Friska pengar till Ukraina

Såg i morgontidningen att EU vill skicka 1,2 miljarder € till Ukraina. Över 12,6 miljarder i svenska kronor. Är inte detta vad man kallar ”att kasta goda pengar efter dåliga”? Till en stat som är känd för dåliga finanser och korruption! Hur mycket hamnar i oligarkernas fickor? Har EU någon kontroll över vart utdelade medel tar vägen? – Jag tvivlar.

Bättre karta – forts. från igår

I föregående inlägg klagade jag bland annat över en karta som inte visade hela det tänkta slagfältet i Ukraina. Men idag kom en inför mina ögon, nämligen den här:

Den kommer ursprungligen från tyska tidningen Bild men jag fann den hos ett nytt fynd på bloggfronten, nämligen Reminiscence of the Future… som skrivs av någon som jag antar är rysk militärexpert, Andrei Martyonov. Se här. Kartan antas visa hur ryska och vitryska trupper intar östra, södra och centrala Ukraina. Även operationerna i söder finns med, till skillnad mot gårdagens karta. Skribenten på Reminiscence … ser den som ren galenskap. – Nå, Poltava skall bli inringat, så det är väl tur att Kalle dussin har hunnit dra därifrån!

Men den källkritiskt intresserade kan ju fråga hur det tyska bladet kommit över ”Putins inmarschplan i Ukraina”. Någon knyckte den från hans skrivbord i Kreml, eller vad? Eller något geni i NATO som fått en snilleblixt och gjort en karta? Det mest realistiska med kartan är väl att ryssarna definitivt inte är intresserade av att ge sig in i västra Ukraina med dess våldsamma grupper av gammalt fascistiskt snitt. Den biten kan ju polacker och ungrare få ta hand om, om de törs.

Hur som helst: givetvis har ryska generalstaben en hel laddning planer för krig av olika storlek i Ukraina. Stabsofficerarna måste ju ha något att pyssla med. Men jag tvivlar på att en verklig plan ser ut så här, som ett gammaldags erövringskrig. (Fråga mig inte om hur den i verkligheten ser ut, jag är inte på generalstaben, men jag undrar om ryssarna ens behöver gå över gränsen för att kunna eliminera fientlig militär på ukrainsk mark.)

Kievs lust att föra krig verkar ha fått sig en knäck (samtidigt som man kan undra om Ukrainas ambassadör i Sverige är till hundra procent synkroniserad med den politiska ledningen hemma – vem är det egentligen som bestämmer i Kiev?). Enligt Sveriges Radio idag:

Om Kiev inte bara slutar fundera på en omöjlig militär lösning, utan också slutar med beskjutning av östra Ukraina, är det ändå ett steg framåt. Det finns ett avtal (Minsk II) som skulle göra slut på kriget, men det är inte förmånligt för NATO, så Kiev har uppmuntrats att inte följa det. Samtidigt lär Ukraina ligga i botten vad det gäller välstånd i Europa, så folket där behöver definitivt fred och civil uppbyggnad. Men nu spelas människoliv bort för att en supermakt på dekis hela tiden vill gå på randen till krig – ‘brinkmanship’. Det kan fungera, men det kan också utlösa en kris som är värre än allt annat mänskligheten upplevt.

Hur blir det nu med kriget?

En dos panikspridande per dag kan väl aldrig vara fel, eller ..? Att rita pilar på en karta är ju heller inte så svårt, men var finns pilar som visar hur Kievs trupper försöker, återigen, gå in i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i öst?

Man får lätt intrycket av att ‘gammelmedia’ har väldigt svårt att rapportera att det finns människor även i östra Ukraina och på Krim, och att även dessa människor kan ha synpunkter på livet. Man får ibland intrycket av att de kanske inte borde få ha något liv överhuvudtaget, att de bara skall försvinna. – Jo, nu försvinner ju en massa folk från hela Ukraina i alla fall, utvandringen har varit stor. Den lär inte minska om fullskaligt krig bryter ut igen och Kiev försöker inkalla ovilliga soldater.

En intressant detalj med skrämselkartan som jag klippte från Aftonbladet är att södra och sydöstra Ukraina inte syns. Krim och och folkrepublikerna får inga pilar, trots att de kan komma rejält i skottlinjen. Det kan helt enkelt, som jag antytt ovan, bero av att om det sker angrepp där så utförs de av Kievs trupper. Och det stämmer ju inte med bilden av ”det allt aggressivare Ryssland”. (Minns också att Aftonlövet ägs av norska Schipstedts, och därmed bör misstänkas vara en NATO-blaska.)

