En bloggare lägger av, och UV har problem

Kanske inte oväntat, men tråkigt: en av de få socialdemokrater  som det gått att känna respekt för slutar blogga. Detta meddelar Lena Sommestad. Nåja, intellektuellt går det väl utför för partiet i alla fall. Det måste vara länge sedan toppbegåvningarna kände att socialdemokratin var deras grej. Att Sommestad slutar ge sina reflexioner lär snarast påskynda fallet ner i dygropen.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt. Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden.

Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.

‘Bristen på vilja att tänka om’ … det kan ju handla om att en stor del av ledningen är politikerbroilers som ser sina uppdrag som språngbrädor till toppjobb som konsulter, lobbyister etc, och då är det inte lämpligt att komma dragande med ideer som kan störa det kontaktnät man håller på att bygga upp.

Denna uggla har inget med denna bloggpost att göra tror jag, med bilden är ju rolig i alla fall!

Det meddelas att vänsterungdomen på tio år krympt med åttio procent, om man räknar medlemsantal i Ung vänster. Från över tiotusen till under tvåtusen. Förbundet har 22 distrikt. En del påstås ha upphört eller ha svårt att få ihop styrelser.

Detta orsakar naturligtvis oro – kommer förbundet att finnas kvar om några år? Men på hemsidan skriver UV om kraftigt ökat medlemsantal. Fast det handlar om nyvärvade medlemmar, inte hur många man har och hur många som stannar kvar. Och åtta distriktsordföranden skriver att de vill bli av med den nuvarande förbundsledningen som anklagas för det ena och det andra. ”Den interndemokratiska situationen i förbundet i dag kan inte kallas annat än katastrofal…” Dessutom stödjer man den uteslutne Allard i Örebro, som nu bildat ett eget lokalt parti. Kommer detta att innebära att ytterligare någon liten skara marscherar ut och gör att UV minskar ännu mer?

Och fanns de där tiotusen medlemmarna i verkligheten, eller var det luft i siffrorna som användes för att kapa åt sig bidrag från det offentliga?

Förslag på norsk läsövning

 

Vet inte om det betyder något praktiskt, men det finns en intervju hos norska Tjen folket (maoister) med Markus Allard, ungvänster-killen i Örebro som är på väg att sparkas ut från vänsterpartiet. (Och vars efterträdare redan verkar vara inne på samma bana.) Han verkar rätt arg. Frågan är hur många andra i Ung vänster som är inne på samma arga linje. Intressant: först hoppar en mindre grupp av från Kommunistiska Partiet och bildar eget, nu är det ‘ett morr och ett knorr’ i vänsterpartiets ungdomsförbund. En tillfällig historia, eller något större på gång? Fundera på saken och försök med den här norska läsövningen!

Underrättelsefadäs? Vänsterfadäs?

Detta är inte en unik händelse: polisen kände till att det fanns direkt hot mot det anti-nazistiska mötet i Kärrtorp. Det ledde inte till passande åtgärder, och så gick det som det gick. (Jag tittar inte på TV:s nyhetssändningar, men tydligen var ordvalet hos SvT om Kärrtorp på gränsen till skandal.)

Det är sådant man bör ha i minnet när säkerhetsetablissemanget kommer springande och vill veta allt (ibland under korkat hotfulla former). Man kan samla hur mycket information/data som helst, men vad händer sedan? Det fanns uppgifter om att det var någonting på gång i New York 11 september 2001 men informationen utnyttjades inte. För att ta ett megastort historiskt exempel: vid Första världskrigets utbrott hade Österrike-Ungern tillgång till hela den ryska krigsplanen, tack vare någon flitig spion. Ändå hade österrikarna svårt att värja sig mot ryssarna, trots att man visste ungefär hur de skulle lägga upp sin krigföring.

Polisen har varit självkritiska mot sin insats vid förra söndagens demonstration, som attackerades av Svenska Motståndsrörelsen. Polisen hade information om att det fanns en grupp med ”gatustridsvapen” som hotade den tillståndsgivna demonstrationen. Problemet var bara att dessa uppgifter aldrig nådde de poliser som planerade bevakningen.

