Olika sorters fornforskning

Söndag 9 november 2008 skrev jag en bloggpost om världens (hittills kända) äldsta tempel, en mycket märklig anläggning som ligger i vad som idag är södra Turkiet. Den är tillräckligt märklig för att orsaka vissa revideringar av hur vi tänker oss förhållandet mellan fasta anläggningar och rörliga jägar- och samlarbefolkningar i förkeramisk tid.

Häromdagen upptäckte jag att det finns en hemsida ägnat åt denna gamla tempelplats. Den bör intresserade av arkeologi och antropologi naturligtvis besöka.

Jag antar att de arkeologer som grävde fram ovanstående fantastiska skulptur jobbade sig ner millimeter för millimeter i jorden med murslevar och penslar. Men det finns andra metoder inom arkeologin: experiment. Det sitter folk och slår fram redskap ur klumpar av flinta för att utforska bästa metoden att göra flintredskap. Andra gör försök med att framställa järn enligt väldigt gamla metoder. Det kan man lära sig mycket av. De enorma bronslurarna från (just det) bronsåldern har man dock inte lyckats göra om i modern tid. Kanske bronssmederna för 2500-3000 år sedan hade en hantverksskicklighet som dagens smeder inte klarar av?

Andra försök går ut på att upprepa saker som man tror hänt förr, med gammal material men kanske klena bevis för att saken verkligen hänt. Beviset blir att man kan genomföra projektet: om det idag går att segla med vassbåt från Nordafrika till Mexico så måste det ha skett i forntiden, trots att inga erkända materiella bevis för sådana förbindelser så vitt jag vet plockats fram.

Norrmannen Thor Heyerdahl var pionjär för sådana projekt, först med Kon-tiki-flotten på 1940-talet. Själva idén att kulturer kan färdas långa vägar över haven är inte fel, men färderna har inte gått hur som helst. Heyerdahl trodde att den polynesiska övärlden befolkats av folk som tog sig över från Sydamerika. Idag torde moderna forskningsmetoder, där man tittar handfasta mänskliga biologiska data, visa att polynesiernas urhem låg i Asien. Därifrån företog de mänsklighetens kanske djärvaste utvandring över de enorma havsvidderna. Att i små båtar ta sig raka spåret från Hawaii till Nya Zeeland måste betraktas som sjömanskap av högsta dignitet!

Varför skriver jag detta? Jo, för att nu tänker bolivianerna skicka ut en vassbåt som skall ta sig hela vägen till Australien och bevisa någonting. Eftersom Bolivia förlorade sin kust i kriget mot Chile på 1800-talet måste båten starta från chilensk hamn.

Och varför Australien som mål? Australien befolkades 20.000-30.000 år innan det kom människor till den amerikanska kontinenten. Till utseendet är australiska urinvånare inte särskilt lika urfolk från Sydamerika heller, så något släktskap kan väl knappast hävdas. 

Ett tidigare försök att segla hela vägen har misslyckats, och vad har man bevisat om det går bättre den här gången? – Att det är praktiskt möjligt att ta en vassbåt från punkt A till punkt B, inget annat.

När Heyerdahl tog en flotte av balsaträ från Sydamerika till Polynesien visade han att företaget var möjligt, men inte att det verkligen skett något sådant i forntiden. I den mån folk tog sig över havsvidderna så var det enstaka grupper som for vidare mot Sydamerika från exempelvis Påskön.  Det kan finnas arkeologiska fynd som tyder på sådana resor. Och det är i sig väldigt spännande, utan att man behöver blanda in fantastiska fantasiprojekt i det hela!

Pålitliga?

Jaha, nu har presidenterna Putin och Erdogan mötts i Sankt Petersburg. Som av en händelse en stad grundlagd av en rysk tsar som hade vissa synpunkter på turkar … Hur som helst, de båda presidenternas anföranden, samt frågor från pressen, finns här.

Dessutom har det, på brittiskt initiativ, avhållits en telefonkonferens mellan Putin och nya brittiska premiär-damen Theresa May. Undrar vad man säger om det i Washington? Kanske ”we are not amused”.

Det här är intressant:

Theresa May confirmed the participation of the United Kingdom in high-level celebrations of a memorable historical event in late August – the 75th anniversary of the arrival of the first British Arctic convoy in Arkhangelsk, several weeks after Nazi Germany’s invasion of the USSR.

