Ryskt-iranskt-syriskt marint samarbete?

Som bekant försöker USA och EU + Israel strypa Syrien. Syrien vägrar ju ge upp och bli ett nytt Libyen, och därför stjäls eller stryps landets resurser. Bland det som stjäls är Syriens olja, och därför behövs tillförsel utifrån om inte landet skall stanna. Leverantör är Iran, som skickar fartyg med olja och livsmedel till syriska medelhavskusten. Men fartygen angrips av israelerna. Enligt den här artikeln (finns i norsk översättning här) så går nu Ryssland, Iran och Syrien ihop om ett marint samarbete för att skydda fartygen. Grundtanken torde vara att även om israelerna uppträder aggressivt mot Iran och Syrien så är det spel i en helt annan division om man börjar hota eller till och med angripa ryska fartyg.

Så, frågan är om USA:s och EU:s blockad nu luckras upp och den syriska motståndskraften stärks. Eller om NATO-gänget verkligen vill testa om ryssarna menar allvar. Men då kanske man kliver över en av de ”röda linjer” som Putin prata om.

Säkerhetskorridor i Idlib – nog inte vad Erdogan vill ha

De två blå strecken på kartan över Idlib i Syrien visar utsträckningen av den säkerhetskorridor som Ryssland och Turkiet kommit överens om (gissningsvis: som Putin tvingat en mycket motvillig Erdogan att acceptera). Villkoren citeras enligt Moon of Alabama som dessa:

1- Cease all military actions along the line of contact in the Idlib de-escalation area starting 00:01 on March 6, 2020
2- A security corridor will be established 6 km deep to the north and the south from highway M4, Specific parameters of the functioning of the security corridor will be agreed between the Defense Ministries of the Turkish Republic and the Russian Federation within 7 days.
3- On March 15, 2020 joint Turkish-Russian patrolling will begin along highway M4 from the settlement oo Trumba (2 km to the west of Saraqib) to the settlement of Ain-Al-Hayr.

Grönt på kartan är områden som jihadisterna kontrollerar, ljusrött regeringskontrollade områden, vitt Turkiet. Syriens långsiktiga mål är att återerövra hela jihadist-zonen. Turkiet, som stött jihadisterna och skulle vilja kapa åt sig bitar av Syrien för egen del, vill stoppa och återta områden som syrierna befriat. Nu har detta gått åt h-e för Erdogan.

En bit utanför kartan till höger ligger Aleppo, Syriens industriella huvudstad. Därifrån går två viktiga huvudvägar. M5 går söderut mot Damaskus, det är det tunna lila strecket på bildens högerkant. Hela den vägen har befriats efter de senaste syriska offensiverna. M4  är mitt emellan de två blå strecken, och den vägen går från Aleppo och ner till Medelhavet. När turkarna får åka fram och åter på M4 med ryska överrockar är det knappast någon seger. I alla fall inte för Erdogan.

Moon of Alabama tror att vapenvilan blir kortvarig. Det låter rimligt. Jihadisterna i Idlib tappar alltmer mark. Hur kan de på sikt hålla området söder om säkerhetskorridoren exempelvis? Antingen får de försöka smita över gränsen till Turkiet för vidare resa någon annan stans, eller utkämpa en desperat slutstrid som ändå bara kan sluta på ett sätt. Och Erdogan kan nog börja oroa sig för sin politiska framtid igen. Han har inte många vänner kvar. Det är självförvållat.

Nytt på annat håll

Nu har jag översatt en artikel igen, som väl sägas kan handla om världens farligaste människor: de element som driver världen mot det tredje (och sista?) världskriget.

Frågan är om härskarna i USA lugnar ner sig, eller blir än mer desperata, när deras handlingsfrihet beskärs alltmer. Det är inte längre fråga om att godtyckligt plocka ”regimer” som man inte tycker om, utan att någon annan ingriper. Nu kan det hända just att någon annan ingriper. Ta Venezuela exempelvis: olika media rapporterar om en stor rysk militärdelegation på hög nivå som just kommit dit med ett par flygplan. (Se ex.vis här eller här.) Flygplanen kan ha annan last också, kanske luftvärnsmateriel.

Ryssland behöver inte ha någon stor militär styrka i Venezuela för att det skall få effekt. Det räcker med smärre förband som kan fungera som ”snubbeltråd” för en eventuell angripare. Man kanske kan jämföra med en episod under kriget i Syrien: när USA hotade med att skjuta robotar mot Syrien förklarade ryssarna att om ryska förband skulle träffas så skulle man inte bara skjuta ner robotarna utan de plattformar varifrån de kom. Med andra ord hotade man med att ”skjuter ni på oss på skjuter vi på era flygplan, fartyg och baser på land. Och det räckte som avskräckning. – Samma kan gälla i Venezuela: om risken finns för hård vedergällning borde risken för en USAmerikansk invasion minska avsevärt.