Det torde finnas många fler sådana exempel. Informationen finns, det spricker ändå. Kan det möjligen bero på att datainsamlingen blir ett självändamål och användningen av data sekundärt och underkastat fullständigt opålitliga mänskliga reaktioner och åtgärder? I stället för kvalitet satsas på kvantitet. Det är väl ungefär som att leta efter en nål bland några höstrån, men först vräka över en hel jättestor höstack – och sedan börja leta efter nålen.

Men vi kan ju se detta som att ”mediet är budskapet”. Det är inte informationen som är det man söker, det är helt enkelt så att moderna datorer och datorprogram gör den här sortens insamling av information möjlig. Och så kör man den linjen. Bara för att man kan göra det, inte för att det skulle vara särskilt effektivt. Sedan får argumenten hittas på i efterhand om folk börjar fråga. Man kan tala dunkelt om hemska attentat som förhindrats genom spaningen (och som man naturligtvis inte kan ge några detaljer om), man kan muttra något om ”den mänskliga faktorn, tyvärr skickades inte informationen vidare ..” om det trots allt smäller ändå.

Bra, ge borgardrummeln en ordentlig utskällning bara!
***

På tal om Kärrtorp och ‘bra’ tajming: samtidigt med eländeti Kärrtorp kommer uteslutningen av ungvänster-killen Allard i Örebro. Rimligen måste vänsterns högkvarter (Kungsgatan 84, Stockholm) fundera på hur smart detta egentligen är. Visserligen är ung vänster inte så stort längre (har sett uppgift om 1500 medlemmar) men någon betydelse som rekryteringsbas för partiet måste ju organisationen ha. Om man utesluter de mest aktiva medlemmarna – ja, vad finns kvar då? Ett antal passiva, en del som bara är medlemmar på pappret, några lydiga karriärister kanske?Är det den sortens människor som är vänsterpartiets framtid?

Det är inte rättvist att säga att vänsterpartiet utesluter folk till höger och vänster. Man utesluter folk till vänster. (En lustighet som jag inte hittat på själv, den finns i diskussionstråden just om Ung vänster på sajten Socialism.nu.)  Nu kan ju uteslutningen av Allard i Örebro också knytas till en långvarigare konflikt inom partiet, och hans tack för skyddet från RF kan ha varit bara en snabbt fångad chans att bli av med honom, men dumt och opportunistiskt är det likförbaskat. Och nu har han ett antal distrikt på sin sida som det verkar. En del kanske försvinner, några fortsätter väl med desperata förhoppningar om att det ändå på något underbart magiskt sätt skall gå att få någon socialistisk färg på vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, en del kan tänkas gå till vänsterrörelser med någon sorts vänsterprofil. Vi får se.

Med politisk opportunism kan det vara som med fylleri och nyliberalism: först framgångsrus, sedan en plågsam baksmälla som måste botas med mer av samma ohälsosamma ämnen!

Fel att backa

En tydligen energisk ungvänster-kille i Örebro hotas med uteslutning ur vänsterpartiet därför att han ‘gillat’ Revolutionära Fronten på fejsboken samt givit en, som jag ser det logisk förklaring till varför han gjorde det. RF har fungerat som skydd mot våldsbenägna högerextremister. (Jo, den sortens människor som faktiskt mördat en del personer i Sverige under de senaste 10-20 åren.) Det är dumt att hota med uteslutning på dessa grunder. Vilket budskap sänds ut?

Det här fotot fanns på bloggen för länge sedan, 1 september 2007. Jag var i Farsta centrum och tog några bilder på ett protestmöte mot ett överfall på en ungvänster-fest. Skrev om det här och här. Kom dessutom med en uppföljare några år senare.

För att återgå till där jag började: det är dumt att hota med uteslutning och uppträda på ett sätt som om partiledningen struntar i hot mot medlemmar ute på fältet. 2007 ställde partiledningen, samt LO, upp för de som överfallits. Avslöjande nog ville de borgerliga i Farstas stadsdelsnämnd inte göra det. De borde inte ha släppts vidare med det, utan ständigt påminnas om vad de tycker om politisk våld. I stället backar bara v när borgarna skriker ”backa”. Vad hittar de på nästa gång?