Ovanstående bilder är från presskonferensen

Jag är dåligt påläst, men jag har för mig att de första brittiska konvojerna till Sovjet var militära katastrofer: tyska ubåtar sänkte mängder av fartyg i Norra ishavet 1941. Men det väsentliga i det här sammanhanget är att britterna ställer upp, och inte sitter och tjurar som tidigare i år och förolämpar ryssarna.

Den ryska diplomatin är flexibel så länge inte egna mycket väsentliga intressen hotas. Så jag utgår från att Lavrov och hans slipade folk hittar olika sätt att bygga relationer såväl till EU-avhopparen Storbritannien som till den möjliga NATO-avhopparen Turkiet. Nu har ju turkarna haft mycket skumma saker för sig, bland annat i Syrien, men kanske ryssarna kan få dem att sköta sig bättre. Den civila delen av den turkiska eliten kanske är mer intresserad av affärer med vinst än med kostbara militära äventyr utomlands? Och så kan man ju fråga sig om inte engelsmännen till och från är rätt skumma de också – tänk på Libyen och andra dunkla historier i Afrika! Har Theresa May några idéer om det? Och kan hon i så fall rå på den brittiska motsvarigheten till ”den djupa staten”, de där som sitter i bakgrunden, aldrig har valts, men ändå bestämmer.

En global enhetsfront mot globalisterna?

(Det här är en revidering av den text jag lade upp igår. Tyckte det kunde behövas några kompletteringar och förtydliganden.)

***

En artikel på Russia Insider (‘Leaders of the World, Putinize!’) för tanken till en kinesisk paroll från Maos revolutionära era: ”Ena de många för att besegra de få.”

Gamle ordföranden Mao tänkte för övrigt väldigt brett när det gällde enhetsfronter, till och med utanför vår egen planet:

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won’t go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. For the time being, we will confine ourselves to the question of unity in the Party, in the country and in the world. Our principle is to unite with all those who are capable of doing some good for world peace and the cause of human progress, whether they are foreign Communists or foreign non-Party people.

Detta sade han i ett tal som på svenska kan heta Stärk partienheten och för partitraditionerna vidare. Det var 30 augusti 1956. Texten finns i band fem av Maos valda verk, det senaste (sista?) bandet som officiellt publicerats i Kina. Ytterligare volymer (man hittar dem här) har satts samman utanför Kina, och kan därmed betraktas som mer eller mindre pålitliga, hur man nu vill se det.

Som Mao konstaterade 1956 så är läget dock sådant att det räcker med parti, land och värld att ena sig i. Andra planeter behöver vi inte bekymra oss för. Samma prioritering gäller för Ryssland idag. Det är intressant att notera när, var och hur den ryska ledningen agerar. När, var och varför den inte agerar är också intressant, likaså vem den ser som huvudfienden respektive vilka som är mindre viktiga fiender, och vilka krafter globalt som kan vara möjliga att enas med.

Ta Turkiet, exempelvis. När turkarna sköt ned ett ryskt militärplan kunde en annan sorts rysk statsledning ha tagit detta som motiv för att bomba turkarna sönder och samman – och kanske då ha utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det Turkiet som är huvudfienden …? När jag putsar på detta inlägg är ett möte mellan Putin och Erdogan på gång. För några månader sedan hade något sådant varit otänkbart.

Eller Ukraina, en riktigt hopplös soppa, bland annat med en officiell hotfull politik mot den rysktalande delen av landet. En rysk statsledning som gav efter för hemmaopinioner som krävde att ryssarna i Ukraina skulle skyddas hade nog kunnat ta över hela området på nolltid – och kanske utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det korrupta politiker i Kiev och nazi-anstrukna ukrainska nationalister som är huvudfienden?

Så kan man gå vidare, exempelvis med ett EU där ledarna går i USA:s ledband och uppträder  fientligt mot Ryssland. EU röstar gång på gång för sanktioner mot Ryssland. Men vad finns bakom ledarna? – Befolkningar som blir mer och mer skeptiska mot den officiella politiken! Då finns det anledning att agera försiktigt och låta ledarna grillas av sina egna i första hand. Även bland eliterna i EU-staterna finns grupper som är mycket kritiska mot den nuvarande politiken, och därigenom får de lättare att agera på ett sätt som på sikt gynnar både dem själva och Ryssland.