Effekten av USA:s aggression mot Venezuela kan alltså bli att Ryssland får ett stärkt inflytande på USA:s ”bakgård”. Typiskt fall av att skjuta sig i foten alltså. Utvecklingen är mycket intressant! Bland annat det förhållandet att det nu kapitalistiska Ryssland stödjer regeringar som säger sig vara socialistiska. Och samtidigt jobbar ju kinesiska intressen sig in i land efter land på ”bakgården”.”Stor oordning råder under himlen” som gamle ordföranden Mao sade. Men han ansåg också att ur stor oordning växer stor ordning fram. Vi får se hur det blir med det, och vems ordning det i så fall blir.

Ju fler kockar … desto sämre armé!

Några år efter revolutionens seger på Kuba försökte USA med en av sina vanliga manövrar för att avsätta misshagliga regeringar i andra länder: man samlade ihop diverse löst folk och drog igång den så kallade Grisbukt-invasionen.

Det blev ett mega-fiasko. Kubanerna var inte intresserade av att ‘befrias’ av gangstertyper i USA:s sold, mängder av dessa typer togs till fånga. När de sedan utfrågades av kubanska myndigheter vad de hade haft för sig visade det sig (enligt en redogörelse som jag inte minns var jag läste den) att hela gänget förklarade sig var kockar. Nej, nej, inte stridande, de var bara fredliga kockar!

Inte undra på att en sådan armé går under vid första drabbningen!

Jag kom att tänka på det i samband med situationen i Syrien, där IS nu rasar ihop, folk tas till fånga, de försöker prata sig ut. Nej, nej, jag var bara kock! Jag har inte varit med om något ruskigt alls, vill bara hem och leva ett lugnt liv igen!

Debatten om detta har blivit väldigt uppjagad. Möjligen beroende av att frågan är ganska lätt att formulera och därmed kan diskuteras av ‘alla’: skall dessa personer tas hem igen, och vad skall göras med dem? (Jämför med att man kan diskutera bygge av ett cykelställ hur länge som helst för det förstår alla vad det är, men om någon föreslår att man bygger en cyklotron … vad är det?)

Ett skäl att ta hit de som kan räknas som svenskar (även om de inte ser ut som sådana men åtminstone har medborgarskap) är att det är moraliskt fel att de skall belasta hårt drabbade länder som Irak och Syrien. Dessa länder har ju problem ändå så det räcker. Ännu mer moraliskt fel blir det med tanke på att det officiella Sverige varit på fel sida i Syrienkriget och i praktiken stött jihadisttyperna. Är Sverige ännu med i skurk-gruppen ”Syriens vänner”, det talas inget om den numera?

Men att kräva ansvar av dessa ‘resenärer’ som bara var kockar, körde ambulanser etc etc. då? Ibland kan det ju vara svårt att veta vad de verkligen gjorde, även om IS-typerna var rätt glada i att filma sina illdåd. Även om ‘resenärerna’ inte finns på bild själva i sådana sammanhang är det otroligt att de inte visste vad IS höll på med. Men är detta brottsligt? Hur dum kan man vara utan att gå över gränsen till det kriminella? Hur nära kan man umgås med uppenbart kriminella utan att själv vara brottsling?

En del tycker att man kan strunta i grundläggande rättsliga principer och döma efter retroaktiva lagar. Då är vi ute på det sluttande planet. Vilka skall dömas nästa gång på det sättet, och för vad? Ett juridiskt system som inte håller på principen om att handlingar som är lagliga när de utförs i efterhand kan bli straffbara har uppenbara problem, men folk som är uppjagade tänker väl inte så långt. Exempelvis sverigedemokrater borde tänka i de banorna – nästa gång kan de vara sd-are som åker in för att det liberaldemokratiska samhället känner sig hotat av dem och vill knäcka partiet med juridiska medel. Men sd innehåller inte så många djupare tänkare misstänker jag och trampar säkert på nedför det sluttande planet.

Även några barn i sammanhanget har diskuterats. I den mån deras mödrar kommer hit så kan man dels fråga hur lämpliga de är som föräldrar, man kan kanske också titta på hur problem med barnsoldater lösts i olika länder. Jag vet inte om jag har rätt, men antalet barnsoldater som måste återinlemmas på något sätt i samhället efter fruktansvärda upplevelser bör ha varit mycket större i Afrika och kanske på annat håll än i Syrien och Irak. Kan inte Sverige klara av några tiotal barn?