En nyhet med den här kartan är att även de stygga vitryssarna skall skicka sitt pansar över ukrainska gränsen och tydligen slå direkt mot Kiev. Mot den övermakten är väl bara för Kiev att ge upp direkt!

Nu ägnar jag mig inte åt spel, men gjorde jag det skulle jag nog satsa på följande: Kiev ökar bombardemanget av folkrepublikerna och eventuellt försöker med ett nytt storangrepp – och får minst lika mycket storstryk som förra gången man försökte det. Varpå ”väst” och dess media kommer att skylla att på elake Putin, och drar på med ännu mer sanktioner (bland annat så att Tyskland inte får den efterlängtade ryska gasen som ju annars kunde vara bra att elda med i kalla vintern).

Eventuellt sker något under vinterolympiaden i Beijing i februari 2022. 2008 var det också olympiad, sommar-sådan, i Kina, och då gjorde Georgien ett misslyckat angrepp mot ett par områden som inte ville vara med i Georgien längre. Av någon anledning angrep georgierna även fredsbevarande ryska trupper som led förluster, och ryssarna slog tillbaka av bara h-e. Hade de önskat så hade nog Georgien ha försvunnit som självständig stat. Men det gjorde de inte.

Möjligen kan det bero av att Putin ser det negativa i att ockupera områden där man kan räkna med omfattande motstånd och som inte har någon egentlig betydelse för Ryssland annat än att det kommer att kosta onödiga resurser. Och därav kommer slutledningen (som analytikern The Saker brukar framhålla) att ur Rysslands synpunkt är det inte matnyttigt att ta över hela Ukraina. Krim är viktigt, bland annat för Sevastopolbasen. Östra Ukraina (Donbass) har visst intresse med en del gruvor och industrier, men frågan är om inte en rysktalande befolkning med god utbildningsnivå är viktigare. Och sådana människor kan ju ta med sig sina kunskaper och emigrera till Ryssland, och slippa Kievs bomber. Många lär ha skaffat sig ryska pass redan. I västra Ukraina finns det däremot otrevligt folk som Ryssland inte vill ha inom egna gränsen, individer med sina rötter i 1930-1940-talens fascism av det mordiska slaget. Att ”väst” accepterar dessa extremt våldsamma grupper säger väl egentligen mest om ”väst” moraliska standard (på samma sätt som ”västs” stöd för extremt våldsamma islamister i Syrien eller Libyen är en mätare på ”västs” moraliska standard).

Nå, för att avsluta: pilarna ut från Ryssland och Vitryssland har jag inte mycket tilltro till. Möjligen sätter Kiev igång någonting, går på pumpen och upptäcker att stödet från NATO mest är tomma löften. Och Aftonlövet fortsätter publicera smörja. – Eller det kan ju hända något helt oväntat. I värsta fall något väldigt otrevligt. Eller inte.

Varning för luriga rubriker

Den som läser följande rubrik hos Sveriges radio kan lätt få uppfattningen att ryska trupper som varit i Ukraina flyttas hem igen. Dras bort”från Ukraina.” Men det handlar om att ryska trupper i Ryssland flyttas från gränsområdena mot Ukraina, alltså att de hela tiden har varit på den egna sidan gränsen. Den som bara läser rubriken får fel uppfattning om vad som händer. Varning för luriga rubriker och luriga rubriksättare!

Kanske Ryssland har uppnått målet, att skrämma Kievregimen från att göra något dumt mot Donbass eller Krim, och därmed kan dra ner på gränstrupperna. Kanske något annat finns i bakgrunden. I dagsläget finns det folk som funderar på om USA skulle försöka dra igång en bred kampanj mot Ryssland via ombud. Däri skulle ingå Ukraina, försök att störta regeringen i Vitryssland, stödja kravaller i själva Ryssland (och gärna få kalsongmannen Navalny död), kanske nytt försök av Georgien att angripa Abkhazien och Sydossetien. Annat kan man väl tänka sig också, kanske att störtdumma svenska politiker är redo att göra något knasigt mot Ryssland. Eller anar de att Ryssland kör man inte med längre? Putin talar alltmer tydligt om att det finns gränser, och det är säkrast att ta det till sig.