Samma sak ser vi i USA, och där har vi något: det är ledarna, ”eliten”, i USA som är huvudfienden! Inte hela USA, inte hela folket! Det är ledningen i USA som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland! Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas! Således är det USA som är nyckellänken i kedjan av aggressioner. Det är den länken som måste neutraliseras, och det görs bland annat genom en mjuk politik mot svagare motståndare samt nära samarbete med andra stater som har konflikter med USA. En motståndare idag kan genom tålmodig diplomati komma ut som mer välvillig i morgon.

Och då kan vi ta och titta åt annat håll och ställa frågan: vilka är det som Ryssland kan ena sig med, där det finns en gemensam fiende och åtminstone vissa gemensamma intressen? Enligt skribenten i Russia Insider:

Today, if we examine the people Russia relies on abroad, we’ll see a significant, consistent trend. All, without exception are traditionalists, conservatives, and therefore, anti-globalists.

Jag undrar över det där ”without exception”, för det finns ju andra krafter också, Men dessa kanske oftast inte har sådana positioner i sina samhällen att de är något för Ryssland att ”rely on”.
Ryssland kan när så krävs agera snabbt och beslutsamt (tänk på Krim!), men ofta är det lugnt, eftertänksamt, noggrant och försiktigt. Och det ger utdelning. Kuppen i Turkiet, där USA åtminstone delvis var inblandat, har gjort att den turkiska regeringen lägger kursen närmre Ryssland, men längre från USA och NATO. Följer man resonemanget i artikeln så ligger ett närmande till Ryssland mer i den lokala turkiska traditionalistiska och konservativa elitens intresse än att fortsätta försöka uppvakta EU och ta order från USA. – Och även inne i USA finns stora grupper som kan betecknas som ” traditionalistiska och konservativa”, vilket gör att Ryssland kan driva en sorts enhetspolitik även där.

I en global enhetsfront (som kanske aldrig proklameras officiellt men praktiseras ändå) kommer det givetvis att finnas en massa motsättningar mellan grupper och länder. En del lokala eliter kommer att vara svaga och förrädiska, och låta sig köpas upp eller skrämmas till underkastelse under huvudfienden. En del kommer hellre att slåss inbördes än att uppträda enigt.

Men med en ledare som Putin, som är beredd att lugnt samtala med alla som är intresserade av att samtala, kan det bli resultat med anpassning till de lokala omständigheterna. Detta till skillnad mot huvudfienden som ryter ut order och kräver underkastelse utan diskussion. Eliten i USA, den är ”de få” som ”de många” kan enas emot och besegra. Hur det sedan blir när/om USA avvecklas som supermakt, det är en annan fråga. Det finns ju alltid risken att enigheten bland segrarna upphör när den sammanhållande kraften försvinner. Men vi får ta en sak i taget.

Tillägg: denna försiktighet kan naturligtvis, som i artikeln i Russian Insider, förklaras med att Putin har tillägnat sig judo-filosofin. Men det är ganska ytligt tänkande. Ett exempel på samma mentalitet i Sovjetisk politik ser vi i augusti 1939. Japan invaderade Mongoliet, men slogs tillbaka av sovjetiska styrkor vid Khalkin Gol. Den sovjetiska militären ville förfölja in på japanskt område i Manchuriet men fick nej på det. Japanerna hade fått nog och angrep inte Sovjet igen. Resultatet blev att Sovjet slapp vidare krig i öster tills man själva var redo att slå till 1945. De sibiriska divisionerna kunde sättas in vid Moskva 1941 i stället, vilket kan ha avgjort andra världskriget i Europa. Det var i väst Sovjet hade sin huvudfiende, inte i öst.

Ny revolutionär front i Turkiet/Kurdistan

Ett antal grupper har bildat Folkets Förenade Revolutionära Rörelse i Turkiet. Här är hela listan: TKP/ML, PKK, THKP-C/MLSPB, MKP, TKEP-LENINIST, TEKP, DKP, DEVRÎMCÎ KARARGAH and MLKP.

Kändisen i sammanhanget är PKK, den gamla kurdiska gerillan. I övrigt är det inga jag vet så mycket om, men några namn pekar på marxist-leninister och/eller maoister som tidigare försökt sig på väpnad kamp. Hur som helst, läget i Turkiet verkar inte stabilt. Erdogans krigsmakt manglar sönder städer i de kurdiska områdena och slår ner oppositionsmedia, samtidigt som turkarna intrigerar i Syrien och nästan höll på att starta krig med Ryssland. Det blev inte krig med skjutvapen, utan ekonomiskt krig, och det har drabbat Turkiet hårt. För inte så länge sedan kunde Erdogan vinna val med bra siffror, men finns de väljarna kvar idag? I det sammanhanget skulle eventuellt en revolutionär enhetsfront kunna göra en insats. Frågan är om det blir en i stort sett kurdisk front, eller om det går att bygga enhet mellan kurdiska och turkiska grupper.