Vad det gäller mödrarna är jag splittrad i mina funderingar, en del kan nog avfärdas som dumma småtjejer. Men manspersoner som varit med i ‘kalifatet’ borde inte tillåtas återkomma till Sverige. Men hur gör man det på ett rättsligt hållbart sätt? – Drar in all socialhjälp, bidrag etc. för vissa individer och erbjuder enkelbiljett hem till Somalia i stället i utbyte mot indraget svenskt medborgarskap och löfte om att aldrig komma hit igen? Det kanske skulle fungera, samtidigt som vi är tillbaka i det moraliska funderandet – vill Somalia eller vilket land det nu rör sig om ha tillbaka dessa individer? Man kanske kan propagera för att de kan bidra till köksbranschens utveckling i hemlandet – de är ju kvalificerade kockar!

Det märks att det går riktigt dåligt för …

… de så kallade rebellerna i Syrien när artiklar av den här typen dyker upp i pressen.

Nu går kriget förhoppningsvis äntligen mot sitt slut, åtminstone i större delen av landet. I söder rasar ”rebellernas” motstånd samman när de inte får internationell hjälp längre. De centrala områdena i Syrien verkar i stort sett ha rensats. Det blir dags för återuppbyggnad, och att flyktingarna kan återvända till sina hem. Man kan misstänka att en strategi som angriparna hade var att så långt det gick tömma Syrien på folk – utan människor bygger man inte ett fungerande land. Fanns den strategin så har den misslyckats. Bortåt en miljon syrier som befinner sig i Libanon börjar röra sig hemåt. För det splittrade och ständigt krigshotade lilla Libanon måste det vara en lättnad.

Men då slår en dam som uppges ha varit civilingenjör i Homs, Syrien, larm. Detta är inte alls bra får vi veta i artikeln! En ny våg av flyktingar kan utlösas, nu mot Europa! (Skall detta tas som ett hot?) Och ”regimen” i Syrien är så elak.

Det finns dock saker som får mig att undra över damens motiv och inriktning av kritiken. Den här meningen ser kanske oskyldig ut:

Tusentals internflyktingar som nyligen har lämnat Ghouta, Homs och andra områden och tagit sig till Idlib och den omgivande landsbygden lider nöd. 

Men de som har skeppats i busskolonner från nämnda ställen, och även östra Aleppo, är ju islamister som givit upp men som har givits fri lejd för att man enkelt vill bli av med dem från dessa områden. Alternativet hade varit att försöka förinta dem, och därmed orsaka ännu större förstörelse (det är ju ett evigt klagomål över ”regimens” och ryssarnas flygbombningar). Nu finns de i Idlib, och där kan islamistgängen fördriva tiden med att skjuta på varandra och plåga civilbefolkningen. Det mest oroande för vår del är väl om de försöker smita över gränsen till Turkiet och sedan vidare mot Europa. Men när hjälpkranen till dessa grupper stängs av kommer de förmodligen att försvinna fort, de har som det verkar inget större stöd inne i Syrien.

En annan märklig uppgift:

Regimen kräver också att män mellan 18 och 42 år som återvänder ska betala en avgift på motsvarande 8000 US dollar för att slippa tjänstgöra i syriska armén.

 ”Män mellan 18 och 42 år” kan också gissningsvis kortare kallas ”desertörer”. De kunde ha kämpat mot islamistinvasionen som goda syrier. De gjorde det inte. Borde de inte på något sätt betala av den skulden? Freedom is not for free, frihet är inte gratis, hörde jag i en låt för många år sedan. Att regeringen tar sig en titt på vissa återvändare är i övrigt inte konstigt om man har en aning om vad en del personer tagit sig för under detta krig. Rått uttryckt är det bättre att vissa extremister försvinner i en syrisk fängelsehåla än dyker upp någonstans i Europa.

Det finns fler konstigheter i artikeln, men jag nöjer mig med detta – samt hoppas att återuppbyggnaden av detta så fruktansvärt och orättvist härjade land kommer igång med det snaraste!

Spridda tankar

Somliga får tala, andra inte

Har du lagt märke till att folk på Krim, östukrainare, syrier inte hörs av så mycket? Deras röster verkar inte räknas, särskilt inte om de skulle rösta fel. Annars skulle ju krisen omkring Krim kunna lösas i en handvändning genom en ny internationellt övervakad folkomröstning. Vad östukrainarna skulle rösta om vet jag inte, Ryssland vill nog inte ha dessa områden, men oberoende eller någon slags federation med övriga Ukraina kanske kunde vara alternativ. Och syrierna kunde givetvis rösta för eller emot de politiska alternativ som finns. – Men vem är det som bestämmer vilka röster som får höras, respektive tystas eller ignoreras? Var finns demokratin i detta?