Nytt på annat håll

Denna havsörn gjorde en flygtur över isen mitt i Stockholm. Den, och en till, satt på isen på Riddarfjärden en stund onsdag förmiddag.

Jaha, nu var det ännu ett litet aktstycke översatt av mig som publicerats på den ambitiösa bloggen/nättidningen Global politics. Det handlar om Ukrainas sönderfallande ekonomi.

I en ideal värld borde Ukraina vara ett framstående land i olika avseenden. Goda möjligheter för jordbruk, mineral- och vattenresurser, industrier, välutbildade människor, en förbindelselänk mellan östra och västra Europa, mellan Europa och Asien. Men icke.

Utan den sovjetiska nationalitetspolitiken som bolsjevikerna började utforma redan innan första världskriget hade Ukraina som stat förmodligen aldrig funnits. Det kunde ha förblivit ett par guvernement, om den tsarryska administrativa indelningen hade behållits. Men nu ville bolsjevikerna befria nationaliteterna från storryssarnas förtryck, och olika delstater bildades. Problemet med Ukraina var att området inte bara kom att omfatta ukrainare och en del mindre nationaliteter, utan också en stor rysk befolkning.

Nu vet vi inte hur det går med detta illa åtgångna land. Från ryskt håll har en del spekulerat i åratal om fullständigt ekonomiskt sammanbrott, utan att något sådant har skett. Å andra sidan har inte ekonomin utvecklats positivt heller, särskilt inte för vanligt folk. Om ”väst” tappar intresset för Ukraina och inte kör in mer lån är det nog så att säga ”kört”, annars kanske landet åtminstone hålls någorlunda flytande.

På tal om ”vanligt folk”: när människor i stora mängder lämnar Ukraina (ryssar till Ryssland och ukrainare till Polen och västra Europa) så är det som en blodförlust. Kortsiktigt inte så farligt, men när det rinner och rinner, och de unga och utbildade sticker iväg till bättre möjligheter – då blir det problem framöver.

Ibland blir det lite förvirrat …

… som omkring slutet av Aftonblads-Hanssons analys (?) av vad som hände med en avhoppad rysk journalist i Ukraina:

Slutsatsen av den här historien kan ju vara att det är rimligt att Ryssland tvärnekar om både det ena och det andra. ”Det-är-Putins-fel”-journalistiken borde få det lite besvärligare framöver.

Vi kan väl, för nöjes skull, ta inledningen på Hanssons artikel också:

Än finns inga bevis för saken. Ändå är det svårt att inte tro att mordet på den regimkritiske ryske journalisten Arkadij Babtjenko är en del i Rysslands krigföring både mot regimkritiker och Ukraina. Kreml skickar en signal att ingen går säker samtidigt som man destabiliserar en granne man är i krig med.

Ja, längre ner i texten håller Hansson det öppet att det kan vara andra som (inte) mördade Babtjenko, men det verkar vara sekundärt när han vevar igång mot Ryssland, Kreml, Putin. Fy på dem!

Själv säger jag bara 😁

Spridda tankar

Somliga får tala, andra inte

Har du lagt märke till att folk på Krim, östukrainare, syrier inte hörs av så mycket? Deras röster verkar inte räknas, särskilt inte om de skulle rösta fel. Annars skulle ju krisen omkring Krim kunna lösas i en handvändning genom en ny internationellt övervakad folkomröstning. Vad östukrainarna skulle rösta om vet jag inte, Ryssland vill nog inte ha dessa områden, men oberoende eller någon slags federation med övriga Ukraina kanske kunde vara alternativ. Och syrierna kunde givetvis rösta för eller emot de politiska alternativ som finns. – Men vem är det som bestämmer vilka röster som får höras, respektive tystas eller ignoreras? Var finns demokratin i detta?

Trotskister i samlade organisationer

Varför kräver trotskister ”tendensfrihet” för att gå ihop med andra partier eller grupper som påstår sig vara vänster? Räcker det inte med ”interndemokrati”, alltså att varje medlem har sin röst och rätt att tala? – Är ”tendensfrihet” ett kodord för en fraktion som i ett känsligt läge kan misstänkas vilja spräcka partienheten under livligt larmande om ”stalinism” och ”byråkrati”?

Hur behandlas allierade?

