Olika sorters fornforskning

Söndag 9 november 2008 skrev jag en bloggpost om världens (hittills kända) äldsta tempel, en mycket märklig anläggning som ligger i vad som idag är södra Turkiet. Den är tillräckligt märklig för att orsaka vissa revideringar av hur vi tänker oss förhållandet mellan fasta anläggningar och rörliga jägar- och samlarbefolkningar i förkeramisk tid.

Häromdagen upptäckte jag att det finns en hemsida ägnat åt denna gamla tempelplats. Den bör intresserade av arkeologi och antropologi naturligtvis besöka.

Jag antar att de arkeologer som grävde fram ovanstående fantastiska skulptur jobbade sig ner millimeter för millimeter i jorden med murslevar och penslar. Men det finns andra metoder inom arkeologin: experiment. Det sitter folk och slår fram redskap ur klumpar av flinta för att utforska bästa metoden att göra flintredskap. Andra gör försök med att framställa järn enligt väldigt gamla metoder. Det kan man lära sig mycket av. De enorma bronslurarna från (just det) bronsåldern har man dock inte lyckats göra om i modern tid. Kanske bronssmederna för 2500-3000 år sedan hade en hantverksskicklighet som dagens smeder inte klarar av?

Andra försök går ut på att upprepa saker som man tror hänt förr, med gammal material men kanske klena bevis för att saken verkligen hänt. Beviset blir att man kan genomföra projektet: om det idag går att segla med vassbåt från Nordafrika till Mexico så måste det ha skett i forntiden, trots att inga erkända materiella bevis för sådana förbindelser så vitt jag vet plockats fram.

Norrmannen Thor Heyerdahl var pionjär för sådana projekt, först med Kon-tiki-flotten på 1940-talet. Själva idén att kulturer kan färdas långa vägar över haven är inte fel, men färderna har inte gått hur som helst. Heyerdahl trodde att den polynesiska övärlden befolkats av folk som tog sig över från Sydamerika. Idag torde moderna forskningsmetoder, där man tittar handfasta mänskliga biologiska data, visa att polynesiernas urhem låg i Asien. Därifrån företog de mänsklighetens kanske djärvaste utvandring över de enorma havsvidderna. Att i små båtar ta sig raka spåret från Hawaii till Nya Zeeland måste betraktas som sjömanskap av högsta dignitet!

Varför skriver jag detta? Jo, för att nu tänker bolivianerna skicka ut en vassbåt som skall ta sig hela vägen till Australien och bevisa någonting. Eftersom Bolivia förlorade sin kust i kriget mot Chile på 1800-talet måste båten starta från chilensk hamn.

Och varför Australien som mål? Australien befolkades 20.000-30.000 år innan det kom människor till den amerikanska kontinenten. Till utseendet är australiska urinvånare inte särskilt lika urfolk från Sydamerika heller, så något släktskap kan väl knappast hävdas. 

Ett tidigare försök att segla hela vägen har misslyckats, och vad har man bevisat om det går bättre den här gången? – Att det är praktiskt möjligt att ta en vassbåt från punkt A till punkt B, inget annat.

När Heyerdahl tog en flotte av balsaträ från Sydamerika till Polynesien visade han att företaget var möjligt, men inte att det verkligen skett något sådant i forntiden. I den mån folk tog sig över havsvidderna så var det enstaka grupper som for vidare mot Sydamerika från exempelvis Påskön.  Det kan finnas arkeologiska fynd som tyder på sådana resor. Och det är i sig väldigt spännande, utan att man behöver blanda in fantastiska fantasiprojekt i det hela!

Nya rön om människans vandringar

Vartefter nya rön görs så kommer det fram mer ledtrådar om hur människor har rört sig över jordklotet. Ibland är det överraskningar i stil med att människor tog sig över Atlanten från Europa till Nordamerika under senaste istiden tusentals år innan större grupper vandrade in från Asien. Eller om vi går längre fram i tiden: upptäckten av en medeltida nordisk bosättning eller handelsplats på Baffin island i norra Canada.

Karta över Stillahavsområdet.
Stilla havet, ungefär en tredjedel av jordytan består av denna enorma utsträckning vatten. Men djärva och skickliga sjöfarare tog sig över dessa vidder!

