Goda nyheter för transhumanister?

Saxat från en större artikel i Svenska Dagbladet, ”Kan artificiell intelligens göra oss övermänskliga?”:

Harari varnar för att medicinens främsta uppgift tycks bli att uppgradera de redan rika och vackra. Inte bota de fattiga och sjuka. Helt enkelt för att vi lever i en postindustriell tid där det inte längre är ekonomiskt rationellt för eliten att värna massornas hälsa. Han ser en ny kast av övermänniskor växa fram med hjälp av AI och algoritmer. Han ser dem överge sina liberala rötter. Han ser dem behandla de vanliga, icke-uppdaterade människorna ungefär som 1800-talets européer behandlade afrikanerna. Som vildar. Som slavar. Som ickemänniskor.
Det kommer inte att ske i morgon. Uppgraderingarna kommer att implementeras gradvis. Men steg för steg kommer de utvalda att bli ett med maskinerna. Omvandlingsprocessen pågår redan, förklarar Harari: ”Varje dag låter miljontals människor sin smartphone få lite större makt över deras liv eller prövar ett nytt och mer effektivt läkemedel. I sin strävan efter hälsa, lycka och makt kommer människor undan för undan att förändra först en av sina egenskaper och sedan en till och en till, tills de inte längre är människor.” 

Men som redan Hobbes påtalade för bortåt 350 år sedan kan de små och fattiga bli starka genom att enas och ge sig på storpamparna. Detta även om den typ av industrialism som gjorde att eliten på olika sätt måste värna om massornas hälsa försvinner. 

Det är klart att transhumanister tycker det är bra om människor inte längre är människor och slipper en massa tråkiga livsproblem. Vi andra är nog lite mer fundersamma. Och redan i början av 1960-talet varnade Marshall McLuhan för att vi via elektronikens ökande inflytande på våra liv kan glida in i en situation som kan bli väldigt farlig om vi inte förstår vad som pågår. 

Mänskligheten vandrar en osäker stig med okänt slut

Flöjtkråkor, konkurrens och lite annat

Redan för tio år sedan, i det första inlägget på den här bloggen, var jag inne på ämnet evolution och filosofi. Då handlade det om Frans de Waals forskning på apor.

Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!

Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, ‘I huvudet på en härmande ­flöjtkråka’. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli ‘flöjtskata’ i stället för ‘kråka’, men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. – Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.

Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:

Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

Notera det där med ”samarbete”. Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde (”the survival of the fittest”), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde – och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)

Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet: 

… allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med – och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.

Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.

(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.

För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes’ tänkta ‘naturtillstånd’ med dess ‘allas krig mot alla’. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över – ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.

Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!

Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall. 

Möjlighet till total ömsesidig förståelse?

Jag läser just nu Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Mycket intressant. Angående Thomas Hobbes och hans grovhuggna maskinella materialism från 1600-talet skriver Liedman:

Allt i hans värld är artefakter av olika slag. Människan är en maskin som själv skapar maskiner.

Jag fastnade för det där med ”själv skapar maskiner”. Länge har det rört sig om enkla mekaniska lösningar som kräver mänsklig kraft för att fungera, men med alltmer avancerad teknik kan maskinerna också alltmer agera själva. Det sista (?) steget är datoriserade robotar som kan fungera helt självständigt. De bör bli kapabla att själva utveckla, bygga och programmera nya generationer av robotar.

En svårighet med oss människor är att vi ibland har svårt att förstå varandra, trots att förståelse är nödvändig för att samhällen skall fungera. Vi måste ha någon sorts teori om andra människors sinnestillstånd, det kallas ‘theory of mind’, för att kunna leva tillsammans med dem. Vi måste förstå lite grann hur andra människor tänker, och hur de kan reagera på olika händelser. Om jag anar negativa reaktioner för att jag armbågar mig fram i en kö kanske jag inte gör det,

Det slog mig att med robotstadiet skulle den svårigheten kunna överbryggas – om man är robot, vill säga. En robot skall inte behöva gissa vad en annan robot tänker. De bör kunna köra över sina data direkt till varandra så att fullständig klarhet omedelbart uppstår. Därmed borde ett robotsamhälle kunna bli ett av fullständig förståelse, inga missförstånd orsakar konflikter!

Liberalism och diktatur

Det här är en omarbetad version av ett blogginlägg från 2010. Jag tror grundtanken fortfarande (eller kanske ännu mer än då, tyvärr) håller. Det finns en koppling mellan liberalism och diktatur. Detta hävdade Kerstin på Motvallsbloggen för åratal sedan. Se här. Då var jag tveksam, men – tyvärr – det verkar som Kerstin hade rätt.

***

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade ”naturtillståndet” – ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes’ huvudarbete Leviathan från  1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?

Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor – en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men vad är det egentligen som skapar Hobbes’ eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.

Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir ”ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.” Det blir ‘allas krig mot alla’. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt … Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom ‘frihetsreformer’ och ‘avregleringar’ anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade ‘teknokrater’ i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden – särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig – och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.

Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: ”Socialism eller barbari.”

