån’. Alltså fartyg ovan och under vattenytan, flygplan och baser för missiluppskjutningar. Och det budskapet gick fram. Samma budskap finns kvar idag, med hot om att attacker från NATO-stater kommer att mötas med motangrepp mot baser, ledningscentraler och andra relevanta installationer. Och detta förmodligen med hypersoniska missiler som är mycket svåra, eller till och med omöjliga, att stoppa med vanligt luftvärn. Och inte nog med det, även platser där beslutsfattare finns riskerar att få en missil genom taket. Det innebär att inte bara fotfolket inom militären, utan även de högsta ledningarna inom militär och politik riskerar livet om de tar fel beslut. Det har diskuterats om uppgiften är riktig, men det påstås att en hypersonisk missil tog sig 60 meter ner i marken och sprängde ett militärt förråd i västligaste Ukraina nyligen. Inte ens i sina bunkrar kan NATO:s generaler och byråkrater vara säkra framöver. Det kan befrämja fredsviljan!
Kanske svenska politiker och militärer bör ägna detta en tanke. Nu är det väldigt oroligt och uppjagat och aggressivt på sina håll. Historiskt har vi haft en liknande situation tidigare i början av 1950-talet, där Sverige gjorde jobb åt NATO och bedrev verksamheter mot Sovjetunionen. Dels var det spaningsflygningar väldigt nära eller in över sovjetiskt territorium, och det slutade med ett par nedskjutningar och försvunna flygbesättningar. Dels var det något med spiongrupper som via Sverige landsattes i Estland – och omedelbart avslöjades. Några direkta sovjetiska åtgärder mot Sverige då vet jag inte om förutom att beskjuta närgångna flygplan, men om man gör något liknande idag (vid ett NATO-medlemskap förväntas nog Sverige ställa upp med ännu mer tjänster än vad man gör nu) kanske en hypersonisk missil skulle kunna hamna på något ställe där det gör ont. Är det något NATO-anhängarna förstår och diskuterar?
Björnbrum 