Rent generellt, vad det gäller Revolutionära Frontens metoder, så ligger problemet inte i att de ställer upp och skyddar annan vänster mot aggressiva högerextremister. Tyvärr är en käftsmäll ibland bästa argumentet mot folk som är påflugna. Problemet kommer när RF öppnar för statlig repression genom att agera offensivt och med skadegörelse och misshandel angripa motståndaren i hemmet. Då är det svårt att argumentera för självförsvarslinjen längre. Det blir ungefär som att ”jag slog bara tillbaka – först”. Som vi ser fungerar det rätt dåligt. Och det är ju de praktiska resultaten som på sikt är viktigast.

Nu igen

För nästan fyra år sedan skrev jag ett par inlägg mot bakgrund av att misstänkta nassetyper gett sig på ett Ung Vänster-arrangemang i Farsta i Stockholm (här och här) och kläckte en misstanke om att vissa borgerliga politiker gärna ser stormtrupper i aktion. Nu är det visst samma historia igen, med en folkpartist som stödjer ett liknande överfall, men nu i Sundbyberg. Är man snäll kan man kalla det för väldigt dåligt politiskt omdöme. Är man väldigt misstänksam funderar man på om det är en trend, där folkpartister alltmer omfattar de delar av liberalismen som de klassiska nazisterna gjorde till sin. Extrem konkurrens och våld mot motståndare, extremt lögnaktighet och hyckleri. Det är klart att fina liberaler kan hojta om att de inte gillar våld, det är andra som är våldsamma, fina liberaler smutsar inte sina händer med sådant … men nu har i praktiken en FP-politiker uppmuntrat just de våldsamma, och är det medvetet eller ren dj-a dumhet?

Det är faktiskt upp till ledningen för Folkpartiet att ta hand om den här frågan och rensa upp – eller att inte göra det och därmed ytterligare stärka misstankarna om att grupper inom FP gärna ser nassar som nyttiga stormtrupper mot politiska motståndare.

PS. Mer om Sundbybergsfallet här. DS.

Snällism

Socialdemokraternas (sub)primeskandal rullar vidare. Kanske det går så att syndarna lyckas slingra sig ur det hela, isolera kritikerna och fortsätta ruljangsen ett tag till. Men det är en partiintern fråga, jag betraktar den bara utifrån som en undrande medborgare. Jag har sett en del vänsterbloggare som frågat om inte de där ”konsulterna” borde uteslutas ur partiet, men jag undrar om det inte krävs större brott (som en stark socialistisk övertygelse som man vägrar att kompromissa med) för att bli utkickad.

Förfallet i partiet och dess kringorganisationer är ju inget nytt. Jag kan dock inte påminna mig att fackfunktionärer som rumlat runt i baltiska porrträsk (var det inte en kille från Byggnads som till och med blev mördad i ett sådant sammanhang i Estland?) eller kommunalråd som gripits av kejsarvansinne, har åkt ut ur partiet. Så det händer nog inte nu heller. Inte kickar man ut gamla pålitliga betonghäckar! Skall man kalla det ‘snällism’, ‘slapphet’, eller vad?

En nykläckt radikal som ropar slagord mot borgarna? Eller SSU-are på väg mot nya djärva konsultuppdrag?

På tal om ‘snällism’ så tar jag upp en bloggpost av just den snälle och sympatiske Erik Berg, som ofta skriver intressant och skarpt. Men i det här sammanhanget råkar han visa varför Vänsterpartiet har följt efter ned i den socialdemokratiska gropen. Det handlar om Eriks politiska ungdom på nittiotalet, kursiveringarna är mina:

När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. … .

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Det är något som inte stämmer här. Om vi går tillbaka ytterligare trettio år, till sextiotalet, hade SSU fortfarande en viss radikal profil. Inte superradikal, men ibland försökte man i alla fall hosta upp sig. Vad fanns av det på nittiotalet? SSU hördes vad jag vet aldrig av, så hur kunde det vara ett alternativ?  – Jo, vi har svaret: det var alternativet för personer som mycket väl kunde ha blivit socialdemokrater, men som i stället gick med i Ung Vänster och vänsterpartiet … för att förverkliga en del socialdemokratiska ideer! Detta är så snällt så det är löjligt! Man skulle driva socialdemokratisk politik medan socialdemokraterna höll på med något annat! Inte undra på att det gick som det gick. Ibland hävdar jag att vänsterpartisterna lika gärna kunde gå in i socialdemokraterna som en mild vänsterfraktion, och det här verkar ge mig vatten på min kvarn. Nu har man ändå inget annat att ta sig för än att följa socialdemokraterna och deras konsulter i marschen högerut, allt medan Ohly tydligen tänker klamra sig kvar tills partiet åker ur Riksdagen vid nästa val. Sicket alternativ!