En stormakt kan inte agera ensam utan behöver allierade. Men den växer sig väldigt mäktig, blir arrogant och rent av högfärdsgalen, och börjar behandla de förbundna illa. Jag tror redan den antika stormakten Aten gjorde det, och det slutade illa. Nu trampar USA på hur många tår som helst men räknar med att komma undan med det ändå – eller om man är så uppe i det blå att man inte inser vad som händer? (Tanken att Trump har en genial plan är jag skeptisk emot.) – Kommer detta att hålla, eller säger de allierade ”tack och adjö”, eller på ett diplomatiskt sätt meddelar ”fuck off, bum!”?

(O)Trovärdiga invandringskritiker?

Hur kan man tro på folk som 1) är mycket kritisk mot den nuvarande invandringspolitiken i Sverige men som också 2) uttrycker sitt kraftiga stöd för Israel? Är man emot massinvandring, och dessutom av våldsam natur, borde väl Palestinas öde förskräcka? Vi kan på invandringskritiska sidor läsa om ”sverigevänner”, ”danmarksvänner”, ”frankrikevänner” som är så bra … men vad kallas palestinavänner då? Terrorister kanske? För att de bor på områden som invandrarna vill knycka, och för att de lever efter parollen ”varje meddelande om att motståndet upphört är falskt”?

Kan min väns fiende vara min vän?

Kina och Ryssland bygger upp ett allt tätare samarbete. Ryssland och Ukraina(s styresmän) är inte glada åt varandra. Kina och Ukraina har som det verkar goda förbindelser. Det är nästan så man får en bild av ”snäll polis, elak polis” vad det gäller att hantera gänget i Kiev. Från kinesisk sida verkar principen vara att ”om du inte bråkar med mig så bråkar jag inte med dig”, samt ”vi är fullt nöjda om vi utan störningar får bygga våra sidenvägar och andra projekt i Ukraina, Ryssland och en massa andra länder som har lite konstigheter för sig”. Frågan är vad som händer om kriget bryter ut i östra Ukraina igen, eller om det blir storskaliga oroligheter på andra håll där Kina gör tunga investeringar. Jag har givetvis ingen aning om vad som pratas om bakom murarna i Moskva och Beijing, men rimligen är de två regeringarna väl synkroniserade vad det gäller att hantera kriser av typ Syrien eller Ukraina. Och det kan innebära att de arbetar på olika linjer vad det gäller diplomati, militära åtgärder, ekonomi, men i grunden mot samma mål.

Handel EU-Ukraina – kolonialt?

Här är ett par diagram från Eurostat. Vad lär vi oss av dem?

Här är det första, som visar handelns utveckling mellan EU och Ukraina sedan år 2005.

Här är konjunktur och politik i ett diagram. Handeln växte fram till den världsomfattande ekonomiska kraschen 2008. Efter en djupdykning började återhämtningen, men så kom en ny krasch 2014. Det var året för Maidan-eländet och den allt värre politiska krisen i Ukraina. Den översta blå linjen visar hur mycket EU sålt till Ukraina och den nedre ljusblå är EU:s import från Ukraina. Under hela tiden har EU haft exportöverskott (visas av de röda staplarna), även om det krympt och kanske är på väg att försvinna.

Det andra diagrammet visar handelns sammansättning och där syns ett intressant mönster: om man tar det mycket grovt så skickar EU industrivaror (ljusblått, ‘Manufactured goods’) till Ukraina medan ukrainarnas export till EU till hälften utgörs av råvaror (Mörkblått, ‘Primary goods’). Det ser faktiskt ut som en kolonial situation.

Det har diskuterats om det är bra för ett land att ha eftertraktade råvaror att sälja. Det självklara svaret kanske är ”ja”, men somliga betvivlar det. En stat med hederlig förvaltning och liten korruption torde klara av det, men hur är det om förvaltningen är svag och den politiska ledningen en samling tjuvar? Man kan ställa de frågorna och sedan granska Ukraina. Är det ett land som kan förväntas tjäna bra på råvaruhandel och sedan använda inkomsterna på ett vettigt sätt som är bra för medborgarna i gemen?

En annan aspekt var vår svenske Christoffer Polhem inne på redan på 1700-talet. Han hävdade att det är en dålig affär att sälja råvaror till utlandet (billigt) och få dem tillbaka i form av färdiga produkter (dyrt). Bättre då att försöka ta hand om hela förädlingskedjan själv. Och det är ett råd som torde gälla även idag.