Kontakter mellan Sydamerika och öarna i Stilla havet, och Sydamerika och Asien, har man diskuterat länge. Det mest kända fallet är väl Thor Heyerdahls idé att öarna i Polynesien befolkades av människor som seglade dit från Sydamerika.

Men det kan vara tvärtom, även om Heyerdahl visade att det var praktiskt möjligt genom att göra resan. De människor som tog sig över Stilla havet verkar snarare ha sitt ursprung i Asien. De var enormt skickliga sjöfarare som kunde hitta små öar i ett nästan tomt hav, och nya rön antyder att de kom till Sydamerika. Där hittade de en intressant matvara att ta med sig när de återvände, nämligen sötpotatis.

I den här artikeln berättas att forskare genom studier av DNA i gamla herbarier lyckas klura ut att sötpotatis i östra Stilla havet har sitt direkta ursprung i Sydamerika. Det som har krånglat till analysen tidigare, när man inte hade tillgång till genetisk forskning, var att spanjorer tog med sig sötpotatis från Sydamerika tidigt på 1500-talet, och att dessa potatissorter senare infördes i stillahavsområdet via Europa. Men det skedde främst i västra området, och sötpotatisen där avviker en del från den sydamerikanska ursprungstypen. I östra Stilla havet är det samma sort som i Sydamerika.

Jag plockar ned en bok ur hyllan, The Ancient Civilizations of Peru av J. Alden Mason, för att se om det står något där. Jodå, och notera att detta är en bok vars första upplaga kom 1957, och det jag har är en reviderad version från 1968. Även där nämns sötpotatisen, och att den har samma namn i Polynesien som i Peru – kumara. Mason nämner flera likartade företeelser som finns i Polynesien och Asien respektive i Sydamerika. Panflöjt och barkkläder exempelvis, vävteknik och metod att färga tyger. Och på Chiles kust har återfunnits verktyg som skall vara av otvetydigt Påskö-ursprung. Längre norrut i Peru och Ecuador finns lämningar som tyder på att japanska sjöfarare hamnat där. Kanske fiskare som fastnat i de stora strömmarna och sedan drivit tvärs över Stilla havet och landat just där Sydamerika sticker ut som mest västerut. Hur som helst: likheten mellan viss keramik i Sydamerika och vad den japanska Jomon-kulturen presterade lär vara slående.

Sötpotatis. Med lite fantasi kan man få det till att den i mitten påminner om en gris som ligger, med trynet åt högerkanten.

När jag söker i gamla bloggposter hittar jag för övrigt den här från 2008. Där citeras forskning som hävdar att kycklingar införts från Polynesien till ett ställe i nuvarande Chile, långt innan spanjorerna kom dit. Indicierna på kontakter över havet blir alltså fler! Det är spännande!

Förresten: Hur hittar man en isolerad ö långt ute i Stilla havet om man inte har tillgång till moderna hjälpmedel? Det finns vad jag vet ett par knep. Dels tittar man efter moln, eftersom det ofta ligger moln över öarna. Dels hur fåglarna flyger. De kan förväntas hålla sig inte mer än några hundra kilometer från närmsta land.

Kan kulturer begå självmord?

Stå inte bara där och häng gubbar – gör något vettigt!

Vi som är äldre kanske gick på bio på femtiotalet och såg filmen Aku-Aku som handlade om Thor Heyerdahls undersökningar på Påskön. Det finns en bok med samma namn. Heyerdahl trodde att invånarna på Påskön hade kommit över havet från Sydamerika. Nya data antyder att det snarare var så att Stilla havets öar befolkades från Asien, och att grupper kan ha nått fram till Sydamerika. Några kycklingben i Chile tyder på det.

Men Påskön, Rapa-nui, är en fascinerande plats med sina enorma stenstatyer, en skrift som inte tolkats, och en kultur som gick under. Varför? Det har hävdats att påsköborna skar av den gren de satt på, de gjorde slut på resurserna på ön (högg ner skogen exempelvis) och kunde sedan inte ta sig därifrån. Inbördeskrig och elände följde. Sedan kom europeerna dit och det gjorde inte situationen bättre. Dock, när klimatfrågan bokstavligen blivit het på senare år har just Påsköns öde lyfts fram som ett exempel på hur en kultur genom dåligt beteende kan slå ut sig själv. Då blir följdfrågan: om påsköborna kunde begå ekologiskt självmord, kan hela mänskligheten göra detsamma?