Trotskister i samlade organisationer

Varför kräver trotskister ”tendensfrihet” för att gå ihop med andra partier eller grupper som påstår sig vara vänster? Räcker det inte med ”interndemokrati”, alltså att varje medlem har sin röst och rätt att tala? – Är ”tendensfrihet” ett kodord för en fraktion som i ett känsligt läge kan misstänkas vilja spräcka partienheten under livligt larmande om ”stalinism” och ”byråkrati”?

Hur behandlas allierade?

En stormakt kan inte agera ensam utan behöver allierade. Men den växer sig väldigt mäktig, blir arrogant och rent av högfärdsgalen, och börjar behandla de förbundna illa. Jag tror redan den antika stormakten Aten gjorde det, och det slutade illa. Nu trampar USA på hur många tår som helst men räknar med att komma undan med det ändå – eller om man är så uppe i det blå att man inte inser vad som händer? (Tanken att Trump har en genial plan är jag skeptisk emot.) – Kommer detta att hålla, eller säger de allierade ”tack och adjö”, eller på ett diplomatiskt sätt meddelar ”fuck off, bum!”?

(O)Trovärdiga invandringskritiker?

Hur kan man tro på folk som 1) är mycket kritisk mot den nuvarande invandringspolitiken i Sverige men som också 2) uttrycker sitt kraftiga stöd för Israel? Är man emot massinvandring, och dessutom av våldsam natur, borde väl Palestinas öde förskräcka? Vi kan på invandringskritiska sidor läsa om ”sverigevänner”, ”danmarksvänner”, ”frankrikevänner” som är så bra … men vad kallas palestinavänner då? Terrorister kanske? För att de bor på områden som invandrarna vill knycka, och för att de lever efter parollen ”varje meddelande om att motståndet upphört är falskt”?

(Miss)lyckad operation mot Syrien?

Det är, som vanligt, svårt att värdera värdet av den amerikansk-brittisk-franska attacken mot Syrien. Men om vi tar en detalj så säger den ryska militären att

Announced French aircraft have not been registered by the Russian air defence systems.

Har den ryska flygövervakningen missat franska aktiviteter i eller omkring Syrien, eller har fransoserna faktiskt backat ut? I så fall verkar Macron (eller vem som styr den franska militärens operationer) fullständigt opålitlig både mot vänner och fiender. Men från syrisk synpunkt är det nog skönt att de gamla kolonialisterna håller sig så långt bort som möjligt.

The Saker har gjort en lista på vad man bör tänka på när Trump tycker att operationen har gått bra:

  • That considering that 71 out of 103 missiles were intercepted.
  • That there were no Syrian (or Iranian or Russian) fatalities.
  • That not a single airfield was hit.
  • That the buildings destroyed were empty.
  • That only Syrian air defense were used.
  • That Russian air defenses were completely bypassed.

Ja, ”considering” det ena och det andra, det här har åtminstone inte varit ett avgörande slag. 69 procent av kryssningsrobotarna påstås ha plockats bort innan de kom fram till målen, utan rysk hjälp till de syriska luftvärnssoldaterna med gammal sovjetisk utrustning, och de som kom fram träffade inte något viktigt.

Var det bara skicklighet från syriernas sida, eller spelade överenskommelser mellan Ryssland och USA någon roll? Det klargjordes ju från rysk sida att om ryssar träffades så skulle man slå tillbaka mot de plattformar som avfyrade missilerna. Det skulle i så fall gälla fartyg på Medelhavet och i Röda havet, flygplan (och flygplatser?). Den ryska flottan lämnade hamn i Tartus och gick ut för att komma i skjutläge. Amerikanerna bör ha insett att här kunde man inte leka elefant i porslinsfabrik, utan det gällde att garantera att man inte träffade några ryssar. Och därmed försvann nog väldigt många platser i Syrien från listan över tänkbara mål. – Men att skicka några missiler mot en tom flygplats eller kontorsbyggnad gick väl bra. Den här gången i alla fall. Det verkar som ryssarna skärper tonen, vilket väl kan vara bra mot en motståndare som verkar ha svårt att fatta normal samtalston.

Trump och hans gäng må orera om framgångar, det här väldigt liten betydelse för kriget i stort. Betydelsen kan ligga i att betydelsen faktiskt är liten, att USA och dess allierade har väldigt svårt att påverka vad som händer på marken. Dessutom var ju uppställningen bland de allierade inte särskilt övertygande. Engelsmännen bidrog med några plan, fransoserna syntes enligt ryssarna inte till, övriga NATO-stater skickade pladder men ingen militär hjälp. Det luktar motvilja mot nya militära äventyr lång väg.