Om man inte är snäll, men kanske uppriktig och sanningsenlig, skulle man kunna kalla den här inställningen för politisk konkurs. En spade är faktiskt en spade!

Historiska foton igen – 1 september 2007, Farsta, mot politiskt våld

Det var ett möte i Farsta centrum den 1 september 2007, jag skrev om det samma dag och gjorde ett tillägg  om samma fenomen lite senare. En fest arrangerad av Ung Vänster i Farsta hade överfallits av vad som förmodligen var nynazister. Borgerliga politiker i stadsdelsnämnden hade väldigt svårt att få ur sig något fördömande av detta. Den 1 september hölls ett möte i Farsta centrum med diverse talare från UV, Lars Ohly var där, och några rappare drog sina låtar. Här är fler bilder som jag tog då.

Mötesstörningar – bra politik?

Jag lyssnade nyss till en debatt i P1 angående störningar av Sverigedemokraternas möten i Malmö. Ung vänster har tydligen varit i gång, och jag sätter ett frågetecken i kanten för det. För det är tvivelaktigt att mötesstörningar kan fungera särskilt bra. Kanske det går om det handlar om öppet nazistiska smågrupper som uppträder hotfullt, men knappast mot en mer etablerad och putsad organisation som Sverigedemokraterna.

Kan det vara så att mötesstörningarna har blivit en ersättning för en praktiskt och fungerande politik? Vi vet ju hur det är. ”Om du inte accepterar globaliseringen är du rasist, dum i huvudet, främlingsfientlig”! skränar det officiella Sverige åt oss. (Officiellt gör de ju det inte, men det finns en underton åt det hållet. De som inte sväljer ”den enda vägen” måste ju definitionsmässigt vara dumma, eller hur?) Det bör alltså finnas utrymme för en politisk rörelse som stenhårt dissar den globalisering som sker på de härskande eliternas villkor utan att därför ramla in i gnället på ”invandrarna”.

”Bör finnas …” var det ja. Och det finns ju folk som tänker så, men Vänsterpartiet står där och tvekar. Ledningen vill in i värmen hos Sahlin, en person som måste sägas företräda den officiella linjen och som med mycket låg sannolikhet kan tänkas utvecklas i positiv riktning ur V:s (och de egna vänsterinriktade medlemmarnas) synpunkt. Och en del i Ung vänster stör möten.

Jag försökte forska lite mer genom att titta på Ung vänsters hemsida. Det stod ingenting om mötestaktik mot SD. Läste det här inlägget och dess kommentarer men blev inte så mycket klokare. Möjligen finns där tankar som pekar i rätt riktning i alla fall.

Att försöka övertyga den hårda kärnan i SD om brister i deras politik är förmodligen hopplöst, de är nog inte intellektuellt tillgängliga. Det finns någon undersökning från USA (har kanske skrivit om den men hittar inte inlägget) som antyder att en viss typ av människor som har en oriktig uppfattning om något sakförhållande blir ännu mer övertygade om sin uppfattning när det påvisas att de faktiskt har fel. En del SD-are kan vara åt det hållet.

Däremot står striden om de människor som kan dras till SD, och det är många fler. Om de tycker att viktiga delar i SD:s politik som rör den egna vardagen är bra medan de insuttna partierna skiter i dem, ja då är nog en hel del människor benägna att överse med vissa mindre trevliga idéer och personer i SD om det är förhållanden som inte verkar ha så stor betydelse för vad som händer idag. Med andra ord: om man inom Vänstern tycker att SD är ett problem kan prioriteringarna både i toppen och i ungdomsförbundet för att möta problemet vara tvivelaktiga. Båda kan ju vara fördelaktiga ur SD:s synpunkt.