Naturtillstånd och liberalism

Mannen själv – Thomas Hobbes

Det finns tänkare som har oturen att bara bli ihågkomna för någon lösryckt och illa förstådd fras i en rik och djupsinnig produktion av skrifter. Tänk på Adam Smith och hans uttjatade ”osynliga hand”. Just ”den osynliga handen” kan ses som ett litet tankeexperiment om jämvikt i en sluten ekonomi, och inte så mycket mer. Och så har vi en man som var aktiv på samma ö drygt hundra år innan Smith kom igång: Thomas Hobbes. Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade ”naturtillståndet”, ett otäckt tillstånd verkligen, där det rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt för så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela.

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes’ huvudarbete Leviathan som kom ut första gången 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten, men att förhållandet mellan stater kan vara ungefär på det sättet. Ett tankeexperiment alltså. Här nedan är försättsbladet till boken och där lösningen tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordningen och egendom och livet försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor – en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men jag funderade vidare på saken: vad är det egentligen som finns i Hobbes’ eländiga naturtillstånd? Är det inte månne liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina drifter utan någon hänsyn till andra? Och dessutom under hotet av ständigt uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa, skriver Hobbes lite längre fram. Det verkar alltså vara så att egendomen är en nyckel till vad som händer. Senare påpekade fransmannen Rousseau vilken katastrof det innebar att en människa inhägnade ett stycke land och kallade det ”sitt eget”. Därmed uppstod ojämlikhet, förtryck och underkastelse.

Hobbes verkar ha varit inne på ett liknande spår tidigare. Utan egendom finns det ingen för rånaren att råna. Men nu finns egendomen, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra, och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir ”ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.” Lösningen på detta blir att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra framtiden snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: ”Socialism eller barbari.”

Bo Rothstein om Ostrom, Hobbes med mera

Om man är misstänksamt lagd kan man undra om det finns någon strategi bakom de senaste ”nobelprisen” i ekonomi – kan det vara så att skojarna på Riksbanken börjar dela ut priset till vettiga personer i stor skala för att desarmera kritiken mot priset som sådant? Krugman förra året, och nu Elinor Ostrom (Öström, va?) samt en stackars karl som kommit i skymundan så man knappt hört talas om honom. Nå, det har väl funnits vettiga pristagare tidigare också, men nu verkar man börja köra serieproduktion. Rena bombmattan. Vad kommer härnäst? Postumt pris delat av Marx och Engels?

Professor Bo Rödsten skriver på bloggen Ekonomistas om Öströms pris. Intressant. Jag har själv inte läst henne. Hon riskerar därmet att hamna i samma klass som andra klassiker som det talas om men som många inte har läst.

Thomas Hobbes, detroniserad av Elinor Ostrom?

Att Öström bidragit till att plocka sönder teorin om ”allmänningarnas tragedi” är väl känt, men Rödsten pekar på en annan intressant aspekt: hon har plockat sönder en grundläggande teori hos Thomas Hobbes också. Nämligen att folk som får sköta sig själv raskt börjar skära halsen av varandra, om man uttrycker det vulgärt. Det var så i naturtillståndet med allas krig mot alla.

Men jag har läst en del av Hobbes kända skrift Leviathan, den är tjock och innehåller mer än funderingarna om naturtillståndet och det samhällskontrakt som gör att folk utser en diktator som skall se till att de inte slår ihjäl varandra. Lite längre fram i boken erkänner Hobbes att det där mer är en tanke om hur det skulle kunna vara, inte en beskrivning av ett verkligt tillstånd. Och därmed är han faktiskt dubbelt i samma läge som Adam Smith: Smith är känd för för några få rader om ”den osynliga handen”, men läser man hela stycket där den förekommer ser man raskt att det är i en fullständigt orealistisk modell i förhållande till ett modernt samhälle.

Sug på det här citatet från Rothstein:

Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Läs artikeln! Jag skall bara ta upp en punkt till, där Rothstein hävdar att Ostroms teorier fungerar mindre bra:

Det måste framhållas att huvuddelen av hennes resultat av hur grupper lyckas hantera problem av typen ”allmänningens tragedi” avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade. Att gå från hur lokalsamhällen lyckas hantera sina fiskevatten till finansmarknadernas problem eller problemen med den globala uppvärmningen är inte helt enkla.

Jag bara funderar: vad gör det för skillnad när hela världen knyts ihop till ”den globala byn” via alltmer avancerad elektronik? Kommer inte smågrupperna också att bli globala, visserligen lokalt verkande med med tillgång till globala resurser och kunskaper? Nätverken får annat utseende idag än när medeltida spanska bönder delade på knappa vattenresurser lokalt, exempelvis. Fast i princip är det samma sorts fördelningsproblem som måste lösas.

Det här är intressant, och jag utgår från att ”vänstern” noggrannt underlåter att studera vad Ostrom kommit fram till!

Apmoral?

Kan vi diskutera moralfrågor med den här lurvige krabaten? ”En banan för dina tankar, kompis!”

Det första inlägget jag gjorde på denna blogg handlade om primatforskning och vad man eventuellt kan lära sig om människan och hennes moraliska preferenser genom att studera apor. Sedan har det blivit fler, bland annat här och här. Det skulle inte förvåna mig om frågan dyker upp igen, om inte annat därför att ”forskning pågår” och nya resultat lär komma fram.