Oredan i Turkiet, vem tjänar på den egentligen? Kan det vara så att denna NATO-medlem har blivit så krånglig att NATO (= USA) helst vill bli av med Erdogan och hans gäng? Det har ju varit militärkupper i Turkiet tidigare, och en ny kanske kan ordnas? Det kan knappast vara i USA:s intresse att enskilda NATO-medlemmar för sin egen privata krigspolitik och sedan försöker dra in hela alliansen i sina äventyr. Men det är ju detta som är problemet med allianser: den som leder alliansen kan inte alltid vara säker på att de olika lokala underhuggarna inte hittar på egna dagordningar som går på tvärs mot vad ledaren vill.

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen ”men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också …”. Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se ”anmärkning” nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. – Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det – försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? – Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen ‘nationellt försvar’ och ‘kapitalistiska vinstkrav’ dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller – samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Avslöjade!

Detta är bloggpost nr 4401. För närvarande verkar det spritta av liv i bloggen, men det är ju ingen garanti för att den inte somnar in igen … vi får se. Här ovan är en teckning som jag hittade på Twitter. Den är från 1958 men tycks ännu vara aktuell: USA och Turkiet försöker bryta sig in i Syrien, men hamnar då i Sovjets/Rysslands obarmhärtiga avslöjande ljus! (Den där fezen kanske inte stämmer helt, har för mig att denna huvudbonad var förbjuden i Turkiet sedan republikens upprättande. Men den gör ju att man ser vem som är turken!)

Nå, om nu Erdogan försökte skrämma ryssarna genom att skjuta ner ett flygplan, alternativt dra in hela NATO i hans påhitt, så tycks åtminstone första delen med skrämseln ha misslyckats: ryssarna bombar av bara h-e, och har tagit in modernt luftvärn till Syrien. Och entusiasmen i NATO för att dras med i turkarnas galenskaper verkar vara begränsad.

Bildts kommentar

Förre excellensen Bildts kommentar till nedskjutningen av det ryska planet på Syrisk-Turkiska gränsen är anmärkningsvärt återhållsam. Hans ursäkter angående turkarnas beteende är ganska milda. Kan man tolka det så att man i hans kretsar inte är så glada över vad Erdogan håller på med? Man kan lätt få intrycket av att regeringen i Turkiet känner sig allvarligt pressad av vad som händer i det syriska kriget och försöker dra in hela NATO. Men vill ‘hela NATO’ vara med om det? Det är ju helt klart att Turkiet spelar en ful roll genom att på olika sätt stödja samma sorts islamister som agerar i Syrien, och senast i Libanon, Frankrike och Tunisien.

– Hur som helst, bara att sådana här saker händer är ett gott argument för att inte gå med i NATO.

Förresten, ni har väl hört det där om ”Je suis Charlie” eller ”Je suis Paris”? Men aldrig ”Jag är Beslan”. Närmare tusen människor dödades eller skadades när islamister angrep en skola i Beslan i södra Ryssland 2004. Många var just skolbarn. Men betraktades det som en världsangelägenhet där propagandan skulle dras upp på högsta volym? – Knappast, för islamisterna är ju inte några frisvävande dödsänglar. De jagas på av … ja just det, en del stora spelare i världspolitiken, som exempelvis NATO.

Vem tjänar på att South Stream åker i papperskorgen?

Somliga tänker långsiktigt, andra knappt längre än vad näsan räcker.

By redirecting gas away from Europe, Russia by contrast leaves behind a market for its gas which is economically stagnant and which (as the events of this year have shown) is irremediably hostile. No one should be surprised that Russia has given up on a relationship from which it gets from its erstwhile partner an endless stream of threats and abuse, combined with moralising lectures, political meddling and now sanctions. No relationship, business or otherwise, can work that way and the one between Russia and Europe is no exception.

Jag vet för lite för att se vem som tjänar mest på/drabbas hårdast när gasprojektet South Stream åker i papperskorgen. Men det ser inte bra ut för Europa. En lång artikel hos The Saker tar upp problematiken. Enligt författaren finns mycket av europeiskt högmod med i den här affären. Man har oavbrutet trampat ryssarna på tårna, förväntat att de skall göra som de blir tillsagda och sedan blivit väldigt förvånade och upprörda när Ryssland tar sig samman och säger ‘njet’.