Avslutningsvis: Ida Gabrielsson från Ung vänster fick i alla fall in en poäng i debatten när hon pekade på liberalernas oförmåga att tidigare ta avstånd från ett våldsamt överfall på ett UV-möte i Farsta.

Är man på riktigt dåligt humör skulle man kunna fråga om vissa liberalgrupper tänker sig att använda nazi-influerade gäng som stormtrupper mot den politiska vänstern? Ur liberal synpunkt kanske det är bättre att UV är sysselsatt mer med att bekämpa SD:s gatumöten än liberalernas politik? Då kan man ju också säga att ”jamen de är ju för våld, de får skylla sig själva” om det blir vidare otrevligheter.

Utanför Riksdagshuset – mot FRA-lagen

Suck, vilket hundliv … uppklädd i vitt därför att det var påbjudet vitt till denna demonstration … men vem vet, rätt vad det är kanske de dj-a börjar snoka på oss taxar också. Men vänta bara, den där Reinfeldt ska jag bita i benet (fast sprid inte ut det i epost eller så!) ….

Jo, jag var med i den stora och tidvis högljudda skaran utanför det fula gamla Riksbankshuset som nu innehåller Riksdagen. Undrar om det här var en i verkligt mening historisk händelse. För här har en opinion snabbt och effektivt slagit sig fram och satt en rejäl käpp i hjulet för en arrogant överhet som tror att man kan sitta inne på kontoret och mixtra till verkligheten som det passar en själv bäst. Jag tror inte att oron kommer att stillas även om Alliansen tillgriper några små undanmanövrar för att rädda skinnet både på statsministern och de andra partiledarna, och på de riksdagsledamöter som försökt uppträda under liberal fana. En stund igår var Federley uppe i smöret igen och fick beröm av några bloggare, men jag har en känsla av att hans aktier faller snabbt igen.

Det kanske inte är vad enskilda aktörer tar sig för i det ena eller andra ögonblicket som är det viktiga, utan att bloggosfären kunnat slå sig in på det politiska mittfältet och störa dagordningen. Nästa steg kan bli att sätta dagordning också. Det är en historisk ändring, för de traditionella media som skulle ha varit de första att larma om FRA-lagen gjorde det inte. Kan man se det här som en del i en process där såväl den traditionella politiska apparaten som de traditionella media (som ju ofta lever i symbios med denna apparat) snabbt tappar initiativ och inflytande? Ungefär som Obamas kampanj i USA som mycket bygger på många nobodies som jobbar lokalt och underifrån men också har tillgång till det världsomspännande nätet och därför formade den kraft som kunde slå ut Clintons och förhoppningsvis också McCain. En Marxinspirerad analytiker kanske skulle peka på att nätsamhället innehåller sådana steg framåt i produktivkrafterna (i synnerhet i informationsbehandling och -förmedling) att riksdagspolitik och gammelmedia helt enkelt inte hänger med.

”Vill ni ha det som i Sovjet?” frågar Ung Vänster. Det givna svaret från åtminstone ledarna för Alliansen och deras närmaste anhängare torde väl vara att ”javisst, bara vi får kalla sakerna för något annat än i Sovjet eller DDR går det alldeles utmärkt, åtminstone vad det gäller övervakning!”

Ärligt talat, jag förstår inte hur allianspartisterna ser ut i skallarna när de lägger fram det här FRA-förslaget. Olika bloggare har olika teorier: man har fått order från USA om att spana, det finns enorm överkapacitet hos FRA som måste utnyttjas till något. Kanske det helt enkelt handlar om allt detta och många andra saker, inklusive rädsla hos en härskande grupp för att förlora greppet.

Lars Ohly var ute hos massorna och myste. Undrar vad som hade hänt om Reinfeldt vågat sticka ut näsan?

Aftonbladet skriver idag i ledaren:

Vad är det för hemligheter som tvingar alliansfria Sverige att bryta mot alla principer om frihet. Vad är det som tvingar oss att gå längre än både USA och Storbritannien?

Ja, förklara för oss varför just Sverige måste gå allra längst i kontrollen av oskyldiga medborgare?