Naturligtvis har den ståndpunkten granskats och kritiserats, och här är några intressanta synpunkter som modifierar berättelsen om Påskön, framförda av arkeologen Chris Stevenson. Han säger ungefär följande:

Visserligen missbrukade öborna sin miljö grovt, och avskogade ön, men man anpassade sig sedan och lärde sig att bruka resurserna på ett uthålligt sätt. En viktig komponent i detta var att hövdingarnas makt skars ned så att tillgångarna kunde delas jämlikare. Och på det sättet klarade man sig, och hade fortfarande levt där, om inte europeerna hade kommit med sina sjukdomar och slavjakt och förstört allt.

Jag antar att med ökad jämlikhet slutade man med statuskonsumtion i stil med de enorma statyerna och ägnade sig åt vettigare saker. Detta är nog det kontroversiella i den här tolkningen av Påsköns historia – är det möjligen en lärdom som kan överföras till vår tid? Är det nödvändigt att röja bort en parasitär överklass för att Jorden skall kunna gå genom krisen?

Det är en slutsats som Stevenson verkar vara nära själv. Och han är skeptisk mot slutsatsen att samhällen förstör sig själva:

Societies don’t just go into a tailspin and self-destruct … They can and do adapt, and they emerge in new ways. The key is to put more back into the system than is taken out.

En i grunden optimistisk syn på samhällenas förmåga att anpassa sig, med andra ord.

En DN-artikel av Alf Hornborg är inne på liknande tongångar: ur sammanbrotten kommer något nytt. Ett samhälle försvinner men något nytt och bättre anpassat kommer.

Och vi kan ju tillägga att bara för att överklassen går under då och då behöver inte hela världen gå under. Det kanske snarare är så att överklassens undergång är förutsättningen för underklassens överlevnad?

En halv poäng till Heyerdahl ändå?

Den norske vetenskaparen Thor Heyerdahl (se en översikt här) hävdade att de sydamerikanska kulturerna hade spritt sig över havet och befolkat Polynesien. Det var kontroversiella teorier och Heyerdahl försökte bevisa dem bland annat genom den berömda Kon Tiki-expeditionen när han seglade med en flotte av balsaträ från Peru till Polynesien 1947. Det lyckades och därmed kunde Heyerdahl visa att det åtminstone inte gick att förneka möjligheten att Polynesien befolkats från Amerika.

Fast det hela sprack senare när ny genteknik visade att polynesiernas förfäder med största sannolikhet kom från Asien. Varifrån närmare bestämt vet man inte, men Taiwan brukar nämnas som kandidat.

Men vetenskapen som delvis spräckte Heyerdahls ideer kan på sätt och vis också stödja dem. För även om folk i Sydamerika inte gjorde långfärder på Stilla havet verkar människor ha kommit från andra hållet. Bland de tio viktigaste arkeologiska upptäckterna förra året listar tidskriften Archaeology Polynesian Chickens in Chile. Polynesiska kycklingar i Chile alltså, vid sydkanten av det gamla Inkariket. Följande har hänt:

Arkeologer har hittat kycklingben i lämningar som är äldre än den spanska ankomsten till Inkariket. Eftersom man tidigare har antagit att det var spanjorerna som införde kycklingar och en del andra husdjur måste historien skrivas om. Kycklingen var där före conquistadoren. Och till råga på allt visar DNA-analys att den där Chile-kycklingen var släkt med kycklingar som finns på öar långt borta i Stilla havet, som Samoa och Tonga. Eftersom hönsfåglar knappast flyger över dessa enorma vattenområden mellan Polynesien och Sydamerika är den enda förklaringen att de kommit med båt, med andra ord att folk från Polynesien tagit sig över till Sydamerika innan spanjorerna kom och sabbade det mesta. Och då kan ju Heyerdahl få en halv poäng i alla fall – folk har tagit sig över havet, men inte i den riktning han tänkt sig.