Och till sist detta, ett märkligt uttalande av ryske utrikesministern Lavrov om den påstådda kemvapenattacken i Syrien:

“We have irrefutable evidence that it was another staging, and the special services of a state which is in the forefront of the Russophobic campaign had a hand in the staging,” Lavrov said at a news conference with his Dutch counterpart Stef Blok on Friday.

Om det nu finns bevis som är omöjliga att avvisa hoppas jag att de kommer upp på bordet. Tror inte Lavrov är den typen som slänger ur sig sådana här påståenden godtyckligt, och om det är engelsmännen som avses skulle det vara riktigt fin världspolitisk godis att suga på! Men då måste bevisen fram i ljuset för utvärdering. – Notera att detta sades i närvaro av den nederländske utrikesministern. Holländarna trycker ju i all oändlighet på utredningen om det nedskjutna passagerarplanet i Ukraina och kan därmed känna sig pikade när det talas om ”den russofobiska kampanjen”.

(Tillägg: en utvärdering från Moon of Alabama.)

Farligare läge igen

Nu håller den syriska krigsmakten och dess allierade på att plocka sönder resterna av det fiendekontrollerade området i östra Ghouta. En del ”rebeller” ger upp och ger sig av, civilbefolkning evakueras när så är möjligt, och resten av jihadistgänget måste inse att spelet är över.

I det läget försöker deras beskyddare USA ingripa och hotar med attacker. Problemet är att den ryska generalstabschefen Gerasimov nu säger ifrån på skarpen: om missiler skjuts mot Damaskusområdet kommer inte bara missilerna, utan de plattformar som skjuter iväg missilerna, att angripas. Skälet är att det finns ryssar som bemannar syriska militära installationer, och vidare finns det rysk personal som tjänstgör i de grupper som försöker åstadkomma medling och lokala vapenvilor. Om dessa skulle utsättas för angrepp kommer Ryssland att svara.

Hur långt detta hot sträcker sig är inte klart ur vad som skrivs här och här. Minimum är att skjuta mot flygplan som avfyrar robotar, men är man också beredda att angripa exempelvis kryssningsrobotar som avfyras från fartyg i Medelhavet eller baser på land? Det skulle medföra en mycket skarp och farlig upptrappning.  Det här börjar likna ett ”chicken race”. Vem kommer att vika undan? Har det möjligen kommit fram till den punkt där Ryssland säger: ”Stopp – här är gränsen och går ni över den så …” och verkligen menar det?

Generalstabschef Valerij Gerasimov. Ser ut som en kille man inte skämtar med i onödan.

Mot slutstrid i östra Ghouta?

Det islamistockuperade området i östra Ghouta har, som man kunde gissat, förvandlats till två. Det förväntas att ytterligare en delning är på gång. Av döma av kartan (hittade den här) så finns det ett par ställen som så att säga ”sticker ut” och kan tänkas bli avskurna snart. På så vis uppstår fler mindre områden som ett efter ett kan oskadliggöras av syriska krigsmakten och dess allierade.

Slutstriden kan inte vara långt borta, såvida inte islamisternas uppdragsgivare sätter igång en jätteoperation någon annan stans i Syrien och stör den syriska krigsmaktens planer.

https://i2.wp.com/www.moonofalabama.org/images6/eastghoutamap20180311.jpg

Östra Ghouta – förhistorien innan slutstriden

Det här är första delen av en artikel från norska bloggen Midt i fleisen. Artikeln heter Syrien – vad vi bör veta om östra Ghouta, Afrin och Eufrat-dalen, och jag har översatt Ghouta-delen. Författare är Karin Leukefeld som enligt Midt i fleisen ”är en av de få källorna från regionen med bedömningar som man verkligen kan fästa lit till, förklara[r] dagens komplexa situation i Syrien för läsarna här på ett förståeligt sätt. Resultatet är otroligt läsvärt.”

Nu är det förhoppningsvis inte långt kvar innan östra Ghouta gått samma ”öde” tillmötes som östra Aleppo – alltså att islamisterna krossats och jagats bort, och att befolkning kan återvända, och att den majoritet som bor i regeringskontrollerade områden i närheten slipper mer beskjutning och andra våldsdåd.