Det finns ett par stora västerländska tankeströmningar om människans grundläggande natur. Den ena är negativ: folk är själviska, brutala, de fuskar och bär sig illa åt så fort de har en chans. Om ingen stark makt håller dem i schack går samhället under och vi sjunker ner i ett djuriskt naturtillstånd, alldeles som Thomas Hobbes varnade för i Leviathan. Det råder en brutal kamp för tillvaron. Och tänkare som inspirerades av (men inte helt förstod) Darwin såg den djuriska kampen i det mänskliga samhället också. Det var väl logiskt under den era när de vita folken slog under sig världen.

Detta tanke lever kvar fast officiellt i mildare former. Tänk på Alliansens jakt på ”fuskare” där snart inga medel skys för att få fram uslingarna, vare sig de finns eller inte. (Ja, om vissa ledande personer i Alliansen tittar sig själv i spegeln så ser de ju fuskare, TV-licenssmitare, svartarbetsköpare, köpta akademiska examina etc., men måste de döma andra efter sig själv? Och varför tror man att folk med lite pengar är mer benägna att fuska än sådana som har gott om kosing?)

Charles Darwin vid 51 års ålder. Han var väl ingen fuskare eller våldsman?

Och så finns den positiva tanken om människan som jag gärna vill förbinda med vänstern: folk är i grunden goda och benägna att hjälpas åt och tycker det att fult att lura varandra. Det är inte människan i sig som är ond. Det onda kommer ur dåligt organiserade samhällen som skapar olämpliga och asociala uppträdanden. Stuva om samhället till något bättre och människorna kommer också att bli bättre. Ett märkesnamn som Ambjörnsson pekar på här är anarkisternas ädla helgongestalt, furst Kropotkin (död 1921 just när den ryska revolutionen började få näsan över vattenytan).

Furst Pjotr Kropotkin – ansåg att inbördes hjälp för samhället framåt, inte allas krig mot alla.

Vad har nu detta med apor att göra, eller andra djur? – En hel del. I Dagens Nyheter idag söndag finns en artikel av Ronny Ambjörnsson (i skrivande stund har jag inte hittat den i nätupplagan) som behandlar en bok betitlad Primates and Philosophers: How Morality Evolved – Och där är vår gamle bekant de Waal i farten. Boken bygger på en föreläsning han hållit, och så kommer andra tänkare in med kommentarer.

Som humanist har jag svårt att riktigt ta ställning till den forskning som de Waal och hans kolleger bedriver, skriver Ambjörnsson. Och jag håller med. Det skulle vara trevligt om folk som är mer inne i biologisvängen (som Biology and Politics kanske?) skulle kunna bidra med sina fackkunskaper. Varför? – Därför att det här är en fråga som i verkligheten utgör ett politiskt slagfält, olika riktningar åberopar olika forskare och deras resultat, och det behövs kunskap om vilka resultat som väger tyngst, vilka rön som är pålitligast.

Ambjörnsson refererar:

De Waal hävdar att den empatiska förmåga vi människor av och till visar motsvaras av en mer elementär form av inlevelse bland primaterna, främst mellan vuxna och ungar men också mellan vuxna. Han tycker sig se uttryck för medlidande, känsla för rättvisa, tacksamhet och något vi skulle kunna kalla klokhet.

Men det ingår också smartness och bedrägeri i apbeteendet. Så vitt jag förstår säger inte forskarna att människan utvecklats från aporna, däremot att människan och primaterna har ett gemensamt stamträd. Och stämmer de Waals observationer skulle grundelement till de känslor som vi människor behöver för att kunna uppträda moraliskt (eller omoraliskt) finnas hos genetiskt närbesläktade men klent begåvade varelser som människoaporna.

de Waal ”… medger att trickstern bland aporna eller schimpansmamman som tröstar en unge inte handlar enligt någon plan som de har i huvudet.

Men hur ofta har vi själva det? Är det inte så att vi då och då handlar instinktivt, det vill säga på grund av instinkt, alltså det drag vi tillskriver djuren? En tidigare tids filosofer skulle säga att denna mänskliga form av instinkt är kulturellt nedärvd, ett resultat av ursprungliga överväganden och resonemang. De Waal förnekar att så är fallet och prövar i stället tanken att vi delar dessa instinkter med primaterna. Vi har alltså enligt detta perspektiv inte bara kroppsligt utvecklats ur djuren, utan även andligt. Vår själ har en gång suttit i en apa.

Slutsatsen får sägas vara vågad. Har apan en själ, eller åtminstone embryot till en själ? Och kan man använda ansatser till moraliskt beteende hos apor som argument för att människor i grunden är goda och därför är vänsterns människosyn den rätta? Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?

Ibland brukar jag försöka provocera genom skriva att vänstern struntar i det viktiga saker eftersom man är för upptagen med HBT-frågor. Det här är en viktig sak. Nu skriver jag det igen och ser om någon reagerar. Jo, det här är viktigt men vänstern håller bara på med sina dj-a HBT … etc etc.