Två vinnare verkar finnas just nu: Dels Ryssland och dess samarbetspartners. Ryssarna säkrar nya marknader på uppåtgående, dessa kan köpa till lägre pris samtidigt som energisamarbete i stor skala förmodligen drar med sig en massa annat samarbete. Att gasledningen nu förväntas dras till Turkiet i stället för Balkan gör att man kan undra om det händer andra saker i bakgrunden, kanske att en förhandlingslösning i Syrien närmar sig?  – Och så dels USA som med sina påtryckningar lyckas störa ekonomin i EU ännu mer. Man kan ju nästan tro att USA vill skada EU-ländernas ekonomi för att göra dem mer underdåniga just USA. Flera länder i södra Europa kan nu känna sig blåsta på gasleveranser, inkomster för gasleveranser över deras territorium, samt arbetstillfällen. Knappast en drömsituation när ekonomin i EU generellt går illa, och särskilt illa i länder som skulle ha stor nytta av South Stream. Särskilt de bulgariska politikerna har skött sig illa i det här läget. Som skribenten hos The Saker påpekar så hamnar nu gasen hos bulgarernas traditionella fiende Turkiet.

EU:s sanktioner biter!

Man kan återigen fråga varför Sverige skall delta i tokerier som sanktionspolitik och allmänt skäll mot Ryssland ( personifierat av den stygge Putin) när det mest skadar oss själva. Den flitige läsaren av denna blogg, Martin, har några gånger skrivit om ‘nordkoreansk isolering’. Frågan är om inte Sverige riskerar just en sådan isolering om vi klänger oss fast vid fiaskoartisterna USA och EU?

al-Qusair – Stalingrad, Aleppo – Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker ”Allah är större” hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. ”Rebellernas” tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, ”regimen vacklar”, folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har ”rebellerna” inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. – Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är ”rebellerna” som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort ”rebellerna” från det ena området efter det andra. (Ja, ”motståndare av den här typen” – jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För ”rebellerna” och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. – Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade ”rebellerna”. Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa – och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår ”Operation nordlig storm” omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När ”rebellerna” slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte ”rebellerna” ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk …

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? – Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja ”rebellerna” i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så …

Det är ju lätt att ta till termer som ”epokgörande” eller ”historisk”. Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? – Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Ombytta roller

Ombytta roller. Igår började styret i Syrien beskrivas som ”regering” på sina håll, efter att tidigare ha skällts för ”regim”. Nu ser jag den här bildtexten i DN:

De enda som syns på Istanbuls gator är de som motsätter sig regimen.

Jaja, så kan det gå. Gårdagens ”regering” har degraderats till ”regim”. Var skall detta sluta? Den foliehattskonspiratoriskt lagde funderar ju givetvis om detta beror av någon listig plan från vissa västmakters sida? Det ”läcks” uppgifter om att NATO tror att 70 procent av syrierna stödjer sittande president (vilket ju inte verkar orimligt om man ser till alternativen), och så utbryter allt svårare motsättningar i Turkiet som ju är en av de viktigaste baserna för kampanjen mot Syrien. Plötsligt ökar kritiken mot sittande turkiskt regering som, vad man än har för tankar om den, valdes demokratiskt för ett tag sedan. Möjligen har den lyckats mala sönder stödet till sig själv genom lite väl neoliberal och islamistisk politik på en gång, vi får se. Vad skall man säga: bättre ranking för demokrati i Syrien, sämre i Turkiet? (Nja, så enkelt är det nog inte …) Och finns det månne några konspiratoriska planer som handlar om att skicka tillbaka fejkrevolutionen i Syrien till uppdragsgivarna på Arabiska halvön?

Denna groda har inget att göra med texten tror jag. Men den ser ju rolig ut.

På tal om folie: jag minns att för drygt trettio år sedan blev det där med elektromagnetiska pulser, orsakade av åskväder eller atombombssmällar, uppmärksammade. De är ju fenomen som kan orsaka att elektriska strömmar kilar runt på fel ställen, och det är ju inte så bra i ett samhälle där allt mer och mer är elektriskt. Som nödåtgärd virade man viktiga kablar på telefonstationerna med metallfolie för att skydda mot pulserna. Senare tror jag folien ingick i kablarna redan när de tillverkades. Så själva idén om en hatt av folie är nog inte så tokig om man tror att ens skalle är känslig för elektromagnetiska nedslag!