Damaskus ligger mitt i bilden. Ett litet och ett större grönt område nordöst om Damaskus är Östra Ghouta

Och här kommer Leukefelds artikel:

Ghouta

Ghouta var en gång rekreationsområde för invånarna i Damaskus. Ghouta betyder ”oas”, här porlade vattnet i Barada-floden, lundar och ängar frestade till att stanna en stund. Resande, författare och diktare hyllade området som ”ett paradis på jorden”. Den franske filosofen Constantin Francois de Volney skrev entusiastiskt i slutet av 1700-talet:

”Många bäckar strömmar från bergen, något som gör Damaskus-området till det bäst bevattnade och härligaste stället i Syrien. Araberna talar om det med entusiasm; och de tröttnar aldrig på att lovprisa grönskan och friskheten i fruktodlingarna, överflödet och mångfalden av frukt, mängden av källor, inklusive klarheten i fontäner och vatten.”

Det så vackert beskrivna gröna bältet runt Damaskus kan delas upp i det östliga Ghouta, som sträcker sig längs vägen till Homs, och det sydliga och västliga Ghouta, som sträcker sig till Golanhöjderna. 1925 samlade sig motståndet mot det franska mandatstyret i Ghouta, som blev blodigt krossat.

Ghouta består ursprungligen av många byar som har sin egen historia. I Jobar till exempel, bara 3 km från gamla stan i Damaskus, finns en av de äldsta synagogorna i Mellersta östern. Byggnaden är bevarad, medan många judar i Jobar under 800-talet och därefter konverterade till islam och blev muslimer. Som många proselyter utvecklade de en relation med islam präglad av dogmatism och intolerans. Med början av den syriska ”revolutionen” (2011) blev andra trosriktningar som kristna, ismaeliter och toleranta muslimer förklarade som ”oönskade personer”.

Förändringen

Sedan 1980-talet – under den stora utvecklingsfasen i Syrien – etablerade sig hantverkare och industriföretag i östra Ghouta. Detta följdes av verkstäder, laboratorier, vetenskapliga och medicinska institutioner knutna till universitetet i Damaskus och sjukhus. Den största busstationen i Damaskus fanns här, bilförsäljare från hela världen byggde glaspalats läng ringvägen som går över till motorvägen till Homs, Hama och Aleppo. Al-Wafideens flyktingläger gav husrum till 25.000 människor som själva eller deras förfäder hade förvisats från de syriska Golanhöjderna av den israeliska armén 1967.

Utvandring från landsbygden och befolkningstillväxt ledde till framväxt av nya satellitbyar runt de små byarna i denna tidigare idyll. Omkring 3 miljoner människor bodde officiellt i östra Ghouta innan kriget började 2011, och det verkliga antalet kan gott ha varit högre. De flesta flydde i slutet av 2011/tidigt 2012, då väpnade grupper tog kontroll över östra Ghouta. De civila som stannade kvar var för det mesta medlemmar av militanta grupper, personer som inte hade släktingar i Damaskus, eller som var för sjuka och gamla för att fly. Det fanns också folk som inte ville lämna sin egendom, eller tillhörde en obeväpnad oppositionsgrupp som hoppades att störta den syriska regeringen med utländsk hjälp.

Den största av dessa satellitbyarna är Douma, som ligger ca 10 km nordöst om Damaskus. Innan kriget bodde officiellt 120.000 invånare där. Många manliga invånare i Douma tjänade pengar i bygg- och oljeindustrin i Gulfstaterna. Somliga blev mellanhänder eller underleverantörer åt bolag från Gulfen. Förutom pengarna importerade de också ultrakonservativa ideer från Gulfstaterna till Syrien, som blev utlärda i moskeer och madraser. I Douma byggde Gulfstaterna inte bara en ideologisk och religiös bas, men också en ekonomisk, något som först blev fullt synligt våren 2011, då protesterna började.

Det gröna området kontrolleras av jihadisterna – men inte så länge till hoppas vi. Notera att det snart kan delas i två om regeringstrupperna tar över det smala området i mitten. Det är bara några kilometer från ena sidan till den andra.

Förvandlingen av den ”fria syriska armén”

Sommaren 2011 skapades Den fria syriska armén (FSA) i Turkiet. Ungefär under samma tid växte väpnade grupper upp som hattsvampar i byarna och i Damaskus förstäder (Ghouta). Alla kallade sig ”Den fria syriska armén”, men ingen hade en politisk organisationsplan hur deras protester, som de kallade ”revolution”, skulle genomföras.