Sten Tolgfors och hans integritetsombudsman i all ära, det kommer att vara Försvarets radioanstalt som bestämmer vad som är ett yttre hot. Men vilka är de som jobbar där? Tjänstemännen på radioanstalten har väl mest utmärkt sig för att bryta mot lagen och lagra trafikdata om svenska folket. Hur ska vi kunna lita på dem nu?

Jag kursiverade ett väsentligt avsnitt. Notera: i en svensk tidningsledare utpekas ett antal tjänstemän, människor som är en viktig del av landets försvar, som brottslingar! Då har det gått ganska långt – särskilt som det dessvärre förmodligen är sant också. Lagar och förordningar har inte alltid varit det som den här sortens människor satt i första rummet.

Jag såg förresten det intressanta påpekandet i en blogg att spaningen gäller ju allt som cirkulerar på nätet. Med andra ord även bibliotekslån, sjukjournaler och annat. Menar verkligen ”rentmjölipåsen”-töntarna att de vill att myndigheterna skall kunna kolla vilka böcker du lånar? Eller den sortens människor kanske inte har några kontakter med datavärlden. De har ingen telefon, dator, kontokort eller liknande… . Är man i det läget kanske man inte är så rädd för Storebror.

Det kanske är lugnast att uppträda maskerat i fortsättningen. Kan någon fixa en Reinfeldtmask åt mig? Han måste väl stå över alla misstankar?

Leif Pagrotsky kan sola sig i mängdens bifall, åtminstone för tillfället. Men dagens Reifeldteri är ju i mångt och mycket gårdagens Bodströmmeri, så jag vet inte om man helt kan lita på den där killen om det vore Sahlin och Bodström som satt vid rodret och ville ha en sådan här lag.

På denna bild finns flaggor från moderatungdomarna, SSU och Miljöpartiet. Tidigare har vi sett att Ung Vänster också var med. Ganska intressant hur den här ”snokfrågan” går över parti- och organisationsgränser. Jag antar att det fanns många med djupliberala tankar på mötet också. Detta kan också ha betydelse för hur politiken i Sverige utvecklas framöver.

Någonstans skall det ju börjas …

Några yngre förmågor med anknytning till Nationalsocialistisk Front mördar en handikappad man i Upplands Väsby. Ynglen i Rödeby i Blekinge gav sig på folk som inte var tip-top vad det gäller personlig hälsa. Jag har inte sett något om politisk inriktning där, men är det inte så att det finns en ansamling av nazi-influerade personer i trakten av Karlskrona? Att nynazister i Tyskland har givit sig på handikappade människor är ingen nyhet.

När de riktiga gamla nazisterna i Tyskland gjorde sina första insatser med planmässigt mördande riktades det mot utvecklingsstörda och handikappade, mot människor som inte kunde försvara sig och som ibland inte förstod vad som hände med dem (det fanns dock en del som förstod att nassarna var på gång för att döda dem). Man kan läsa om detta i Gita Serenyis bok om Franz Stangl. De lärospån Stangl gjorde där kunde senare omsättas i massomfattning i förintelselägren som han administrerade. De s.k. barmhärtighetsmorden orsakade dock opposition, vilket också lärde förövarna att hålla förintelselägren hemliga.

Vi kan dock se ett mönster såväl i Tyskland som Sverige: man börjar med de som har sämst förmåga att försvara sig, så trappas det upp … .

De svenska händelserna stöds inte av någon massrörelse och jag undrar om ens de mest opportunistiska politikerna vågar gå ut att stödja övergrepp av den typen. Det finns gränser, men de är inte överdrivet snävt dragna. När nazistfigurer överföll ett musikarrangemang ordnat av Ung Vänster uppträdde vissa lokalpolitiker på ett sätt som kan få en att undra om de möjligen gärna använder nassar som stormtrupper för politiska uppdrag de själva inte vågar utföra. Att fördöma attacken och delta i ett offentligt möte till stöd för demokratin hade inte varit så svårt att genomföra för de borgerliga politikerna i Farsta. Det klarade de inte av. Därmed ger de indirekt stöd även för de individer som anser att sjuka och handikappade gott kan utrotas. För de har ju inte sagt ett entydigt nej till politiskt våld med sjuka motiveringar, vilket de borde begripa utan att någon säger det till dem.