I loppet av denna period blev ”Islams armé” (Jaish al Islam) grundad i Douma av Zahran Alloush. Alloush släpptes från fängelset som del av en amnesti 2011. Han hade suttit fängslad sedan 2009 för salafistisk propaganda och olaglig vapeninnehav. I motsats till andra väpnade grupper hade ”Islams armé” ett klart mål. Den sekulära syriska regeringen skulle störtas, och ersättas av en regering som skulle följa islamsk lag, sharialagen, enligt den salafistiska tolkningen. Finansiellt stöds ”Islams armé” av Turkiet, Saudiarabien och De förenade arabemiraten (UAE) som fortsätter att leverera vapen och logistiskt stöd. Zahran Alloush dödades 2015. En kort tid senare sändes brodern Mohamed Alloush till Geneve som ledare för den syriska oppositionens nationalkommittés förhandlingsdelegation. Efter att den syriska arméns och dess allierades militära framgångar tryckt tillbaka de väpnade grupperna över hela landet blev Alloush utbytt mot oppositionella civila på ett möte dominerat av Saudiarabien. Vad samtalen i Astana, där väpnade grupper har samtal med den syriska regeringen för att enas om vapenvilor och de-eskalering, deltar Alloush. [Astana, huvudstad i Kazakstan, ö.a.]

Kalifatet i östra Ghouta

Ur ”Den fria syriska armén” (FSA) uppstod, enligt information från FN, mer än 2000 kampgrupper över hela landet, som under årens gång upprepade gånger har slagits inbördes. På grund av brist på pengar och vapen upplöste de antingen sig själva eller anslöt sig till jihadistgrupperna. Lokala syriska kampgrupper, som kan räknas som ”rebeller”, enades om vapenvilor med regeringen tack vare rysk medling, lade ner vapnen och blev inkluderade i ett statligt amnestiprogram. Förutom ”Islams armé” finnes det ännu andra extremistiska grupper, där andelen utländska krigare var och ännu är mycket hög.

”Rahman-legionen” (Faylaq al-Rahman) grundades också 2011 och var ursprungligen allierad med ”Den fria syriska armén”. I mellantiden har legionen blivit partner till ”Fronten för Levantens befrielse” (Hay’at Tahrir al-Sham, HTS), en allians runt al-Qaidagruppen Nusrafronten. Ideologin är baserad på salafism. Rahman-legionen kallar de östra förstäderna i Damaskus ”Det östliga kalifatet”.

Gruppen stöds och beväpnas av Qatar och Turkiet. Sedan 2015 har ”Rahman-legionen” om och om igen utkämpat blodiga maktstrider med ”Islams armé”. Militärobservatörer i regionen knyter detta till konflikten som finns mellan respektive sponsorer: Saudiarabien/Förenade arabemiraten på ena sidan, mot Qatar på den andra. Qatar har klassificerats som motståndare till Saudiarabien och UAE sedan sommaren 2017, eftersom emiratet samarbetar med Iran. Observatörer har redan antytt att Rahman-legionen kan vara villig att ingå vapenvila till följd av press från Qatar.

En propagandafilm som publicerades av EMN-News den 18 februari talar emellertid ett annat språk. Du kan se skarpskyttarna som visar hur de använder sina moderna gevär. Genom kikarsiktet siktar de på soldater och vanliga människor på den andra sidan av frontlinjen i Damaskus. Efter varje skott kan du se hur offret faller, medan skarpskyttarna lovprisar Allah. Organisationen har också TOW pansarvärnsrobotar från USA. De visade också detta i ett videoklipp. Bara en dag efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution 2401, som kräver en 30-dagars landsomfattande vapenvila, filmade Rahman-legionen en krigare som avfyrar en TOW-missil. Kameran följer den röda eldkulan genom kikarsiktet tills den strax därpå blir till en stor explosion. Åter lovprisas Gud, innan de siktar på nästa mål.

”Den islamiska rörelsen av fria män i Levanten” (Ahrar al-Sham) grundades också 2011 och har nyligen gått ihop med en annan islamistisk grupp, ”Nour al-Din al Zenki”. Namnet hänvisar till en ledare för den turkiska stammen zengiderna på elvahundratalet. Den ”syriska befrielsefronten”, som är resultatet av samgåendet, vill försvara ”den syriska revolutionen” för att upprätta en ”islamisk stat”. Båda grupper var och är stödda av USA, Gulfstaterna och Turkiet, och har avrättat folk efter sharia-domar. ”Nour al-Din al Zenki” skar strupen av en 15 år gammal palestinsk pojke framför kameran. I östra Ghouta samarbetar båda organisationerna med Nusrafront-koalitionen ”Hay’at al Tahrir al Sham” (HTS). I Idlib, där alla de ovan nämnda grupperna också strider, utkämpar de en blodig maktkamp mot HTS.

Med starten av de förnyade striderna i de östliga förstäderna till Damaskus (Douma, Harašta, Arbin, Jobar och andra) har de här grupperna – Islams armé, Rahman-legionen, Ahrar al-Sham, Nour al-Din al Zenki och Nusra -fronten – enligt information från det ryska försvarsdepartementet, bildat ett gemensamt överkommando.

Drömmarna om ett nytt kalifat ligger i ruiner.

Grupper från det civila samhället finns knappt närvarande

Civila oppositionsgrupper är knappast närvarande i Damaskus östra förstäder. I likhet med White Helmets, även känt som ”Det syriska civilförsvaret” har också ”Den syrisk-amerikanske medicinska föreningen” (SAMS) dykt upp. Den har skapat från oppositionsgrupper och stöds ekonomiskt av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Turkiet och Gulfstaterna. Tyskland har betalt sju (7) miljoner euro till de Vita Hjälmarna sedan grundandet 2014.

Andra oppositionellas öden visar att idag kan bara de som tolereras av de militära aktörerna (jihadisterna) arbeta i stridsområdena. Advokaten och människorättsaktivisten Razan Zeitouneh stiftade tillsammans med likasinnade människor ett dokumentationscenter för brott mot mänskliga rättigheter 2011. Hon försvann spårlöst i december 2013. Hennes familj, som gick ut offentligt några dagar senare, talar om ett bortrövande. Hennes make Wael Hamada och aktivisterna Samira Al-Khalil och Nazim Al-Hamadi har också försvunnit sedan dess.

I december 2013 rapporterade advokaten att hon och hennes center hade hotats av lokala väpnade grupper i Douma. Tre månader senare försvann hon. I april 2014 höll Razan Zeitounes familj ”Islams armé” och dess ledare Zahran Alloush ansvarig för de fyra bortförda personerna. Det kom inte något svar, och de fyra människorättsaktivisterna kom aldrig tillbaka.

Medan mat och medicin är bristvaror i Damaskus östra förstäder strömmar de mest moderna vapen och ammunition, kommunikationsutrustning, kameror och drönare in till krigarna. En förbindelselinje går genom tunnelsystem som förbinder förstäderna. Emellertid är de flesta nu avskurna av den syriska armén och dess allierade. Tunnlarna tillhörde ursprungligen ett brett förgrenat vattenförsörjningssystem från Baradafloden som bevattnar östra Ghouta.

Baserat på rapporter från invånare som har makar och/eller barn ‘försvunna’ eller som är fångar, måste gisslan som blev bortförda av kampgrupperna utvidga och befästa de underjordiska tunnlarna, så att man idag kan tala om en underjordisk stad i delar av östra Ghouta. Tunnelsystemet fungerar som ”skyddsrum” mot angrepp från den syriska armén, samtidigt som några av de allvarligaste angreppen på de syriska väpnade styrkorna försöktes genom tunnelsystemet.

Krigarna från dessa grupper bildar tillsammans en armé på flera tusen gudskrigare. Upprepade förhandlingar om tillbakadragande har misslyckats. Vapenvila avtalades sommaren 2017, men klassificeringen av de östliga förstäderna i Damaskus som ”de-eskaleringsområde” misslyckades.

I september och december 2017 försökte de inleda två allvarliga angrepp mot de syriska väpnade styrkorna från tunnelsystemet, med gott över 100 dödsoffer. Den syriska ministern med ansvar för försoning, Ali Haidar, som deltog i förhandlingarna om de-eskalering av området och vapenvilor, sa efter angreppen att kampgrupperna tydligen inte var intresserade av en vapenvila. Man är öppna för, men ser liten chans för seriösa avtal.

Hundratals syriska soldater, tjänstemän och deras släktingar, hålls som gisslan av grupperna. I loppet av de senaste sju veckorna har mer än 1500 granater och raketer drabbat bostadskvarter i Damaskus från det östra Ghouta-området. Flera dussin dog och hundratals skadades.

Turkiet, Väst och Gulfstaterna har stött det väpnade upproret i Damaskus östra förstäder sedan 2011. I ett kuppförsök sommaren 2012 trängde kampgrupper från Ghouta långt in i centrum av Damaskus men blev tillbakaslagna. Målet var ursprungligen att rebellerna från östra Ghouta skulle invadera Damaskus för att störta regeringen. I dag styr kampgrupperna ännu ett område på ca 100 km². Hela området Damaskus med omnejd (Rif) täcker 18.000 km².

Lite mer info från Midt i fleisen: Oversatt med velvillig tillatelse fra NachDenkSeiten. Karin Leukefeld, født 1954, har studert etnologi, islamkunnskap og statsvitenskap, og er utdannet bokhandler. Hun har vært engasjert i bl.a miljøvernsaker, partiet De Grønne og Informasjonssenteret for El Salvador. Siden år 2000 har hun vært freelance korrespondent, der hun skriver om Midtøsten.